Kapitel 6

Hermiones ilska mot Tom försvann några dagar senare och ersattes med oro.

Hon var så upptagen med att försöka hitta honom att hon helt glömde bort att hon borde prata med Ginny. Innan hon visste ordet av var det fredagen den första september och Pandora och Leo skulle åka med Hogwarts Expressen.

Hermione körde dem dit.

"Mamma?" Leo satt i framsätet och Pandora i baksätet och läste.

"Ja?"

"Var är pappa?"

Hermione suckade. Varken hon eller Pandora hade sagt något till Leo om vad som egentligen hade hänt och varje gång han hade frågat så hade de kommit med bortförklaringar, men nu visste Hermione att hon inte kunde förtränga sanningen.

"Vi bråkade," suckade hon. "Jag vet inte var han är."
"Han skadade dig va?" Leo såg dystert ner. "Han är fortfarande en ond trollkarl va?"

"Delar av honom… men bara vissa delar… för det mesta är han snäll."

"Men om inte du är hos honom kommer han ju bara att…" han avbröt av att Pandora slog till honom med boken.

"Slå inte din bror, Pandora," röt Hermione. "Vad kommer Tom göra, Leo?"

"Inget…"
Leo var en usel lögnare.

"Vad har pappa gjort?" krävde hon att få veta.

"Det är inget särkilt, mamma," sa Pandora lätt.

Hermione blev förvånad. "Jag trodde du var den sista människan på jorden som skulle ljuga för Toms skull, Pandora."
"Jag ljuger inte," dottern såg sårad ut.

Hermione gick inte på det. "Har det här att göra med förförra året?"
Leo nickade.

Pandora nöp honom.

"AJ!"

"Jag sa att du inte fick säga något!" fräste Pandora åt sin bror.

Leo hade tårar i ögonen.

"PANDORA!"

Pandora ryckte till. "Förlåt då."

Hermione saktade in framför ett rödljus och såg på Leo. "Det är okej, älskling, du kan berätta."

Leo såg ut att ha ett dilemma. Han såg från Pandora till Hermione.

"Om Pandora slår dig igen så drar jag in hennes veckopeng," lovade Hermione.

Pandora lutade sig tillbaka med armarna i kors.

Hermione upptäckte att de hade blivit grönt och fortsatte att köra.

"Jo… förra gången du var borta…" började Leo. "Pappa började dricka då… han stängde in sig i erat rum och… men efter några dagar kom han ut igen och var jättesnäll. Faktiskt."
Hermione var chokad. "Varför har ni inte berättat det här för mig?"

"För då skulle du bara lämna oss igen," fräste Pandora.

Hermione hade aldrig känt sådana skuldkänslor tidigare.

Inte bara hade hon lämnat sina barn, de kände att de inte kunde berätta allt för henne av rädsla över att hon skulle lämna dem igen.

"Varför skiljer du dig inte från pappa?" frågade Pandora när de svängde in till parkeringen till Kings Cross.

"Jag kan inte," svarade Hermione. "Vi kommer vara gifta till någon av oss dör."

Pandora nickade tankfullt och gick iväg för att hämta en vagn.

"Kommer pappa att göra massa dumma saker nu?" frågade Leo.

"Det hoppas jag inte," suckade Hermione. "Men jag ska försöka hitta honom."
"Älskar du fortfarande pappa?"

"Jag vet inte…"

Pandora kom tillbaka med en vagn och de lastade på koffertarna och begav sig mot ingången.

Hermione förklarade för barnen hur de skulle göra och Pandora gick igenom först följd av en tveksam Leo och sist Hermione med bagaget.

Hon kände samma nostalgikänsla här som när hon varit i Diagongränden.

Ugglor hoade, barn skrek, föräldrar skrek, tåget visslade.

Hermione såg efter sina barn och upptäckte att de stod utanför en cirkel av andra barn. Den i mitten var i fullfärd med att visa upp något som såg ut att en nifflare.

Hon vinkade åt sina barn.

"Ni kan väl försöka sitta tillsammans tills ni kommer fram till Hogwarts?" bad Hermione.

Leo nickade ivrigt och Hermione spände ögonen i Pandora som nickade uppgivet.

"Skriver du när du hittar pappa?" bad Leo.

"Självklart."

"Kommer han vara hemma till jul?"

"Det ska vi väl försöka ordna," log Hermione och tillade i sitt stilla sinne att om Tom inte var hemma innan jul skulle det inte finnas något att hämta hem längre. Om han inte gick tillbaka till sina gamla vanor skulle han antingen vara död eller ha åkt fast.

Något rött skymtade i Hermiones ögonvrå och hon vände på huvudet.

Ett ljusbrunt ögonpar mötte hennes.

Ett tiotal meter bort stod Ginny Lestrange och höll sin hand på en lång mörkhårig pojkes axel.

Hermione log nervöst, men Ginny log inte tillbaka.

Hermione erinrade sig om att Draco sagt att Ginny inte log längre.

"Mamma?"

Hermione såg ner på sin dotter som hade fått upp koffertarna på tåget.

"Ja, då var det dags då…" Hermione kramade om Pandora. "Hitta inte på några dumheter."

Pandora fnyste och muttrade, "Som om någon skulle komma på det om jag gjorde det…"

Hermione gav henne en hård blick och kramade om sin son. "Ha roligt nu, och om det är något så är det bara att skriva."

Leo såg så ledsen ut att Hermione gav honom en extra kram, men hon fick jobba hårt för att dölja sina egna tårar.

"Se efter din bror," sa hon tyst till Pandora.

Pandora nickade bara och tog sin brors hand. Tillsammans gick de in i tåget.

Hermione drog ett djupt andetag och vände sig mot Ginny som nu stod bredvid henne.

"Hej," sa hon.

Ginny synade henne noga. "Var är han?"

Ginnys röst var hård, men hela hon såg hård ut.

Hon hade fortfarande långt rött hår, men hennes ansikte hade fått många bekymmersrynkor och hålningen var stel.

Men hennes fråga blev för mycket för Hermione.

Tårar började rinna nerför hennes ansikte medan hon skrattade.

Hennes gamla väninna tog ett steg tillbaka och såg sig omkring.

Tåget började åka och de flesta föräldrar försvann från perrongen.

Ginny såg på Hermione igen som torkade tårarna.

"Tänk vad trevligt ifall du kunde ha frågat något i stil med, 'hur mår du?'." utbrast Hermione.

"Hur mår du?"

"Åt helvete, du?"

"Ganska bra."

"Trevligt."

De stod och såg på varandra en stund.

Tillslut suckade Ginny. "Vill du följa med mig och ta en kopp kaffe?"

"Gärna."

-----

Pandora drog sin lillebror genom tåget tills de kom fram till en tom kupé. De gick in och satte sig samtidigt som tåget sattes i rörelse.

Leo såg ut genom fönstret och Pandora tog upp en bok och läste.

Hon såg upp när hon hörde hur kupédörren gled upp.

"Kan jag sitta här? Det är fullt överallt annars," det var samma blonda flicka som Pandora hade sett på Gringotts.

Pandora nickade och flickan såg lättad ut när hon sjönk ner på sätet bredvid Pandora.

"Jag är Rebecca Locke," sa flickan. "Jag går andra året i Hufflepuff."

"Jag heter Pandora Riddle," sa Pandora långsamt. "Det är min bror Leopold."

Rebecca log blygt.

Leo såg på Rebecca. "Men Pandora, pappa sa…"
Pandora sparkade till Leo så att han skulle hålla tyst. Hon visste också vad Tom hade sagt; att bara de dumma hamnade i Hufflepuff. Men samtidigt hade han sagt att de i Gryffindore var nästan ännu dummare, men då hade Hermione torrt bevisat motsatsen genom att påpeka att hon hade vunnit mot honom i en duell.

Pandora hade gett mycket för att se den duellen.

"Du ska inte lyssna på vad pappa säger," fräste Pandora. "Du ska inte ens prata om pappa."

"Du är dum!" tjöt Leo.

"Bröder," suckade Pandora och vände sig till Rebecca. "Har du några syskon?"
"En storasyster, men hon är inte en häxa. Jag är den enda i min familj som…" Rebecca avbröt sig och rodnade.

"Det är okej, jag bryr mig inte om ifall du är mugglarfödd. Min mamma är det," sa Pandora lugnt.

Rebecca såg gladare ut och skruvade en blond hårlock runt fingret. "Ska ni börja första året nu?"

"Leo ska det, men jag ska göra ett test innan, jag blev undervisad hemma ett år."

"Varför då?"

"Vi borde utomlands."

"Vilket elevhem tror ni att ni hamnar i?"

Pandora ryckte på axlarna. "Pappa var i Slytherin och mamma i Gryffindor, men jag bryr mig inte så mycket om vart jag hamnar."
Dörren gled upp igen och ett gäng som såg ut att vara lika gamla som Pandora stod där.

En mörkhårig tjej med mörkblå ögon steg fram. "Är ni också smuttskallar?"

Pandora såg på Leo som hade vänt sig mot fönstret och Rebecca som blivit väldigt röd.

"Det finns inga smutskallar," svarade Pandora iskallt. "Bara idioter som tror att de är bättre än andra."

Tjejen såg paff ut, men hämtade sig snart. "Vem är du då?"

"Vem är du själv?"

"Jasmine Burke," sa flickan och slängde håret bakom axeln i en stolt knyck. "Och det här är Anna Flint," hon pekade på en kort flicka med kort blont hår, "Ralph Gamp," pekade på en svarthårig pojke vid sin sida, "och Antonia Cornfoot."

Pandora såg likgiltigt på dem. "Jaha? Några jag bör känna till?"
Hon visste visserligen att de alla kom från renblodiga trollkralsfamiljer, men hon tänkte inte låta dem veta att hon visste det.

"Öh, ja," Burke såg ut som Pandora hade förolämpat henne gruvligt. Vilket hon också hade gjort. "Vad är du för en liten mugglarskitunge?"
Pandora skulle ha velat höra sin fars svar på den kommentaren. Hon log vid tanken. "Jag är Pandora Riddle."

"Riddle?" utbrast Flint. "Jag har hört det namnet…"

"Är dina föräldrar som oss?" frågade Burke.

"Ja."
"Vänta lite… var det inte Riddle som var efterlyst?" Flint såg lite tveksam ut.

"Vad håller ni på med här egentligen?" kom en röst bakom gänget.

Burke och de andra försvann lika snabbt som om någon hade trollat bort dem och Pandora blev förvånad när hon fick se en senig pojke med grönt hår komma in i kupén.

"Teddy!" utropade Rebecca lättat.

"Vad vill Burke den här gången?" frågade han och slängde sig ner bredvid Leo. "Hej, jag är Teddy Lupin."

"Pandora Riddle," svarade Pandora stelt.

"Leo," sa Leo.

Teddy log brett. "Har du haft en trevlig sommar, Becca?"

Rebecca nickade. "Vi var i Frankrike, du då?"

"Mormor ville åka till Wales och titta på får, men jag sa att om hon vill se på får…" Teddy gjorde en min och helt plötsligt var hans hår vitt och krulligt. "… så kan hon se på mig."
Rebecca fnittrade.

"Du är en metamorfmagus," konstaterade Pandora.

"Det vet jag att jag är. Min mamma var det också," Teddy såg nyfiket på henne. "Jag har inte sett dig innan va?"

"Nej."

"Ska du börja första året nu?"

"Antagligen andra. Du då?"
"Tredje i Gryffindor. Var kommer du ifrån?"

"Indien."

"Du ser inte indisk ut."
Pandora himlade med ögonen. "Mina föräldrar kommer från England."

"Jaså, vilka är det då?"

"Vad spelar det för roll, du känner dem inte."

"Men min mormor gör kanske det. Hon känner alla."

"Tvivlar jag på…"

"Du behöver inte låta så sur!" utropade han stött.

Pandora hade tänkt svara något ännu surare, men innan hon hann öppnades dörren igen.

"Ted, de letar efter dig i tredje vagnen," en annan svarthårig pojke hade kommit in genom dörren. Han såg allvarlig ut.

"Visst, Casp."
"Caspian," rättade pojken.

Teddy log och reste sig. "Trevligt att träffas, damer… herrn."
Teddy försvann tillsammans med Caspian.

"Teddy är så rolig," fnittrade Rebecca.

"Verkligen… vem var den andra killen?"

"Caspian Lestrange. Han går i min årskurs, fast i Slytherin. Men han är schysst ändå."

"Jag antar att Burke och de andra också gick i Slytherin?"

"Ja."

"Varför hackar de på dig?"

"För att jag är mugglarfödd."

"Det är fånigt."

Rebecca ryckte på axlarna.

Pandora lutade sig tillbaka och de började prata om böcker istället.

Det visade sig att Rebecca var ett stort fan av kärleksromaner och Pandora fann mycket nöje i att höra hennes historier.

Efter flera timmar mörknade det och de bytte om till sina klädnader.

Pandora, som inte var van vid klädnader, önskade att hon hade en spegel. Hon kände sig ännu mer okvinnlig och barnslig.

När tåget stannade tog sa hon och Leo hejdå till Rebecca och fick sätta sig i en båt som skulle ta dem över till Hogwarts.

Det var en klar kväll och Pandora kunde inte låta bli att tycka att Hogwarts såg mycket vackrare ut i månsken än i solljus.

Hon rös till när de fick stiga iland igen. En behaglig rysning.

Hon kanske skulle kunna trivas här.

Oj... det där blev kortare än vad jag trodde... nåja, nytt kapitel på fredag! Imorgon är jag borta hela dagen så jag kan inte lägga ut något.

Hoppas ni gillar idén om att Pandora inte har något emot vilket blod man är av, hon är ju trots allt uppväxt av åtminstonde en kärleksfull förälder...