Äntligen kommer det en ny del. Jag ber verkligen så mycket om ursäkt för alla som har fått vänta så här länge, det är hemskt jag vet... Men sommaren har verkligen varit fullbokad. Jaja, jag hoppas ni gillar den här delen med :) ! YONNA

Mr Green uppmanade mig och Bella att gå på lektionen och jag föste milt med mig Bella från platsen där vi precis hade stått för uppmärksamheten. Jag sneglade på Bella. Jag kunde fortfarande inte släppa bilderna Jacob hade visat i sitt huvud. Dem spelades upp för mig om och om igen som om det var en repris. Då jag gett mig av trodde jag att jag gjorde vad som var bäst för Bella, hela mitt liv kretsade kring bara henne, det var henne jag levde för. Ändå var det jag som hade orsakat henne denna oerhörda smärta. Sorgen jag kände var så överväldigande att den chokade mig. Men Bella hade förlåtit och tagit tillbaka mig, det måste ju ändå betyda någonting?

Med en lätt rörelse drog jag henne intill mig och närtintill viskade i hennes öra.

"Hur mår du? Orkar du med en lektion nu?"

Bella nickade. "Ja." svarade hon kort, men jag kunde se på henne att det fanns mer hon ville prata om och med en suck förstod jag att hon inte hade släppt helgens händelser.

När vi kom till lektionen smög vi försiktigt in eftersom vi var något försenade. Jag registrerade underviande lärarens tankar men han verkade inte märka oss tillräckligt för att bli irriterad. Så fort vi satt oss kunde jag se hur Bella började anteckna. Men efter någon sekund förstod jag att det inte var några anteckningar hon förde. Det var en lapp, till mig. Jag suckade lågt då hon skickade över den lilla pappersbiten. På den stod det att hon ville veta allt.

Jag sneglade på henne och hon blängde argt på mig. Jag började räfsa ner nya rader på baksidan av pappret hon gett mig. Jag förklarade snabbt om hur Alice sett Victoria komma och hur dem rusat efter henne men att hon varit smart och sprungit längs gränsen, så Emmet och den stora grå vargen hade kommit i närkamp. Rosalie hade naturligtvis reagerat och sen så var spänningen igång. Som tur var hade Carlisle och Jasper löst allting.

Jag synade Bella noga då jag skickade över lappen till henne och hon läste det jag kunde se hur hennes släta pannna rynkades och det såg ut som om hon rös till. Jag undrade vad hon tänkte? Var hon arg på mig fortfarande? Eller kände hon sig lättad för att vi hade åkt iväg?

Sakta suddade Bella ut allt jag skrivit och började själv skriva igen. Hennes ögonbryn var sänkta och rynkan på pannan var kvar, men mer i koncentration. Hennes täta ögonfransar över de stora bruna ögonen följde raderna hon skrev och jag kände hur ett rus gled genom kroppen då jag tänkte på hur vacker hon var.

Återigen sköt hon över lappen där det stod en enkel mening:

Charlie då? Tänk om hon var ute efter honom?"

Jag skakade på huvudet och sträckte mig efter pennan för att skriva ner åt henne att hon inte behövde oroa sig för honom, han var aldrig i någon fara. Men Bella rycker åt sig pennan och pappret och skriver ner något mer.

Du vet inte vad hon planerade för du var inte här. Florida var en dum ide!

Jag hade läst vad hon skrivit innan hon hunnit räcka pappersbiten till mig. Jag ryckte irriterat åt mig pappret och började skriva. Så hon var inte lättad över att vi hade åkt iallafall. Jag kände irritationen stiga. Bella var för god för sitt eget bästa. Hon skulle alltid ha koll på allt och alla att hon glömde att det var hon själv som svävade i fara.

Jag kunde inte precis låta dig åka själv. Började jag skriva. Med ett leende skrev jag ner en mening till. Med din otur skulle inte ens den svarta lådan i flygplanet klara sig.

Jag skickade över pappret till henne och kunde inte undgå att flina mot henne då hon läste vad jag skrivit. Rynkan var tillbaka i pannan på henne, men mer av irritation den här gången. Hon började klottra ner en ny mening.

Okej, tänk om min otur fick planet att krascha. Vad skulle DU ha gjort åt det?

Jag fick behärska mig för att inte börja skratta när jag skrev ner en ny mening åt henne.

Varför skulle planet krascha?

Den här gången försvann hennes irriterade rynka och jag kunde se ett leende spela på hennes vackra mjuka läppar.

Piloterna är berusade och har somnat. Skrev hon snabbt ner.

Vår fantasi tråd var igång, och jag fortsätte att spela med och skrev ner en ny rad på den lilla lappen.

Lätt, då flyger jag planet själv.

Bella snörpte på munnen när hon såg mitt svar. Hon ville tydligen inte att det skulle gå så lätt. Hon suddade ut det vi skrivit för att få plats att skriva nytt.

Båda motorerna har exploderat och vi tumlar mot marken i en dödlig spiral.

Jag skakade leende på huvudet. Hennes fantasi var det inget fel på iallafall. Tja, jag skulle väl inte vara sämre.

Jag väntar tills vi är tillräckligt nära marken, lyfter upp dig, slår sönder väggen och hoppar. Sedan springer jag tillbaka till olycksplatsen med dig och vi stapplar omkring som världshistoriens mest osannolika överlevare.

Med ett leende skickade jag tillbaka lappen till henne. Men hon tittade bara förvånat på mig.

"Vad?" viskade jag till henne. Men så kom jag på att jag alltför ofta glömde hur främmande det ändå måste vara för henne med min värld. Det var bara det att hon hade alltid tagit det övernaturliga så bra att jag ibland glömde bort mig. Nu skakade hon på huvudet mot mig.

"Ingenting." viskade hon tillbaka.

Hon suddade ut raderna på lappen igen och skrev en kort mening åt mig.

Nästa gång MÅSTE du berätta.

Jag tittade upp på henne. Hon visste att det skulle bli en nästa gång, jag förundrades alltid över hur smart hon var och hur hon kunde förutse situationer som inte alltid skulle vara självklara för alla. Men var det inte bättre att vara tyst om saker om hon for illa av att veta dem? Jag tittade på mitt livs kärlek. Hon var fortfarande blek om kinderna, förmodligen efter mötet med Jacob och allt hon fått veta om Victoria. Hennes ögonfransar hade fortfarande några små våta droppar kvar. Jag spände käken, jag ville inte berätta allt för henne om det här var vad som hände, men tänk om Jacob hade rätt. Om jag inte berättade för Bella skulle hon då tro att jag alltid undanhöll saker från henne? Skulle hon föredra Jacob istället som alltid var ärlig mot henne?

Allt det här tog bara en sekund för mig att tänka på och Bella hade inte ens märkt min långa tvekan. Jag suckade och nickade mot henne.

Tack! Skrev hon snabbt ner på lappen.

Under tiden som Bella formade ordet tack på pappret nådde Mr Bertys tankar mig.

Cullen och Swan sitter och tecknar mycket med varandra, undrar om dem ens hört vad jag har sagt...?

Snabbt som blixten drog jag undan lappen från Bella som undrande såg ner på sina händer där lappen försvunnit.

"Är det något ni vill dela med klassen Mr Cullen?" frågade Mr Berty högt och stod nu framför mig och Bella.

Med en oskyldig min höll jag fram mina välskrivna anteckningar mot honom.

"Mina anteckningar?"

Mr Berty synade dem och såg likgiltig ut, men hans tankar avslöjade honom.

Va? Men jag kunde svära på att han inte... Nåja!

Muttrande gick han undan och satte sig vid sin kateder. Jag kunde se hur Bella fnissande lade en hand för munnen. Jag log mot den vackra varelsen bredvid mig. Aldrig att Victoria skulle få göra henne rädd igen.

Efter lektionen släppte jag iväg Bella till mattelektionen med en bekymrad blick. Hon verkade ofokuserad på något sätt och jag ville helst av allt rymma iväg med henne och fråga ut henne om vad hon tänkte på, få veta vad som bekymrade henne så att jag kunde få lösa hennes problem. Det var ju därför jag fanns till, för att skydda henne från allt som gjorde att hon fick den där lilla rynkan mellan ögonbrynen, för att hennes liv endast skulle bli bra och lyckligt.

Istället för att gå till min egen lektion gick jag och satte mig i bilen. Jag startade den inte utan bara satt där och tänkte. Det dröjde inte länge innan jag hörde en bekant persons tankar.

Är allt bra med dig Edward?

Sekunden senare hoppade Alice in i bilen.

"Vaddå?" jag vänder mig mot henne och ser hennes bekymrade blick på mig.

"Jag vet inte riktigt. Din framtid växlar mellan att åka till Jacobs hus och sen ser jag inte mer så då betyder det väl att du kommer i närkontakt med Jacob..."

Jag slog bort blicken från hennes undrande ögon. Jag skämdes över att tanken kommit mig nära att åka och ge Jacob en omgång. Egentligen hade han ju inte gjort något fel, men tanken var frestande. Jag log lite snett mot Alice.

"Vad är det andra alternativet då?"

"Något om att rymma iväg med Bella..." sa Alice och log varmt mot mig.

"Jag gillar det andra alternativet." sa jag skämtsamt.

Alice blick blev genast allvarlig igen och hennes bekymrade blick kom tillbaka.

"Du vet att det är dig hon vill ha. Du behöver inte ens tvivla på det, Edward."

Hon lät så säker på sin sak, och jag ville gärna tro henne fullt ut, men på något sätt kunde jag inte. Plötsligt hörde jag matteklassens röster väldigt tydligt. Dem pratade om mig, och Jacob förstås. Jag skrattade till.

Vad är det?

Alice hoppade till av min plötsliga reaktion och ställde frågan snabbt i tankarna.

"Mike Newton satsar pengar på att Jacob ska klå upp mig." svarade jag med ett leende på läpparna.

Vi talade aldrig mer om min och Jacobs "närkamp" eller Victoria. Men något hade förändrats. Bella var sig inte lik. Hon kunde inte riktigt slapna av och minsta lilla ljud gjorde att hon hoppade till. Med oroliga ögon tittade jag på henne.

"Är det Victoria?" frågade jag en dag när vi satt hemma hos mig och jag precis hade spelat en låt för henne på pianot.

Bella såg på mig med undrande blick men såg sen uppgivet på mig.

"Hur vet vi att hon inte kommer när som helst? Försöker sig på något nytt? Spela ut er mot varandra, mot varulvarna, ja vad som helst?"

Hennes röst gick upp i falsett och hon andades hastigt. Jag drog in henne i min famn och vaggade sakta.

"Det är ingen fara Bella. Inget av det där kommer att hända."

Hon skakade sakta på huvudet.

"Det vet du inte. Hon kan överaska er."

Jag hörde hur Carlisle dök upp bakom oss. Han hade hört vår konversation. Han ställde sig nu framför Bella och såg henne i ögonen och talade med lugn och säker röst.

"Vi är ju sju stycken, Bella. Och med tanke på att vi har Alice på vår sida tror jag inte att Victoria kan överaska oss. Det är nog viktigt för Charlies skull att vi håller oss till ursprungsplanen."

Bella hade lyssnat på allt han sagt. Men när han uttalade sin sista mening kunde jag se hur hon snörpte ihop läpparna. Hon hade, enda sedan hon fått reda på Victoria, insisterat på att hon borde få bli odödlig med en gång. Vi visste alla att hon ville det, men jag hade fått alla i min familj att hjälpa mig att tala henne till rätta. Hon var inte i fara, inte så länge jag var vid hennes sida.

Nu reste hon sig ur min famn och gick fram och tillbaka. Carlisle sneglade på mig.

Jag försökte Edward. Han skrockade i tankarna. Tyvärr är det en envis nöt du har att knäcka.

Jag log snett och nickade mot honom.

"Jag tror allafall jag skulle göra mer nytta som en hel odödlig en som delar av Victorias ursinne." muttrade Bella.

Jag ryckte till av hennes ordval. Men Esme var framme hos henne snabbare en mig.

"Vi skulle aldrig låta något hända dig gumman, det vet du. Snälla, försök att låta bli att oroa dig." hon böjde sig fram och kysste Bellas panna. Jag gav Esme en tacksam blick. Hon var så god mot Bella. Trots att jag visste att hon hade det svårt att känna Bellas blodlukt försökte hon hela tiden så gott som hon kunde, och jag var henne evigt tacksam för det. Bella log mot Esme men jag kunde se att hon ändå var upprörd. Hon tittade nu rakt på mig.

"Jag skulle kunna hjälpa er, hon skulle inte kunna klara oss alla."

Jag skakade på huvudet mot henne och log. Jag hade sagt till henne att jag kunde förvandla henne bara hon gick med på ett enda krav. Jag skulle precis påminna henne om det när hon i sitt eviga klampande fram och tillbaka snavade över sina egna fötter. Jag kunde se henne falla mot marken men innan jag ens hann fram till henne var Emmet framför henne och fångade upp henne i sina stora armar. Han skrattade samtidigt som han lyfte upp henne i upprätt position.

"Jag är glad att Edward inte dödade dig. Allt är så mycket roligare när du är i närheten."

Bella grimaserade mot honom och jag kunde höra Rosalie fnysa. Själv gav jag honom en lång blick.

Vad? Det är ju sant.

Emmet flinade mot mig och jag boxade honom hårt men lekfullt på armen. Alice tittade missnöjt på Bella från sitt hörn.

"Nu känner jag mig förolämpad, du oroar dig väl inte på riktigt va?"

Alice hade rätt, hon skulle se vad Victoria skulle göra, och Bella visste det. Men ändå ville hon inte sluta oroa sig.

"Om det inte är någon stor grej varför släpade då Edward med mig till Florida?"

Jag suckade och himlade med ögonen mot henne. Hon hittade då invändningar på allt vi sa. Jasper som hitills varit tyst och kämpat med sin egen självkontroll för att kunna vara i samma rum som Bella tittade nu lugnt på henne.

"Bella, du har inte lagt märke till att Edward kan vara lite, lite överbeskyddande?"

Jag kunde se hur Bella plötsligt slapnade av och förstod att Jasper var anledningen. När han tittade på mig gav jag honom en ironisk blick. Han log mot mig.

Titta inte så där på mig. Jag var ändå snäll. Att säga att du är överbeskyddande beskriver inte ens en liten del av vad du är.

Jag grimaserade mot honom samtidigt som jag drog in en aning lugnare Bella i mina armar och kysste henne försiktigt över ansiktet. Från pannan till vänster kind, från vänster kind till hennes nästipp och ner mot hennes mjuka läppar. Hennes andning mot min hud var varm och min eld i halsen flammade starkt. Hennes doft var olidlig men ändå kunde jag inte slita mig ifrån henne.

Kom igen!

Emmet grimaserade en bit bort och jag flinade mot honom innan jag vände mig mot Bella igen.

"Vad sägs om att jag skjutsar hem dig innan Charlie blir för orolig?"

"Arg menar du..." invände Bella.

Jag skrockade lågt i hennes öra.

"Det är ett ord man kan beskriva det med."

Bella suckade och drog sig ur min famn för att säga hejdå till de andra. Jag betraktade henne och kunde inte låta bli att påverkas av hennes ängslan. Jag visste att det var löjligt, men borde inte jag vara hennes säkra klippa, göra så att hon inte kände den här oron, men ändå gjorde hon det. Lugnet sköljde in över mig innan jag han blinka och jag tittade anklagande på Jasper.

Förlåt, men jag vill bara försäkra dig om att det är ingen fara. Du behöver inte ta del av hennes känslor, inget kommer att få hända henne.

Han nickade mot mig och jag log varmt tillbaka.

När vi satt i bilen på väg hem till Bella verkade hon lugnare, men jag kunde ändå se att det fortfarande var något som störde henne. Jag knäppte med ett finger framför hennes vackra stora ögon och hon ryckte till.

"Bella, vad är det?" frågade jag mjukt.

Hon synade mitt ansikte och såg tveksam ut. Om jag ändå bara hade kunnat nå hennes tankar.

"Din syn då?" frågade hon snabbt.

Jag tittade frågande på henne.

"Min syn?"

"Ja vad är din syn på allt det här? Skulle inte du kunna tänka dig att omvandla mig så att du slipper tänka på att hålla efter mig hela tiden?"

Hennes ögon lyste mot mig. Jag ville säga att jag inte ville slippa henne något sätt, men jag visste att hon bara skulle fnysa mot mig och säga att jag undvek frågan. Så jag log lugnt mot henne.

"Det där är något mellan dig och Carlisle. Du vet förstås att det kan bli något mellan dig och mig närhelst du önskar. Du känner till mina villkor."

Jag kunde se Bella grimasera vid tanken på att om hon ville att jag skulle förvandla henne till en död levande så var vi tvugna att gifta oss först.

"Du älskar det här va?" muttrade hon surt.

Jag släppte ögonen från vägen och såg på henne samtidigt som jag smekte med ena handen över hennes varma kind.

"Jag älskar när du är glad, och bekymmerslös. Men det var ett tag sen nu."

Bella såg skuldmedvetet ner på sina händer och jag fortsatte snabbt innan hon skulle lägga all skuld på sig själv.

"Bella, jag förstår till viss del din oro. Men INGET ska få hända dig, det måste du tro på."

Jag sa det sakta och med så stort eftertryck att Bella sakta tittade på mig med granskande ögon. När hon såg in i mina ögon och nickade kunde jag se att en del av hennes oro trots allt försvann. Jag log mot henne och riktade ögonen på vägen igen. Men bredvid mig kände jag min älskades värme stråla och hennes underbara doft kom in genom mina näsborrar. Min perfekta ängel, hon var allt jag någonsin bett om och jag skulle aldrig släppa iväg henne utan en kamp.