Han visste inte riktigt hur en främling skulle uppfatta hans rum. Det var väldigt enkelt, en säng till höger, samt en garderob och ett skrivbord till vänster. Tapeterna var… tråkiga, helvita, men han hade satt upp några filmaffischer från sina favoritfilmer, phantom of the opera, the league, batman begins och några andra. En bokhylla var ganska glest befolkad med böcker, däremot fanns det en del träskulpturer och liknande, de flesta hade han gjort själv.

Han stod kvar i dörren medan hon tveksamt rörde sig runt i rummet.

"Ingen superman?"

Hon vände sig mot honom med ett litet leende och knyckte med huvudet mot hans affischer.

Han skrattade till.

"Nej, jag tycker nog bättre om de lite mörkare, mer… mystiska hjältarna tror jag. De som verkar i det fördolda, istället för superman som flyger omkring och visar upp sig hela tiden."

Han stängde dörren bakom sig, och gick närmare henne, mot batman affischen.

"Men du kanske är mer för en superman?" frågade han och höjde på ögonbrynen. Det låg så mycket mer bakom frågan. Det fanns en anledning till att han tyckte om batman, fantomen och de andra, mörkare figurerna. Det var så han såg på dem, han själv och hans bröder, beskyddare som verkade i skydd av mörkret.

Hon såg bara på en stund på honom, verkade fundera på vad han sagt.

"Nej, det kan nog hända att du har rätt. Superman är kanske lite för… egocentrerad, och präktig." Hon log när hon sa det, och han började le även han, det var det svar han hade hoppats på.

Snart skulle han bli tvungen att berätta för henne, det var inte rätt att hålla hemligheten från henne om han förväntade sig att hon skulle leva hela sitt liv med honom. Ingen visste särskilt mycket om präglingen, vad hände i fall den man präglas på inte ville ha det liv som väntade? Kanske hade de inget val, men han tyckte inte om den tanken, han vill tro att hon hade en fri vilja att välja, och därför hade han inte berättat än, inte förrän hon lärt känna honom, inte bara varulven i honom.

Hon gick runt ett varv till i rummet, stannade framför bokhyllan och betraktade träskulpturerna den här gången. Han ställde sig bredvid henne och betraktade dem med henne.

"Du minns verkligen inget av det här, eller hur?" sa han, bara lite road och med ett höjt ögonbryn. Hon vände sig mot honom och gav honom en förlägen blick.

"Jag antog att du förstod att jag hade druckit en hel del…"

Han skakade beklagande på huvudet.

"Små flickor som du borde inte ens släppas i närheten av ett festbål…" kommenterade han, lite retsamt. Han kunde inte låta bli att lägga märke till att det blixtrade till i hennes blick. Hon tog ett steg närmare och slog till honom löst över bröstkorgen.

"Det som hände var en engångsgrej, jag dricker aldrig för mycket, i vanliga fall alltså."

"Vad jag minns är att du var för vinglig för att stå på dina egna ben."

Han kunde inte låta bli, han mindes tydligt den humoristiska syn hon hade utgjort.

"Vad jag minns, klagade du inte direkt, och dessutom tror jag inte att du ska säga något, jag menar, vad säger det om dig egentligen? Vad för sorts kille kysser en tjej som inte ens kan stå på sina egna ben?"

Hon hade fått en vag ilsken rodnad på kinderna, hennes ögon gnistrade och några slingor av håret hade lagt sig i ansiktet, hon var till och med vackrare än han mindes.

"Om jag minns rätt… var det du som kysste mig först."

"Men du…"

Hon stod alldeles intill honom nu, och verkade ladda upp för en rejäl utskällning. Det var klart att det bara fanns ett sett att komma undan den väntande utskällningen, och dessutom var hon alldeles för lockande såhär nära, han hade inte en chans att stå emot. Innan hon hunnit säga ett ord till så la han armarna om henne och tillintetgjorde de sista centimetrarna mellan dem, pressade hennes kropp mot sin, kanske lite häftigare än vad han tänkt sig. Samtidigt pressade han sina läppar mot henne. När han gjorde detta var det som om en eld tändes i honom, en eld minst lika stark som den där kvällen på festen, kanske till och med starkare. Egentligen visste han inte ifall hon bara var för paff för att säga emot, eller om han höll henne för hårt för att hon skulle kunna protestera, han hade inte kunnat hindra sig själv även om hon gjorde det. Han var inget monster dock, han hoppades innerligt att orsaken till att hon inte sa ifrån var för att hon kände precis som han, eller åtminstone en tredjedel av det som han kände.

Detta var anledningen till att han inte hade kysst henne tidigare, dels för att han inte visste i fall det var vad hon ville, men också för att han visste att det här skulle hända nu, fick han en kyss ville han genast ha mer, hon var helt oemotståndlig.

Han var inte medveten om något annat än hennes kropp mot hans och hade inte ens märkt att de rört sig förrän han upptäckte att hon stod med ryggen mot hans säng. Han lade dock också märke till att hennes armar kramade honom hårt om midjan och smekte hans rygg, vilket uppmuntrade honom än mer. Hans försiktighet verkade totalt ha tagit semester och han kunde inte kontrollera sig själv. Han tryckte henne ner på sängen och följde själv med över henne. Han kämpade för att återfå fattningen, stannade han upp och tittade på henne, lade handen mot hennes kind. Hon hade slutit ögonen och hade fortfarande läpparna lätt särade.

"Jag hoppas i alla fall att du minns det här…", sa han med en låg hes röst och kysste henne mjukt på läpparna. Det var en viljeprövning att inte slita av henne kläderna direkt, men det var vad han gjort förra gången, och det hade blivit så fel, han ville inte att hon skulle känna sig tvingad att smyga iväg tidigt på morgonen. Det hade dessutom varit hans… första gång, och han ville försöka göra detta rätt. Hon besvarade hans mjuka kyss och lite mer försiktigt började hans händer nu leta sig fram utefter hennes kropp, noggrann med att inte missa en centimeter av hennes lena hud. Kyssen djupnade sakta tills man kunde drunkna i den. Att känna hennes kropp så tätt intill under hans egen… han drog djupt efter andan. Hans ena hand hamnade mot hennes sida innanför den röda toppen och den andra hittade toppen av blixtlåset på framsidan, så långsamt hans självbehärskningen klarade av drog han ner det, han tänkte inte ha sönder något den här gången.

"Seth…" mumlade hon mot hans läppar. Han förstod inte till en början att det var något hon ville, utan fortsatte att kyssa henne, men så sa hon hans namn igen och han stannade upp.

"Det är inte det att jag inte… vill ha dig, jag vill gå lite långsammare fram bara."

Han var glad att han lärt sig kontrollera sina känslor, för annars hade han nog inte kunnat uppringa tillräckligt mycket självdisciplin för att sluta. Ett par sekunder låg han kvar innan han rullade av henne och la sig på rygg bredvid istället, det var nödvändigt om han skulle kunna hålla händerna borta.

Hon rullade över på sidan och såg på honom med en orolig blick. Han borde antagligen säga något för att lugna henne.

"Jag vet vad du menar… jag tror bara inte att du förstår hur otroligt oemotståndlig du kan vara…" Han suckade djupt och rullade över på sidan även han så att han kunde se henne i ögonen.

"Jag tror jag har en aning…", sa hon med ett leende.

En kort stund låg de tysta och tittade på varandra.

"Men…", han lade en hand mot hennes kind. "…jag kan nog helt enkelt inte låta bli att kyssa dig."

Långsamt makade han sig närmare och pressade sina läppar mot hennes, tyvärr var det bara en kort stund senare som han lutade sig bakåt igen. Hennes ögon var fortfarande slutna och hon log vagt. Han sänkte blicken kort, blixtlåset på hennes top var halvöppet och han såg den svarat bh:n under. Sen skämdes han plötsligt, men trots det suckade han lätt längtansfullt när han drog upp blixtlåset åt henne.

Hon öppnade ögonen och makade sig närmare så att hon kunde lägga huvudet på hans bröstkorg. Det kom så naturligt att sträcka ut armen och hålla om henne att han knappt tänkte på att han gjorde det. På samma sätt så passade hennes huvud så perfekt på hans bröstkorg, han kunde inte hjälpa att tänka att de verkligen var gjorda för varandra. Han övervägde nästan att berätta för henne om ja… varulvs-grejen här och nu, men tog sitt förnuft till fånga, det här var inte den rätta platsen eller tidpunkten.

"Jag älskar verkligen att ligga såhär…" mumlade hon.

"Då får ligga här precis hur länge du vill", svarade han.

De låg tysta en stund tillsammans innan hon tog till orda igen.

"Det är något jag vill prata om… jag vet bara inte hur jag ska börja."

Han rätade lite på sig så att han kunde se henne bättre.

"Det finns nog inget du kan säga för att jag ska släppa dig just nu", sa han med ett leende.

"Det är snarare lite… pinsamt", hon såg lite förlägen ut.

"Vi sa ju att vi skulle börja om, som främlingar, det var ju det vi egentligen var när vi träffades, sen blev vi vänner… men jag kysser inte mina vänner på det viset."

Plötsligt förstod han vad hon ville säga och skrattade till.

"Du ska verkligen göra det här på rätt sätt märker jag… Nåja, då antar jag att jag borde göra desamma då." Han drog undan sin arm och reste sig upp, bara för att gå på ner på ett knä bredvid sängen.

"Linn Webber, vill du göra mig äran att… bli min ärade flickvän?"

Hon skrattade, och från det ögonblicket bestämde han sig för att göra vad som än krävdes för att få se henne lycklig, precis som i denna stund.

"Ja, det vill jag."

Hon stannade till sent på kvällen, majoriteten av tiden så låg de faktiskt bara och pratade i hans säng. Dessutom så kysste han henne igen, hon blev varm i hela kroppen vid minnet. Men han hade faktiskt också visat henne runt i huset och de tog en promenad i den omgivande skogen. När det blev dags för mat åt de tillsammans med Embry. Embry skrämde henne fortfarande, och han envisades med att retas med dem båda, men hon trodde nog att hon skulle kunna vänja sig vid honom.

När hon till slut åkte hem var det motvilligt. Hela magen sprudlade av glädje och hon var så glad att hon beslutat att åka dit ändå. Det kändes som alla bekymmer plötsligt löst sig. Även om det fortfarande var nytt och skört, så var de tillsammans nu. Inget kändes lika illa längre.

Hennes mamma verkade nästan förskräckt över hennes muntra humör. Hon hade inte tänkt på om hon borde det berätta det för någon ännu, om hon borde berätta det för sin mamma? Hon visste i ärlighetens namn inte hur man gjorde sådana här saker, var tillsammans.

Till slut beslutade hon sig för att ringa till Alex.

"Alex här."

"Det är jag."

"Hej Linn! Vad händer?"

"Jag är inte riktigt säker… men… jag tror att jag är lycklig." Hon kunde höra den sprudlande otåligheten i sin egen röst.

"Är allt okej?" Han lät orolig.

"Allt är bra… Jag åkte till Seth idag."

"Motorcykelkillen? Åkte du dit ensam?"

"Inte direkt, Embry, hans kompis var där också."

"Ännu en monsterjätte från reservatet, vilken tröst."

"Jag lovar, inget farligt hände, ingen misshandlade mig, bjöd på droger, eller vapenhotade mig. Jag har inte heller gått med i någon mystiskt sekt. Jag hade bara… kul, tro det eller ej."

"Förlåt, du vet att jag bara vill ditt bästa…" Det lät i alla fall som han hade dåligt samvete.

"Ursäkten godtagen. Alex, jag tror… nej, jag vet… jag är förälskad."

Det var tyst i luren några sekunder, och hon väntade med andan i halsen.

"I så fall… är jag glad för din skull, det är jag verkligen. Du förtjänar det Linn. Men hälsa att jag ska hälla socker i hans bensintank om han så mycket kastar en illvillig blick på dig."

Hon log, han lät faktiskt glad, och det gladde henne att även om han inte tyckte om Seth, litade han på hennes omdöme. Kort därefter sa de hejdå.

Efter att hon lagt på slängde hon sig på sängen, blundade och log. Det var som om alla gamla klyshor och kärlekssånger på radion plötsligt fått en innebörd.

Hon trodde att hon fortfarande kunde känna hans händer på hennes kropp när hon blundade och det skulle inte förvåna henne om hon fått blåmärken efter att han slitit tag i henne. Inte för att det egentligen hade gjort ont för en sekund.

Det dröjde inte länge förrän hon istället kröp ner under täcket, men Seth's kyssar fortsatte att förfölja henne in i hennes drömmar.

Även Seth vandrade omkring på moln, men hans himmel stördes av mer än ett par regnmoln som hotade oroväckande. Nästa gång skulle han bli tvungen att berätta, varje timme han behöll hemligheten för sig själv gnagde den på honom inifrån istället.

"Knyt fast henne vid ett träd först, och visa henne sedan. På det viset kan hon inte springa iväg och du hinner kanske förklara att du inte tänker äta henne till middag."

Han kastade en mörk blick på Embry som kom gående, det hade antagligen inte varit svårt för honom att gissa vad han tänkte på. Embry hade dock en poäng, på något vis var han tvungen att få henne att förstå…