Kapitel 6 – Dolda talanger
"Helt otroligt!" utbrast Ron plötsligt.
Han och Harry var på väg till quidditchplanen tillsammans med Nathaniel och Hermione, som gick en bit bakom. Harry hade börjat inse att Nathaniel kanske inte var ond trots allt. Ron vägrade dock att ens erkänna att han kanske, bara kanske, var god innerst inne.
"Om en vecka börjar sommarlovet, och ingen har försökt döda oss än!" sa han glatt. Med en misstänksam min såg han sig över axeln. "Fast det är ju förstås en hel vecka kvar."
Att Voldemort inte visat sig på hela skolåret gjorde Harry orolig. Vad var hans planer? Eftersom han hållit sig i skymundan så länge var det säkert något stort.
"Om någon ska försöka döda oss så är det knappast Nathaniel. Han har fullt upp med Hermione," sa Harry och nickade mot dem. Hermione umgicks knappt med dem längre, hon hade uppenbarligen bara ögon för Nathaniel och det höll på att driva Ron till vansinne.
"Jag litat inte på honom! Så fort vi vänder ryggen till kommer han.."
".. att svepa henne av hennes fötter?" sa Harry och log. Han tvekade inte ett ögonblick på att Ron skulle bli den som svepte bort henne tillslut. Det var bara hälsosamt för honom att få lite konkurrens.
Ron grymtade. "Som om."
"Åh, just ja!" utbrast Harry och vände sig mot Nathaniel. "Nathaniel!"
Nathaniel tittade förvånat upp. "Ja?"
"Fred och George kommer inte idag. Skulle du kunna ta över Freds plats?" Rons haka låg praktiskt taget på marken.
Nathaniel log retsamt. "Stäng munnen, Ron. Ja, jag spelar gärna!"
"Toppen!"
"Du måste skoja med mig!" utbrast Ron. "Han har inte ens en kvast."
"Han har köpt en åskvigg," sa Harry lugnt. "Eftersom Fred och George slutar i år måste jag hitta nya slagmän. Nathaniel skulle säkert passa fint."
Ron stönade. "Vem ska täcka upp för George?"
"Du."
Ron blinkade förvirrat. "Men.."
"McLaggen ska spela som väktare."
"Så du tänker ersätta mig?" sa Ron ursinnigt.
Harrys tålamod började ta slut. "Hur skulle jag kunna ersätta dig med McLaggen när han slutar om en vecka?"
"Men om du kunde skulle du säkert göra det!" Ron sprang mot quidditchplanen och lämnade de andra efter sig. Harry suckade. Ibland var Ron en idiot.
"Vad hände?" ropade Hermione.
Harry vände sig om. "Gissa!"
Han kunde nästan se glödlampan över hennes huvud. "Det går över." Nu hade hon och Nathaniel kommit närmare så de kunde prata i normal samtalston.
"Jag vet," sa Harry och log.
"Är det mitt fel?" frågade Nathaniel oberört. Han tyckte lika lite om Ron som Ron om honom.
"Nejdå, du behöver inte oroa dig. Ron får såna där anfall ibland," sa Hermione roat.
"Anfall?" frågade han förvirrat. Hermione hann inte svara innan de kom fram till omklädningsrummet.
"Du kan väl vänta på läktaren?" frågade Harry. Hermione nickade och gick därifrån. "Jag ska försöka hitta utrustning som passar dig." Nathaniel nickade och de gick in till omklädningsrummet.
Ron stod och knöt sina skor. Han tittade inte ens upp när de kom in. McLaggen, Robins, Ginny och Katie Bell höll också på att byta om.
"Hörni!" sa Harry högt så att de skulle titta upp. "Som ni kanske vet håller Fred och George på att starta eget, så de har tagit ledigt sista veckan. Nathaniel kommer att ersätta Fred.." Alla tittade upp med förskräckta miner. ".. I alla fall idag," kände sig Harry manad att tillägga. "Ron tar Georges plats och McLaggen spelar som vaktare."
"Kommer vi att ha samma uppställning under matchen imorgon?" frågade Katie. Alla såg spända ut. Det var den avgörande matchen mot Slytherin.
"Om det funkar på träningen idag, ja."
Ron ryckte åt sig sin kvastkäpp och klampade ursinnigt ut på planen.
"Vänta så ska jag ta fram lite grejer åt dig," sa Harry till Nathaniel och öppnade en garderobsdörr. På utsidan såg den ut som en vanlig garderob, men när man öppnade dörren såg man att den var stor nog att gå vilse i. Harry behövde dock inte gå speciellt långt för att hitta vad han sökte. Självjusterande, läste Harry. Borde väl passa?
Han gick ut ur garderoben med all utrustning som Nathaniel kunde tänkas behöva och slängde ner det på en bänk. De andra hade redan gått.
"Prova de här, de borde passa."
"Tack," mumlade Nathaniel och började genast byta om.
Harry ryckte till. Nu hade han sin chans. Han hade inte, trots att han blev mer övertygad för var dag som gick, uteslutit möjligheten att Nathaniel kunde vara dödsätare.
"Harry?" sa Nathaniel med en röst som lät road.
"Ja?" sa Harry förvånat.
"Kan du sluta glo på min arm?" han log. "Eller åtminstone snegla lite mer diskret?"
Harry log fåraktigt. "Förlåt jag.."
".. Skulle bara kolla om jag är dödsätare." Nathaniel såg plötsligt allvarlig ut.
Harry sysselsatte sig med att byta om för att slippa se Nathaniel i ögonen. Han skämdes. "Jag ville bara försäkra mig om att du inte utgör någon fara."
"Om jag säger att jag inte är dödsätare, tror du mig då?" Nu bytte Nathaniel också om, men hans tonfall var lika allvarligt som förut.
"Nej," sa Harry efter att ha funderat en stund. Jag borde kanske ha ljugit.
"Synd," mumlade Nathaniel besviket och gick ut på quidditchplanen.
Harry suckade. Snyggt gjort! När Hermione hörde om det här skulle hon få ett utbrott.
...
"Wow," utbrast Ginny. "Jag har aldrig sett någon så.." Hon funderade på vilket ord hon skulle använda.
"Graciös?" föreslog Katie med samma drömmande uttryck.
Ginny nickade. "Han ser ut som om han dansar. Aj!" Ron hade kastat klonken i huvudet på henne.
"Koncentrera er på träningen!" ropade Harry. Han hade blivit tvungen att byta plats på McLaggen och Ron, då Ron visat sig vara en samhällsfara med sitt slagträ. Som tur var spelade både Nathaniel och McLaggen väldigt bra, trots att det inte var ett dugg samspelta.
"Glädjedödare," muttrade Ginny men gjorde som hon blivit tillsagd. Både hon och Katie verkade se Nathaniel med helt nya ögon.
"Om han stöter på min lillasyster så ska jag trycka upp klonken.."
"Tack, jag vill inte veta," skrattade Harry. Ron hade kommit över sin ilska i samma stund som han fick spela som vaktare igen. Säga vad man vill om Ron, men han är inte långsint. Harry kunde inte låta bli att undra hur Ron skulle ha reagerat om han hade börjat dejta Ginny, så som han tänkt i början av årskursen. För ett tag så hade han varit på väg att bli kär, men sedan kom skolarbetet emellan dem. Trots att hon nu stirrade på Nathaniel som en hungrig uggla kände han sig inte speciellt orolig. Han skulle ju trots allt spendera större delen av sommaren i kråkboet.
"Robbins, jag vill att du försöker göra mål. Ron vaktar och Ginny och Katie försöker hindra dig, sedan kan ni jagare turas om att försöka göra mål."
Ron suckade. "Du tar musten ur oss redan innan matchen," sa han innan han flög iväg till ringarna.
"Nathaniel!"
Nathaniel stannade upp mitt i ett slag och lät dunkaren susa förbi honom. "Ja?"
"Kom hit ett slag," ropade Harry.
Han vände på kvastkäppen och flög fram till Harry. "Vad är det?"
Harry visade kvicken som han höll i handen. "Du kan inte bli så mycket bättre än du redan är som slagman, så jag tänkte att du kanske skulle kunna tävla med mig?"
Nathaniel flinade som om han redan glömt vad som hänt i omklädningsrummet. "Den som fångar kvicken först?"
"Japp."
"Och vad får vinnaren?" Nathaniels blick var otydbar.
"Om jag vinner vill jag att du ställer upp som slagman nästa år," sa Harry bestämt.
"Visst," sa Nathaniel med en ton som lät aningen nonchalant. "Om jag vinner vill jag ha marodörkartan."
Harry gapade. Hur sjutton har han hört talas om den? "Okej då," muttrade han. "Men i så fall vill jag att du visar mig din vänstra underarm om jag vinner."
Nathaniel log som om han vetat vad Harry skulle kräva. "Okej." Han sträckte fram handen och Harry fattade den. Aldrig att han skulle låta någon ta hans karta.
Tillsammans räknade de till tre och Harry släppte kvicken. Harry och Nathaniel sköt iväg samtidigt. Kvicken tycktes känna på sig hur ivriga de var för den flög direkt ner under läktarna, precis som den gjort första gången Malfoy spelade för Slytherin.
Nathaniel var den som först dök ned bland alla reglar. Harry valde att istället hålla sig ovanför, ifall den skulle komma ut. Han hade förväntat sig att Nathaniel skulle flyga in i en av reglarna, men till Harrys stora förvåning såg han att Nathaniel faktiskt passerade honom där nere.
Kvicken gjorde plötsligt en tvär vändning uppåt. Harry pressade kvasten ännu hårdare, passerade Nathaniel igen och sträckte ut handen mot kvicken. Just när han kände kvickens vingar mot fingertopparna dök Nathaniel upp underifrån och ryckte till sig kvicken. Harry tvingades väja för Nathaniel och ramlade nästan av kvasten. Han svor för sig själv.
"Oj, det där var intensivt!" utropade Ginny som just flugit ner till dem. De andra i laget stod redan och såg på.
"Vem fick kvicken?" sa Ron och tittade sökande på Harrys händer.
"Nathaniel," sa Harry och kunde inte dölja besvikelsen i sin röst.
Ron gick fram och dunkade honom på ryggen. "Se upp, vi kanske byter ut dig."
Harry tittade surt på honom. Han visste att Ron troligen skulle åka ut tillsammans med honom i så fall, men han sa ingenting, han ville ju inte såra Ron, igen.
"Du kan behålla kartan," sa Nathaniel glatt när han kom fram till dem. "Jag är rädd att jag inte var helt ärlig mot dig innan."
"Vadå då?" sa Harry förvånat.
"Jag brukade vara lagkapten för ett av quidditchlagen i Blackfield, och jag spelade som sökare."
"Vad har det med saken att göra?" hade Harry lust att fråga, men Nathaniel hann före honom.
"Så eftersom du troligen höll tillbaka så kan du behålla kartan. Men jag vill väldigt gärna låna den någon gång."
"Visst," sa Harry och log lättat. Jag höll inte tillbaka.