Henrietta var en benig kvinna i fyrtioårsåldern med tunt brunt hår uppsatt i en stram hästsvans och en utmärkande uppnäsa. Hon skickade genast in oss i värmen och övertalade mig att ställa in Darling i en spilta trots att jag påpekade att jag snart skulle vara på språng igen.
"Det är kul med alla ungdomar som vill tävla", sade hon då vi satt oss i klubbrummet bredvid stallarna och Ryan mot mina protester berättat om mina framgångar. "Mitt hopplag ser riktigt bra ut i år, särskilt med lilla Gillys nya pålle. Aldrig hade jag gissat att gamle Joey skulle bli hopphäst!"
Jag var glad över att hon inte nämnde mer om Gillys häst – jag skulle utan tvekan bli dödad om jag fick veta minsta mer om hästen innan Gils själv presenterat honom.
"Men ska du tävla för Meander?" frågade hon mig och räckte både mig och Ryan varsin kopp varm choklad.
"Jag vet inte", sade jag och smuttade lite på den varma drycken. "Jag börjar få ett litet tävlingssug, men jag får inte ha Butterfly här och jag kommer aldrig ha råd med en ny hoppare."
"Men du kan ju jobba i Pine Hill-stallet", sade Henrietta. "De betalar sina duktigare stalljobbare höga löner – själv har jag inte råd att prisa mina elever så högt."
"Menar du det?"
"Jag skulle ha råd att köpa Katjas fina lilla skimmel efter en veckas hårt arbete", sade Ryan. "Och mina jobb blir aldrig ens riktigt klara."
"Det skulle de bli om du bara inte var så lat", sade Henrietta torrt.
"Jag kan hålla med om att jag inte är särskilt morgonpigg, men lat?"
Katjas skimmel. Born to be a Winner, hennes egna tävlingshäst, skulle knappt kunnas sättas ett pris på. Det måste vara Hirari han menade.
"Tack så mycket för drickan, men jag måste lämna tillbaka Darling", sade jag och reste mig upp. "Kan jag komma förbi i morgon?"
"Gärna", sade Henrietta, som genast lyste upp. "Du är så välkommen!"
