Varning nu då, om någon håller på att läsa den här ficen, och inte gillar m/m... Ni borde inte läsa vidare nu, bara så att ni vet, och inte typ anmäler mig eller vad man nu kan göra här...

Okej, det var allt... trevlig läsning!


7. Flykten till Hogsmeade

Harry tänkte febrilt. Vad skulle de göra? Å, varför hade han sagt Voldemorts namn?! Nu hade de tre vuxna dödsätare utanför tältet, som skulle mörda dem om de inte kom ut, för de kunde förbanna honom och Draco utifrån – skyddsfältet var ju hävt.

Vänta lite... Skyddsfältet var hävt! Innebar inte det att man skulle kunna transferera sig därifrån...? Han hann inte fortsätta på den tanken innan dödsätarna utanför alla skrek "lamslå!" – dock utan att träffa någon, eftersom Harry dragit ner sig själv och Draco närmre marken – och stövlade sedan helt fräckt in i tältet.

De båda unga männen stirrade förskräckt på varann under manteln, och backade ljudlöst längre in i tältet. Harry var förtvivlad: Det kanske, kanske skulle gå att transferera sig därifrån, och om det inte gjorde det skulle de två antagligen kvävas i försöket. Om det faktiskt, mot förmodan, gick, var de trots allt tvungna att göra det snabbt, och lämna svärdet efter sig!

Harry fattade den gråögde tonåringens händer, och fick en godkännande blick – de var beredda att ta risken. De tre dödsätarna – en av dem var Rowle – kom allt närmre medan de rev ner allt i sin väg.

Kom igen nu, kom igen, skulle det gå?

Harry koncentrerade sig så mycket de kunde på sitt mål: Hogsmeade, Hogsmeade, Hogsmeade! Var i Hogsmeade de hamnade spelade väl inte så stor roll just nu, han ville bara bort härifrån, och närmre Hogwarts. Han föreställde sig platsen han hade transfererat sig till med Dumbledore för nästan ett år sedan, och hoppades innerligt att det skulle räcka.

Så försvann de in i det okända mörkret, och känslan av att pressas genom ett smalt rör blev märkbart lättare att ignorera i paniken.

När de båda kände fast mark under fötterna hade Harry bara ett par millisekunder på sig att se sig om för att kontrollera att de hamnat rätt, innan ett hemskt, högljutt tjut nådde hans öron. Han snurrade runt, med manteln fortfarande över sig och Draco, och fick syn på ett gäng dödsätare, som flög upp ur sina stolar, och skyndade ut ur Tre Kvastar, där de uppehållit sig.

"Kattskriksförtrollning", mimade Draco förskräckt, men den andre mannen förstod inte vad han menade. Inte för att det spelade någon roll just nu. Det som spelade någon roll nu, var att de hade transfererat sig ut ur askan, in i elden. Dödsätarna hade väntat på dem här, och de var många fler än de tre som misslyckades att fånga in de två efterlysta trollkarlarna innan. Det var en fälla, som det antagligen inte gick att transferera sig ur!

Skit!

Innan Harry hann göra något viftade en av dödsätarna med staven, och fick slut på det hemska skriket. Sedan viftade han en gång till, och utbrast:

"Accio mantel!"

När Harry hörde formeln blev han lätt panikslagen i ett ögonblick – ända tills att han märkte att den inte verkade ha någon verkan: Osynlighetsmanteln verkade väldigt nöjd med var den för tillfället befann sig, och hade tydligen inga planer på att låta sig lockas därifrån.

Detta verkade göra dödsätarna lätt förvirrade, men de gav inte upp.

"Vi vet att du är här, Potter, och du kan inte gömma dig. Vi kanske inte kan hitta dig när du är osynlig, men dementorerna kan!"

I ögonblicket efter att det blivit sagt, kom en onaturligt stark kyla krypande, och med ens kände sig både Harry och Draco ännu mer hopplösa och förtvivlade än vad de gjort för några sekunder sedan. Båda av de två trollkarlarna fick syn på dementorerna samtidigt: ett tiotal av dem kom glidande runt ett hörn, och orsakade ett så djupt mörker att bara de själva var mörkare. Harry kände hur kroppen precis intill honom märkbart stelnade till, och tänkte att Draco nog aldrig förr behövt möta dementorer på så nära håll. När den svarthåriga trollkarlen insett det, förstod han också att de svarta själsslukarna skulle hitta dem lättare tack vare Dracos förtvivlan. Aj då...

Medan han funderade på vad de skulle ta sig till, kände han plötsligt Draco gripa tag om hans arm, och klänga sig fast, som om han trodde att Harry var hans enda livlina. Den grönögda pojken kände en underlig stöt genom kroppen – han bortförklarade det tyst i sitt huvud med att han nu insåg hur pass allvarlig situationen var, men innerst inne trodde han inte på det själv. Men han borde verkligen inte fokusera på det där just nu! De var på väg att få sina själar utsugna, och allt han kunde tänka på var... Draco...

"Gör något, Harry, snälla!" väste den blonde bedjande mot örat hos Pojken-som-kanske-inte-överlevde-längre. Det var allt han kunde stå ut med, och eftersom han inte kom på någon bättre lösning, drog han staven, och viskade:

"Expecto patronum!"

En stor silverhind bröt fram ur hans stav, och tvingade dementorerna att skingra sig. Draco flämtade lättat ut, men lättnaden varade bara i några sekunder innan en annan dödsätare pekade på patronusen, och skrek:

"Det där är Potters patronus, han är här, han är här!" På bara några sekunder flög förbannelser fram och tillbaka mot dem, vilket fick de två att snubbla iväg åt olika håll, och för ett ögonblick befann sig Draco utanför mantelns skydd. Harry märkte dock genast vad som hänt, ryckte till sig den blonde in under den igen, och började springa, upp längs gatorna.

"V-vart är vi på väg?" flämtade Draco i Harrys nacke medan de sprang ifrån alla förbannelser.

"Ingen aning, några förslag?" Svaret på frågan dränktes av förbannelser som kastades mot de avslöjande, springande fötterna i mörkret, varav en – en benlåsningsbesvärjelse – bara missade Harry med några decimeter.

"Det här går inte", väste den glasögonprydde mellan andetagen. "Vi måste skaka av oss dem!" Han nickade mot en vägkrök, och de båda unga männen svängde in där exakt samtidigt. Sedan tvärstannade den mörkhåriga, och Draco snubblade till, eftersom han fortsatte springa, med ett krampaktigt tag om Harrys arm.

"Vad gör du?!" väste han förskräckt. "Vi måste komma undan!"

"Jag vet, jag vet! Men vi måste låta dem springa förbi oss först."

"Men... varför?!"

"Det är enda sättet! Bara... bara lita på mig, Draco."

Den blekare mannen var tyst ett tag, men blev bara mer stressad av att höra dödsätarna komma närmre. "Okej, visst", sa han till slut. "Men det är ditt fel om vi dör här!"

Harry nickade dumt, och började långsamt gå tillbaka längs samma väg som deras fiender sett dem svänga in på för bara några sekunder sedan, noga med att inga fötter skulle synas.

De höll sig tätt intill kanten på byggnaderna som omgav dem, och när dödsätarna hann upp dem, lät tonåringarna dem passera.

När de storväxta männen kom fram till vägkröken, däremot, tvärstannade de precis som Harry hade gjort, och skriken hördes alla på en gång:

"Vart tog han vägen?!"

"Han kan inte ha kommit långt!"

"Men han kan ha tagit vilken väg som helst!"

"Jag tyckte att jag såg Malfoy..."

"Omöjligt, Mörkrets Herre har ju skickat honom på ett speciellt uppdrag."

"Inte Lucius Malfoy, pojken Malfoy!"

"Draco?!"

"Ja!"

"Är han på Potters sida? Omöjligt, han skulle aldrig...!"

"Vi spiller tid! Låt oss dela upp oss och leta!"

"Nej, det finns ett lättare sätt." Dödsätaren som sa det riktade sin stav in mot en gränd, och gormade "Homonum Revelio!" Något sveptes från stavspetsen och vidare ut i gränden, men inga människokonturer fångades upp. "Där inne gömmer han – de – sig inte."

De andra dödsätarna började följa sin kumpans exempel, men hittade såklart varken Harry eller Draco, och när de väl insåg att de måste ha försvunnit samma väg som de kommit, var de båda tonåringarna på behörigt avstånd, i utkanten av Hogsmeade.

--

"Kom igen, Harry, vi har skakat av oss dem! Varför måste vi gå in dit?"

"För det första, kommer de inte att tänka på att leta där", förklarade den svarthårige, inte fullt så tålmodigt, "... och för det andra, är Spökande Stugan vår biljett in till Hogwarts."

"Måste vi till Hogwarts just exakt nu? Jag är trött!" jämrade sig den gråögde.

"Du är ju helt otrolig! Vi har precis klarat oss ifrån Gringotts – på en drake – smitit ifrån ett par dödsätare som invaderat vårt tält, och tagit oss igenom Hogsmeade, jagade av dödsätare och dementorer. Och nu när vi är nära vårt mål, klagar du över att du är trött!"

"Ja, faktiskt!" snäste Draco till svars. "Jag trodde att vi skulle få lite vila när vi kom tillbaka från banken, och få tid att läka alla brännsår och skador, men nejdå, för någon var ju tvungen att skrika ut Mörkrets Herres namn!"

"Vi kan inte stå här och bråka, de kommer att hitta oss förr eller senare" skyndade sig Harry att säga. "Vi kan ju vila oss inne i stugan då, bara du sätter lite fart."

Ytterst tveksamt följde Draco med den andre mannen in i Spökande Stugan, på vakt efter alla möjliga sorters tänkbara faror, men väl inne förklarade den grönögde att "Ingen fara, spökena är bara en myt".

"Jag frågade inte", snäste Draco igen – han tycktes göra det ofta när han var stressad – men det kändes ändå tryggt att veta det. Han såg bort från den andre trollkarlen, ner på sig själv, och märkte – till sin förvåning mer än sin förtret – att han fortfarande höll ett fast grepp om Potters handled. Han släppte den genast, och tittade nu verkligen överallt utom på den mörkhårige. Harry harklade sig tyst, uppenbarligen en smula generad, och utan att säga något satte han sig bara ner på golvet, lutad mot väggen i rummet. Efter ett tag gjorde Draco också det.

"... Så vad vet du om Ravenclaws diadem, Draco?" undrade den mörkhårige sjuttonåringen efter ett tag. Den tilltalade stönade trött.

"Jag skulle ju få vila!"

"Kan du inte vila och prata samtidigt?" undrade Harry med något höjda ögonbryn. Den blonde mannen suckade irriterat.

"Jag vet inte ett skit om din jävla tiara/horrokrux, Harry!"

"Okej, okej, jag bara frågade!" Harry höjde sina händer i försvar, med ett lite bekymrat ansiktsuttryck.

"Vad är det med dig? Jag bits inte", informerade Draco, en smula förvirrad över Potters beteende. Den andra mannen sänkte långsamt händerna igen, utan att bryta ögonkontakten med sin forne fiende.

"Visst, jag bara... tänkte att du... äsch, strunt samma."

Nu var det Malfoys tur att höja på ögonbrynen.

"Du är konstig. Tror du att jag ska förhäxa dig i ett vredesutbrott så fort jag höjer rösten?"

"Nej, men... ändå... du kanske var arg."

"För att...?" undrade den blekare av trollkarlarna.

"... Jag sa Mörkrets Herres namn och fick oss i nytt trubbel", fyllde Harry i. "... Förlåt."

Draco blev helt ställd. Varför bad Harry om ursäkt, var han verkligen så skräckinjagande? Eller berodde det på något annat? Vaddå, i så fall? Den blonde tonåringen skakade förvirrat på huvudet, mötte Harrys blick och såg oron i dem. Han kanske borde säga något...

"Det fick oss hit snabbare, eller hur?"

Harry suckade lättat, och gav till en liten nick. Draco såg på honom, med en blick intensivare än vad han själv trodde:

Där satt han, den store Harry Potter, i Spökande Stugan med honom, Draco Malfoy, på väg att ta sig in till slottet för att förstöra ännu en horrokrux. Och om han klarade det fanns där en till som väntade på honom, innan han kunde ge sig på Mörkrets Herre. Skulle det någonsin ta slut? Allt berodde på hur många prövningar Den Utvalde kunde klara utan att förgås. Varför var allting så orättvist? Varför vilade flera miljoner trollkarlars öden på en enda människa? Jo, för att han "föddes till det", vem som nu bestämde det. För att han gjort det ingen tidigare gjort: överlevt. Levt även då Mörkrets Herre bestämde att han skulle dö. Om och om igen. Överlevt den dödande förbannelsen. Det hade han till och med bevis på, i pannan. Blixtärret. I ärlighetens namn hade Draco alltid varit fascinerad av det där ärret, det där märket från hans förflutna, som alltid visade i vilken värld han hörde hemma, även då han levde hos mugglare. Det som tydligen också gav honom möjlighet att läsa Mörkrets Herres tankar, något en dödsätare bara kunde drömma om. Det som skapade den här mystiska förbindelsen. Draco funderade över hur det kändes att gå omkring med det där ärret i pannan varje dag, och bli igenkänd av häxor och trollkarlar han aldrig tidigare träffat tack vare det. Han hade undrat så mycket över det där dödsmärket så länge, och nu var han så nära pojken som bar det, att han till och med skulle kunna känna på det, kunna röra det, och dra fingertopparna över det... Skulle det göra ont på Harry? Draco beslutade att det bara fanns ett sätt att ta reda på det.

Han sträckte ut sin hand, och rörde vid ärret med sin vänstra hand, lät pekfingret följa blixtmönstret. Harry, som kände en underlig stöt i kroppen av Dracos beröring, ryckte till, rös, och blundade. Ja, det gjorde ont. ... Eller? Borde han inte fösa bort handen om det gjorde ont, eller åtminstone säga ifrån? Inte ens kvida?

"D-din hand är kall, Draco", var allt han fick fram, med halvkvävd röst, och fortfarande med stängda ögon.

"Synd om dig då", svarade Draco i lika lågt tonfall, utan att tänka på det. Men när han drog till sig handen igen, öppnade den svarthårige tonåringen sina djupt gröna ögon, och for med sin egen hand upp till hans, för att föra tillbaka den.

"Det var skönt", förklarade han. Den blonde rynkade förvånat pannan, dock utan att dra tillbaka handen igen.

"Svider det inte?" undrade han.

Harry skakade försiktigt på huvudet. "Inte mer än vanligt."

Draco lät återigen fingrarna löpa över märket, uppifrån och ner, utan att riktigt tänka på vad han gjorde. Harry blundade inte igen, men njöt ändå av beröringen på något underligt, lite mysigt, vis.

Jag rör vid Harry Potter, och han gillar det! tänkte Draco hänfört. Hur gick det här till, vad händer? Vad fasen håller jag på med, egentligen?! Han ryckte till, och drog åt sig handen, som tyvärr genast kände att den saknade Den Utvaldes panna. Den Utvalde... det lät skumt i sammanhanget Dracos överansträngda hjärna satte det i. Han bara stirrade på den svarthårige pojken framför sig, vars ögon lyste, men samtidigt såg smått undrande ut.

Den blonde trollkarlen blinkade till, och öppnade munnen för att säga något, men kom inte på något, så han stängde den igen. Det hade ju låtit konstigt om han bara sagt...

"Harry..." ... Nej, varför sa han det, för? Något i hans hjärna måste ha gått sönder, och skickat ut felaktiga nervsignaler till munnen, för nu sa han det igen, utan att vilja det. "Harry..." Han upprepade det för sig själv i huvudet, och bet sig i läppen för att hindra sig själv från att säga det rakt ut, igen.

"Mm...?" Den tilltalade sjuttonåringen mötte återigen Dracos blick, med stora ögon – han hade precis insett något han aldrig kunnat ana förrän nu – och det var först när det hände som den blekare mannen insåg att de gröna ögonen inte hade varit så fokuserade på hans egna gråa, utan en bit längre ner i ansiktet, någonstans vid läpparna. Men nu mötte de verkligen hans blick, och de verkade bli större... Eller kom de närmre...?

Harry svalde. Det kändes väldigt bra att befinna sig nära Draco, alldeles för bra för att det skulle kunna handla om några "normala" känslor gentemot den andre mannen, som dessutom skulle föreställa hans svurne fiende. Han visste det nu, och han accepterade det förvånansvärt lätt, men det var bara det att... han ville komma ännu närmre den blonde. Vågade han det? Äsch, vad hade han egentligen att förlora?

Han drog sig långsamt närmre den andre mannen, lutade sig mot honom, och mötte till slut hans läppar med sina egna, trevande, något skakande.

Draco var förvirrad. Han tyckte sig känna Harry Potters mjuka läppar pressas mot sina egna. Men så kunde det väl inte vara? Och han tyckte om känslan av dem... Så kunde det definitivt inte vara! Hans ögon ljög antagligen, när de visade bilden av den mörkhåriga tonåringen på så nära håll. Han stängde dem, och kom fram till att hans lukt- och känselsinne också måste ljuga, för han andades in Harry Potters naturliga, ganska milda lukt, och han kände fortfarande den andre trollkarlens läppar mot sig. Men alla hans sinnen, som tidigare hade varit på helspänn, kunde väl inte ljuga? Merlin, han måste få veta!

Han drog sig ifrån Harry, och bara såg på honom ett tag. Den glasögonprydde gjorde inget annat än såg tillbaka, med en glimt i ögonen.

"Harry?"

"Mm...?"

"... Vad gör du?"

En rodnad som inte gick att beskriva som "lätt" spred sig över Potters ansikte. Okej, nu visste han exakt vad han haft att förlora: värdigheten. Den var verkligen puts väck!

"Eh... kysser dig...?" mumlade han osäkert, och trots att han helst ville sjunka genom jorden, slet han inte blicken från det där klart lysande paret grå ögon. Någonting klickade inom Draco, och det ryckte i hans mungipor.

"Ville bara kolla", sa han, och fångade sedan upp Harrys läppar igen. Pojken-som-överlevde spärrade förvånat upp ögonen när han plötsligt kände en tunga som inte var hans egen leta sig runt i hans mun, utforska den, smaka den och lära sig den, men när Harrys hjärna hann ikapp sinnena kysste han frenetiskt tillbaka, som om Pojken-som-överlevde tävlade med Pojken-som-var-grym-på-att-kyssas...

De båda tonåringarna var så uppslukade av varandra – bokstavligt talat – att de inte märkte hur snabbt tiden gick. Helt ärligt, hur skulle Draco kunna hålla reda på tiden när han hade de där mjuka läpparna mot sig och den där snabba tungan i sin mun, som ivrigt utforskade den? Och Merlin kunde väl inte begära att Harry skulle tänka på sådana triviala ting som farliga dödsätare när Dracos händer långsamt gled över hans kropp, när den andre mannen sög så energiskt på hans hals och nacke, och fick honom att stöna av njutning? Nej, det höll inte.

Men ett litet problem var ju att med dödsätare och förtrollningar på vakt överallt runt dem, skulle det bli rätt så krångligt att ta sig in på Hogwarts, speciellt då portarna stängdes inom en kvart, och dödsätarna utanför Tre Kvastar hade meddelat sina kumpaner om två oinbjudna personer i Hogsmeade...


Jag kan själv säga att jag int alls blev särskilt nöjd med det här kapitlet, det blev inte alls som jag hade tänkt mig från början!

Memmen, det händer väl ibland... Bara så att ni vet att jag inte kommer bli sur eller så om jag får kritik eller reviewer där ni tycker att saker och ting gick för fort fram...

Nu när ni vet det... reviewa, tack!