Min andhämtning ökade, tills jag inte andades alls. Som om Edward märkte min blick tittade han på mig och spärrade upp ögonen. Tjejen som höll i hans hand var… människa. Hennes ögon var chokladbruna. Och hennes hår gyllenblont. Inte bara att hon var människa, hon var hänförande vacker. Hon blängde på mig, och sedan Jacob.
Edward log mot mig.
Jacob POV
Hon var den vackraste jag någonsin sett. Hennes chokladbruna ögon och hennes perfekt symmetriska ansikte. Jag insåg vad som hade hänt. Jag mötte hennes blick och hon fnittrade.
Jag såg blodsugaren släppa hennes arm, och le ursäktande mot henne, för att gå mot Bella.
Bella POV
Jacobs mun hängde öppen och hans ögon var uppspärrade. Jag rynkade på pannan.
I det ögonblicket släppte Edward flickans arm och gick mot mig.
"Bella", flämtade han.
Jag tittade på hans ansikte. Hans perfekta mun log trevande mot mig, och min blick höjdes till hans gyllne, underbara ögon, vilka var fästa på mig. Jag var förlorad.
Han stod bara en meter framför mig nu. Han hade på sig en enkel grå skjorta, och ett par jeans. Fortfarande så perfekt. Jag ville röra honom, för att se att han var riktig.
"Bella?"
Jag sa inget.
"Bella", vädjade han. "Snälla säg något".
"Vem är hon?", frågade jag, och min röst skar sig vid ordet hon.
Han såg förbryllad ut.
Jag tittade menande på den vackra flickan som nu stod och pratade med Jacob.
"Jag vet inte…", sa han tyst.
"Vad ska det betyda?", muttrade jag.
"Jag träffade henne precis. Hon halkade på vägen och jag hjälpte henne upp"
Jag såg i hans ögon att han talade sanning. Men det såg jag också den dagen i skogen. När han… Jag suckade, men trodde honom.
"Edward…", flämtade jag, och insåg att han faktiskt stod där, bara några centimeter framför mig.
"Du är precis som jag kommer ihåg dig. Lika… perfekt. Jag insåg att det inte hjälpte att jag lämnade dig. Du verkar fortfarande dra till dig problem och fara som en magnet."
"Men din… nya?", flämtade jag.
Han såg lika oförstående ut som innan.
"Va? Jag har inte träffat någon ny". Han fortsatte. "Som om jag någonsin skulle kunna!"
Jag log lite. David hade sett fel. Han hade sett flickan han höll i handen och trott fel. Jag tackade honom i mina tankar. Om han inte hade sett Edward hade jag aldrig åkt till Seattle.
"Men du sa att du inte älskade mig. Att du inte ville ha mig…"
"Jag ljög Bella. Jag var tvungen. Men du trodde mig så snabbt, det var… krossande."
Jag ställde mig på tå och gav honom en snabb kyss.
Han log och böjde sig ner för ännu en kyss. Denna blev längre och intensivare.
När jag trodde att han skulle dra sig undan drog han sina händer genom mitt hår.
Sen drog han sig undan.
"Bella, du förstår inte hur mycket jag har saknat dig", sa han."Och jag har inte haft någon att prata med. Jag har lämnat min familj. Jag gjorde bara Esme bekymrad och Carlisle ville att vi skulle flytta tillbaka. Jasper och Alice förstod också min sorg. Annat var det med Rosalie. Hon brydde sig såklart om mig, men hon brydde sig mer om dig, vilket fick mig att bli förvirrad. Efter att jag hade lyssnat på hennes tankar förstod jag att hon hade dåligt samvete. För att hon hade hatat dig så mycket. Men det var bara för att du var människa. Hon insåg inte förrän vi hade lämnat Forks att hon faktiskt saknade dig, och att hon innerst inne hade gillat dig hela tiden. Nu vet jag att när David kom till dem och lämnade Hannah, sin syster, bad Rose honom att åka till Forks för att varna dig och se så att du mådde bra. Emmett var också orolig för dig. Min familj är fästa vid dig".
Han pausade lite. "Men inte lika förtjust som jag är!"
Jag log.
"Så, kommer ni tillbaka till Forks?", undrade jag.
Edward nickade.
"Men Carlisle vill införskaffa lite försiktighetsåtgärder", muttrade han surt.
Jag tittade förbryllat på honom.
"Vad för försiktighetsåtgärder?", frågade jag nyfiket.
"Han vill att jag ska göra dig till en av oss…", muttrade han.
Jag låtsades se sårad ut. Han såg ångerfull ut.
"Bella? Vad sa jag?", frågade han.
"Så… Du vill inte spendera en evighet med… mig?", låtsades jag och putade ut lite med underläppen för att ge honom den ledsna "valpminen".
Han såg mer ångerfull än jag någonsin sett någon… annan varelse se ut.
"Förlåt att jag sårade dig, och såklart vill jag spendera all tid i världen med dig Bella. Jag gjorde misstaget att lämna dig, och jag lovar att jag inte har styrkan att göra det igen. Så vida om du inte ber mig att gå. Jag vet inte om jag har styrkan att göra det i den situationen heller. Bella igen, jag är så ledsen för att jag sårade dig."
Jag flinade.
"Du sårade mig inte… så mycket", sa jag skrattande.
Han log och kysste mig passionerat.
Denna gången var det jag som tog ett steg bakåt.
"Så, du gör mig till en av er?", frågade jag.
Han nickade uppgivet.
"Men inte för att jag inte vill spendera all tid jag kan med dig Bella, utan för att du måste bli ett monster…"
"Jag måste inte bli ett monster!", sa jag trotsigt. "Jag kommer inte bli galen."
"Du är galen!", skrattade Jacob och la handen på min axel.
Han och flickan kom fram till oss.
"Ehm… Jag är Blake Johnson…", sa flickan blygt och log mot mig.
"Åh, jag är Edward Cullen, och detta är min flickvän Bella Swan", sa Edward och höjde handen menande mot mig.
Jacob brydde sig inte vid ordet flickvän, utan tog inte ögonen från Blake.
Jag tittade förbryllat på honom. Edward visste något, och det såg jag, men han sa inget.
"Blake bor faktiskt i Forks", berättade Jacob glatt.
Jag log varmt mot henne.
"Jaha! Vad roligt. Vilken skola går du på då Blake?", frågade jag.
"Ehm… Forks high school", svarade hon lite blygt. "Första året."
Jag nickade.
"Jaha, konstigt att jag inte har sett dig förut!"
"Jag har precis flyttat hit.", sa hon.
"Bella, vi borde åka hemåt nu…", sa Jacob. "Jag hoppas att du vill följa med oss Blake."
Hon nickade.
"Gärna!", sa hon lite mindre blygt nu.
Vi tog Edwards bil hem till Forks, och till min förvåning körde vi hem till Edward. Jag trodde att deras hus skulle stå tomt, men när vi parkerat bilen och gått in möttes vi av Rosalie och Esme.
Jag blev ännu mer förvånad när båda två kramade om mig, men de låtsades som om de nyss hade träffat mig. Rosalie viskade i mitt öra:
"Bella, jag är så ledsen. Förlåt mig!"
Jag log mot henne och viskade så tyst jag kunde.
"Du ska inte be om ursäkt Rosalie"
2 kapitel idag Snälla kommentera! Tack igen för att du läser.
