Lupin satt på sitt kontor när nyheten om att Sirius hade brutit sig in i slottet igen nådde honom. Han förstod att han måste använt en av de hemliga gångarna, han vet ju trotts allt var de alla finns. Men nu tycket Remus att Sirius hade gått för långt. Han hade gått in i Harrys sovsal med en kniv. Tack och lov hade han inte dödat någon, men han var ändå nära att skada Ron allvarligt. Remus funderade på om han skulle gå till Dumbledore? Det kanske var bäst så! Men han ville inte överlåta Sirius till dementorerna. Om det bara hade funnits ett sätt. Om Sirius bara hade kunnat vara oskyldig, men ju mer tiden gick, desto säkrare var han på att Sirius hade gjort det. Allt pekade på det.
"Om du bara hade pratat med mig, Sirius!" sa han till sig själv och slängde sig trött på sängen. Han saknade sin skoltid och ha sina vänner nära honom. Han saknade att de pratade om allt, allt de gjorde och han saknade hur de var oskiljaktiga. Nu är två av dem döda för att Sirius mördade dem och den tredje, han själv var kär i en mördare.
"Jag ger upp." sa han trött, varför skulle livet vara så komplicerat? Han kände sig faktiskt som en skolpojke just nu. Allt kändes lika hopplöst. Lupin försvann in i tankarnas värld och han vet inte hur länge han hade legat där när han plötsligt hörde Snorgärsens röst. Vad vill han nu då!
"Lupin" ropade Snape och han reste sig och gick fram till elden. "Jag vill gärna tala med dig!"
Lupin nickade klev in i elden och snart stod han nere hos Snape. Han borstade av sig lite aska och såg på det dystra rummet. Undra om han hade varit sådan här om vi varit snälla mot honom under skoltiden? Han vände sig till den svartklädde mannen
"Du ropade på mig, Severus?" sa Remus milt och såg på sin kollega
"Ja det gjorde jag verkligen" sa Snape argt och klev fram till skrivbordet. "Jag bad Potter tömma sina fickor och. Han hade på sig den här."
Snape pekade på pergamentet och Lupin såg på det. Han kände genast igen det. Hur många gånger hade han inte använt den? Han visste dock inte vad Snape visste om den.
"Nåå?" sa Snape
Lupin tog inte bort blicken från kartan, han var tvungen att komma på något snabbt.
"Nåå?" upprepade Snape. "Det här pergamentstycket är utan tvekan fullt av svart magi och det ska ju vara ditt expertområde, Lupin. Vad tror du Potter kan ha fått tag på en sådan sak?
Remus såg snabbt på Harry och varnade honom från att avbryta och vände sig sedan till Snape
"Fullt av svart magi?" upprepade han och försökte låta så vänlig som möjligt. "Tror du verkligen det, Severus? Jag tycker det liknar ett stycke pergament som förolämpar alla som försöker läsa det. Barnsligt men absolut inte farligt. Jag tror Harry kan ha fått det från nån butik med skämtartiklar…"
"Verkligen?" sade Snape. Lupin kunde se att han nästan kokade av ilska. "Tror du att en skämtbutik skulle sälja en sån ska till honom? Tror du inte han fått den direkt från tillverkarna?"
Lupin såg på honom och anade att han visste, men det hade inte förvånat honom. Snape smög alltid omkring och försökte lista ut vad de höll på med och de använde ju sina smeknamn öppet. Det var ingen hemlighet då, på deras skoltid, när de hade varit marodörerna! Men han bestämde sig för att spela ovetande
"Menar du från herr Slingersvans eller nån av de andra?" frågade han och såg sedan på Harry. "Känner du någon av de här herrarna?"
"Nej" Svarade Harry honom snabbt
"Där ser du Severus." Remus vände sin blick åter mot trolldrycksprofessorn. "I mina ögon ser det ut som en Zonks-produkt."
Det verkade nästan som om någon bett Ron stå utanför och komma in i rätt tillfälle, vilket var nu.
"Jag… gav… Harry… den… där... för… ett… tag… sedan… Jag… köpte… den… på… Zonks." sa han mellan de häftiga andetagen
"Nå, då så!" sa Lupin. Han slog ihop sina händer och såg glatt på dem andra även om han just nu kände för att skrika på någon. "Då är ju saken ur världen! Severus, den här kan jag ta med nu, tycker du inte det?" Sa han och vek ihop kartan utan att invänta Snapes svar. Han stoppade den innanför tröjan och vände sig sedan mot sina elever.
"Harry och Ron, följa med mig. Jag vill tala med er om vampyruppsatserna. Ursäkta oss Severus…"
Lupin gick ut ur kontoret och hade sina elever efter sig. Han stannade i entréhallen och vände sig mot Harry. Han såg besviket på honom.
"Professor Lupin, jag…"
"Jag vill inte höra några förklaringar." var allt han svarade. Han såg sig omkring i den tomma entréhallen och sänkte sedan rösten. "Jag råkar veta att den här kartan blev konfiskerad av mr Filch för många år sedan. Ja jag vet att det är en karta." La han till när han såg deras häpna ögon. Han mindes att de hade lämnat kartan på skolan och att Filch hade hittat den o beslag tagit den. Men han hade inte tid och tänka tillbaka nu. "Jag vill inte veta hur den hamnade i dina händer. Men jag måste säga att jag är förvånad över att du inte lämnade in den. Och jag kan inte lämna tillbaka den till dig, Harry."
Harry nickade men verkade förstå.
"Varför trodde Snape att jag hade fått den från tillverkarna?" frågade Harry
"Därför att…" han tvekade, han ville inte avslöja för mycket för honom. "… därför att de här kartmakarna hade gärna velat lura ut er ur skolan. De skulle tyckt att det var ytterst underhållande"
"Känner Professorn dem?" frågade Harry imponerat och Lupin mötte hans blick.
"Vi har träffats." Svarade han kort och blev sedan allvarligare. "Förvånat dig inte att jag ska skydda dig nån mer gång, Harry. Jag kan inte få dig att ta Sirius Black på allvar, men jag trodde faktiskt att det du hörde när dementorerna kom för nära dig skulle haft större effekt på dig. Dina föräldrar gav sina liv för att du skulle leva, Harry. Det är ett dåligt sätt du återgäldar det på… sätter ditt liv på spel för en påse med magiska trick."
Han vände sig om och lämnade Harry åt sina tankar. Han gick mot sitt rum och slog sig trött ner framför brasan. han hade kanske varit dör hård mot Harry? Nej hade var tvungen att ta Sirius på allvar. Han ville inte att hans vänners son skulle dö. Han tog fram kartan och log åt deras barnsliga sätt att svara Snape på, det var så typiskt dem. Just det var. För det fanns inga dem längre! Inga marodörer! Och inga Måntand, Tramptass, Tagghorn och Slingersvans. Han suckade och la ifrån sig kartan. Han hade inte hållit i den på år. Han log när han tänkte tillbaka till de dagar de skapat den. De hade tagit veckor men det hade varit värt det och gud vad kul de hade haft. Remus gav upp han reste sig upp från fåtöljen och la sig i sängen och somnade.

Sirius satt som så många andra nätter och betraktade slottet. Han hade misslyckats med att döda Peter. Besöket på skolan hade varit meningslöst, han hade inte fått tag på Peter, Weasley sonen hade väckt hela tornet och han hade varit tvungen att fly igen. Men besökte hade kanske inte varit helt meningslöst. Han hade mött den där mystiska tjejen Cara.
"Hon är bra konstig" tänkte han och han mindes gårdagen.
Han hade stigit upp som vanligt, han hade varit lika hungrig som vanligt men försökt att strunta i det. Han hade varit på väg mot slottet för att se om det fanns ett nytt sätt att komma in, när han hade hört en flickröst och stelnat till
"Mr. Black?" Sirius hade inte vågat röra sig först.
"hunden?" han bestämde sig för att ta en närmare titt och drog staven och började gå mot rösten. Men han råkade kliva på en gren som knäcktes och hon vände sig om och han såg att det var den blonda flickan från igår. Hon med de klarblå ögonen som inte verkade rädd för honom. Han riktade staven mot henne och hon drog sin.
"Jag skulle inte försöka något om jag var du. Du vet om att jag skulle kunna döda dig med en gång?" sa han hest. Han visste att det inte var sant men det gjorde inte hon. Och han bestämde sig att skrämma bort henne var bästa sättet
"Jag tror faktiskt inte du skulle kunna det." svarade hon, honom lätt utan att låta kaxig och Sirius såg en aning förvånad.
"Du har då bra självförtroende. Du är tretton och jag är en vuxen man och jag kan trollformler du aldrig hört talas om." sa han med samma hesa röst. Han önskade hon kunde gå så han skulle slippa kasta något över henne.
"Jag har bra självförtroende och jag kan faktiskt mer en de flesta i min ålder, men det är inte därför jag tror att du inte kan döda mig. Jag tror helt enkelt inte du är någon mördare." sa hon och sänkte sin stav och Sirius såg på henne. Hon verkade se rakt igenom honom och han bestämde sig för att hon inte var något hot och sänkte tillslut sin stav. Sirius bara såg på henne. Han visste inte vad han skulle tro. Tillslut var han tvungen att fråga.
"Vem är du?" Sirius såg in i de blå ögonen
"Jag heter Cara men det lär inte säga dig något. Men jag vill dock ha några svar." sa hon lätt och log lite mot Sirius och han såg förvånat på henne. Ingen hade lätt mot honom på år.
"Du vill ha några svar? Du listar ut att jag är animagus och bor i den förbjudna skogen och du vandrar bara in här där en mördare håller till. Du är antingen mycket dum eller mycket modig." sa han
"Jag är väll lite av båda antar jag. Men antingen tänker du svara på mina frågor eller så inte." sa Cara lugnt och såg på honom
"Jag tvivlar på att du är dum med tanke på hur mycket du listat ut." sa Sirius och han var förvånad över att hon listat ut mer än någon annan. "Och vad tänkte du göra om jag inte svarade på dina frågor, tillkalla dementorerna?"
"Eftersom jag tror att du är oskyldig skulle jag inte tillkalla dementorerna eftersom jag vet att det skulle bli din dödsdom. Jag skulle lämna skogen och låta dig återgå till ditt." svarade Cara lätt och Sirius kunde inte låta bli att se undrande på henne.
"Du är bra konstig, men jag antar att du kan få ställa dina frågor." sa han. "Men inte här det är för nära skolområdet. Jag bor längre in." De började gå mot Sirius "hem" som var en grotta. Sirius såg på flickan hon såg ut att veta en hel del, även om hon bara var tretton. Hon slog sig ner på marken och han bestämde sig för att göra det samma.
"Jag antog att du skulle vara hungrig så här." sa hon och gav honom en korgen och han såg tveksamt på maten i korgen.
"Hade jag velat döda dig hade jag inte gjort mig mödan att försöka förgifta dig jag hade gått till professor Dumbledore och berättat vad jag visste." sa Cara och han nickade och började äta.
"Hur listade du ut det?" sa Sirius, han var nyfiken. "Ja att jag var animagus?"
"Dina ögon. Det var samma sorgsna blick som hunden i skogen hade haft." Svarade hon som om det var självklart.
"Inte många hade lagt märke till det." sa Sirius och tog en klunk mjölk och kände hur gått det var med riktig mat.
"Jag är inte som andra. Jag lägger märke till saker som ingen annan gör." svarade hon enkelt.
"Nej det är du. Jag har inte mött någon på flera år som dig." svarade han och hans tankar drogs till James som också hade varit nyfiken och uppmärksam. Han hade sätt saker som de flesta inte la märke till.
"Jag antog att du tänkte på James?" sa Cara enkelt och Sirius såg förvånat på henne.
"Hur mycket vet du?" frågade han. Han var intresserad över hur hon kunde veta så mycket
"Jag vet inte mer än vad folk har berättat." svarade hon enkelt
"Och ändå tror du att jag är oskyldig?" sa han hest, hon borde tro som alla andra att han var skyldig om hon hade lyssnat på ryktena men ändå satt hon här och trodde att han var oskyldig.
"Alla är skyldiga till något, men jag tror inte att du mördade Harrys föräldrar. Jag tror det saknas en bit av berättelsen." sa Cara och mötte hans blick.
"Du är den första på många år som jag mött som tror det. Ja du är nog den enda som tror det." svarade han.
"Jag tycker det säger sig själv. Det verkar väldigt otroligt att du skulle förråda Harry föräldrar efter tio år." sa Cara lätt och han såg på henne och bestämde sig för att berätta
"Det gjorde jag inte."
"Pettigrew gjorde. Han förrådde James och Lily till Voldemort." sa han och hon såg förvånat på honom. Hon kan alltså bli förvånad.
"Du verkar förvånad." sa han och hon nickade.
"Jag trodde inte han var personen som Voldemort skulle ha användning för. Han verkade så, ja värdelös." Svarade hon och Black lyfte ett ögonbryn när jag nämnde Voldemorts namn. De flesta kan aldrig säga hans namn, inte ens som vuxna trollkarlar och häxor, men han bestämde sig för att inte säga något om det.
"Ja, men man kan bli förvånad över vad folk kan göra när de blir rädda." svarade han.
"Men vad hände första gången Voldemort försökte mörda Potters?" hon såg på honom och han suckade, han hade inte berättat för någon vad som hade hänt.
"Allt gick så fel den gången, Alice Longbottom var hemlighetsväktare den gången. Alla trodde att det var jag. Så jag la ut ett spår efter mig men Voldemort listade ut att det inte var jag och lät dödsätarna tortera makarna Longbottom tills de avslöjade hemligheten, de hade själv en son Neville och de hotade med att döda honom. James och Lily var inte arga på dem när de fick reda på sanningen, men alla trodde att det var jag som avslöjat dem. Så när James ville att jag skulle bli hemlighetsväktare igen som folk trodde, så sa de att han blivit galen. Dumbledore avrådde honom starkt men han envisades med att använda mig och det blev så. Jag var deras väktare i nästan tio år och jag reste jorden runt för att Voldemort inte skulle kunna hitta mig men när han började komma mig på spåren bad jag James byta till Peter eftersom jag trodde det var säkrare. Jag visste inte att Pettigrew redan då jobbade för Voldemort, hade jag vetat hade jag aldrig föreslagit det. Men vi trodde aldrig att han skulle förråda dem. Jag åkte till honom en kväll för att se om han var okej men han var borta och ändå verkade det inte ha varit någon strid. Jag kände att något var fel och åkte till James och Lily men det var försent. Jag såg hur Hagrid tog med sig Harry och jag började min jakt på Peter och när jag hittade honom sprängde han gatan i luften och alla dog jag hamnade i Azkaban." förklarade Sirius och sorgen efter hans vänner gjorde sig påmind.
"Men vad gör du här nu då?" frågade Cara, honom.
"Jag ska hämnas mina vänner." svarade Sirius.
"Peter är där inne." sa han och pekade mot slottet. Och såg på slottet eller de tornen som man såg här ifrån.
"Menar du att han är på slottet? Att han inte är död" sa hon förvirrat, och han tyckte det var lite roligt att göra henne förvirrad, men han kunde förstå henne. Alla trodde att Peter var död, och att han hade mördat honom.
"Han lever och ja han är på slottet." morrade Sirius och såg på honom.
"Du behöver inte morra på mig, stygg vovve." Sirius såg på henne och försökte le, men han antog att det såg ut som en grimas.
"Det var inte meningen. Men ja han är på slottet." sa han, han har levt som hund för länge.
"Är det därför du har brutit dig in i slottet? Men Sirius vad jag inte förstår är hur han kan vara på slottet? Jag tror lärarna hade märkt i fall en man som skall vara död gömmer sig på slottet." sa Cara lätt och han skakade på huvudet.
"Han är precis som jag animagus. Vi kunde alla fyra förvandla oss till djur James till kronhjort, jag till hund, Remus…"
"Till varulv. Ja jag vet." svarade Cara och Sirius nickade
"Hur fick du reda på det?" frågade han. han trodde inte Lupin skulle berätta för honom. Det tog ett bra tag innan Sirius och de andra hade fått reda på det.
"Jag gjorde en läxa för Snape om varulvar, och säg inget om Snape jag vet hur ni hatar honom. Vad blev Peter för djur?" frågade hon, och Sirius såg på henne. Hur visste den här flickan att de hade hatat Snape? Hur vet hon allt?
"Du vet en hel del som ingen annan vet." Sa han men hon svarade inget. "Peter blev en råtta." fortsatte han och hon mötte hans blick innan hon utbrast.
"Scabbers!".
"Ja, han har lyckats lura hela trollkarlsvärlden." sa Sirius sorgset.
"Men Scabbers är död, Krumben åt upp honom." förklarade hon men Sirius skakade på huvudet
"Krumben har inte ätit upp honom, han har försökt men inte lyckats. Ja jag har bett honom." Den katten var smart och han hoppades att Krumben som de kallade honom skulle få tag på Peter
"Men han är inte kvar i sovsalen i alla fall, Ron har letat där. Ja till och med hela tornet." sa Cara och Sirius kände en besvikelse..
"Jag kan försöka hjälpa dig hitta honom." sa hon lätt och han såg henne och nickade.
"Jag vore ytterst tacksam om du ville göra det." sa han. Sirius var glad över all hjälp han kunde få.
"klart jag vill. Nu när jag vet hur hela historien ligger till." sa Cara och nickade.
"Jag är förvånad över att du inte tror att jag ljuger?" sa Black sonen. De flesta hade utgått från att han ljög ihop historien.
"Jag har någon inbyggd kraft som för vanar mig om folk ljuger. Jag tror jag ärvt det efter morfar." sa hon och log lätt.
"Du är full av överraskningar." sa han, hon verkade ha en hel del konstiga förmågor och hon dolde en hel del. Men han antog att hon hade sina anledningar.
"Ja jag är väl det. Men jag måste bege mig tillbaka innan de börjar oroa sig. Du vet väll om att det är en galen mördare lös?" sa Cara och log och han försökte återigen le.
"Ja jag har hört ett ryckte om det." löd hans svar och hon små skrattade.
"Jag följer dig genom skogen, det kan vara farligt att gå själv." sa han och hon nickade och vi började gå
"Tror du att du skulle kunna säga något till Harry?" frågade Sirius, han ville att hans gudson skulle få reda på sanningen men hon såg olyckligt på honom.
"Verken han, Ron eller Hermione pratar med mig." Svarade hon och han var förvånad.
"Varför inte? Jag såg er i julas och då verkade ni vara utmärkte vänner. Det var utmärkt fluget förresten vilken position har du?"
"Det är en lång historia men vi kan säga att Ron och Hermione blev arga på varandra och Harry tog Rons parti, jag hamnade i mitten och båda trodde jag stod på den andras sida och blev sur på mig. Och tack, jag är bara reserv för Harry." svarade hon enkelt och han såg på henne och kände medlidande med henne.
"Jag hoppas det löser sig. Det är jobbigt att bråka med sina vänner." sa han "Jaså? Jag var helt säker på att du spelade."
"Jag har tack och lov andra vänner som jag kan umgås med. Nej jag valde att vara reserv och du ska veta att Harry älskar kvasten." sa hon och log. Sirius kände hur glad han blev.
"Vilken tur. Några andra från Gryffindor? Och jag hoppades han skulle gilla kvasten. Jag kände att det var de minsta jag kunde göra för honom." sa han och försökte frammana ett leende.
"Nej det är faktiskt Slytherinare. Jag struntade i det där med elevhemmen. Jag hoppas Harry själv får tacka dig en dag." sa hon samtidigt som de började närma sig slutet av skogen. Han var förvånad över att hon struntade i elevhemmen. Det var inte många som gjorde det, särskilt inte när det gällde Slytherinare.
"Slytherinare de trodde jag inte, några jag vet vilka det är? Och jag hoppas jag får förklara allt för Harry snart." suckade Sirius
"Draco Malfoy, Blaise Zabini och Simon Wizardmon. Jag hoppas det också." sa Cara och log mot honom. Sirius höjde ögonbrynen när jag nämnde namnen. Hon verkade ha hittat de värsta familjerna.
"Du vet om att de kommer från dödsätarfamiljer, va?" sa han
"Ja men man behöver inte bli som sin familj. Kolla bara på dig själv." sa Cara till honom och han nickade, han förstod vad hon menade.
"Det är sant." han stannade. "Det här är det längsta jag kan gå utan att bli upptäckt." sa han
"Det var trevligt att träffa dig Sirius Black." sa hon och han nickade
"Det samma och se upp för mördaren nu och ta hand om dig." sa Sirius
"Jag ska se upp för mördaren och jag tror snarare det är du som ska vara försiktig." sa Cara och såg på honom och han nickade. Han stelnade till när hon gav honom en kram, han slog sedan lätt armarna runt henne och hon såg sedan på honom och sa
"Alla behöver kramar." Sedan var hon borta.
Sirius satt och såg upp på slottet. Ja hon var definitivt den konstigaste människan han mött. Han vände sig om och började gå in i skogen när solen gick ner. Han önskade hon kunde hjälpa honom och han var glad över att hon trodde honom. Men han visste inte hur mycket en trettonårig flicka kunde göra. Han önskar att han hade kunnat kontakta Måntand och säga som det var men det hade varit omöjligt, hans vän hade inte trott honom. Sirius hade själv inte trott på historien om det inte hade varit han själv som upplevt den. Han la sig trött på sängen och somnade.