Någonstans i England finns en hemlig organisation som skyddar drottningen, imperiet och i viss mån också mänskligheten från allehanda monster. Hellsing har kunskapen, verktygen och de långa gaddar som krävs för att röja upp bland likätare och vampyrer. I främsta ledet står en åldrig vampyr med silverkulor i pistolen och år av träning i monsterjagandets konst.

Disclaimer: Jag äger ingenting. Bara orden jag har skrivit.

A/N: Stolliga Luna Lovengood - Måste passa på att tacka för alla überfina kommentarer. Du är en ängel. :) Och för att svara på din fråga, jag hämtar det mesta jag skriver från mangan. Dock följer Hellsing Ultimate mangan väldigt troget, så därav likheten mellan den animen och min berättelse. ;) Och tusen tack än en gång. ^^

Kapitel 5: Sword Dancer - Part 1

Your eyes look just like the depths of Hell.
– Alexander Anderson

Integra tog ett par lugnande andetag och återvände till sitt skrivbord. Hon drog fram en cigarr och tände den med vana rörelser. Hon slog sig ner och tog ett djupt bloss, innan hon långsamt blåste ut ett litet rökmoln.

Sektion XIII:s Iscariot. Vatikanens inofficiella styrka. Den mäktigaste styrkan de hade där borta. Sektion XIII – bärande på Judas namn – som för allmänheten inte egentligen existerade. Specialiserad på förgörelse av orena själar tillhörande demoner, kättare och terrorister.

Varför hade de skickat iväg sin man till Badrick? Den staden ligger på vår sida av av den demilitariserade zonen, tänkte Integra. Det är protestantiskt land. Det här är en direkt avtalsöverträdelse.

Men så påminde hon sig själv om att Iscariot aldrig hade brytt sig speciellt mycket om sådant. En vampyr löpte amok i närheten av den protestantkatolska gränsen. Självklart skulle de göra allt de kunde för att förgöra den.

Saken var bara den att avtalsöverträdelsen inte var det enda problemet. Alucard och Seras var ju där just nu. Vad skulle hända om de stötte ihop med Iscariots fader Anderson? Inte någonting bra, den saken var säker. Integra kunde inte rå för att hon frustrerat tuggade lite på sin cigarr.

Hon sträckte sig efter en telefon på skrivbordet och lyfte upp luren mot sitt öra. Hon slog kvickt ett nummer och lyssnade otåligt på de gälla signalerna. Efter vad som upplevdes som evigheter, lyfte någon äntligen upp luren i andra änden.

– Walter? sa hon.

– Ja, sir, svarade Walter. Jag har redan fått rapporten.

– Jag måste kontakta Vatikanen. Kan du fixa det åt mig?

– Jag har redan ringt ärkebiskopen av Canterbury. Han är i kontakt med Vatikanen. I väntan på utveckling tog jag mig friheten att bereda två av våra stridsenheter.

Trots situationen kunde Integra inte rå för att hon log lite. Walter var lika pålitlig som alltid. Vad skulle hon ta sig till utan honom?

– Utmärkt, berömde hon. Utrustning?

– De är tungt beväpnade. Det är möjligt att de stöter ihop med den här fader Anderson.

Walter tog en kort paus. Det lät som att han bläddrade genom en bunt med papper i andra änden.

– Fader Alexander Anderson, muttrade han. "Korsriddare" Anderson, "Lönnmördare" Anderson, "Bajonett" Anderson, "Avrättare" Anderson, "Angel Dust" Anderson.

Walter gav upp en kort suck.

– Ursprung, ras och ålder är okänt, fortsatte han. Vi vet bara en sak om honom, förutom alla hans smeknamn. Han är en krigare och specialist på övernaturliga varelser. Likväl som Alucard är vårt trumfkort mot det övernaturliga, är han Sektion XIII:s motsvariga trumfkort.

Integra bet så hårt i cigarren att den nästan klövs itu. Det kändes som att någon hade sträckt ner en kall hand inom henne och kramade om hennes hjärta. Den här fader Alexander Anderson innebar stora problem, precis som hon hade befarat då hon fått faxet.

– Jag åker till Badrick. Jag behöver en pistol, ett svärd och två vakter, kungjorde hon. Förhandlingen med Vatikanen är i dina händer, Walter.

– Självklart, sir.

– Låt enheterna avvakta. De får inte röra på sig förrän de får order om det. Mobiliserar vi är jag rädd att det kan orsaka problem med Vatikanen.

– Okej. Snälla, var försiktig.

Integra lade på luren och reste sig upp. Hon vände sig om och stirrade ut genom fönstret på den månbelysta natten. Den där demondödande fader Anderson skulle antagligen inte tveka en sekund att konfrontera Alucard. Hon måste skynda sig och göra allt hon kunde för att förhindra det från att hända.

Golvet klagade högljutt under vikten av den bajonettbärande mannens kraftiga kroppsbyggnad. Hans silverkors lyste klart medan hans glasögon blixtrade till i det silveraktiga månskenet. Blod droppade långsamt från hans bajonetter. Dripp. Dropp. Dripp. Dropp. Det var ett nästintill hypnotiskt ljud.

– Fin måne ute, va? sa han med hånfullt tonfall. Era missfoster.

Alucard kunde inte hindra ett brett flin från att sprida sig över hans läppar. Han drog fram sin pistol, utan att för en enda sekund ta blicken ifrån den andre mannen.

Seras, som låg på golvet i sitt eget blod, kämpade med att hålla huvudet uppe för att kunna iaktta scenen. Men hon orkade inte med det speciellt länge förrän hon med ett stön tvingades sänka huvudet igen. Hon lade besegrat pannan mot golvet, utan att bry sig om att blodet smetade av sig i ansiktet på henne.

– Det där måste verkligen göra ont, tjejen, sa den kraftige mannen. Fast du kommer inte dö av det.

Han tog en kort paus för att le ett sadistiskt leende.

– Ingen av bajonetterna gick genom ditt hjärta, förklarade han. Det var länge sen jag var på vampyrjakt, så jag måste ju få ha lite kul.

– Vatikanens Sektion XIII, muttrade Alucard. Fader Alexander Anderson.

– Korrekt.

Det här kunde bli rätt intressant, konstaterade Alucard mentalt för sig själv. Han hade hört en del om Iscariots fader Anderson. Det skulle bli underhållande att ta reda på om han levde upp till sitt rykte.

– Du är Alucard, sa Anderson. Hellsings torped. Vampyren som jobbar ihop med människor och jagar andra vampyrer.

Han tog ett steg framåt. Knirr. Knarr.

– Vad hände med vampyren som var här? frågade Alucard.

Anderson knyckte på nacken, så att den knakade till ordentligt. Sedan vände han återigen blicken mot Alucard, nu med en aningen nedlåtande uppsyn.

– Jag tog hand om den för ett tag sen, svarade han. Den var bara en vekling. Inte det minsta kul.

Så tog han ännu ett steg framåt. Knirr. Knarr. Alucard tog det som en stum utmaning, vilken han genast antog. Han började att långsamt gå fram mot Anderson, som då satte fart för att möta upp honom halvvägs. Knirr. Knarr. Knirr. Knarr. När de till slut stannade stod de sida vid sida med varandra. Båda två flinade från öra till öra, som om det här var det roligaste de hade gjort på länge.

– Ni är de enda som är kvar, konstaterade Anderson med lågmäld röst.

– Det menar du inte, sa Alucard roat.

Så snurrade båda två snabbt runt mot varandra. Alucard höjde sin pistol och kramade hårt om avtryckaren. Han skulle precis avfyra, men kände plötsligt hur Andersons bajonetter trängde in i hans hals. Klarrött blod började genast att strömma därifrån, men Alucard brydde sig inte om den brännande, vitglödgade smärtan. Han höjde på nytt pistolen och avfyrade. Kulan satte sig mitt i pannan på Anderson, som handlöst flög ner på golvet.

Alucard vände sig om och drog ut bajonetterna ur sin hals. Han slängde iväg dem, nästan som om de vore lika hemska som pesten. Han gick bort till Seras.

– Mästare! utbrast hon hest.

– Tala inte, polisflicka, beordrade Alucard.

Han kastade en blick över axeln på Anderson. Han såg ut som en trasdocka där han lealöst låg på golvet en bit bort.

– Han anföll en vampyr hals över huvud mitt i natten, muttrade Alucard. Han var modig, men dum. Fast det är väl så det är med människor.

Han skakade lite på huvudet, men skrockade ändå lite. Människor var så underliga. Han skulle nog aldrig förstå sig på dem helt och hållet. Speciellt inte sådana människor – som till exempel fader Anderson – som trodde att deras tro på Gud var allt de behövde.

– Och han var fräck nog att välsigna sina knivar, sa Alucard allvarligt. Till och med vi måste oroa oss för dem.

Han satte sig på huk bredvid Seras.

– Jag drar ut dem nu, berättade han. Försök att inte röra på dig.

Han tog tag om handtaget på den första bajonetten. Han skulle precis dra ut den ur Seras, när hon plötsligt drog efter andan och spärrade upp sina ögon. Vad jobbig hon är, tänkte han i tron om att hon bara sjåpade sig.

– Mästare...

– Jag sa åt dig att inte prata, avbröt Alucard henne.

Men Seras ruskade mödosamt på huvudet och stirrade med skräckslagna ögon på någonting bakom honom. Någonting som verkade röra på sig. Alucard insåg inte vad det var frågan om förrän det var för sent.

Han hann inte mer än att dra sin silvriga pistol, förrän Anderson stack in två bajonetter i ryggen på honom. De genomborrade honom och stack snart ut genom hans bröstkorg. Alucard kände hur smärtan exploderade inom honom. Han svor högljutt då han ostadigt tog ett språng därifrån, varefter han snodde runt.

Anderson gav upp ett roat och fullkomligt maniskt skratt. Skrattar bäst som skrattar sist. Alucard höjde snabbt pistolen och avfyrade. Han träffade pricksäkert Anderson i pannan även den här gången.

Anderson for omkull på golvet i en dusch av klarrött blod. Men det dröjde inte länge förrän han smidigt kom upp på fötter igen. Han verkade knappt ens ha berörts av sin skottskada den här gången. Han såg galen ut med blod rinnande från pannan i strida strömmar.

Alucard avfyrade sin pistol igen. Men Anderson undvek kulan och skyndade sig framåt med en bajonett dragen. Han tog ett hårt grepp om Alucards arm och körde in bajonetten i hans pistolbärande hand. Alucard tappade pistolen och drog sig tillbaka. Han stirrade ner på bajonetten, som gick rätt igenom hans hand.

När han vände tillbaka blicken mot Anderson, fick han sin första bra titt på honom sedan deras strid hade börjat. Anderson stod med två nya bajonetter dragna och hans kors verkade lysa starkare än förut. Det rykte ifrån de två kulhålen i hans panna och blodflödet hade redan börjat tunnas ut. Faktum var att det såg ut som att skadorna var på väg att helas.

– Amen! sa han triumferande.

Alucard stirrade storögt på Anderson. Han hade inte stött på någon som honom på evigheter.

– En regenerator, mumlade han.

Anderson nickade.

– Ja, bekräftade han. En teknik som mänskligheten var tvungen att utveckla för att bekämpa såna som du.

Alucard hann inte se mer än någonting som blixtrade till, innan oändligt med bajonetter borrade sig in i honom. Han vacklade baklänges och törnade hårt in i en vägg. Det kändes som att hela hans kropp brann invärtes.

– Mästare! tjöt Seras förtvivlat.

Alucards synfält mörknade då hans ben vek sig under honom. Han gled långsamt ner mot golvet, oförmögen att göra annat än att maktlöst ge upp. Det sista han var medveten om var Andersons högljudda, okontrollerbara skratt.

Integra skyndade sig ut ur helikoptern strax efter att den hade landat. Hon rätade på sig och stirrade ut över det öppna fältet. Där borta var hennes destination. Hon hade ingen tid att slösa och började därför genast att gå dit, tätt åtföljd av två svartklädda livvakter.

Hon var förberedd för att ta till med våld, om så behövdes. En skida hängde från hennes höft och i den satt ett långt, smalt svärd. Hon hade även en liten och behändig pistol i tryggt förvar i ett axelhölster. Både när-och eldstrid var någonting som hon behärskade näst intill felfritt. Hon hade börjat tränas vid tretton års ålder. Det fanns fortfarande rum för lite finslipning, men hon kunde försvara sig själv mer än väl.

Vi har inte tid att bråka med Vatikanen. Integra kunde inte rå för att hon skakade en aning på huvudet för sig själv. Om Alucard hade hamnat i strid med fader Alexander Anderson, så måste hon stoppa dem. Utan att ens tänka på det ökade hon takten.

A/N: Ett lite kortare kapitel med cliffhanger bara för att jag är författaren och kan göra så. xP Ska iväg ett par dagar nu och kommer hem på onsdag. Förhoppningsvis lägger jag upp nästa kapitel då. Tills dess, tjingeling! ^^