Säger samma sak här som i de andra .. Vi vet att det gått väldigt lång tid sen förra uppdateringen, men så har jag lovat också att det ska komma upp ett nytt kapitel (minst) under veckan eftersom det är lov, och då kommer jag nog få tid till att göra det xD Glad Påsk!


Carrie

Jag satt utanför huset och tittade förvirrat runt omkring mig. Inte för att jag inte visste var jag befann mig, utan för att jag bara var väldigt trött. Dem flesta är det klockan sju på morgonen, och eftersom att mamma inte var hemma och på grund av att jag känt mig väldigt varm igen satt jag här ute och funderade. Gårdagen hade utan tvekan varit den konstigaste dagen i mitt liv, jag hade inte sett till Amie eller Jake på hela dagen. Vilket på ett sätt kanske inte var så konstigt, visserligen förändrade det min dag men att dem inte var där betydde inte att det gjorde dagen konstig. Det som gjort den konstig, var Jared. Han hade lämnat mig i skogen, men sedan när den där konstiga mannen kommit dit hade han först tagit hand om honom och sedan blivit till människa. Det var därför jag visste att det var Jared, den stora varulvs liknande vargen var i själva verket ingen varg. Det var Jared, och nu när jag tänker efter kunde man faktiskt se likheterna. Ögonen, kroppen och så mycket annat påminde om Jared som han såg ut som människa.

"Ska du rädda din kära väninna här?" han hoppade emot mannen, som jag visste var vampyr nu.

Det här var på något sätt som den legenden Billy berättade för mamma, om varulvarna, människor som kan förvandla sig till varulvar för att skydda sitt folk emot de kalla, såna som vi känner igen som vampyrer.

"Kan hon inte ta hand om sig själv, jycken?" frågade han retligt och slog till Jared över nosen, han började gnälla men fortsatte slå honom om och om igen.

Det verkade som om ingenting funkade, det var som om dem båda två var odödliga eller gjorda av sten. Visst båda två fick in en hel del bra slag, men det verkade ändå inte som om dem tog någon större skada. Om Jared bet av några av hans fingrar, så satte han bara på dem igen. Vilket faktiskt fick mig att må lite illa, det gjorde även hans lukt. Han luktade precis som Bella gjort, dött skinn och något annat som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Helt plötsligt så stannade han några meter ifrån Jared som bara stod och tittade, samtidigt som han morrade hotfullt.

"Vi får slutföra det här någon annan dag, vovven", och med det sprang han därifrån, jag tittade bara efter honom och även på varulven, eller Jared kanske jag ska säga som fortfarande tittade efter honom.

Det var som om han var rädd för att vända ryggen till, som om han trodde att om han släppte ner garden för en enda sekund skulle den idioten komma tillbaka och attackera honom igen.

"Det är är så sjukt" ,sa jag och gick med enkla steg fram till Jared, han verkade inte ha gissat att jag faktiskt visste att det var han.


Så när jag satte mig ner på huk jämte honom och kliade honom bakom öronen låtsades han som om han faktiskt var en varg, eller bara en väldigt snäll liten valp. Vilket gjorde att det var rätt lätt att gissa att detta inte var någon varg, för vilken vild varg skulle kommit fram genom skogen, attackerat en "icke människa" och sedan låta den andra människan gå därifrån utan en enda skråma. Jag visste ärligt talat inte svaret på det, men man kan väl gissa att det inte är så troligt att någon varg skulle göra så. Jag säger inte att dem är dumma i huvudet, utan bara att dem inte kan se skillnad på hot och icke hot, vän eller fiende om det nu inte är en varg i samma flock. Men slut på vargtänket, jag satte mig ner jämte Jared som tittade in i mina. Jag var verkligen 100% säker på att det var han, jag skulle känna igen dem ögonen var som helst.

"Tack så mycket" ,sa jag och låtsades som ingenting, han suckade men såg sedan min elaka blick och såg för ett ögonblick nervös ut. "Jared."

Med det gick jag därifrån, visslade diskret och började gå hem. Fortfarande i skogen, ifall han bestämde sig för att sluta spela charader. Efter bara tjugo meter hörde jag hur han skrek mitt namn. Jag vände mig om och såg hur han sprang emot mig med rasande fart, och utan tröja. Det var inte det faktum att han sprang snabbt som fick mig att nästan börja dregla, utan det var det att han var halvnaken.

"Nämen Jared vilken trevlig överraskning", sa jag och log skämtsamt. "Du kan aldrig gissa vad som hände, jag blev just attackerad av en varg."

Han såg för ett ögonblick förolämpad ut och muttrade sedan något, men vägrade att titta på mig. Det var rätt roligt att reta honom upptäckte jag efter ett tag.

"Jag trodde den skulle döda mig", sa jag med en rysning.

"Tänk om den bara försökte rädda dig?" frågade han och log ett hoppfullt leende, och försökte rädda den manlighet han hade kvar.

Genom att säga att "vargen" som egentligen var han försökt mörda mig hade jag sårat hans manlighet och även hans stolthet. Och det var något som ingen man tålde, inte heller pojke. Jag mindes fortfarande när jag vunnit över en kille i min gamla klass när vi spelade fotboll. Han glömde det aldrig, och varje gång vi pratade om att spela fotboll tittade han elakt på mig och muttrade något till sina kompisar innan han och hans gäng försvann. Att jag varit nio år när jag vunnit emot honom hade såklart inte gjort någon skillnad.

"Lika troligt som att du skaffar en hjärna" ,sa jag och knackade honom på huvudet, det lät lika ihåligt som på ett bord.


Även om jag inte vet om bord är ihåliga, men alla vet hur det låter när man knackar på ett bord. Ungefär så låter det när man knackar på Jareds huvud, vilket enligt mig var skitkul.

"Jared du kan sluta låtsas nu", sa jag och log emot honom, och var nu för första gången allvarlig.

"Va?" han stannade och tittade bara på mig som om jag var dum i huvudet, vilket jag inte gick på.

Han visste lika bra som jag att det var han som räddat mig, och även om han fortfarande låtsades som om han inte gjorde det så betydde det inte att jag var tvungen att göra samma sak. Jag hade startat "leken" om man kunde säga så, och kunde avsluta den lika enkelt.

"Du kan låtsas hur mycket du vill, men du vet vad jag menar", jag ställde mig på tå och kysste försiktigt hans kind. "Tack så mycket."

Och med det gick jag därifrån, Jared hade muttrat att det inte var så smart av dem att vara med smarta människor. Tydligen var det inte meningen att någon skulle få reda på om deras hemlighet.

Jag bet mig i läppen, han hade sagt att det inte var bra om någon kom på "deras" hemlighet. Vilket betydde att det fanns fler, eller så sa han bara fel. Men om det nu fanns fler, vilka var det? Jag tog fram ett block och började skriva ner möjliga personer, förmodligen var det väl dem som han umgicks med. Och det var, Jake, Embry, Quil, Amie och Paul. Förmodligen umgicks han med fler än dem, men jag kände bara till dem. Jag funderade på att ringa Jake och dem andra för att fråga vad som pågick på riktigt, men kände att det kunde nog vänta. Och klockan var faktiskt bara sju på morgonen, hur många är vakna klockan sju på morgonen en lördag? Förutom dem som jobbar, eller bara är onaturligt pigga, eller i mitt fall, varma.

"AAAH EN SPINDEL!" skrek jag högt och tittade åt sidan, där fanns en pytteliten spindel, jag flyttade mig åt sidan och satte mig sedan ner igen men höll ett vaksamt öga på den.

Jag föreställde mig att spindeln var Dave, helt plötsligt kände jag all vrede som jag borde känt. För ett ögonblick glömde jag faktiskt att spindeln inte alls var Dave, jag såg för min inre blick att det faktiskt var en väldigt liten Dave Green som stod bara någon meter till höger om mig. Jag skakade av ilska och kände nästan för att skrika, helt plötsligt rev det till och jag kände min konstig. När jag tittade neråt på mina fötter såg jag två stora tassar. Jag skrek till, men istället för min röst hördes ett ylande. Vilket gjorde att jag skrek ännu mer och alltså ylade ännu högre.

"HERREGUD, HERREGUD, HERREGUD!" tänkte jag om och om igen, sprang sedan fram till den lilla sjön som min mormor fixat och tittade ner i den.

Tillbaka tittade inte mitt ansikte utan ett stort vargansikte, pälsen var chokladbrun med några svarta streck i, men även en vitt cirkel runt ögat. Jag skrek till igen och ylade igen.

"Vad är det som pågår?" hörde jag plötsligt i mina tankar, jag kände igen rösten och trodde för ett ögonblick att det var Amie, men det kunde det väl inte vara eller?

"Jag vet inte, vem är det som patrullerar idag?" det var Jake, paniken byggdes upp i min kropp och om jag hade varit människa så hade jag bitit mig i läppen, men eftersom att jag tydligen efter noggranna inspektioner inte var människa längre så gjorde jag inte det utan lyssnade bara.

"Jared", kom helt plötsligt Quils röst, jag gjorde misstaget att tro att jag var människa och skulle sätta handen för munnen i ren förvåning men råkade slå mig själv rätt hårt.

"Jared, var det du?" frågade då någon, det var en röst som jag inte hört förr.

"Nej, kanske var det Leah, hon kanske tappade sina lösnaglar igen?" Jared skrattade.

"Eller så kanske hon måste ta kvasten på lagning", tillade Amie och jag kunde riktigt se hennes flin.

"Jag är här, jag kan höra er", svarade den som måste varit Leah.

"Och?"

Jag tänkte ingenting utan gick fram till sjön igen och fortsatte lyssna på deras gräl, det var rätt roligt att lyssna på. För ett ögonblick hade jag glömt att jag hade panik, men när jag väl kom på det igen så var det svårt att glömma.

"AAAAAAAAAAAAAAH!" skrek jag högt och började springa runt och runt i en ring, inte för att jaga min egen svans utan, jag vet ärligt talat inte varför.

"LEAH!" svarade dem flesta irriterat.

"Det var inte jag", svarade denna buttert men samtidigt förvirrat, förmodligen var hon förvirrad för att dem skyllde på henne eller för att hon nu inte visste vem det var som skrikit, och det gjorde ingen annan heller.

"JAG ÄR EN VARULV! JAG ÄR EN VARULV, JAG HAR SVANS, OCH MORRHÅR OCH JAG ÄR EN VARULV!" jag skrek detta om och om igen i mitt huvud och blev lite yr men kunde inte sluta springa, det här var det sjukaste jag någonsin varit med om.

"Jag är Sam", sa någon som jag förmodligen aldrig känt förr. "Vem är du?"

"JAG ÄR EN VARG DIN IDIOT, DET ÄR OMÄNSKLIGT!" fortsatte jag att skrika åt hans dumma fråga. "MÄNNISKOR SKA INTE KUNNA BLI VARULVS SAKER PÅ GRUND AV EN LEGEND!"

"Carrie är det du?"¨

Jag lade mig ner på marken och låg stilla där ett ögonblick, och försökte få grepp om mig själv. Om jag skulle få hjälp med det här så behövde jag definitivt ta mig i kragen. Då såg jag hur något kröp i gräset jämte mig.

"AAAAAAAH EN SPINDEL!" jag backade tillbaka och tittade ner i sjön igen. "AAAAAAAAAAAAH JAG ÄR EN VARULV. AAAAAAAAH, JAG ÄR EN VARULV SOM ATTACKERAS AV EN SPINDEL!!!!"

Amie

Jag satt och tänkte tillbaka på i förrgår. Det hade varit en påfrestande dag och hur mycket jag än skulle vilja förneka det, så var jag från och med nu skyldig Leah en tjänst. Hon hade räddat mitt liv, hur mycket jag än hatat det.

Mitt revben läkte snabbt, men när doktor Cullen kom dit talade han om för mig att den läkt fel, eftersom jag hade bytt form från vargform, där jag hade fått revbenen avbrutna. Med uppspärrade ögon förstod jag vad det betydde.

"Nej, nej. Glöm det!" Jag höll mig om bröstet med min vänstra hand och min högra höll jag framför mig i ett försök att skydda mig från honom och hålla honom borta från mig. Men det gick inte, den där Emmett Cullen var otroligt stark och när också Quil och Embry gick in för att hålla fast mig kom jag ingenstans och jag började inse att jag inte kunde göra något. Men när det var gjort skulle allt vara bra igen och det skulle inte göra så ont som det gjorde nu. Jag skulle bara andas lugnt och blundade så jag inte skulle se när han börjaaaAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA.

"AAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHH!! SLUTA, SNÄLLA SLUTA!!!" Jag vred mig som en mask under doktor Cullens kalla händer som kände på mina revben. Och han hade inte ens börjat än. Det gjorde så ont att tårar började rinna nerför mina kinder. Jag hade tydligen varit så orolig för Jake att jag inte hade märkt att mitt revben inte alls hade läkt rätt.

Hur kan han ens lägga ett par revben tillrätta? Dem ligger under huden och är inte för sig själva som tex en arm.

Emmett tog ett hårdare tag om mig och jag andades djupt.

"Hur ska du kunna flytta på dem?" frågade jag och såg upp på honom. Hans stenansikte såg lugnt tillbaka på mig och hans gyllenbruna ögon lös. Han verkade vara väldigt van, något jag antog att han också var. Men jag litade inte helt på honom, och det här var något jag ville ha svar på innan han började pilla ännu mer.

Men han svarade inte, förmodligen visste han att jag ville försöka prata honom ur att inte fortsätta. Hon såg mig bara djupt in i ögonen och fångade min blick.

"Jag räknar till tre", sa han och fortsatte se mig allvarligt in i ögonen. "Ett ...två..."

Jag vet ärligt talat inte om hur han gjorde det, men han rätade till mitt revben på mindre än en sekund, så först hann jag inte känna något, men smärtan kom sen. Jag kan fortfarande rysa vid tanken av det.

Jake hade blivit bättre efter att Cullen hjälpt honom med, och när jag skrikigt hade han vaknat till och sett sig lite förvirrat omkring. Jag hade sprungit fram till honom och trots att det gjorde ont – på både honom och mig – hade jag kramat om honom. Men han tycktes inte tycka illa om det, så jag antar att det inte gjorde någonting, snarare tvärtom. Han repade sig fort, men det skulle ta några dagar till innan han var helt frisk.

Men det som hade hänt igår var något jag absolut inte hade väntat mig. Jag menar, att Carrie skulle vara en varulv var nästan för bra för att vara sant. Hon hade inte riktigt förstått allt än, vad det innebar och så. Jag var glad att jag skulle slippa att ljuga för Carrie, även om hon säkert skulle ha fått reda på sanning på något sätt ändå.

Men när vi kommit fram till henne och hon äntligen lugnat ner sig så blev hon plötsligt helt hyper. Jag fattade ingenting. Först satt jag bara på marken bredvid henne och stirrade dumt på henne där hon dansade runt och hoppade i luften.

"Vad gör du?" frågade Quil och såg även han dumt på henne.

"Fattar ni inte hur coolt det här är?" ropade hon och fortsatte hoppa och dansa omkring.

Jag såg storögt på henne. Coolt? Eh... ja, det kanske det var, men... det var väl lite överdrivet?

"Vi är inte precis några hjältar..." började jag försöka förklara. Vi var ju inte det. Var vi hjältar var väl också de där Cullens det, och att vampyrer var hjältar var något som jag inte kunde gå med på, så... Nej, jag skulle inte vilja få henne att tro det. Men hon avbröt mig med ett stort leende och sa:

"Vi kanske inte är några superhjältar, men tänk bara vad vi kan göra!"

"Carrie, sitt!" befallde jag henne. Och satte sig förvånat ner. Hon rodnade lite lätt.

"Förlåt. Men är inte det här en sån där grej som man drömmer om när man är liten?" frågade hon blygt. Jag visste att det inte var någon direkt fråga, så ja lät henne få fortsätta. "Att man får vara något annorlunda? Att man är något som är så mycket coolare än en vanlig människa, som alla andra runt omkring en."

"Carrie, det här är något som du inte får berätta för någon annan. Någonsin."

"Jag förstår", sa hon, men fortfarande med ett leende spelande på läpparna. Jag suckade.

"Det här är allvar, Carrie. Jag skojar inte. Du får inte berätta för någon annan om det här. Vad tror du att dem skulle göra då? Tror du att dem skulle vara jätteglada över det och lugnt bara låta oss springa runt som vi ville? Du tror inte att det skulle kunna skapa panik och folks kulle bli rädda för oss? Det skulle kunna leda till att dem dödar oss eller burar in oss. Eller så kan dem fånga oss och göra en massa experiment på oss... Carrie, lyssnar du?"

Hon vred snabbt på huvudet och såg på mig. "Hm? Jo, ja, jag har lyssnat. Vartenda ord."

Jag himlade på ögonen. Hon kanske hade lyssnat på en del, men jag visste att den mesta uppmärksamheten hade riktats mot något – eller snarare någon – annan.

"Jared, kan du vara snäll och hämta vatten?", frågade jag menande.

Han såg på mig. "Åh, jaha. Jag kan väl gå. Det ska inte ta så lång stund."

"Ta all den tid du behöver."

Jag kände mig lite taskig, men det var viktigt att vi fick berätta för Carrie vad det gällde från och med nu, och helst utan att hon stördes av annat. Sam tog över och berättade allt det han berättat för oss andra när vi blev varulvar och när Jared inte var kvar lyssnade hon noggrant och ställde också några frågor om det som händer när förvandlingen sätter igång.

Jag skulle senare försöka föra ihop dem två, dem behövde verkligen ha lite hjälp på traven om dem skulle gå ut med varandra. Jag trodde inte att någon av dem skulle våga ta första steget, inte på ett bra tag.

Jag satt på stolen bredvid Jakes säng och såg på honom när han sov. Han mådde inte riktigt bra, och det var så fridfullt att se på honom när han sov. Han hade haft feber tidigare, men när jag kände på hans panna nu var han rätt sval, för att vara varulv. Billy hade kommit och kollat till oss båda för ett tag sen och när han vände om hade jag skymtat ett leende i hans ansikte.

Vad nu det betydde. Jag gäspade. Trots att jag var varulv måste jag fortfarande sova.

"Sov gott, Jake", sa jag och lutade mig bakåt i stolen och somnade nästan på en gång.