Kapitel sex - Skogens sötma

Underbar semester. Precis en sådan jag alltid drömt om. Tack, Mephisto.
Det var en stor skog de hade hamnat i. Träden var breda och höga, stod tätt-tätt och skymde sikten åt alla håll. De få löven som fanns hängde som på en skör tråd på de smala grenarna. Rin drog luvan upp över huvudet och slöt hoodien hårdare mot kroppen. Vinden var kall. Det var oklart från vilket håll den kom. Den drog vasst mot ansiktet, tvingade honom till att kisa med ögonen. De leriga byxbenen klibbade fast mot låren.
"Tror du det är långt kvar?"
Rin vred på huvudet för att se bak på Shiemi. Hon hade erbjudit sitt sällskap när han skulle lämna baslägret samma morgon. Han var tacksam över att hon var med. Det gjorde det lättare för honom att ta sig igenom situationen.
"Det märker vi. Lite vatten borde det väl finnas?"
Shiemi nickade.
Rin försökte se hoppfull ut men tvivlet hade för länge sedan tagit över. Var skulle de kunna hitta vatten i en skog som denna? Föregående kväll hade allt vatten de haft med sig tagit slut och utan vatten skulle de inte klara av uppdraget.
"Jag tycker inte om den här skogen", sa Shiemi tyst när de gick genom ett område med döda tallar. "Energin den sänder ut är fruktansvärd..."
Marken var täckt av gamla barr. Förruttnade tillsammans med trädens rötter.
"Men jag vill inte åka hem"
Rin såg på henne, på hennes bekymmrade ansikte.
"Jag vill inte ge upp. Jag vill hjälpa skogen, göra den frisk igen", hon rörde försiktigt vid en av tallarna. Barken var mjuk och fuktig under hennes fingrar. Lilla Nee hoppade ned från hennes huvud, lade sina små tassar mot den breda trädstammen.
"Det är så sorgligt. De är så vilsna och bortglömda i sig själva..." hon tog lilla Nee till sin famn och såg på Rin. "Vi måste hitta vatten fort så att vi kan börja. Mörka krafter vilar här"

De passerade områden av hängade buskar, förruttnade träsk; överallt saknades det vatten. Den enda vätska som fanns var träskvattnet med alger och klibbig lera. Med jämna mellanrum stannade de till och Shiemi lade då en ljusformel över området med lilla Nees hjälp. Rin önskade att han kunde vara med till hjälp md var osäker när det kom till blommor och träd. Shiemi var mycket bättre med sådant.
När de gått en lång stund, utan stopp och utan vila, kände Rin hur det plötsligt drog till i honom. Han såg sig om men fann att det inte var någon där mer än han själv och Shiemi. Han ruskade av sig det, såg frammåt och fortsatte gå.
Det var nog bara inbillning.
Så snart han hade lagt det bakom sig, drog det i honom igen. Det drog hårt och med kraft, som om han blev dragen mot någon. Rin kände hur varje muskel i kroppen spände sig. Han försökte spräjna emot men ju mer han försökte desto håradre drog det i honom. Till slut tappade han kontrollen, förlorade fotfästet.
Han svävade.
Han kände inte längre sin egen kropp.
"Rin! Var är du på väg?" ropade Shiemi, långt bort från honom.
Rin ville vända sig om, gå til henne. Men han kunde inte röra sig.
Han var fast i sin egen kropp och såg hur benen rörde sig framåt mot hans vilja. Han hörde tankan som inte var hans egna. Svårtydliga, knappt hörbara.
"Rin!"
Han hörde hur Shiemi kämpade för att komma ikapp honom. Hur snabbt gick han egentligen?
"Varför har du ute dina lågor?" Shiemi lät förskräckt. "Rin, sluta! Du skrämmer mig! Snälla, stanna!"
Han stannade. Rins kropp stannade.
"Tack gode GUD!" Shiemi pustade ut. "Gör inte sådär, jag är ju jätte lättskrämd!"
"Förlåt", ville Rin säga. Men det var inte det som kom när han öppnade munnen.
Ett skrik som inte var en människas. Det var dovt och mörkt, ett raspande eko.
Det var skogen som skrek. Den skrek genom honom.
Ett torrt, knarrande vrål drog fram ur hans hals.
Det vibrerade i hela kroppen. Skriket - ropet på hjälp gick som en stöt genom honom, tryckte ned honom mot marken.

När han vaknade igen låg han i Shiemis famn. Stora tårar rullade ned för hennes kinder.
"Vi måste rädda skogen", sa hon mellan snyftningarna.
"Var det den som gjorde så mot mig? Jag trodde det var Satan som hade tagit över!"
Shiemi torkade bort tårarna från ansiktet. "Satan? Vad skulle han göra det för, han är väl inte ens här?"
Rin ryckte på axlarna. "Förhoppningsvis inte. Men det kändes som att det var han"
En hård knut knöt sig i magen. Han ville inte att det skulle vara Satan. Inte en gång till.
"Tror du..." Shiemi bet sig i läppen, rädd för att fråga. "Tror du att han skulle komma hit igen?"
"Om han har en bra anledning, ja - annars nej. Men han sklle kunna komma hit bara för att förstöra också"
Shiemi spärrade upp ögonen. "Skulle han förgifta skogen?"
"Det tror jg inte. Vad skulle han ha för nytta av den?"
"Jag hoppas att du har rätt", sa Shiemi med en suck. "Det skulle inte vara roligt om det var Satan vi var tvungna att träffa igen"
Rin nickade instämmande.
"Kan du stå upp?"
"Jadå. Jag är ju inte invalid heller", sa Rin och ställde sig upp.
"Säg inte sådär... Det var inte snällt"
"Förlåt"

Klockan var efter lunch. De hade fortfarande inte hittat något vatten. I varje område de kom in på sökte de vitt och brett men utan någon vidare lycka. Efter ett tag kom de fram till en backe. Det luktade sött om den och vägen såg ut att vara okej, men Shiemi var skeptisk.
"Varför vill du inte?" frågade Rin. "Det finns ingen annan väg. Vi måste ta denna"
"Den känns fel", svarade Shiemi tyst.
"Hur då? Det luktar ju inte död här, så det måste väl vara ett gott tecken?"
Shiemi sa ingenting. Rin såg i hennes ögon att hon tänkte.
"Berätta", sa han. "vad tänker du?"
"Det känns som en fälla"
"En fälla?" upprepade han.
Hon nickade.
"Jamen dåså - kom nu", han tog hennes hand och drog med henne ned för backen.
Hon ville protestera men nedförsbacken hindrade henne. Vägen var smal. Ut med kanten fanns ett stup. Hon ville väldigt ogärna falla ner där. Sötman i luften tilltog je längre ner de kom.
"Rin, hur tänker du nu?" frågade hon osäkert när de kommit halvvägs.
"Om det nu är en fälla så borde den som förgiftat skogen satt upp den och då borde han vara i närheten", han pausade för att gå över en stor rot som stack upp ur marken. "Så när vi hamnar i fällan kommer han till oss!"
Shiemi såg förskräckt ut. "Så vi överlämnar oss till fienden?"
Rin skakade på huvudet. "Vi frågar ut honom såklart. Sedan eliminerar vi honom, som Yukio sa"
"Och räddar skogen? Okej... det låter bra", hon log smått. "Men jag tycker inte om det"
Marken nedanför backen var fastare. Det fanns ingen lera att sjunka ned i. Träden var färre, vilket gjorde det lättare att se. Rin drog in den söta luften genom näsan. Det låg fukt i luften.
Ett tecken!
De var nära.
Han såg sig omkring, gick en runda med ficklampan. En del växter såg ut att må bättre i den här trakten. Bladen hängde inte lika mycket och skälkarna var tjockare. Rin vägrade tro att det var inbillning. Han och Shiemi hade vandrat hela morgonen och förmiddagen utan resultat. Nu måste de ha hamnat rätt. Växterna såg till och med någelunda friska ut.
"Det kanske inte är en fälla, trots allt", sa han. "Jag tror det finns en sötvattenssjö i närheten"
När han vände sig om blev han kall inombords. Musklerna i kroppen spände sig.
Shiemi var inte där.
Han ropade hennes namn. Blickade med panik i bröstet ut över området. Lös med ficklampan. "Var är du, Shiemi!"
"Här borta!"
Hjärtat tog ett skutt i bröstet på honom. Värmen kom åter till kroppen. Hon hade inte försvunnit. Hon stod vid en grottöppning och vinkade med båda armarna.
"Du har nog rätt", sa hon leende och tog Rins hand.
Han ryckte till när den första droppen landade i handflatan, sedan log han också.
"Vatten"
"Det kommer från grottan", hon lös in i ingången med ficklampan och sedan upp i taket.
Vatten rann ned för stenväggarna, bildade klara pölar på marken. Rin lät det rinna över hans båda händer. Det var varmt mot huden, mot läpparna. Sötman som fanns i luften var också i vattnet. Han gick djupare in i grottan och lät ficklampans ljus glida längs med väggarna, upp i taket. Vattnets porlande fick honom att le. Nu skulle de kunna fortsätta framåt. Rädda skogen.
"Vill du ha mat?"
Ögonen tindrade av lycka när han fick se vad Shiemi hade gjort. Hon hade plockat fram det hon hade haft i sin lilla ryggsäck och dukat fram två mål med risbollar för två.
"Jag har gjort dem", sa hon. "Ta en, varsågod"
En explosion av sött, mjukt och välkokat ris. Rin var so förtrollad. Han tog en till, stoppade in den hel i munnen. När maten var uppäten satt de trötta och mätta på den våta marken, lutandes mot väggen. Det blev blött om både rygg och rumpa men det gjorde inte så mycket just då. Rin var glad nog av att få ha mat i magen.
"Fryser du?" frågade han när han såg att håren på Shiemis armar stod upp. "Du ser ut som en kyckling"
Hon skakade på huvudet och blossade om kinderna när hon fick Rins svarta hoodie över sig. Den var varm och bar hans doft med sig. Hon tog på sig den och drog upp dragkedjan.
"Tack så mycket..."
"Ingen orsak", svarade Rin och gäspade.

I nästa stund vaknade han av att han fröst något obegripligt. Han famlade i luften efter sitt täcke. När han inte fick tag i det spärrade han upp ögonen av förvåning. Var var han någonstans?
Just det.
Han var i grottan. Med Shiemi.
"Förlåt om jag snarkade, jag måste visst ha somnat till", han skrattade tyst och kliade sig genant på kinden.
Men Shiemi svarade inte.
Hon var inte där.

I baslägret brann elden. Det sparkade härligt om dess värme och ljus. Paku satt invirad i en stor filt och stirrade in i elden med en tom blick. Hennes före detta bästa vän Izumo hade igonerat henne hela dagen. Hjärtat skavde av förlusten. Filten var det som hindrade henne från att falla i bitar just nu. Det var Shima som hade gett henne den. Den var rosa och hade jätte söta köttbullar på sig. Trots ljusskenet från elden så gick det inte att se nu. Filten såg bara tråkig och bortglömd ut.
Mitt emot henne satt Konekomaru och Bon. Ingen av dem sa något. Tystnaden var som ett tungt täcke som lagt sig mellan dem.
Bon suckade. Han var trött efter gårdagen. Att sitta och göra ingenting gjorde honom inte piggare direkt. Han skulle mycket hellre vara ute i skogen för att leta efter vatten, kännda att han var till nytta. Men Yukio hade bestämt sagt att endast två fick lämna baslägret den första dagen. Det var säkrast så.
Pakus blick blev full av liv när Shima satte sig bredvid henne. Hon blossade om kinderna och log brett.
"Var har du varit?" frågade Bon Shima. "Vi får inte lämna cirkeln"
"Jag har bara gjort kåd gul och kåd brun", svarade Shima och flinade. Sedan blev han allvarlig. "Har de inte kommit tillbaka än? Hur svårt kan det vara att hitta lite vatten?"
Konekomaru såg orolig ut bakom sina runda glasögon. "D-de kommer väl tillbaka? Va?"
Bon lade en hand på hans axeln och log. "Det tror jag nog. Okumura är en tuff kille"
"M-moriyama-san, då?"
"De klarar sig, Miwa. Oroa dig inte så mycket"