När jag vakande nästa morgon var jag ensam i sovsalen. Kaminen hade brunnit ut och det började bli kallt. Jag oroade mig inte för vad klockan var utan drog lugnt på mig kläderna. Utanför låg snön glänsande vit och stilla.

Det var lika kallt i slottet och smyckningen inför julen höll på att göras klar. I entréhallen låg en hög med glitter, samma sort som fastnat på Crabbes klädnad när han och Goyle skyndade in i stora salen. Det gladde mig att det bara var en vecka kvar innan terminen var slut och jag äntligen skulle få åka hem.

Slytherin-bordet var nästan fullt av folk som åt sin frukost och jag klämde ner mig bredvid Carl.

"Hej", sa jag och tittade ner i maten medans jag tog för mig.

"Hej…" fick jag till svar och jag hörde att han ville veta varför jag satt här och inte med Pansy och de andra men jag tänkte inte svara på det. Istället åt jag lugnt utan att ägna Carl, eller hans stirrande kompisar, en enda blick.

"Hej Brooke."

Jag såg upp och Draco gick förbi mig. Jag behövde inte se åt Pansys håll för att veta att hon hört det och hatade mig mer än någonsin.

Carl såg forskande på mig men jag ignorerade honom eftersom han inte förmådde sig att säja något. Ändå kände jag mig glad. Jag hade redan hunnit tänka de tankarna att Draco bara utnyttjade mig. Och det kändes skönt att inte höra Pansy skratta så som hon skulle ha gjort om Draco var i full fart med att berätta vad som hände igår.

Jag vågade försiktigt kolla bort mot dom. Draco satt bredvid Crabbe och inte bredvid Pansy som längtansfullt såg på honom och emellanåt kastade mördande blickar på mig. Jag kände mig genast svag igen och trotts att jag intalade mig själv att jag inte brydde mig om vad hon tyckte och tänkte så gjorde jag det.

"Vi går nu…" sa Carl försiktigt och jag nickade åt honom. Samtidigt som jag mötte Pansys blick. Jag känna det hetta i ansiktet men slog inte ner blicken. Om det var något jag visste så var det att den som kunde hålla kvar längst hade övertaget och jag tänkte inte ge mig efter allt hon gjort mot mig.

Megan viskade något och Pansy såg på henne och fnissade, sedan kastade hon en blick på mig och hånlog. Jag förstod att jag måste se dum ut som fortfarande iakttog henne och tittade ner i flingorna som simmade runt i mjölken medans jag kände ansiktet bränna.

Första lektionen på morgonen var försvar mot svartkonster och jag gav mig gladeligen av från frukosten så fort jag var klar. Pansy slog sig ner bredvid Daphne när vi kom in. För ett ögonblick var jag mållös och tafatt satte jag mig längt bak bredvid dörren.

Eleverna strömmade in bakom mig och sist in kom en ensam flicka från Hufflepuff. Hon såg sig besvärat om i klassrummet och när hon insåg att hon bara kunde välja mellan att sitta bredvid mig eller Goyle tog hon mod till sig och satte sig ner bredvid mig.

Hon tog långa djupa andetag och jag sneglade på henne. Hon tittade besvärat ner i bänken och jag slog bort blicken.

"Kapitel 5 allihopa" hördes Professor Umbridges röst och alla började slå i böckerna.

Hufflepuff flickan började slappna av mer och mer under lektionens gång men var fortfarande spänd. Hon visste inte att jag hade viktigare saker för mig just nu än att trycka ner henne för att hon var en smuttsskalle. Med jämna mellanrum kastade jag blickar på Pansy som satt snett framför mig. Hon viskade ibland till Daphne som inte verkade bry sig om vad hon hade att säja. Mer och mer började jag känna mig förlägen och underlägsen dom andra. Som om jag smälte in i Professor Sprouts elevhem. När jag tänkte så kände jag mig smutsigare än någonsin och med avsmak såg jag på flickan med flätor bredvid mig.

"Hade du kul med smuttsskallen?" frågade Pansy hånande när vi kom ut från lektionen. Hon Megan och Sarah skrattade.

Jag kände mig knäckt för ett ögonblick men kom snart ihåg vilken sits jag var i. Jag hade brutit banden med Pansy och behövde inte ta någon av hennes skit.

"Roligare än vad jag hade med dig" sa jag dräpande.

Crabbe och Goyle gav ifrån sig något som lät som en hostning men jag gissade att det var ett dåligt försök att dölja ett skratt. Daphne gick obesvärat där ifrån med ett litet leende. Till och med några av Hufflepuffarna gav ifrån sig ett kvävt skratt när dom såg Pansys rasande ansiktsuttryck. Jag fångade upp en snabbt leende av Malfoy och kände att jag rodnade av att alla uppskattade det jag sa.

Vid lunchen satte sig Daphne bredvid mig.

"Jag hörde att du och Pansy bråkat", sa hon rakt på sak utan att verka ta någons parti.

"Ja…", svarade jag och undrade var hon ville komma.

Hon sa inget utan åt maten under tystnad.

"Jag står inte på någons sida", sa hon när hon upptäckte att jag kollade på henne. "Men det där du sa efter första lektionen var roligt." Hennes röst var lika lugn och oberoende som vanligt och det var konstigt att hon alltid varit utanför. Hon var en bra person, men valde helst ensamheten.

Vid middagen satt jag med Millicent och pratade. Hon förstod mig men verkade inte tycka synd om mig. Pansy blängde hela tiden surt på mig och Draco höll sig på avstånd från henne. Något som gjorde att hon blev ännu mer frustrerad.

Om det var någon man fick tycka illa om inom elevhemmes så var det Pansy. När jag satt i elevhemmets uppehålls rum senare samma kväll fick jag väldigt mycket upplysning om vad folk egentligen tyckte. De flesta tjejer hatade henne för att hon stod nära Draco men de flesta var helt eniga om att hon var jobbig, bitchig och bara brydde sig om sin vilja. Något som borde ha uppskattats med tanke på vad elevhemmet stod för. Men att vara snorkig och dum mot andra människor gällde bara så länge det inte var en Slytherinnare och jag verkade ha mycket sympati även om ingen ville visa det.