Harry vaknar nästa morgon i fel säng. Det är tur att Ron sparkar till honom så att han vaknar, för det skulle inte ha varit roliga att bli väckt av killarna på morgonen sammanslingrad med Ron.

Trött sätter han sig upp och gäspar.

Han går förbi sin säng och fortsätter till badrummet, men han tvärstannar när han kommit förbi sin säng, vänder sig om och stirrar på sin säng. Han vet inte om det är ett sjukt skämt eller om någon tror att han är vampyr eller något liknande. Hela hans säng är prydd med klasar av vitlök, på ena sängstolpen hänger ett kors.

Han går fram till Deans säng och sliter ut honom, han gör likadant med alla de pojkar som bor i samma sovsal son honom.

-Okej vem behöver psykvård? Va?

-Va menar du Harry? Frågar Seamus grötigt och kliar sig i ögat.

-Jag menar det där sjuka skämtet! Säger han och pekar på sin säng. Är det första april eller är det Halloween?

Seamus ramlar ihop i en hög skrattandes.

-Vem skulle vilja göra så? Du är inte bög va?

-Va? Pojken- som- överlevde- men- nu- är- förvirrad tittar misstänksamt på Seamus.

-Ja man brukar göra så då, förklarar Seamus. I trollkarls världen så anses bögar vara avkomma till djävulen och man brukar göra så för att skrämma bort det onda i personen. Så Harry om en vacker flicka kommer till dig som du inte känner, så är det någon som tror att du är bög. Du är det väl inte va? Seamus ögon smalnar.

-Tror du att jag är sjuk eller? Frågar Harry nervöst, han är inte rädd för sin egen skull för han har ändå igen att förlora för alla är beroende av honom, nej det är Ron han är rädd om. Han vill inte att hans familj ska vända honom ryggen. För till skillnad från honom själv så är Ron beroende av alla i sin familj, det är nackdelen med så stor familj.

Ingen ser det men målvaktens ansiktsuttryck går från roat till åskmolns liknande, han reser sig upp och går till toaletten och smäller igen dörren.

-Vad var det med honom? Frågar Neville.

-Ja, jag väckte ju honom, du vet hur han är på morgonen, säger Harry och ler snett.

Harry klär på sig och går ner till frukosten.

-Usch du luktar vitlök, Potter.

Gryffindoraren ser mot slytherinaren och hinner se hur han rynkar på näsan.

Harry får en stark aning om att det är Draco som gjort det hela.

Han trycker upp Draco mot väggen. Folk börjar samla sig runt bråket.

-Ja och jag har en aning om att du vet varför jag luktar så, Malfoy, viskar Harry så att bara den blonde kan höra.

-Varför skulle jag veta något om det? Frågar Draco oförstående och kämpar med sin kropp. Harry har nämligen tryckt sig lite för nära Draco, med flit, för att få Draco att prata. Vilket fungerar.

-Det är nämligen en sjuk person som hängt upp vitlökar och kors på sängen, för att driva bort djävulens avkomma... fräser Harry, men fortfarande så tyst att bara Draco kan höra.

-Harry jag skulle aldrig göra så mot dig! Visst jag retas och är snobbig, men jag skulle aldrig förnedra dig på de sättet. Du vet mycket väl att det är till min natur att uppföra mig så för att ingen ska börja undra och för att jag ska vara en bra son hemma. Det fungerar inte med vänskap mellan en Gryffindorare och en slytherinare, det går inte. Jag visade tydligt vart min lojalitet och vart mina känslor ligger... hos dig... så om du inte har något mer att anklaga mig för så snälla släpp mig.

Kan man vara kär i två personer samtidigt? För då föll Harry nyss hårt för Draco. Han vet att han bara älskar en person i hela världen och det är Ron men han gillar fortfarande Draco.

Harry sväljer hårt. Hans känslor är för många han kan inte kontrollera dem. Kärlek. Hat. Ilska. Förvirring. Sårad. Ledsen. Förbannad. Han hinner inte tänka innan han klipper till Draco. Han ångrar det i samma stund som han gjort det.

-Åh Draco förlåt. Jag... jag... jag måste gå.

-Har... Potter, Draco ropar efter Harry som inte stannar. Han spottar blod på golvet. Men han känner sig inte arg, han känner sig nästan glad, för att Harry fått ur sig sina känslor plus att han har något som han fått av Harry. På något sätt lyckas han vara stolt över sin fläskläpp och se snygg ut.

Applåderna ekar i storasalen när Harry kommer in. De flesta har redan fått reda på vad som hänt och de som inte vet om vad som hänt applåderar ändå, medan de söker information om varför de gör som alla andra.

Harry tycker inte att det är något att applådera över. Han blir bara surare. Han sätter sig längs ner i hörnet där han får vara ifred, i alla fall för en stund.

-Wow Harry! Vad gjorde Malfoy för att förtjäna den där? Seamus, Dean, Hermione och Ginny har anslutit sig till honom.

-Jag satte mig här för att vara ifred... vart är Ron? Han kan inte se Ron någonstans i matsalen, och han är lätt att hitta tackvare sitt Weasley-hår.

-Jag vet inte riktigt, han försvann strax efter att du gick, säger Neville. Han såg inte glad ut. Han tog det här med din säng allvarligare än vad du gjorde.

Harry lindar in sina smörgåsar i papper och skyndar iväg.

Vart kan han vara? Det finns ett ställe som han skulle kunna vara på som betyder något. Omklädningsrummet där de utbytte sin första kyss.

Vägen till omklädningsrummet känns oändligt långt. Det är nästan så att Harry börjar tro att han kommer komma fram överhuvudtaget.

Tavlorna viskar med varandra och vissa av deras innevånare följer efter Harry. Vilket Harry finner väldigt irriterande.

-Har i inget bättre för er, va? Fräser Harry. Det går till och med så långt att han kastar iväg en förbannelse mot en av tavlorna, men missar i sin ilska och han är tvungen att ducka när formeln studsar tillbaka efter att ha träffat en spegel.

Harry går argt vidare till omklädningsrummet.

Han stannar i dörröppningen med blixtrade ögon.

-Varför stack du? Jag behövde dig!

-Du sa ju att du inte... inte var... inte ville ha mig...

-Jag vill inte att alla ska få reda på det innan jag ens får reda på vart vi står. Ron då måste förstå att jag inte vill öppna mig för hela skolan när jag inte är säker. Det är dig det hela kommer drabba. Din familj kommer att vända dig ryggen av förvåning och det kommer du inte klara av. Lita på mig snälla... Harry sjunker ner på knä. Han hänger med huvudet och känner att han inte har någon orka kvar.

Han förtjänar inte Ron han är inte tillräckligt bra för honom. Han kan lika bra ta Malfoy....

Sökaren blir avbruten av att ett par läppar möter hans. Han spärrar förvånat upp ögonen och tittar på Ron.

-Jag vet vart vi står, mumlar den rödhåriga. Vi är ett par. Om du vill.

Harry kan knapp säga emot, även om han inte vill det. Rons läppar nuddar hans vid varje ord som den blåögda säger. Glider retande över Den svarthåriges och riktigt talar om vad han kommer att få.

-Jag slog till Malfoy... säger Harry.

Ron skrattar mjukt och lägger handen på den grönögdes kind och kysser honom mjukt.

-Bra jobbat...