Disclaimer: Jag äger karaktärerna och storyn, världen tillhör J.K Rowling

A/N: Finns inte så mycket att säga, men någon review skulle ju vara trevligt :)

Kapitel 4

Efter en lång dag landade jag tillslut i det lugna sällskapsrummet med en fortfarande smått öm panna. Med redan mängder av läxor att göra började jag med läxan som vi hade fått i Försvar mot svartkonster. Försvar mot svartkonster hade aldrig riktigt varit min grej, och jag kämpade så gott jag kunde med texten om varulvar. Sam, Melanie och Laurie hade träffat några killar från Rawenclaw och de hade allihop gått till Den stora salen för att ha kul. Jag, som var lite av den lugnare personen, valde istället att göra läxorna. Det kanske är anledningen till att ingen kille vill ha dig, du är alldeles för tråkig Snurrade en tanke runt men jag lyckades att tvinga bort den, även om den fortfarande låg och simmande långt bak i huvudet. Jag suckade stort över att det inte heller blev bättre när jag inte förstod något av det jag själv hade skrivit om varulvar. Ett par tårar gled ner för mina kinder och jag huvudet i händerna, som i sin tur var lutade mot det lilla träbordet. Jag är hopplös, mitt liv är hopplöst, hela jävla världen är hopplös fortsatte mina tankar och tårarna kom med tätare och tätare avstånd. Fotsteg hördes bakifrån mig och jag torkade bort tårarna så snabbt, men ändå så diskret jag kunde. Jag hoppades på att det var någon av tjejerna som hade kommit tillbaka utan att jag hört det. Jag stirrade ner på min uppsats som låg på bordet och låtsades koncentrera mig på den. Jag kände en varm hand försiktigt läggas på min axel och jag tittade upp för att se vem det var. Mina rödsprängda ögon av gråt såg rakt in i de havsblå och rodnaden steg gradvis på mina kinder. Jag tittade snabbt ner igen på uppsatsen och han satte sig ner bredvid mig.

"Hur är det med dig?" Frågade han och la en av hårslingorna som hängde ner i mitt ansikte bakom mitt ena öra.

"Det är lugnt" Försökte jag med men förstod ganska snabbt att han knappast skulle gå på det. Han kollade på mig och väntade på att jag skulle fortsätta.

"Det är bara det att jag," Jag tog ett djupt andetag "Jag förstår ingenting av det här" Sa jag, tog tag i pergamentet och lade det framför honom. Jag hoppades på att han skulle tro att det var det ända jag hade gråtit över, det var ju ändå en del av anledningen till att jag hade gråtit. Han tog tag i pergamentet och läste det. Ibland höjde han ögonbrynen och nickade långsamt. Han var så söt när de fina blå ögonen snabbt gled över pappret och jag studerade minsta lilla rörelse han gjorde. När han hade läst klart tittade han upp på mig och log.

"Det var jättebra skrivet Jane" Jag tittade på honom och suckade.

"Men jag förstår ju inte, jag har bara skrivit av det som står i boken" Sa jag och fortsatte "Försvar mot svartkonster är bara jobbigt, varför ska jag veta allt om varulvar? Det viktigaste är väl att kunna beskydda sig med trollformler?" Med honom sittandes bredvid mig kände jag mig mycket lugnare och värmen inom mig hindrade mig från att börja gråta igen.

"Jag kan hjälpa dig" Sa han och log lite osäkert "Alltså, om du vill" Jag nickade ivrigt och han började förklara det jag hade skrivit i början av uppsatsen.

"Okej, så en varulv kan inte göra något åt sin transformering, de förvandlas alltid vid fullmåne…"

Djupt imponerad av hur bra han kunde förklara förstod jag snabbt nästan allt som hade med varulvar att göra och när han väl var klar tittade jag rakt in i hans ögon.

"Du är verkligen jättebra på att förklara, Marcus" Sa jag och han skrattade lågt.

"Du är en bra lyssnare, Jane" Sa han och jag rodnade lite, jag hade hört förut att jag var bra på att lyssna men när det kom från honom var det en helt annan grej.

"Så du förstår nu?" Frågade han för att bryta tystaden medan jag tittade ner på pergamentet som nu inte bara framstod som ord utan mer som sammanhållande meningar.

"Aa, tack så mycket för hjälpen, nu kanske jag i alla fall får ett A om jag har tur" Sa jag och skrattade sarkastiskt.

"Jag kan hjälpa dig fler gånger om du vill, jag har lätt för Försvar mot svartkonster" Sa han och jag log. Tanken att jag skulle få träffa honom och prata med honom ensam igen gjorde att mitt hjärta bultade en aning snabbare.

"Jättegärna" Sa jag och drunknade långt in i hans havsblå ögon. "Ehm, jag antar att vi ses någon gång snart då" Fortsatte jag och ställde mig upp för att gå upp till sovsalen.

"Jag antar det" Sa han och satt kvar vid bordet.

"Tack för allt idag" Jag log stort och tittade på honom.

"Tack du med, och hoppas allt gick bra med huvudet" Sa han och la snabbt till den sista delen av meningen. Jag skrattade och tittade på honom.

"Jag fick inte direkt hjärnskakning" Sa jag och han log tillbaka på mig. Jag vände mig om och gick upp för trappan till sovsalen. Hur länge hade vi pratat egentligen? Och vart var tjejerna? Alldeles för trött på att tänka tid och rum gick jag och lade mig i sängen. Fylld av blandade känslor somnade jag leendes. Jag var kär.