Kapitel 6 – Rodolphus sitter barnvakt
Hermione måste ha somnat, för hon vaknade mitt i natten av att Voldemort kom och lade sig. Hon såg upp på honom, men han ignorerade henne och lade sig sedan så långt ut på sin kant som han kunde med ryggen mot henne.
Hermione vände också ryggen mot honom och somnade om.
När hon vaknade igen hade låg hon på sidan med ena armen runt hans midja och huvudet på hans axel.
Han var självklart redan vaken och läste tidningen med ena armen runt hennes huvud.
Hon rodnade och skulle rulla bort när han såg ner på henne.
"Tro inte att det är så lätt att nedgradera mig till en teddybjörn och sedan låtsas som ingenting."
Hermione rodnade ännu mer "Jag ser dig verkligen inte som en nalle."
"Så du kan bara inte hålla dig borta från mig?" han lät road.
"Jo, det kan jag," fräste hon.
"Det verkar inte så."
Hon stack fingret i sidan på honom och han ryckte häftigt till.
"Är du kittlig?" frågade hon leende.
"Nej!"
Hermione började kittla honom och han frusta till och tappade tidningen. Hon fortsatte kittla honom och han försökte få bort hennes händer.
Tillslut fick han övertaget genom att sätta sig på henne och börja kittla henne tillbaka.
Hermione tjöt av skratt "Jag ger mig! Jag ger mig!"
"Så lätt slipper du inte undan!"
Hans händer verkade vara överallt och Hermione skrattade så att tårarna rann.
Äntligen slutade han och hon drog efter andan.
"Du borde inte ha gjort det där," sa han, plötsligt allvarligt.
"Varför inte?" hon såg förvånat på honom.
Han suckade "Jag kunde ha skadat dig och barnet."
Hermione himlade med ögonen "Nu är det du som undervärderar mig, Tom, jag är stark, och det är vårt barn också."
"Jag vill inte riskera något."
"Varför vill du så gärna ha barn?"
Då log han "Vill inte du det?"
Hon såg misstänksamt på honom "Tom…"
Hans kyss tystnade henne.
Han reste sig snart igen och började klä på sig.
"Tom…"
"Mm?"
"Jag skulle gärna vilja träffa någon."
Han stannade upp i sin rörelse och såg misstroget på henne.
Hon skyndade sig att förklara "Jag menar för att småprata, min lärare miss Zimmers är duktig, men väldigt tråkig, och du är inte här på dagarna… det borde väl finnas någon annan kvinna som jag kan få träffa…"
Han såg ut att tänka över detta.
"Det finns inte så många kvinnor bland dödsätarna… och jag vill inte att du träffar någon av dem. Särkilt inte Bellatrix Lestrange."
"Inte jag heller," sa Hermione.
Voldemort suckade "Jag kan höra om Narcissa kan komma förbi någon dag."
"Det skulle vara trevligt."
Han nickade "Vi ses ikväll."
Han lämnade rummet och Hermione sjönk ner mot kuddarna igen.
Hon hade misstänkt att han skulle föreslå Narcissa, och det fungerade utmärkt för henne.
Kvällen innan hade hon börjat jobba på en plan. Inte för att rymma, men för att skaffa kontakter så att hon fick veta vad som hände med hennes vänner. Inte bara Ginny och Luna, utan de som fortfarande var på rymmen.
Dessutom ville hon gärna veta hur läget var på Hogwarts.
Det stod väldigt lite om Hogwarts i The Daily Prophet. Det enda hon visste var att McGonagall hade blivit rektor, men Hermione tvivlade på att McGonagall hade så mycket makt. Det var antagligen bara för syns skull.
Hon trodde inte att Narcissa skulle berätta något rakt ut, men det var förhoppningsvis lättare att lirka information från henne än vad det var från Voldemort.
Och även om det inte gick, så skulle hon i alla fall ha någon annan att prata med. Och någon att diskutera sin graviditet med.
Hon kunde inte låta bli att vara orolig, och för att bli av med sin oro så var hon tvungen att prata med någon.
Voldemort var utesluten, vad skulle hon säga? "Jo, älskling, jag är orolig för att föda ditt barn, tänk om det har blivit något fel på det så att det dödar mig? Eller tänk om när det föds så är det lika inkapabel till att älska som du är. Vad ska jag göra då? Och när vi ändå är inne på det, jag är lite orolig för att du ska ta barnet ifrån mig så fort det är fött."
Visst kunde hon säga det… han skulle antagligen bara bekräfta det hon redan visste. Han brydde sig inte om ifall hon dog så länge barnet föddes. Och han skulle uppfostra det efter sina normer, om hon inte gjorde samma sak skulle hon antagligen inte få träffa det.
Hermione suckade och masade sig ur sängen.
Hon hoppades att Narcissa kunde hjälpa henne.
-----
Någon som var i desperat behov av hjälp var Ginerva Lestrange. Hon kunde inte längre skilja dröm från verklighet.
Innan hade det inte spelat någon roll, mardrömmarna hade varit precis lika hemska som verkligheten.
Men nu var det någon som försökte prata med henne. Lugnt och förstående.
Det var det som gjorde henne förvirrad. Var det i hennes drömmar som någon pratade till henne, eller var det i verkligheten?
Egentligen spelade det ingen roll, hon vill bara dö.
Men rösten fortsatte att prata med henne. Hon kunde känna hur någon höll henne i handen och torkade svetten ur pannan.
Hon frös inte längre, istället var hon varm. För varm. Hon kastade sig av och an i sängen och önskade att det skulle ta slut.
Någon satte något vid hennes läppar.
Hon tvingades att svälja något.
Hon öppnade munnen för att skrika, men inget ljud kom. Det hade inte kommit något ljud på länge. Han hade sett till så att hon inte kunde skrika.
Han hade förstört henne…
Allt blev plötsligt vitt och luddigt.
Var hon död?
Det kändes som om hon svävade. Högt uppe bland molnen var hon.
Hon kände sig härligt tom inuti. Inget spelade någon roll längre.
Framför henne fanns ett stort ljussken. Hon åkte mot det och kände hur hon blev lättare och lättare.
Hon var nästan framme när en person steg fram framför henne.
Det var en pojke. Han såg sorgsen ut.
"Ginny, du måste tillbaka."
Ginny rynkade pannan "Vet du vem jag är?"
Pojken log sorgset "Känner du inte igen mig?"
Ginny hade först tänkt skaka på huvudet men sen sken hon upp "Harry!"
Han log "Du måste tillbaka."
Hennes leende försvann "Nej, jag vill inte, jag har inget att leva för längre. Jag vill följa med dig."
"Jag var tvungen att dö för att Voldemort skulle kunna krossas. Du måste göra det."
"Men jag kan inte…"
"Jo! Du kan! Jag vet att du kan. Du är starkare än vad jag någonsin var."
"Men…"
"Ginny," han lade ena handen på hennes kind "Du anar inte hur hemskt det är och vara här och se allt som händer hos er och inte kunna hjälpa till. Er smärta är min smärta."
"Det gör så ont."
Harry smekte hennes kind "Jag vet, men lev. Lev för min skull."
"Men vad kan jag göra?"
"Du kan döda Voldemort."
"Hur då?"
"Han är dödlig nu, det behövs bara någon som är tillräckligt modig och tillräckligt stark. Någon som du."
"Hur kan du säga åt mig att göra det du inte klarade av!"
"Du anar inte hur mycket jag vill att du ska komma med mig nu, men jag måste låta dig leva."
"Men hur skulle jag kunna göra det?"
"Jag finns alltid med dig, Ginny, men du måste göra det själv."
"Harry…"
"Ginny, jag älskar dig."
Han började blekna bort.
Allt började blekna bort.
Det svartnade.
Hon började känna igen.
Smärta.
Hon öppnade munnen för att skrika igen, men inga ljud kom.
Någon satt bredvid henne och försökte lugna henne.
Hon kände hur smärtan började lugna ner sig och hon kunde fokusera blicken.
Ett ansikte. Det liknade Rabastan, men det var inte han.
Rabastan skulle aldrig se så oroligt på henne.
"Hon är vaken," sa mannen lättat.
"Bra Rodolphus," sa en annan, kallare röst "Jag började tvivla på att du kunde klara av det."
Ginny drog sig undan och kurade ihop sig till en liten boll.
"Nu då?" frågade Rodolphus.
"Försök få i henne något, hon är ju bara skinn och ben."
Ginny vände på huvudet och fick syn på en annan man, även fast han hade huva på sig så såg hon hans lysande röda ögon. Hon darrade.
"Jag ska gå nu, hon verkar rädd för mig."
"God kväll, herre."
Voldemort nickade och var sedan försvunnen.
Ginny kände hur hon slappnade av lite och vände sig sedan mot Rodolphus.
"Tror du att du kan äta något?" frågade han henne.
Hon tittade bara på honom.
Han suckade och tog en skål från ett litet sängbord. Då gick det upp för Ginny att hon låg i en säng i ett litet smalt rum.
Rodolphus tog en sked och förde den till henne läppar.
"Öppna."
Ginny såg misstänksamt på honom.
"Du måste äta, annars dör du."
Det lät inte alls dumt, men så kom hon ihåg Harry och öppnade munnen.
Han fortsatte att mata henne med några skedar av vad som verkade vara yoghurt tills hon kände hur illamåendet kom tillbaka och hon vägrade öppna munnen mer.
"Jag kommer tillbaka med mer mat en timme," sa han och reste sig "Försök dricka lite, och om du måste spy så gör det i spannen där."
Han pekade på en spann bredvid sängen.
Ginny fortsatte bara att stirra skyggt på honom och han suckade och gick.
Hon sjönk djupare ner i madrassen.
Harry hade sagt att hon skulle döda Voldemort, och det skulle hon göra. Men först var hon tvungen att bli stark och då behövde hon Rodolphus hjälp.
Ginny kände hur livsgnistan kom tillbaka till henne.
Hennes vänner behövde henne. Om det fanns någon kvar i hennes familj måste de vara jätte oroliga.
Livsgnistan i henne blev till en eld.
Hon skulle klara av det här. Och hon skulle inte säga ett ord fören hon stod framför Voldemort och kunde skicka honom tillbaka till det Helvete han kom ifrån.
Hon log svagt.
Det där lät kanske lite väl dramatiskt.
Nåja, det kunde nog vara bra att fortsätta spela stum. Då behövde hon i alla fall inte svara på några frågor.
-----
Utanför Voldemort borg stod en annan varelse i liknande tankar.
30 år hade gått sedan de senast såg varandra, men Vargtand hade inte glömt det. Och nu var det dags att göra det lika.
Han hade bidat sin tid i väntan på att ett tecken. Nu hade det kommit.
Voldemort skulle inte neka honom en plats i hans innersta krets.
Vargtand smög ut ur skogen och fram till den stora porten som ledde in i borgen. Han knackade hårt två gånger.
En lucka öppnades och en man kikade ut.
"Vem är du?"
"En gammal vän till Mörkrets Herre, släpp in mig."
"Ge mig din trollstav."
"Jag har ingen."
Mannen stack ut sin egen trollstav genom hålet "Accio trollstav."
Inget hände.
Vargtand flinade åt vakten som såg misstänksamt på honom. Tillslut öppnade han porten.
Vargtand följde efter vakten genom en lång korridor innan han släppte in honom i en tronsal.
Typiskt Voldemort, tänkte Vargtand när han såg sig omkring. Inga fjantiga utsmyckningar, bara en enkel tron som symboliserade makt.
Här finns inga illusioner, Voldemort hade makten. Resten skulle följa.
Alla samtal i salen hade avslutats när han kom in och Voldemort reste sig för tron.
"Vem är du?" frågade han myndigt.
"Känner du inte igen mig? Skottland, 1968," Vargtand flinade igen.
Voldemort gick fram emot honom "Jeremia Vargtand…"
"Just han."
"Vad gör du här?"
"Alltid så misstänksam… När vi sågs förra gången erbjöd du mig en plats i din krets."
"Ja, och du hävdade att du inte ville ha en orm på armen," Voldemort ställde sig bredbent framför honom med armarna i kors.
"Märket är jag inte intresserad av, men jag tror du kan få nytta av mig i alla fall."
"Och vad vinner du på det?"
"Vinden blåser i en annan riktning nu än vad den gjorde då," svarade Vargtand lite lagom kryptiskt.
Voldemort synade honom noga "Vi får se vad du går för, Jeremia, men jag kanske har ett jobb åt dig."
"Jag är idel öra."
Tada! Ett nytt kapiel. Och ja, de kommer ett varje dag och det kommer komma ett nytt kapitel varje dag i... hum... i alla fall 20 dagar framöver... antagligen fler :) Så det är mycket kvar.
