Kapitel 3. John Mitchell
John:
''Detta ska bli kul!'' Sa Daisy och slog armarna om min hals.
Hon pratade om tåget och vad vi planerade att göra om bara en timme.
Samtidigt som jag ville hämnas på Janet för att hon dödade alla de där vampyrerna så ville jag inte göra detta, vad ska Annie och George tycka när de får reda på det?
''Det har verkligen varit kul att umgås med dig den här tiden, Mitchell!'' Fortsatte hon och placerade en lätt puss på min hals, jag gillade inte när hon kom sådär nära för det kändes som om jag svek Ivan även fast han är död.
Daisy släppte taget om mig när vi hörde ett konstigt ljud och så såg vi en stor box som helt plötsligt bara stod där.
''Var redo att attackera!'' Sa jag och gjorde så att mina svarta ögon och tänder kom fram, med rädda ögon så gjorde Daisy detsamma.
''Vad är det som händer egentligen?'' Sa Daisy tyst.
''Ingen aning''
Vi stod där och tittade på boxen i flera minuter.
''Det är nog ingen fara! Kom vi går och kollar in den.'' Sa jag men i det ögonblicket så flög en dörr upp och två tjejer samt en kille sprang ut.
Tjejerna var båda blonda och väldigt lika, troligen tvillingar medans killen hade mörkt svart axellångt hår.
''Är du John Mitchell?'' Frågade den ena tjejen.
''Jaa...'' Sa jag förvånat.
De två tjejerna tog tag i mina armar medans killen gick fram till Daisy.
''Rör henne inte!'' röt jag hotfullt och försökte dra mig loss från tjejernas grepp men dem var riktigt starka.
''Du drar från den här staden'', sa killen till henne ''Kom aldrig mer tillbaka och kontakta inte John igen, förstår du?''
''Jag förstår!'' Sa Daisy stelt.
''Bra. Du kan gå!''
Daisy kollade osäkert på mig.
''Gå!'' röt killen till henne och hon sprang därifrån snabbt som blixten.
Nu vet jag att jag kan lita på henne, tänkte jag sarkastigt.
Killen gick sakta fram till mig.
Torak:
''Okay, John, om vi släpper dig nu... Står du still då?''
Han nickade.
''Och du kommer inte att göra något du kommer att ångra?''
''Vilka är ni?'' Frågade John
''Och du kommer inte att göra något du kommer att ångra?'' Upprepade Wilma.
''Nej!'' röt John.
Wilma och Julia släppte Johns armar sakta men så snabbt dem hade gjort det så blev Johns ögon svarta som mörkret om natten. Han öppnade munnen och avslöjade sina huggtänder.
Ingen av oss hann agera innan han gripit tag i Julia.
Då hände det.
John bet henne vid den ömtåliga huden i halsen, innan hon hade haft en chans att skrika.
När han släppte henne så var Julias och hans kläder nerblodiga.
Hon fall medvetslöst till marken. John fick tillbaka sina vanliga bruna ögon.
''NEEEJ!'' Skrek Wilma.
John:
Åh nej, inte igen. Vad har jag gjort?!
Jag visade det inte för dessa människorna men inuti fick jag panik.
Tjejen med svart klänning låg på marken, dränkt i sitt eget blod. Halvdöd.
''Rädda henne!'' Sa killen med det svarta håret.
''Jag kan inte, jag är så ledsen men jag kan inte!'' Sa jag. Fan för mig själv. Varenda gång! Varenda gång jag gör detta så får jag ångest, räddar jag henne så får hon samma plåga att vara vampyr som jag.
''Gör det!'' Sa den levande tjejen!
Motvilligt så gjorde jag så att mina tänder kom fram igen och bet mig själv i handleden, så att jag började blöda sedan tvingade i henne blodet.
''Jag är ledsen, så ledsen!'' Mumlade jag om och om igen.
Wilma:
När John var klar så reste han sig upp.
''Du STANNAR! Vi är inte klara med dig än'' Sa jag bestämt, jag måste erkänna att jag gillar den här ledarrollen.
''Jag går bara bort och...'' John pekade på en sten lite längre bort.
''Gör du så!'' Sa Torak och det lät som om han hade medlidande med John.
Jag armbågade Torak!
''Vad ska vi göra nu?'' Sa jag när John gått och satt sig på stenen.
''Vadå?''
''Hon är en vampyr nu. Vampyrer kan inte ta sig in i boxen, goda eller onda! Hur ska vi ta oss tillbaks? Vi kan inte lämna henne här med den där!'' Hann jag säga innan jag hörde ett andetag från Julia och kollade ner på henne som nu hade öppnat ögonen.
''Jag är en vampyr.'' Mumlade hon för sig själv.