Ginny Weasley
Ginny klättrade in genom porträtthålet, kvasten över ena axeln. Hela kroppen ömmade efter kvällens träningspass. Harry hade kört extra hårt med laget idag, för det var knappt en månad kvar till säsongens första match; Gryffindor mot Slytherin. Inte för att Ginny klagade, tvärtom. Hon kände sig aldrig så levande som när hon klev av kvasten efter ett riktigt hårt träningspass.
Hon fick genast syn på Lana, Heather och Maggie som satt i var sin fåtölj runt det vanliga bordet. Av deras fnitter att döma pratade de fortfarande om killar. Hon gav ifrån sig en suck innan hon korsade uppehållsrummet och sjönk ned på armstödet till Maggies fåtölj.
"Tjena."
"Hej", log Heather till svar. "Hur gick träningen?"
Ginny ryckte på axlarna. "Bra. Snackar ni fortfarande om Zabini eller?"
Lanas ansiktsuttryck påminde Ginny om en ungersk taggsvans som nyss fått syn på ett extra saftigt lamm. "Alltså, hans kindben! Har du sett dem, Ginny? Har du sett dem?"
Ginny fick använda all sin självbehärskning för att inte stöna högt. "Ja, faktiskt", sa hon genom hopbitna tänder.
Maggie gav henne en avundsjuk blick. "Jag kan ärligt talat inte fatta hur du lyckades hooka med honom. Jag trodde han hade som regel eller nåt att bara hooka med Slytherinare. Hur bar du dig åt? Liksom, var det du som raggade upp honom eller tvärt om?"
Räddningen kom i form av Hermione som i det ögonblicket passerade deras bord.
"Hermione!" utbrast Ginny.
Hermione vände sig om. "Åh, hej Ginny. Jag såg dig inte."
Ginny kom genast upp från armstödet, glad över vilken ursäkt som helst att slippa svara på tusen frågor om Blaise Zabini. Hon måste ha berättat vad som hände på den där festen i våras minst tjugo gånger. Vid det här laget kunde Maggie, Lana och Heather historien precis lika bra som Ginny själv, men ändå envisades de med att hon skulle återberätta allting gång på gång.
Det hade varit fredagen efter att hon gjort slut med Michael Corner. Festen hade varit i utkanten av Förbjudna skogen, så långt ifrån Hagrids stuga man kunde komma utan att lämna skolområdet. De brukade alltid hålla till där om somrarna. Ärligt talat var det hela lite suddigt, men hon mindes att Michael varit där med Cho Chang, och att hon på något sätt hamnat i Zabinis knä. Av själva hånglandet kom hon inte ihåg mycket mer än Michael sett ut som om någon slagit honom i ansiktet när hon kysste Zabini, och att hon varit jävligt kissnödig under tiden.
Hon sköt bort alla tankar på Zabini och gav Hermione en kram. "Gud vad längesen det var vi snackade! Hur är det med dig egentligen?"
"Det är bra", svarade Hermione med en liten suck. "Mycket med skolan, du vet." Hon gjorde en gest mot sin proppfulla skolväska.
"Hur många ämnen läser du egentligen?"
"Åh, får se nu… Förvandlingskonst, trolldryckskonst, örtlära, försvar mot svartkonster, talmagi, forntida runor, trollformellära…" Hermione bockade av ämnena på fingrarna. "Sju stycken."
Ginny bara skakade på huvudet. "Hur fan orkar du?"
"Det är faktiskt väldigt intressant just nu", sa Hermione. "Vi håller på med icke-verbala förtrollningar i nästan alla ämnen och det är jättespännande. Fast svårt, förstås. Man måste prioritera. Jag pratade med Hannah Abbott idag till exempel, hon från Hufflepuff du vet, och tydligen håller de på att starta upp en feministgrupp här på Hogwarts. Jag skulle hemskt gärna vilja vara med, men jag har verkligen inte tid!"
"Vad för feministgrupp?" undrade Ginny.
"Jag vet inte riktigt. Hannah sa att de skulle ha sitt första möte klockan halv åtta nästa vecka, i biblioteket. Du borde gå dit!"
"Coolt. Ja, det kanske jag gör."
"Bra, så får du berätta hur det var sedan. I alla fall så måste jag plugga nu. Vi har nästan sjuttio sidor att läsa till trollformelläran imorgon och jag har knappt börjat. Vi får prata mer någon annan gång."
"Absolut. Vi ses!"
De kramade om varandra ännu en gång innan Ginny vände sig tillbaka sina kompisar. Maggie och Lana var mitt inne i en diskussion om huruvida Draco Malfoy eller Blaise Zabini var snyggast. Heather såg ut som om hon inte visste ifall hon borde skratta eller skämmas. Ginny satte sig i hennes knä och avbröt Maggie mitt i en lång utläggning om Malfoys armmuskler.
"När ni två är klara med att tjafsa om Slytherinkillar kanske ni kan lyssna på mig istället. Några Hufflepufftjejer håller på att starta en feministgrupp på skolan. Borde vi inte hänga på?"
"Feministgrupp?" Lana såg skeptiskt på henne. "Vaddå, finns det feminister här?" På hennes tonfall lät det som om skolan blivit drabbat av ett gäng extra envisa doxyfeer.
"Här sitter en", svarade Ginny och pekade på sig själv med ett ironiskt leende.
Lana spärrade upp ögonen. "Ofta du är feminist?"
"Är det något fel med det eller?" frågade Ginny med höjda ögonbryn.
"Nej, det är ju ditt val…" Lana såg på henne med en blandning av tvivel och förakt. "Jag trodde bara inte att du inte rakade dig under armarna sånt."
"Ja, fast feminism handlar ju inte om att inte raka sig under armarna", sa Ginny med så mycket tålamod hon kunde uppbåda. "Det handlar om att häxor och trollkarlar ska ha samma rättigheter."
Bakom sig i fåtöljen kunde Ginny känna hur Heather besvärat skruvade på sig.
"Fast det har de ju redan?" flikade Maggie in. "Det är inte så att det är förbjudet för tjejer att bli chefer. Vi kan göra precis samma grejer som killarna."
"På pappret kanske", sa Ginny. "Men så är det inte i verkligheten. Häxor och trollkarlar har inte samma förutsättningar. Det är liksom ingen slump att min mamma är hemmafru medan farsan jobbar."
"Men det är ju för att hon är mycket bättre på att laga mat än honom", sa Lana med samma tonfall som någon som förklarade att ett plus ett var två.
Ginny gav upp en djup suck. "Men nej. Det är för att kvinnor förväntas ta hand om familjen och bli försörjd av sin man."
"Fast det är ingenting konstigt", sa Maggie. "Kvinnor är ju bättre på att ta hand om familjen. Så har det alltid varit."
"Herregud." Ginny såg från Lanas lilla leende till Maggies rynkade panna och insåg att hon inte skulle kunna öppna munnen utan att råka säga något riktigt elakt. Hon höll helt enkelt käften och lät samtalsämnet dö ut. Jämställdhet var viktigt, men inte så viktigt att hon tänkte bråka med sina vänner.
För de var hennes vänner. Även om Lana var ytlig och Maggie korkad och Heather allmänt feg (hon hade inte sagt ett ord till Ginnys försvar) var de hennes kompisar. Hon skulle alltid stå på deras sida. Men det betydde inte att hon inte tänkte gå på det där mötet. Snarare tvärt om; var det någonting Lanas kommentarer, Maggies argument och Heathers totala tystnad övertygat Ginny om var det att en feministgrupp, det var precis vad Hogwarts behövde.
Daphne Greengrass
Rökelsen gjorde luften tjock och svår att andas. Daphne blundade, lyssnade till Professor Trelawneys röst som kom svävande genom rummet, lika drömsk och spöklik som vanligt:
"Mina kära vänner… Låt koncentrationen flöda! Öppna ert inre öga och skåda in i kristallkulorna! De klärvoajanta vågorna i rummet är starka. Möjligheten finns att ni kan skåda längre in i framtiden än ni någonsin gjort förut…"
Daphne andades ut genom näsan och riktade all sin koncentration mot sin panna. Av någon anledning var det där hon tänkte sig att hennes inre öga satt. Hon föreställde sig hur energin flödade ut ur pannan som långa tentakler, trevade sig fram genom luften och långsamt, långsamt sträckte sig mot kristallkulan på bordet framför henne. Hon kunde nästan känna hur det kalla glaset blev varmare och varmare när röken inuti sattes i rörelse. Hon drog in luft genom munnen, öppnade ögonen och blickade in i kristallkulan.
Röken hade precis börjat ta form. Bilden blev klarare och klarade när röken virvlade in mot mitten. Sakta med säkert antog den en ljusröd färg, tills det tillslut liknande…
Hår. Daphne var säker på det. Långt, rött hår som fladdrade i vinden. Hon förnam plötsligt en svag doft av sommarblommor som inte hade någonting med Professor Trelawneys rökelse att göra. Hon tvivlade inte på att hon var den enda i rummet som kände den.
Hon andades ut igen, och som om hennes andetag gått rakt igenom glaset löstes bilden inuti kristallkulan upp. Doften hängde kvar i rummet i några sekunder medan röken fortsatte virvla. När hon andades in rörde den sig återigen mot mitten.
Den här gången antog den formen av ett torn. Svart och högt tornade det upp sig mot den stjärnbeströdda natthimlen. En kall kåre löpte ned längs Daphnes rygg. Hon kände igen platsen, men någonting var fel, så fruktansvärt, oåterkalleligt fel. Någonting skulle hända. Snart.
Och utan förvarning klövs himlen av en grön blixt. Den slog ned i tornet med en öronbedövande smäll. Daphne ryckte till, och med ens var transen bruten. Tornet försvann, kristallkulan fylldes av röken och hennes andhämtning återgick till normal rytm.
"Daphne? Vad såg du, min vän?"
Daphne tittade upp för att finna Professor Trelawneys ansikte centimeter från hennes eget. Trelawneys ögon var uppspärrade bakom de tjocka glasögonen, vilket fick dem att se större ut än någonsin.
"Jag… jag…" Daphne svalde. "Hår. Jag såg hår. Rött hår som fladdrade i vinden. Och…"
"Ja?" manade Professor Trelawney på henne.
Daphne såg sig om i rummet. De var inte många som hade valt att fortsätta med spådomskonst på F.U.T.T.-nivå. Förutom Daphne var de fyra stycken: tvillingarna Padma och Pavati Patil, Lavender Brown och Terry Boot från Ravenclaw. De andra verkade vara upptagna med sina egna kristallkulor, men Daphne sänkte ändå rösten när hon fortsatte.
"Ett torn. Jag tror att det finns här på Hogwarts, men jag är inte säker. Och sedan… En blixt. En blixt som…
"…som slår ned i tornet", avbröt Professor Trelawney, och huden knottrade sig över Daphnes armar.
"Hur visste du?" viskade hon.
"Min vän, jag har sett det med", svarade Trelawney dramatisk. "Om och om igen, i tebladen, i kristallkulan, till och med i planeterna… Tornet där blixten slog ned!" Hon lade en betryggande hand på Daphnes axel. "Du är en duktig siare, Daphne. I många fall är det en mycket tung börda. Fortsätt att blicka in i kristallkulans djup, min vän, och säg till ifall du får ännu en uppenbarelse."
Men när Daphne klättrade ned för silverstegen en halvtimma senare hade hon sett varken tornet eller något annat i kristallkulan. Transen hade inte velat infinna sig igen. Hon visste inte om hon var lättad eller besviken. Visst gjorde blixten och tornet henne sprickfärdig av nyfikenhet, men samtidigt var det någonting ödesdigert över det hela. Någonting som skrämde henne från vettet. Och för första gången i sitt liv var hon osäker på om hon verkligen ville veta vad uppenbarelsen betydde.
Hon försökte att inte grubbla över det medan hon började gå ned för Norrtornets många trappor.
Spådomskonst var det enda skolämnet Daphne någonsin känt att hon var bra i. Professor Trelawneys mörka klassrum var en fristad, en plats där hon var fri från förväntningar och grupptryck. Hon hade aldrig varit så stolt som när hon fick betyget U, utomordentligt, på sitt G.E.T.-prov.
Självklart hade inte hennes föräldrar brytt sig. Inte heller hade de lagt märke till hennes toppbetyg i astronomi. Hennes far hade skällt ut henne för att hon fått underkänt i trollkonsthistoria, och sedan hade hon fått utegångsförbud i en månad. Dessutom hade de sett till att hon fortsatte med trolldryckskonst, talmagi och forntida runor på F.U.T.T.-nivå, alla de ämnen som hennes far kallade för "riktiga magistudier, och inte sådant smutsskalletrams som örtlära eller skötsel och vård av magiska djur". Att Daphne hatade både talmagi och forntida runor var de fullständigt likgiltiga till. Hon visste att de förväntade sig att hon skulle börja arbeta på Trolldomsministeriet efter skolan. Hon hade fortfarande inte vågat berätta att hon helst av allt skulle vilja starta ett eget klädesmärke.
"Hej Daphne!"
Rösten fick Daphne att hoppa till. Hon tittade upp för att se Ginny Weasley komma gående uppför trappan, omgiven av tre andra Gryffindortjejer. Fastän Daphne vanligtvis tyckte det var skönt att slippa Pansy och de andra Slytherintjejerna önskade hon plötsligt att de var här. Ensam kände hon sig så sårbar, så naken. Ginnys kompisar betraktade henne med ogillande blickar, och tjejen till vänster om Ginny gav till en föraktfull liten fnysning. Daphne kände igen henne som Elizabeth Grant, eller Lana som hon ofta kallades. Crabbe hade någon gång sagt att hon hade snyggast pattar på skolan.
"Hej", svarade Daphne efter att ha gett Lana Grant en iskall blick.
Till hennes förfäran stannade Ginny till i trappan. "Läser du spådomskonst eller?" frågade hon.
Daphne granskade henne misstänksamt. De hade sagt typ tre meningar till varandra på en fest, och plötsligt betedde Ginny sig som om de var bästa vänner. Var det någon slags skämt eller?
"Ja", sa Daphne efter några sekunders tvekan.
"Jag med. Fast jag har inte Trelawney längre. Det är fett skönt, Firenze är mycket bättre. Eller vad säger du?"
"Jag gillar Trelawney", svarade Dapne kallt, vilket var sant. Hon var antagligen ensam på skolan om det.
"Jaha. Aja, tur att du fick henne som lärare då." Ginny gav henne ett leende.
Lana Grant suckade ljudligt, och tjejen på Ginnys andra sida (Daphne kunde inte minnas hennes namn, men hon trodde att det var något i stil med Harper eller Hester) drog lite lätt i ärmen på Ginnys klädnad. Det var tydligt att de inte ville tillbringa en sekund mer än nödvändigt i Daphnes sällskap.
Ginny tog ingen notis om dem. "Vet du vad", sa hon. "Det är några tjejer som ska starta upp en feministgrupp på skolan. Första mötet är på tisdag. Har du lust att hänga på?"
Daphne fick först inte fram ett ord. Till sist lyckades hon klämma ur sig: "Feministgrupp?"
"Ja, precis."
"Ginny", stönade Lana Grant.
Återigen ignorerade Ginny henne. "Vad säger du?" sa hon till Daphne, fortfarande med ett leende på läpparna.
"Öh…" Daphne såg från Ginnys envisa ansiktetill hennes vänners uppgivna miner. Det var uppenbart att detta inte hade någonting med Daphne att göra, utan handlade om en uppgörelse mellan Gryffindortjejerna.
Hon drog ett djupt andetag. "Okej, jag hänger med."
Hon visste inte riktigt varför hon sa det. Hon visste bara det chockerade uttrycket i Lana Grants ansikte var obetalbart.
Ginny strålade mot henne. "Nice! Vi ses på tisdag då."
"Ja, det gör vi."
Gryffindortjejerna fortsatte uppåt. Deras röster kom ekande ned för trappan efter dem:
"Ginny vad fan… Var du fucking tvungen?"
"Ärligt talat, Lana! Till och med Queenie Greengrass är feminist. Till och med Queenie Greengrass!"
Daphne kastade en sista blick efter dem. Hon var inte helt säker på ifall det varit så smart att säga att hon skulle gå på det där mötet. Det hade känts jävligt bra att irritera Lana Grant, men tänk om det kom ut på skolan att hon var feminist? Det var ju inte sant. Daphne var inte feminist. Trodde hon i alla fall. Skulle hon vara ärlig visste hon inte riktigt vad det innebar, bara att ingen i hennes kompisgäng var det. Och hon hade en känsla att feminist inte var någonting hon borde vara.