De flesta barn med magiska förmågor spränger en boll när de blir upprörda eller svävar några sekunder när de är glada. För Ann var det en annan sak, sedan den hemska natten så hade hon förmågan att bli svår att upptäcka. Hon var inte osynlig, långtifrån, men när hon var nervös var det svårt att upptäcka henne, även om man letade. Den rödhåriga Weaslyn lutade sig ut genom fönstret för att vinka farväl till sina föräldrar. Han förstår inte hur lycklig han är, tänkte Ann bittert, men tystade snabbt sig själv. Hon hade ingen rätt att anklaga honom för att han hade en familj. Kupédörren öppnades ytligare en gång, och in kom en mager mörkhårig pojke med stora runda glasögon. Han kastade en skygg blick mot Weaslyn.

"Hej, kan jag sitta här", undrade den magre pojken nervöst. "Alla kupéer verkar vara upptagna."

"Visst", svarade Weaslyn glatt. "Jag heter Ron, vad heter du?"

Den magre pojken drog nervöst handen genom håret.

"Harry Potter"

"Harry Potter, som i… Harry Potter", saWeaslyn, som tydligen hette Ron förvånat.

Ann slöt ögonen och stängde ute samtalet, Harry Potter, som i Harry Potter. Hon kände ilskan stiga, fast hon viste att det var ologiskt. Den här nervöse och magra pojken hade aldrig gjort henne något. Han viste förmodligen inte ens om att hon existerade. Och det var det som väckte ilskan. Alla sa att han hade besegrat Voldemort, vilket hon kunde bevisa att han inte gjort ordentligt. Alla tyckte så synd om honom, han hade förlorat sina föräldrar när han bara var en baby.Han viste inte vilken tur han hade, han hade inga minnen. Inga skrik ekade i hans öron, inga skuldkänslor fick att vrida sig av mental smärta. Trots att hon hade fått ståt ut med så mycket mer var det honom alla tyckte synd om, och avgudade.

OoOoOoOoOo

Ron hade hyfsat snabbt kommit över chocken att Harry Potter satt i samma vagn som honom och de började prata glatt med varandra. Den fantastiska Potter hade genast fått en vän. Lyckan blev total när de beställde in tonvis med godis från godisvagnen. Den orimliga avundsjukan i Ann växte sig starkare, men blev avbruten av en skarp knackning på dörren. In kikade en flicka med brunt burrigt hår och stora framtänder.

"Hej, jag heter Hermione. Har ni sett en padda? Neville här har tappat bort sin padda Trevor och han vet inte var den är."

En pojke med ett vänligt runt ansikte tittade fram bakom henne, det var han som var Neville. Han tittade igenom kupén, förvånansvärt nog så stannade hans ögon på Ann. Neville ryckte till lite när han såg ärren som deformerade Anns ansikte men nickade sedan vänligt. Ann satt förvånat alldeles stilla och stirrade tillbaka. Han hade sett henne, kanske skulle det här inte bli fult så hopplöst ändå.

När Hermione och Neville hade pratat färdigt och gått reste sig Ann försiktigt upp.

"Jag tror att jag ska byta kupévagn", sa hon med låg röst.

Både Harry och Ron ryckte till och tittade förskräckt upp mot henne. De hade varigt mitt uppe i ett samtal om chokladgrodor och blev mycket förvånade när en person de aldrig sett förut började prata. De ryckte till igen när de såg ärren som ringades in av de ljusa, nästan vita håret. Det var Harry som först återfick fattningen, han viste hur obehagligt det var när någon stirrade på hans ärr.

"Hej, jag heter Harry, det här är Ron."

"Vem är du och vad gör du i vår vagn", frågade Ron, helt utan taktkänsla.

"Jag heter Ann, jag ska gå nu."

Ann tog snabbt tag i sin väska och skyndade sig ut i korridoren innan de hann ställa fler frågor. I korridoren krockade hon nästan med en förvånad Draco Malfoy, men hon skyndade snabbt vidare. En Malfoy var en av de personerna hon minst av allt ville prata med.

Efter att ha sökt igenom nästan halva tåget efter en ledig vagn så gav hon upp och låste in sig på toaletten medans hon väntade på att resan skulle ta slut. Ann försökte koncentrera sig på vad hon skulle säga till den mörklockige pojken. Hur hon än försökte kunde hon inte komma på något och hon kände hur paniken växte.

OoOoOoOoOo

Jaja, jag vet! Det var över ett år sedan jag senast uppdaterade, men nu har jag börjat igen, och om ni skickar en kommentar kanske jag till och med fortsätter! Jag hoppas att ni i det här kapitlet förstår vad jag menar med några små ändringar från originalet, dialogerna är olika. Men Harrys historia kommer i stort sätt att följa böckerna.

Och om jag inte har gjort det än så har ni nu en disclamer, jag äger absolut inte Harry Potter serien, även om jag önskar det.(Det här är den enda gången jag kommer att skriva det här, det blir tjatigt om jag måste göra det varje kapittel.)