Carrie

När skolade slutade för dagen tog jag snabbt mina grejer och gick snabbt därifrån och emot Quils bil. Jag såg den långt borta vid parkeringen och sprang nästan dit, men när jag kommit rätt nära såg jag att någon nonchalant lutade sig emot bilen. När jag såg vem det var tog jag ett darrande andetag och funderar på att stanna. Där framme vid bilen lutade sig Jared, han hade händerna i byxorna och verkade inte märka dem blickar han fick ifrån de trånande tjejerna. Varför skulle han det? Jag ville gå fram till honom och prata, eller bara fråga om Amie. Hon var ju bara med dem, så jag tyckte att om det var någon som visste hur hon mådde så var det dem. Därför tog jag några tveksamma steg och stannade sedan framför Jared som inte verkade märka att jag stod där.

"Hej, Jared", sa jag lugnt och gav honom ett nervöst leende, han vände sig om och log tillbaka.

Bara hans leende fick mina ben att darra och det kändes som om jag skulle ramla och sätta mig på arslet vilken sekund som helst. Därför lutade jag mig emot bilen jag med, den stabiliserade mig på något sätt.

"Hejsan, vet du var Amie är?" frågade han lugnt, jag skakade på huvudet och måste sett förvirrad ut. "Vad är det?"

Jag sa ingenting, utan hörde i just det tillfället en röst som jag skulle känna igen överallt och jag kände till och med lukten av hans parfym. Dave Green var på väg över skolgården emot det här hållet, men tack och lov så var även Quil och Embry det. Jag vände mig om och såg hur han gav mig ett leende, Jared gav ifrån sig ett ilsket ljud som fick mig att vända mig om och titta på honom igen. Mitt hjärta bankade i bröstkorgen och jag hade plötsligt problem att andas.

"Jag måste gå nu", sa jag enkelt och började gå därifrån, jag kunde höra att både Jared och Dave ropade efter mig.

Men efter ett tag stängde jag av hörseln. Och efter ett tag kunde jag inte höra något annat än mina egna hjärtslag. Det var som om jag stängt av alla mina sinnen och bara gick någonstans. Jag såg visserligen var jag gick, men jag förstod inte att jag faktiskt gick dit. Jag bara gick och gick och när det kändes som om det gick för långsamt att gå började jag springa. Jag visste inte om någon var bakom mig eller om någon var framför mig. Jag visste bara att jag var tvungen att springa någonstans.

"Carrie vänta", jag kände hur någon tog tag i min midja, vilket fick mig att skrika av både smärta och panik.

Jag slog vilt omkring mig och försökte göra vad som helst för att vem det än var som rörde mig skulle släppa.

"Ta det lugnt", jag visste att det var Jared, men kunde inte få in i min tjocka skalle att han inte skulle skada mig, han var inte som Dave.

Inte vad jag visste i alla fall, men jag var rätt säker på att han inte skulle bli det. Amie var inte en sån person som umgicks med personer som Dave idioten Green. Men ändå kändes det som om han skulle skada mig, efter ett tag tog han ett hårt grepp om mig och tvingade mig tätt intill sig. När vi stått där ett tag slutade jag kämpa emot och stod bara där.

"Vill du berätta om vad som hände här ute?" jag skakade på huvudet, och kände hur tårarna började rinna nerför kinderna, om det var någon jag skulle berätta för så var det Amie.

Det kändes som om hon var den enda som faktiskt ville hjälpa mig, eller jag hoppades i alla fall att hon fortfarande ville det även efter att jag ljugit för henne idag. Det kändes som om hon visste det, men även om hon gjorde det så sa hon ingenting om det.

"Varför inte?"

"Ni kommer se ner på mig", viskade jag lugnt, och tryckte sedan Jared bort ifrån mig, han sa inget utan tittade bara på mig som om jag var den enda personen där.

Vilket jag var, men det kändes som om han skulle titta på mig som om jag var den enda personen även om det var minst tio personer till. Och det kändes bra, han var den enda person som inte sagt något om mitt utseende. Som inte sagt något om mina korta kjolar. Han hade aldrig problem med att titta mig i mina ögon, dem flesta killar pratade inte med mina ögon utan tittade ofta på något en bra bit under ögonen.

"Självklart inte", han öppnade munnen för att fortsätta prata, jag sa inget utan backade bara mer.

Han öppnade telefonen och började svara, jag hörde på hans röst att det var något som var allvarligt fel. Och så var det även rätt lätt att gissa eftersom att han skrek va? och började fråga en massa saker som var och hur länge. Efter att ha pratat i nästan tio minuter så stängde han telefonen och tittade bara på mig.

"Jag måste gå", och med det gick han därifrån, jag har nog aldrig någonsin sett någon försvinna så snabbt, jag å andra sidan tog en kortare väg hem och kunde därför gå långsammare.

Någonstans bakom mig kunde jag höra hur något djur sprang, men det var inget jag oroade mig för. Vem var rädd för ett djur? Bara man inte gjorde något dumt som att kanske springa därifrån så är dem inte så farliga ändå. Allt handlade om hur man handskades med det. Att skrika och springa när man träffade en varg var nog inte det smartaste man kunde göra, eftersom att den förmodligen skulle springa efter. Helt plötsligt hörde jag hur en varg ylade i luften, snart gjorde flera stycken det. När jag lyssnar på det här i tv, eller bara ifrån mitt rum så låter det vackert. Men man kan lugnt säga att det var inte samma sak, att höra vargarna yla inte långt ifrån dig var läskigt.

"Vad gör en människa som du här ute?" frågade en man som stod längre fram, jag hoppade till och lade handen för hjärtat.

"Jag skulle kunna fråga dig samma sak."

Mannen gav till ett hest skratt, sprang sedan på några millisekunder fram till mig.

"Jag är ingen människa."

Han öppnade munnen och det såg faktiskt ut som om han skulle bita mig, då hörde jag ylandet igen. Och i nästa sekund hoppade något som såg ut som en väldigt stor varg ut genom skogen och landade framför mig, precis jämte mannen.

"Trevligt att träffa dig igen, Jared."

Amie

"Du menar alltså att du hela tiden har kunnat se oss, men inte i vargform, och ljugit för oss om det?"

"Spelar det så stor roll just nu?"

Nej, hon hade rätt, det spelade inte så stor roll. Speciellt inte efter det jag nyss fått höra. Men jag ville inte låta henne ha rätt. Jag måste hitta Jake. Bara han inte rymt. Men han skulle aldrig göra det. Inte om han inte berättat.

"Vart såg du honom senast?" frågade jag, jag tyckte inte om att be henne om hjälp, men när det gällde Jake kunde jag inte bara låta det vara. Han skulle aldrig göra så mot mig. Jag måste hitta honom, snart.

"Vid en stor sten som liknade ett stort stenansikte." Hon ritade som i trans upp en sten och jag visste exakt vart det var.

"Jag ger mig av på en gång."

Hon tog tag i min hand och hennes kalla fingrar kändes ända in i märgen på mig. Jag stelnade till och rös och hon släppte snabbt taget, förmodligen medveten om vad jag tyckte. "Var försiktig", sa hon bara.

"Jag ska."

"Jag menar det"; sa hon med sin änglaröst. "Voltori är inget att leka med."

Jag sprang snabbt genom skogen. Det får inte ha hänt något med Jake. Jag ylade högt och sen en gång till, men gällare. En signal om att vi behövde hjälp.

Jag hade redan ringt till Jared, för han hade senaste jag såg honom varit i närheten av den plats som Jake befann sig på. Hoppas han inte var dum nog att gå på dem. Jag hade försökt att prata med honom, men jag hade inte fått något svar. Men det behövde inte betyda något, han kunde ha bytt form också. Det var i alla fall vad jag hoppades på. Och att han var oskadd.

Jag närmade mig snabbt och snart kunde jag börja urskilja den vidriga stank som jag kände från dem där blodsugande aporna. Jag kände också något som liknade lukten av blod. Mitt blod frös till is när jag kom på vad det kunde betyda. Men det fick det inte. Han fick inte vara skadad. Bara Jared hunnit fram. Jag såg stenen torna upp sig framför mig och sprang så fort jag bara kunde. Stanken och lukten av blod blev bara starkare.

"Jake!"

Jag fick inget svar. Jag kände paniken bygga upp mitt sinne, men så kände jag lugnet från Sam och Quil smyga sig in och sakta började även mitt sinne lugnas. Jag vände runt stenen och det första jag såg var tre vampyrer. Jag morrade högt och dem såg upp på mig, dem hade böjt sig ner mot något som låg på marken. En död vampyr. Eller. Nästan död. Delarna kröp mot kroppen, de delar som de andra vampyrerna inte redan hunnit pussla ihop. Bra gjort, Jake, tänkte jag. Vart var han föresten? Jag kunde inte se honom någonstans.

Jag kunde se att dem andra killarna inte hade långt kvar, dem skulle snart vara här och ansluta sig till mig. Men vampyrerna framför mig var tre, två för många för att jag skulle klara det själv. Jag hade aldrig slagits mot vampyrer förut, och att jag skulle klara av två på en gång trodde jag inte att jag skulle klara av, allra minst tre.

"Dem är tre", sa jag bara för att ha något att säga, som för att lugna mig själv på något sätt. Paniken som jag lyckats tränga tillbaka kom sakta smygande tillbaka, hur mycket dem andra försökte lugna mitt sinne så gick det inte. Vart var Jake?!

"Vi ser", fick jag till svar. Sam hade försökt att säga det mjukt och lugnt men jag kunde höra, lika mycket som han själv, att han inte var lugn. Han oroade sig lika mycket som jag för Jacob.

Den ena vampyren, en kvinna med blodröda ögon och kort, blont hår tog ett steg fram mot mig. Jag gick henne sakta till mötes, fortfarande morrande dovt. Dem andra två, två män, höll sig i bakgrunden. Vad deras plan var visste jag inte, men jag trodde dem inte var så harmlösa som dem verkade. Plötsligt hoppade kvinnan framåt mot mig och jag tog ett språng fram för att möta henne. Hon var inte särskilt stor, och inte tung, men hennes hud var som sten. Jag räknade snabbt ut att det inte skulle gå att riva henne i bitar. Äcklat visste jag plötsligt att jag måste slita henne i bitar. Om inte hennes kompisar han före, vill säga. Jag kände hur hon borrade in sina fingrar i min nattsvarta päls och slet. Jag gnydde till, men fick då ett jättebra tillfälle att få grepp om hennes arm med mina käkar. När jag bet åt och slet till såg jag i ögonvrån att Quil, Sam, Embry och Leah hade kommit och började nu slåss mot dem andra två.

Armen på kvinnan hade inte gått av, och jag slet en gång till. Jag rös i hela kroppen när jag hörde det fruktansvärda ljudet som uppstod, men visste att det handlade om att döda eller bli dödad. Kvinnan morrade och skrek högt när jag tog ett nytt tag i hennes på nytt och faktiskt slet den den. Jag blev äcklad av att jag faktiskt höll något som var så gott som dött i min mun och kastade därför bort den. Då såg jag hur Leah gjorde allt hon kunde för att flytta bort alla delar från vampyren som låg i bitar på marken. Det hade jag inte haft en tanke på innan, och hade precis tänkt att det var smart innan jag hindrade mig, hon kunde faktiskt höra allt jag tänkte.

Vampyren hade fått ner mig på marken under henne och satte sig över mig och slog mig hårt på bröstet med armen hon hade kvar. Hon verkade ha otroligt ont, men ursinnet verkade ta över alla andra känslor, så hon slet och drog i min päls. Jag använde mina klor till att försöka klösa upp stora sår på henne, men hennes hud var som marmor, det gick inte. Hon var så ursinnig att hon slog vilt omkring sig och jag hörde hur hon ropade något namn, antagligen någon av dem andra två, men dem var upptagna med resten av min flock, så där skulle hon inte få någon hjälp. Jag fick tag på hennes hand när den ven genom luften, men mina klor fungerade inte som mina händer, så hon fick snart loss den, men mina klor var ganska vassa, och tre fingrar skars av. Osis.

Hon skrek ännu högre och jag passade på att vrida mig åt höger, men hennes ögon var så fyllda av hat att jag borde ha förstått att hon inte skulle gnälla över det särskilt länge. Men jag var upptagen med att försöka få benen mot marken så att jag kunde komma loss, så jag märkte inte att hon höjt handen förrns jag såg Leah komma springande mot mig. Först trodde jag att hon skulle ta chansen att göra något mot mig när hon kunde, men sen kände jag en otrolig smärta i revbenen på vänster sida och jag vrålade högt. Leah tog sats och hoppade på vampyren och slog henne till marken. Hon slet snabbt av kvinnans andra arm och snart kom Sam också och hjälpte henne att slita av huvudet. Embry höll på att starta en eld som Quil började kasta vampyrdelar på. Jag räknade alla delar och såg mig omkring. Det var något som inte stämde. En vampyr hade kommit undan.

Jag vinglade snabbt in i en dunge i närheten och ändrade form. Jag skakade i hela kroppen när jag satte på mig en stor t-shirt och ett par mjukisbyxor. Hon måste ha brutit något revben på mig. Det gjorde fruktansvärt ont att bara andas och när jag ställde mig upp höll jag på att svimma. Jag stapplade ut bland alla brinnande delar från de döda vampyrerna och rosslade fram en fråga.

"Var är Jake?"

Alla såg på mig. Jag kunde inte riktigt tolka vad blickarna sa för det gjorde så ont, men jag trodde inte att dem heller visste.

Jag slöt ögonen ett kort ögonblick och började gå ett varv runt stenen, det kunde visa sig att han fanns där. Men jag hittade honom inte. Jag gick tillbaka till dem andra. Quil hade rest på sig och började nu kolla runt omkring, han också. Jag såg mig omkring och försökte föreställa mig var jag skulle bege mig om jag varit Jake.

Jag såg den lite mindre stenen som bildade en slags grotta med en annan sten och ett stort träd. Varför inte? Jag gick mödosamt dit och titta in. Jag såg en mörk figur där inne, förmodligen en stor sten. Jag såg hur det sakta rann en rännil med vatten längst stenen. Jag gick in och såg att det inte var stenar. Och det var inte vatten.

Jag skrek högt. Jake fick inte vara allvarligt skadad. Jag snubblade fram till honom och satte mig snabbt ner bredvid honom. Det gjorde ont, men jag brydde mig inte. Jake rörde inte på sig, och jag var inte säker på om han andades. Jag hörde sen hur Quil och Sam kom springande. Dem kom in och hukade sig bredvid mig.

"Snälla Jake. Snälla", mumlade jag.

"Vad sa du?" frågade Quil, men jag skakade bara på huvudet. Jag hade tårar i ögonen och jag följde efter som en liten hundvalp när dem tillsammans bar ut Jake i ljuset så man lättare kunde se hans skador. Han hade ett otäckt och blodigt sår i sidan, och på låret var såret så djupt att jag kunde se benet.

Tårarna rann när jag insåg att det här inte var bra. Inte bra i huvudtaget. Tänk om han inte överlevde? Jag visste att Cullens var på väg, så då skulle dem kunna hjälpa honom. Om dem kom i tid.

Jag satte mig på knä vid hans huvud och la det i mitt knä.

"Vakna, Jake, och tala om att det inte är farligt", mumlade jag, men jag visste att han inte skulle vakna, och jag visste att innerst inne ville jag inte att han skulle det. Han skulle bara känna alla smärtor. En tår trillade nerför mig kind och landade på hans. Jag torkade bort den och smekte sen mjukt hans kind. "Bli frisk, snälla. Lek inte med mig så här, Jake. Jag klarar inte av det."