4. En annorlunda resa.

Dagarna gick, och snart var det dags för avresa. Harry hade försökt att
hålla sig undan så fort Hermione såg ut att försöka vilja göra mer än kramas och pussas, och lyckats ganska bra. Harry förstod att det måste verka konstigt för Hermione att han undvek henne, men Harry hade sina skäl. Han var nämnligen rädd för att tappa kontrollen igen.
Hermione verkade minst sagt besviken över hans underliga beteende, men hon bestämde sig tydligen för att vänta tills han var redo till att ta upp ett mer kroppsligt förhållande. Hon hade tillslut gett upp helt, och bara kramats och pussats, vilket Harry var väldigt glad för, även om han samtidigt kände sig lite självisk. Han borde kanske släppa loss lite grann, kanske bara smeka henne över rygen på insidan av tröjan, men det var någonting som tog imot hela tiden, men han kunde inte riktigt sätta fingret på det.
Efter många duster med sigsjälv hade Harry tillslut accepterat att han var erechon vampyr nu, och att det bara var till att vänja sig vid det. Därför var han inte lika rädd för att bita någon längre, och kunde slutligen vara glad. Erechon själv, frodades och trivdes, och hade fått en rejäl mage på köpet.

"Vi kanske ska vara lite arga på varandra nån gång, så att han går ner i vikt" sa Harry skämtsamt när han vägde honom i handen dagen innan de skulle åka in till London för att ta Hogwarts expressen från perong 9 och tre kvart. "Han väger dubbelt så mycket som när jag fick honom."

På morgonen nästa dag skulle de åka till Hogwarts, och de hade packat allting och ställt det vid ytterdörren. Harry och Hermione satt tätt ihop framför TV:n som vanligt, vilket Mr Granger verkade ogilla skarpt. Mrs Granger log vänligt mot dem. När de gjort sig i ordning för natten,
gick Mr och Mrs Granger till sängs, och Harry och Hermione följde deras exempel. När de kom in i rummet började Hisslaren upphetsat springa runt i den stora buren som de köpt i en mugglar butik. Buren hade de prydligt plaserat ovanpå Harrys koffert, medans Hedwigs bur lades undan innuti det. Hon var nästan aldrig hemma ändå, och när hon var det så fick hon sitta på fönsterkarmen eller på fotgaveln på Hermiones säg.
Hedwig var fortfarande inte tillbaka, men i mörkret såg Harry någonting som fick honom att hoppa till. Där satt en stor grå varelse med gula ögon och stirrade rakt på honom. Det tog en stund för honom att komma underfund med vad det var en underlig varelse som satt på hans säng, men till slut upptäckte han att det var en mycket stor uggla, och på benet bar den ett brev. Harry gick fram till ugglan, lossade brevet och läste det.

"Kära Harry.

Jag vill bara säga att vad dina vänner än säger, så får du aldrig
tro att ingen älskar dig. Jag finns alltid här för dig Harry, om du
så skulle bli dödsätare. Eller nej, kanske inte om du blev dödsätare,
men... Ja du fattar. När jag fick brevet skickade jag det
vidare direkt till Dumbledore, och om du inte fått hans brev än så
är det nog på väg. Jag vill också understryka att det var en väldigt
dum sak att lämna tryggheten på Privet Drive, men jag förstår
att du hade... Dina skäl. Jag råder dig att inte berätta för din vän
Ron, för som jag förstod det förra året, så är han inte direkt
ras-tollerant... Om jag ska vara ärlig, så vill jag att du håller koll på
honom, inte för att jag vill anklaga dina vänner för nåt, men jag
känner igen en potentiell dödsätare när jag ser en...

Snuffles"

Harry kände hur han började bli arg. Hur kunde han bara påstå att Ron skulle kunna vara en dödsätare? Han var ju Harrys bästa vän! Men så
kom han ihåg hur avundsjuk Ron hade varit när Hermione och Krum gick ut tillsammans förra julen. Hur kommer han reagera när han får reda på att Harry och Hermione är ett par? Harry bestämmde sig för att inte tänka på det just nu, utan gav brevet till Hermione, som reagerade precis som Harry vänat sig.

"Ron? En potentiell dödsätare! Det är ju befängt!" utropade hon "Jag vet att han är lite omogen och rasistisk, men jag tror inte han skulle gå med någon som försökte döda hans bästa vän..."

"Men tänk om han inte är min bästa vän när han blir erbjuden att gå med dödsätarna?" sa Harry fundersamt. "Tänk om han får reda på att jag är en vampyr, och tror att jag är ond? Du hörde vad jag sa i diagon gränden. Precis som jättarna kanske han går med dem för att ta ut hämnd. Och du såg hur avundsjuk han var när du och Krum var på julbalen tillsammans. Tänk på hur han kommer reagera när han får reda på att vi är ett par."
Nu gjorde Hermione någonting Harry inte väntat sig. Hon log.

"Jasså, det." sa hon med ett hemlighetsfullt ansiktsuttryck. "Jo, jag märkte det..."

"Vad menar du?" frågade Harry förvirrat.

"Jo, precis som Hagrid och..." började hon, men Harry avbröt henne.
"Åh, Nej!" suckade Harry "Säg inte att också han visste om det hela tiden! hur kan alla ha märkt det utom jag?"

"Jo, du har alltid saker att tänka på" sa Hermione "Och med all rätt dessutom," tillade hon när hon såg Harrys harmsna ansikts uttryck. "Du har ju inte bara quiddich, läxor och skolan att tänka på utan även se upp för massmördare, förklädda dödsätare, onskefulla lärare, och nu Voldemort."

Harry nickade, och kände sig glad att han faktiskt haft en anledning att inte se hennes signaler. Han försökte att inte höra den otrevliga rösten i huvudet som sa De har också haft mycket att tänka på, för de måste ju beskydda dig hela tiden...

"Ron är din vän, Harry." sa Hermione allvarligt. "Ron skulle aldrig gå över till dödsätarna, om han så var under dödshot. Han skulle aldrig förråda dig, Harry."

"Du har rätt Hermione. Vi får hoppas att Sirius har fel, för det har han ju haft förut... 'jag känner igen en potentiell döds ätare när jag ser en', jo jag tackar jag!" sa Harry, och skrattade tillsammans med Hermione när han insåg att det han just sagt hade varit en ganska träffande anmärkning till Sirius, som i hela sitt liv haft en 'potentiell dödsätare' vid sin sida och kallat honom vän. De gick till sängs, och nu gjorde Hermione någonting hon aldrig gjort. Hon tittade på Harry, och Harry tittade på henne. De räckte ut varandras händer, och flätade samman dem. De såg varandra i ögonen, och Harry kände sig varm och lycklig.
"Vad i all världen har jag gjort för att förtjäna en så underbar flickvän?"
frågade Harry varmt.

"Tja, det kan man verkligen fråga sig..." sa Hermione och log. Harry tog sin kudde och kastade den i huvudet på henne. Hermione skrattade och gömde kudden under täcket. "Jasså, du vill sova utan kudde inatt?" retades hon.

"Ge mig den, annars kommer jag och tar den!" ropade Harry, högre än vad som var tänkt, och de tystnade omedelbart lyssnade intensivt för att försäkra sig om att Mr och Mrs Granger inte hört dem. De hörde ingenting, så Hermione viskade:

"Det kanske är det jag vill att du ska göra..." sa hon retfullt.
Harry kastade sig över henne, och slet av henne täcket. Hon skrattade, och vände sig om, så att hon låg på kudden. Harry var väldigt noga med att inte använda sina övermänskliga styrkor, utan tog i normalt när han försökte vända henne på rygg, men misslyckades. Nu tog hon sin egen kudde och bankade den i huvudet på Harry, vilket fick honom att ta i lite för mycket, så att hon hammnade på rygg. Hon skrattade hysteriskt, och gömmde kudden under sin pjamas tröja. Harry tänkte inte på det, utan började dra i ena hörnet på kudden. Hon släppte och han rammlade överraskat baklänges. Men snart var hon på honom, och slog honom i huvudet med kudden igen. Harry skrattade nu för full hals, och slog tillbaka med sin återvunna kudde. Snart var Hermione uttröttad, och lade sig ner på Harry. Hon flåsade och skrattade med Harry. När skrattet dött ut, och tystnaden lagt sig, tittade de varandra i ögonen. Hermione hade fått den där blicken igen, och Harry skyndade sig att inte allt för braskt putta undan henne.

"Vi... Vi måste nog sova nu, för annars kanske vi inte vaknar i morgon." sa han urskuldrande och lade sin kudde i sängen. Hermione protesterade inte, men tittade forskande in i Harrys ögon. Harry bestämmde sig för att ignorera detta, och lade sig i sängen. Hermione lade sig i sin säng, och de såg in i varandras ögon igen. Hermione verkade inte alls besviken, utan precis lika glad som förut.

"Jag älskar dig Harry, det vet du va?" sa hon. Harry svarade inte, utan såg bara in i hennes vackra, bruna ögon och log.

"Jag tolkar det som ett ja" sa hon. De flätade samman sina händer och sommnade nästan omedelbart.

Harry vaknade mitt i natten av en mardröm han i samma stund som han vaknade hade glömt. Han gick fram till fönstret och öppnade det. Inte för att han väntade post, utan för att han svettades, och rummet kändes väldigt varmt. Han kände den kalla nattvinden mot sin kropp, och njöt. Han tog av sig sin pyjamas, och lade sig att sova i endast boxershortsen. Han var för trött för att tänka på vad Hermione skulle säga när hon ser hans pyjamas på golvet, så han lade sig i sängen och sommnade om.

"Godmorgon, Harry." sa en road, men vänlig röst. Harry slog upp ögonen.
Vid hans fötter satt som vanligt Hermione, och hon verkade mycket road.

"Hermione, vad?.." började Harry, men såg sedan att han inte hade något täcke på sig. Det låg på golvet i en hög, som om någon slängt bort det.
"Hermione..." sa Harry med en tillgjort lugn röst. "Vad gör mitt täcke där borta?.."

Hermione fnissade. "Gissa det du!" sa hon, och innan Harry visste ordet av, låg hon på honom. Harry kände att hans speciella kroppsdel tryckte mot hennes, och insåg nu varför hon lagt sig på honom just nu när han nyss vaknat.

Han suckade. Hermione, som väntat sig att bli bort skuffad igen, tittade förvånat på honom. "Tja, jag var ju så dum att jag tog av mig min pyjamas, så nu får jag väl ta mitt straff" sa Harry och log. Hermione log tillbaks, och kysste honom på pannan, sedan vandrade hon ner till hans mun, och snart låg de där, Hermione i en rosa pyjamas, och Harry i svarta boxershorts, och kysste varandra. Hermione verkade dock inte vilja stanna där. Hon avbröt kyssen, och vandrade ner för hans hals, och sedan kysste hon hans nacke.

"Hermione" suckade Harry. Han kände lyckoruset och värmen strömma i honom igen. Hon gnydde lite, och hennes händer hamnade lite för långt ner på Harrys kropp för hans smak, och han tog tag i hennes händer, drog upp hennes ansikte till sitt, kysste henne retsamt på kinden och viskade
"Å nej du, Hermione. Så roligt ska vi inte ha det." Hermione tittade besviket på honom, klev ur sängen och satte sig missbelåtet vid fotänden igen. "Hermione, kom igen nu. Bli inte sur. Jag hatar när du är sur på mig." sa Harry.

"Jag är inte sur på dig, utan på mig själv." sa Hermione nedstämmt.

"På dig själv?" undrade Harry förvirrat.

"Jag vet att du inte är redo, men jag kan inte hålla mig. När jag är tillsammans med dig Harry, tappar jag kontrollen." förklarade Hermione.

"Det behöver du inte vara sur för." sa Harry, och viftade med handen, som för att vifta bort hennes självförakt. "Jag tycker det är väldigt... smickrande, men jag är inte redo än. Men tro mig när jag säger att så fort jag känner mig redo, kommer jag säga till. Men tills dess får du allt hålla fingrarna i styr." retades han.

Hermione log mot honom. Ett leende som fick en våg av värme att skölja över Harry. Hon lutade sig ner över Harry och kysste honom på pannan.
"Jag älskar dig." viskade hon.
De klädde sig, och gick ut i köket. Mr och Mrs Granger var redan klara att åka. Harry och Hermione satte sig vid bordet och åt snabbt utan att släppa blicken från varandra. De hjälpte Mr Granger att bära ut grejerna i bilen, och nu verkade han lättat sin attityd mot Harry, vilket Harry var glad för. När bilen var packad, satte sig Hermione och Mrs Granger i bilen. Harry var på väg att sätta sig han också, när Mr Granger drog bort honom från bilen.

"Jag lånar honom ett tag" sa han till Hermione, som tittade oroligt på honom. "Jag ska bara prata med honom."

När de var utom hörhåll från bilen, vände sig Mr Granger mot Harry. "Jo Harold, jag..." började Mr Granger.

"Harry" rättade Harry.

"Okej, Harry. Jag har en fråga gällande dig och Hermione..." fortsatte han på ett sätt som han nog trodde lät obesvärat, men hans ansikte förådde honom. "Har du och Hermione... Ja Har ni... Ja, du vet!" avslutade han.
Harry blev helt ställd.

"V-Va?" var allt han fick ur sig.

"Du hörde" sa Mr Granger obönhörligt. Han skulle ha ett svar.

"N-Nej, det är klart att vi inte har. Vi blev ju nyss ihop." sa Harry sannings enligt, men Mr Granger verkade inte nöjd.

"Jag hörde allt oväsendet från hennes rum igår natt." fortsatte han. "Jag vore tacksam om du inte ljög för mig."

Harry skrattade. "Jasså det! Det, Mr Granger, var ett kuddkrig." sa Harry.

Mr Granger tittade ogillande på honom. "Jasså det är så det kallas nu." sa han knipslugt.

"Nej, ni förstår inte. Vi har inte haft sammlag. Är du nöjd nu?" sa Harry, utan att känna sig ett dugg generad. Eller jo, lite kanske.

"Åh..." sa Mr Granger överraskat. Han had nog inte väntat sig att Harry skulle säga det rakt ut. "Jasså. Då får du ursäkta mig." Mr Granger verkade därimot väldigt generad. "Du ska visst iväg nu?"

"Jo, så var det tänkt" sa Harry, och försökte att hålla sig för skratt.

"Eeh... Jag vore tacksam om du inte berättade några detaljer om det här samtalet för Hermione..." sa han och såg bedjande på Harry.

"Vårt samtal är vår egna lilla hemlis, jag lovar." sa Harry, men insåg att om Hermione frågade, skulle han inte kunna låta bli att berätta. Mr Granger och Harry gick tillsammans tillbaka till bilen. När Harry satte sig brevid Hermione tittade hon nyfikte på honom. Harry antog ett hemlighetsfullt ansiktsuttryck, som han visste skulle göra henne galen av nyfikenhet.
När hon frågade, sa Harry att det var en sak mellan Honom och Mr Granger. Hon tittade nu nyfiket och irriterat från Harry till sin far.
De sade inget mer under resan, och snart satt Hermione tätt intill Harry med sitt huvud lutat mot Harrys axel, och Harrys arm runt henne. Harry kysste henne på huvudet, och hon suckade igen. Efter en halvtimme var de framme vid Kings Cross Station, och de hjälpte alla till med att lasta Harrys och Hermiones bagage på två vagnar. När allt var klart vinkade Mr och Mrs Granger av dem och önskade dem ett trevligt skol år.

"Ja, det ska vi verkligen ha" viskade Hermione till Harry med en menande blick. Harry gick fram till spärren mellan perrong nio och tio. Han omfamnade Hermione, och kysste henne nonchallant. Hon fattade först inte vad han sysslade med, men sedan fattade hon vinken, och lutade sig mot spärren med sin vagn i ena handen. Det Harry gjorde var ett försök att gå in genom spärren så diskret som möjligt, så att inga mugglare lade märke till dem.
Harry räckte ut handen och fattade tag i sin egna vagn i sista stund och kände hur de rammlade rakt igenom spärren. De såg nu ut över myllret av människor som vinkade av sina barn. En del barn såg väldigt rädda och förvirrade ut, vilket tydde på att det var deras första Hogwarts resa. Sedan såg Harry någon han aldrig sett förut stå vid tåget.
Han bar redan sin skoluniform, och på bröstet bar han Gryffindors emblem, men om han gick i Gryffindor borde Harry känna honom, eftersom han verkade vara i Harrys ålder. Han var väldigt kort, kålsvart hår som han själv, och Asiatiskt utseende. Harry tänkte inte så mycket mer på det, för just då såg de Ron komma gåendes mot dem. Harry blev lättad av att se att Ron hade glömt deras bråk, för han verkade inte alls arg eller bitter, utan snarare glad åt att se dem.

"Harry, Hermione!" ropade han "Har ni hört?"

"Vad?" undrade Harry sammanbitet. Han hade fortfarande inte riktigt glömt deras bråk, även om han till synes hade gjort det.

"Eh... Jo..." Ron kom av sig.

"Fram med det!" sa Harry i en lite vänligare ton, eftersom han insåg att hans första ton varit lite väl otrevlig.

"Jo, Fleur Delacour ska börja som lärare på Hogwarts." sa Ron upphetsat som om han redan glömmt Harrys otrevliga ton. "I ett nytt ämmne dessutom."

"Jo, vi har också hört det ryktet, Ron" sa Hermione lungt.

"Rycktet?" frågade Ron förvirrat. "Nej, ni förstår inte. Jag såg henne gå på tåget."

Hermione bleknade och stirrade förfärat på Ron. "Menar du... Att den... DEN DÄR SAKEN ska undervisa på Hogwarts?" frågade hon andlöst. "Vad skulle DEN kunna lära oss, förutom att slänga med håret?"

"Nej men Hermione!" sa Ron förolämpat, som om hon kallat honom något högst otrevligt. "Och du säger att jag har fördomar."

"Vad ska hon undervisa i?" undrade Harry för att avstyra bråket. "Inte försvar mot svartkonster, väl?"

"Nej, som jag sa, ska hon undervisa i ett helt nytt ämne, men jag vet inte vad det är... Kanske vet Fred eller George?" mummlade Ron fundersammt, och gick iväg till sina bröder som stog några meter bort och talade med sin bästa vän från hogwarts, Lee Jordan.
Harry såg bort mot tåget där han sett asiaten, men han hade försvunnit. Ron anslöt sig till dem igen, och de gick ombord på tåget. De hittade en tom kupé så när som på Ginny Weasley som satt längst in med näsan i en tidning. Harry såg att hon rodnade när hon tittade upp över kanten på tidningen och såg vem det var som kommit in genom kupé dörren.
Harry satte sig mittimot henne och såg att tidningen hette "Tonårs häxan". Harry vände sig mot Ron och Hermione som var djupt inne i en dispyt om Vilier.

"Hur kan du tycka om Vilier, och inte varulvar Ron?" frågade Hermione gällt. "Varulvar är i allafall inte uppblåsta blondiner!"

"Säg inte det! Varulvar kan man inte se, för de liknar människor, och dessutom är de extremt vilda och våldsamma. Det är inte Vilierna."
gav Ron igen.

"Säg inte att du inte såg hur Vilierna ser ut egentligen" suckade Hermione uppgivet, som om hon bävade för svaret.

"Lugna er! ingen av er har rätt om Fleur." sa Harry lungt för att avbryta bråket. Ron tittade nöjt på Hermione, som stirrade förvånat och sårat på Harry, vilket fick honom att vilja be om ursäkt och ta hennes sida, men han förstod förstås hur Ron skulle reagera på det. "Jag lärde känna Fleur ganska bra förra året, och hon är inte alls en sån "Uppblåst blondin" som du kallar henne Hermione. Ron, du säger att Varulvar är "extremt våldsamma" jag minns aldrig att Lupin någon gång visade några tendenser att vilja överfalla och döda oss, eller hur Ron?"
Ron såg bitter ut, men han visste att Harry hade rätt. Hermione såg forskande på Harry, men inte på det vanliga sättet. Det fanns misstro i blicken, som om hon misstänkte Harry för något. Harry ville inte veta vad hon misstänkte.

"På vilket sätt... Kände du henne?" frågade Hermione, men verkade sedan ångra att hon sagt något.

"Hmm... Svartsjuk, Hermione?" frågade Harry lungt, och log hemlighets fullt mot Hermione.

"Inte alls jag bara..." började hon, men Harry avbröt henne.

"Du kan vara alldeles lugn, Hermione. Det var inte alls på det sättet." lugnade Harry henne. Hermione verkade inte övertygad, för hon fortsatte att stirra misstroget på Harry. Nu såg Harry hur hennes ögon började tåras, och hon reste sig upp och gick ut ur kupén. Harry satt lamslagen kvar och gapade.

"Skynda dig efter henne!" sa Ginny plötsligt. "Hon skulle vilja att du gjorde det."

Harry fann det svårt att titta bort igen. Det var som om hela hon var en magnet; så fort man försökte titta åt ett annat håll drogs de tillbaka till henne. Ginny höjde på ögon brynen mot honom. Harry återfick kontroll över sig själv. Han rusade ut ur kupén och sprang sedan i samma riktning som Hermione. Han kunde inte se henne någonstanns, så han frågade sig fram i alla kupéer. Ingen hade sett henne, och Harry hade letat i nästan en timma när han öppnade ännu en kupé. Där satt asiaten för sig själv, och stirrade tomt ut genom fönstret på det förbifarande landskapet.

"Ursäkta, har du möjligen sett en flicka med långt brunt lockigt hår springa förbi här?" sa Harry. Han antog att han inte visste vem Hermione var. Killen tittade frågande på Harry.

Det uppstod en lång tystnad, sedan sade han "Min Englskaa inte braa". Harry bad om ursäkt och stängde sedan kupé dörren. Var hade Hermione tagit vägen? Han behövde inte leta länge innan han hörde snyftanden ifrån en kupé. Han öppnade dörren, och såg Hermione ligga på sätet. Han gick in, men Hermione ville tydligen inte ha honom där.

"Försvinn!" ropade hon.

"Hermione jag..." började Harry, men Hermione avbröt honom.

"Hur kunde du! och utan att berätta för mig?" skrek hon. Harry kände hur hjärtat sjönk som en sten. Det var han som gjort henne så ledsen, och han kände ångesten växa i hans hjärta igen.

"Hermione, det är inte alls som du tror..." började Harry men blev avbruten igen.

"Jag borde förstått att hon inte skulle kunna hålla sig borta från dig. Hon vill bara bli ihop med den mest berömda personen hon kan hitta, och så hittade hon dig!" ropade Hermione hest. Hon orkade inte äns sätta sig upp. Harry satte sig mittimot henne.

"Du måste lyssna på mig Hermione." sa han. Hermione verkade inte kunna avbryta honom, för hon snyftade oavbrutet, så Harry tog tillfället i akt. "Du har fått allt om bakfoten." Men Hermione verkade inte vilja prata om saken.

"Det är därför du inte vill veta av mig! Du hoppas fortfarande att få tillbaka henne, för hon ser så mycket bättre ut. Du har fått smak för den fina Fleur, och kan inte..." snyftade Hermione, men nu var det Harrys tur att bli arg.

"Inte veta av dig!" utropade han förolämpat. Hermione snyftade vidare. "Jag älskar dig av hela mitt hjärta, och jag har inte så mycket som skakat hand med Fleur! Den enda anledningen till att jag inte..." Harry kom av sig. Hermiones snyftningar hade avtagit lite, men hon verkade inte vilja ge sig.

"Det är inte handslag jag pratar om, Harry!" snyftade hon sorgset.

"Vad menar du? Skulle jag? och Fleur? Du skojar!" utropade Harry, och förstod nu plötsligt varför Hermione var så ledsen.

"Varför vill du då inte göra det med mig?" frågade, eller snarade konfronterade hon Harry.

"Därför att jag inte är redo!" sa Harry uppgivet. "Jag vet att jag inte borde sagt sådär, men jag ville bara retas lite. Om jag vetat att du skulle bli så ledsen, skulle jag låtit bli, tro mig. Du anar inte vilken ångest jag fick när jag såg dina ögon tåras. Jag blev paralyserad! Annars hade jag varit ikapp dig direkt och förklarat det hela. Nu fick jag leta i hela tåget för att hitta dig, men tro mig, det är det minsta du är värd. Jag skulle offra mitt liv för att rädda ditt. Jag älskar dig mer än livet i sig självt, och om du inte tycker att mina kyssar är bevis nog, så hoppas jag att du litar på mina ord. Jag aldrig rört Fleur... Eller nej, det skulle vara att ljuga, för hon kysste mig på kinden en gång. Men det var för att jag räddat hennes lilla syster" tillade han snabbt. Hermione satte sig upp.
Hon stirrade tårögt på Harry, som kände att han av någon anledning hade en ström av tårar på sina kinder. Nu insåg han varför alla stirrat så konstigt på honom när han stack in huvudet i deras kupéer. Han hade bara varit för upptagen med att leta efter Hermione för att känna sina egna tårar. De omfammnade varandra. Harry tryckte henne tätt intill sig, och de tröstade varandra. Harry smekte henne över ryggen, och hon grät i hans axel. Snart slutade hon styfta och stirrade rödögt på Harry.

"Jag är ledsen för att jag misstänkte att... Jag vet inte vad som flög i mig... Du måste tycka att jag är ett larvigt våp" började hon med en gäll och gråtfärdig röst, men Harry avbröt henne.

"Det gör inget Hermione" sa Harry och smekte henne över håret, men nu slog det honom att hon faktiskt hade varit ganska larvig. "Det är okej."

Hermione torkade av tårarna på sin ärm, och såg in i Harrys ögon. "Du har gråtit" konstaterade hon.

Harry torkade även han av sina tårar på sin tröja, och försökte att inte tänka på vad folk skulle säga nästa dag när de får höra rycktet om att Harry Potter sprang omkring gråtandes på tåget. Och ryckten färdas snabbt på Hogwarts. Gryffindor eleverna skulle absolut inte reta honom, och inte Ravenclaw eller Hufflepuff heller. De ända som skulle ge hånfulla anmärknngar var Slytherin eleverna, som skulle mobba honom i flera veckor, speciellt Draco Malfoy och hans gäng. Harry bestämmde sig för att försöka låta bli att bry sig om deras anmärkningar, men han visste att han skulle stå ut i högst två dar.

"Det är nog bäst att vi stannar här" sa Hermione nedstämt"Jag vill inte visa mig såhär"

"Det spelar ingen roll för min del." suckade Harry "Alla har redan sett mig när jag stack in huvudet i varenda kupé på hela tåget, och de som inte sett mig för reda på det ändå, rycktes vägen."

"Menar du att du grät redan då?" frågade Hermione sorgset.

"Jag..." började Harry "Nej, det är så löjligt."

"Du måste berätta för mig!" trevade Hermione "Alla förhållande bygger på förtroende."

"Hmm..." sa Harry knipslugt, och slängde en menande blick mot Hermione, som fattade piken, men envisades ändå med att få veta. Harry blev tvungen att berätta.

"Ja det är så enkelt som att jag blev ledsen för att du blev ledsen" sa Harry, och väntade sig att Hermione skulle skratta åt honom, men i stället log hon ett medlidsammt leende, lutad sig fram och kysste honom på pannan. Harry låtsades inte om bilderna som återigen dök upp i hans huvud och omtöcknade hans sinnen. Harry undrade ännu en gång vad han gjort för att förtjäna en så underbar flickvän.

"Det är en sak till Harry" sa Hermione. "Vad talade du och min pappa om?"

"Å, jasså det." skrattade Harry "Jo, han frågade om vi haft... Ja du vet..." avslutade Harry och tittade bort för att dölja rodnaden.

"Åh... Jasså" sa Hermione efter en lamslagen tystnad. "Ja vad svarade du?"

"Sanningen så klart." sa Harry. "Att vi inte gjort det."

Hermione satte sig längst in i kupén vid fönstret, och såg ut genom det. "Nej, tyvärr" mummlade hon knappt hörbart.

Harry satte sig mittimot och tittade länge och hängivet på Hermione. Först nu slog det Harry hur vacker hon egentligen var. Hennes bruna lockiga hår räckte ner till axlarna. I ljuset såg det ut som om änden på varje hårstrå var täckt med guld. Hennes lika bruna ögon var så perfekta de kunde vara. De hade precis rätt avstånd från varandra, och de gnistrade på ett sätt som fick Harry att vilja se in i hennes ögon för alltid. Hennes perfekta näsa var inte för platt, men inte heller inte för rund, inte för lång och inte för stor. Hon hade ett felfritt leende. Hennes kropp var på inget sätt otränad, men inte heller för tränad. Harry upptäckte sig själv med att titta på en pungt något nedanför hennes ansikte, och tittade hastigt bort. Hon var vacker i alla avseenden, men ändå inte överdrivet vacker. Hon var kort sagt perfekt. Harry insåg återigen att han höll blicken fäst på fel ställe.

"Hittat någonting intressant?" frågade Hermione med en röst som kämpade för att hålla sig för skratt. Harry ryckte till.

"Oj, jag..." började han, men Hermione bara skrattade.

"Det gör inget Harry." sa hon "Och jag stirrade faktiskt en hel del på dig, och du hade ingenting på dig förutom dina boxers."
Harry lade sig ner på Hermines säte, och lade huvudet i hennes knä. Hon flätade hans hår på sitt finger och Harry slöt ögonen och njöt.

Harry visste inte hur lång tid han hade legat på det viset, men han vaknade av att tåget stannade in.

"Harry, vi är framme." sa Hermione och ruskade försiktigt hans huvud.

"Jag är redan vaken" sa Harry, men höll fortfarande ögonen slutna.

"Vi måste faktiskt gå av nu" sa Hermione otåligt. Harry reste sig upp och
rättade till klädnaden.

"Hur länge har jag sovit?" frågade han.

"Åh, bara några timmar" svarade Hermione lugnt.

"Och du lät mig ligga där!?" utropade Harry förvånat "I ditt knä i flera timmar!?"

Hermione såg upprörd ut. "Förlåt då!" utropade hon argt.

"Det var inte så jag menade..." sa Harry "Var det inte jobbigt att ha mitt huvud i knät i flera timmar?"

"Jasså, det var så du menade" sa Hermione och lugnade sig. "Jag kan inte klaga, för det var ju inte vilket huvud som helst." Hermione log ett mystiskt leende som Harry inte kunde tolka, även om han skulle försökt. De gick ut ur kupén, och insåg att alla andra på tåget redan var ute, så de behövde inte trängas. Medans Harry sov hade det blivit mörkt, och stjärnorna lyste över deras huvuden.

"Hallå där Harry!" hörde de en mörk och grov röst över sorlet från eleverna. Det var Harrys vän Hagrid som skulle leda förstaårs eleverna över sjön. "Alla förstaårs elever hitåt" mullrade han glatt och föste ett gäng förvirrade och skräckslagna barn framför sig. Harry och Hermione letade reda på Ginny och Ron och satte sig i en ledig vagn som drogs av osynliga hästar, precis som vanligt. Det dröjde inte länge innan de var framme vid Hogwarts grindar. Harry var glad när han fick kliva ur vagnen, för Han hade haft det svårt att inte titta på Ginny.