Kapitel 7:

Det var morgonen därpå han såg henne, vid Garys sida. Hon gick lite bakom som för att skydda sig själv mot ovälkomna blickar, men Scorpius sökande ögon kunde hon inte undvika. Till och med från andra sidan korridoren kunde han urskilja det blålila märket över hennes ena ögonbryn. Utan att tänka efter drog han fram trollstaven och gick Gary till mötes. Det här hade pågått alldeles för länge. Eleverna runt omkring honom delade snabbt på sig och han kunde urskilja deras viskningar. Malfoy. Det är Malfoy. Självklart, det var det här de hade väntat på. Det här de alla förväntat sig skulle hända till slut. För han var ju en Malfoy, eller hur?

Det var först då Gary la märke till honom, och han tappade hakan av förvåning.

"Malfoy? Vad håller du på med?"

Scorpius svarade honom inte, utan höjde bara trollstaven. Spridda skrik hördes i korridoren då en röd blixt för ett ögonblick lyste upp allt i dess närhet. Där Gary tidigare stått hängde nu en enorm snigel. Scorpius klev fram till den och petade den hårt i sidan med trollstaven. Hans ansikte förvreds i en äcklad grimas då han såg på den.

"Du skulle bara veta vad jag skulle vilja göra med dig, Gary. Inga trevliga saker, det kan jag lova. Jag skulle göra det nu om det inte vore för att jag, till skillnad från dig, har lite hjärna. Men skadar du henne igen, kröker det minsta hårstrå på hennes huvud, så ska du inte förvänta dig samma skoning från min sida." Han stoppade trollstaven innanför klädnaden och gick där ifrån.

*

Scorpius mindes blickarna han fått då han lämnade Gary bakom sig. Han mindes viskningarna. Knogarna vitnade då han hårt kramade om tvättfatets marmorkant. Ansiktet som stirrade tillbaka på honom genom den spruckna spegeln var blekt, med ljusa ögon och spända käkar. Ansiktet ramades in av en vitblond kalufs. Han förstod varför alla hatade honom så mycket. Han förstod det mycket väl, eftersom man lätt kunde ha misstagit honom för en yngre kopia av hans pappa, eller till och med hans farfar. Vem trodde han att han var som ville dra in Roxanne i sitt liv? Vad hade han egentligen för rätt att utsätta henne för det? Allt hat, alla förutfattade meningar. Han grimaserade olyckligt mot spegelbilden. Han hatade det - sin familj, deras tankar, deras åsikter. Han sänkte blicken och följde det gula mönstret som järnet i vattnet bildat i det vita handfatet. Med en morrning slog han knytnäven i spegeln så att det brast i tusentals vassa skärvor. Några fastnade i handen, men han brydde sig varken om dem eller blodet som droppade från såren.

Plötsligt slogs dörren upp och en kille från femte årskursen klev in genom dörren. Förskräckt vandrade hans blick mellan spegeln, blodet och Scorpius. Han öppnade munnen, men stängde den sedan igen. Frustrerat svepte Scorpius upp väskan från golvet och trängde sig förbi killen och ut i korridoren. Han behövde vara ensam. I ett tomt klassrum som inte såg ut att ha blivit använt på flera år satte han sig på en bänk med ryggen mot dörren. Han studerade såret han orsakat sig själv och började långsamt plocka bort glasskärvorna som satt fast i det.

Jag kunde inte hitta något bättre ställa att kapa berättelsen, så ni får fölåta mig för det korta kapitlet – nästa kommer i alla fall bli något längre.

Jag blir överlycklig av kommentarer så skriv något! Både positiv och negativ kritik är välkommen, Daughter of Dan