Död och liv

"Välkommen Harry!", sa flera personer medan Harry borstade bort sotet från glasögonen. När han satte på sig dem igen kunde Harry konstatera att det mesta såg ut som vanligt på Dumbledores kontor. Alla små silvriga instrument stod och puffade längs kanterna, men rummet var inte tomt som det brukade, nu var det fullt av folk, alla klädda i svart. Harry kunde snabbt konstatera att alla från Orden var där – till och med Snape – men också massor med andra häxor och trollkarlar som han inte hade någon som helst aning om vilka de var.

"Okej, nu är alla här och klockan närmar sig nio, låt oss gå ut och ta farväl av vår vän, Sirius Black." Dumbledore väntade inte på något svar utan reste sig och tog ledningen. Harry noterade att inte bara människorna i rummet, utan även porträtten följde efter. Till en början hade Harry inga som helst problem att känna igen sig i slottet, detta var korridorer som varit hans hem i fem år. Men helt plötsligt stannade Dumbledore framför en vägg. Länge stod han bara och stirrade på den. Ingen rörde en fena. Harry hann börja försiktigt titta sig omkring (väntade de på någon?) innan han märkte att väggen inte alls verkade lika solid som vanligt. Det var som om stenarna bara bleknade bort inför Dumbledores blick. Och bakom väggen uppenbarade sig en lång korridor. Ingen annan verkade dock förvånad, så även Harry valde att försöka verka som om han visste precis vad som hände. Genom korridoren kom de ner där båtarna låg och väntade på förstårseleverna som skulle komma om bara en månad. Harry vände förvånat tillbaka blicken mot gången varifrån de kommit – hade den verkligen varit där när han börjat skolan? Nej, någon gång syntes inte till, den måstet ha materialiserat sig på samma sätt som väggen inne i slottet. Därifrån fortsatte de längs vattenkanten, på en smal klipphylla. Harry blev ytterst förvånad när han såg att vågorna från sjön sköljde över deras fötter, men utan att de blev blöta!

Snart hade de lämnat slottet bakom sig och kom ut i närheten av där stranden på sjön mötte Den förbjudna skogen. Där bland träden stod massor av små stenar uppresta. Harry kunde inte se det, men han visste var det var – gravstenar. Men det var inte som vanliga mugglarstenar, utan förtrollade stenar. Som Bill hade beskrivit det så fungerade det ungefär som Tom Dolders dagbok, de bevarade minnen om personerna så som folk mindes dem. Det var därför de var här nu, ceremonins syfte var att fylla Sirius gravsten med minnen om honom.

Alla samlades de kring en vitskimrande sten. Runt den var det ritat en cirkel med vitt grus. En och en skulle de få gå in i cirkeln och med magins hjälp skulle stenen suga upp alla minnen som personen hade om Sirius.

"Kära vänner, vi har samlats här idag för att ta farväl till Sirius Black, en oerhört begåvad ung man som har betytt så oerhört mycket för oss under de år som vi hade förmånen att känna honom. Oavsett varför var och en av oss står här idag, så är jag övertygad att jag talar för alla när jag säger att det är en mycket kär vän som vi tar farväl till. Vi saknar dig Sirius."

När Dumbledore talat färdigt klev han in i cirkeln. Den vita ringen av stenar smälte ihop till en lysande, heldragen linje. Stenen pulserade av ljus, starkare och starkare tills Harry inte kunde titta på den längre. Sen började sakta små spöklika figurer i alla regnbågens färger, dansa runt i cirkeln. Sirius när han var ny på skolan, Sirius som lyckades med diverse uppgifter, Sirius som hittade på hyss tillsammans med James, Peter och Lupin, Sirius omringad av tjejer, en äldre Sirius på James och Lilys bröllop, Sirius med lilla Harry i famnen på Harrys dop, Sirius i Godrics Hollow efter Voldemorts attack, Sirius i Ordens huvudkvarter. Scenerna svepte förbi, somliga for runt, runt i cirkeln, andra hann Harry knappt uppfatta innan de var absorberade av stenen.

Länge, länge stod de där. Efter Dumbledore var det Remus tur. Sen följde lärarna och de andra från Orden och många av de okända. Allteftersom folk lämnade cirkeln, gick de tillbaka upp till slottet. Tillslut var bara Harry, Dumbledore och Snape kvar nere vid gravplatsen. Dumbledore kastade en blick på Snape innan han lade handen på Harrys axel och sa "Nu är det din tur Harry". Försiktigt klev Harry över stencirkeln och uppfattade hur stenarna återigen tycktes smälta ihop till en heldragen linje. Sen sköljde minnena över honom. Första gången han hört talas om Sirius, hur alla hade försökt skydda honom mot "den galne massmördaren". Scenen uppe i Den skrikande stugan. När Sirius avslöjat att det var han som var Harrys gudfar och erbjudit Harry att komma och bo hos honom. När han hade räddat honom från att bli kysst av dementorerna, inte bara en gång utan två gånger samma natt. De vackra fåglarna med breven från Sirius på rymmen. Hur de träffats i smyg i Hogsmead. Grottan där Sirius och Vingfåle sökt skydd. Grimaldiplats nummer 12 förra sommaren. Julen, oron kring Arthur och Sirius glädje över att de var där. De falska bilderna som Voldemort placerat i hans huvud om att Sirius var döende. Striden. Hur Sirius fallit genom slöjan.

Snabbare och snabbare drogs minnena ur honom igen och igen tills han sakta blev medveten om att han låg på marken, flämtande och halsen var alldeles torr, han hade skrikigt. Han tittade rakt upp i trädtopparna. Stelt reste han på sig och klev ut ur cirkeln, med tårarna rinnande utefter hans kinder. Dumbledore lade handen på hans axel och följde med honom därifrån. Det var knappt att han uppfattade hur Snape klev in i cirkeln bakom dem och hur cirkeln återigen började pulsera av ljus - och mörker.

Den kvällen grät Harry mer än vad han hade gjort under hela sitt liv. På slottet hade det serverats en underbara måltid och Ron hade dykt upp tillsammans med Fred och George. Men Harry kunde inte sluta gråta för det. Molly försökte trösta honom, men inte heller det gjorde Harry gladare. Nu var det så definitivt att Sirius var borta, nu fanns inte hans gudfader mer. Allt fåfängt hopp var borta.

Den natten delade Harry, Ron, Fred och George på ett av rummen uppe hos Dumbledore. Det var först när Fred och George meddelade att de skulle ta en skämtfri vecka för att hedra Trampfot, som Harry äntligen slutade gråta. Han förstod allvaret bakom detta löfte.

Söndagsmorgonen grydde med strålande solsken. Harry vaknade långt innan Weasley-pojkarna. Länge satt han i fönstret och tittade ner mot begravningsplatsen. Det var nästan så han kunde se hur stenarna glittrade i morgonsolen. Det var först efter en mycket lång stund som det slog honom att sorgen han känt dagen innan hade gett vika. Visst sörjde han fortfarande Sirius, men sorgen var inte längre så överväldigande, den härskade inte över honom längre.

Nere vid frukosten rådde det också helt andra tongångar än under middagen dagen innan. Nu verkade alla glad och lyckliga över att se varandra igen. Allvaret hade lättat. Dumbledore berättade mycket underhållande om hur han jagat en ny lärare i Försvar mot Svartkonster. Det hela hade slutat att han legat i ett dike och försökt prata med några maskar. Moody hade varit och jagat dödsätare, men bara lyckats fånga en svartalv. McGonagall hade varit på trolldomsministeriet hela sommaren för att organisera försvaret mot Voldemort, men för det mesta slutade med att hon kastade papper efter Fudge. Ron hade hjälpt Fred och George i deras butik och George intygade att Ron var det största skämtet i hela affären.

De blev kvar på slottet ända fram till onsdagen. Ron gormade om Hermione som övergivit dem för att istället fraternisera med fienden – Viktor Krum. Harry och Ginny skrattade tyst åt honom. Ginny hade varit hos Dean och hälsat på och kunde inte låta bli att berätta om några dråpliga situationer som elektricitet och annat orsakat, sån tur var hade mrs. Thomas varit ganska överseende. Fred och George var tvungna att fara tillbaka till sin butik redan på måndagen, men de gav Ron ledigt under veckan. De övriga från Orden ägnade den mesta tiden åt att ha möte efter möte och kom bara fram när det serverades mat. Harry kände inget större behov av att tjuvlyssna på dem, utan för det mesta satt han, Ron och Ginny under trädet nere vid sjön, samma träd som Sirius och James hade suttit under för 20 år sen.

På tisdagen bjöd Dumbledore Harry på kvällste uppe på hans kontor. Till teet serverade han små, små kakor som exploderade i munnen när man åt dem.

"Jag vet inte om det är rätt tillfälle, men har du funderat över vilka ämnen du ska läsa i höst?"

"Lite", medgav Harry, "fast jag har ingen aning om vad jag ska välja."

"Man ska välja de ämnen som man vill läsa Harry. Det finns så många som säger att man ska välja utifrån vilka ämnen man kan ha nytta av, men om man inte har intresse för något så lär man sig inte heller något. Och om man behöver kunna något så har man en förmåga att lär sig det i efterhand, när man behöver det. Då har man både intresse och motivation för det."

"Ja, jag vet ändå inte riktigt."

"Vilka ämnen kan du välja mellan?"

"Försvar mot svartkonster, det vill jag läsa. Måste jag väl? Förvandlingskonst. Det är så svårt, men det är kul när man väl lyckas. Skötsel och vård av magiska djur. Jag vet inte om jag har lärt mig så mycket och om jag tycker det är kul vet jag inte heller, men samtidig så vill jag inte… inte svika Hagrid, du vet. Trollformler är kul, det vill jag fortsätta med. Örtlära är inte heller så spännande. Känns inte som om jag lär mig något användbart där heller."

"Harry, du måste ingenting. Så länge du är kvar på skolan är vi många som hjälper till att hålla dig skyddad, men inte heller när du lämnar skolan är du utan skydd – det är bara på några få ställen i trollkarlsvärlden som man vill skada dig för det du har gjort. Och om du tänker på profetian – gör inte det. Det du behöver kunna när den dagen kommer, det kommer du antagligen inte lära dig här på skolan, inte på någon lektion. Det finns mycket som är både viktigare och mäktigare än vad vi lär ut här, saker som man inte kan lära sig i ett klassrum."

"Ja, men…"

"Inga men Harry. Du ska bara läsa ämnet om du vill. Vill du?"

"Ja, jag tror det. Ja, det vill jag."

"Okej, då skriver jag upp dig på det. Nästa… Ahhh ja, förvandlingskonst! Visst är det svårt, men är det inte det som gör det roligt? Vem är det som säger att den enklaste vägen alltid är den roligaste, eller den mest givande? Men vad vet jag – det är upp till dig att välja om du vill anta utmaningen, om du tror på dig själv så mycket att du tror att du klarar av det."

"Klart jag kan klara av det! Det gör jag väl?"

"Harry alla kan klara av allt det vi lär ut på skolan, det är bara en fråga om vad man är villig att offra för att nå kunskapen. Tid? Kraft? Energi? Quidditch? Vänner? Dig själv? Ingenting är gratis, ingenting är omöjligt."

"Jag tror jag klarar det. Om jag får så vill jag försöka."

"Okej. Vidare, skötsel och vård av magiska djur. Harry, du ska välja ämnen utifrån dig själv just nu, inte utifrån någon annan. Lojalitet är något av de finaste och värdefullaste en människa kan känna, men ibland måste man tänka bara på sig själv."

"Då, då tror jag att jag, att jag slutar med det."

"Fint. Och faktiskt så kommer inte Hagrid att undervisa i det ämnet längre, så han kommer inte ta illa upp om du är rädd för det. Och vad var det mera då? Trollformler! Och det ville du fortsätta med. Kalas! Och sen? Örtlära! Underskatta inte örtläran Harry. Den kommer till nytta när man minst anar det. Men om du inte vill lära dig något så kommer du inte heller lära dig något, och då är den tid du lägger ner på de lektionerna och läxorna onödig. Valet är ditt. Ditt Harry, bara ditt!"

"Jag vet ändå inte. McGonagall sa att jag borde ta det om jag ville bli auror…"

"Ja, det kan tyckas logiskt. Men de bedömer inte bara betyg och betygsval Harry."

"Ja, men…"

"Harry, framtiden kommer när den kommer. Vad vi erbjuder här är bara en miljö där ni kan växa och lära er det ni behöver. Det spelar ingen som helst roll om du har alla de rätta betygen om du inte har hjärtat och har du hjärtat så är betygen något som är mindre viktigt. Allt går att fixa. Dock är ansvar för valen man gör något viktigt. Att bara ha hjärtat, utan att göra målmedvetna val är inget positivt. Valet är DITT."

"Då, då tror jag att jag vill fortsätta med det. Jag vill försöka lära mig något."

"Ett ädelt val Harry. Jag hoppas att det är rätt val för dig."

På onsdagen vaknade Harry av att någon drog av honom täcket och knöt fast en ögonbindel på honom. Sen drog massor av händer upp honom ur sängen och förde honom genom slottets alla gångar. Överallt viskades och fnissades det. Tillslut stannade de och någon drog av honom ögonbindeln. Framför honom stod en gigantisk hög med presenter. "GRATTIS HARRY!", ropade alla i mun på varandra. Harry fick tårar i ögonen när han fick se hur många som var där. Det var Ron, Fred, George, Ginny, Hermione och Krum, Luna, Neville, Bill och Fleur, Charlie, Tonks, Remus, Dumbledore, Molly och Arthur, McGonagall, Hagrid, mrs. Figg. Och bakom dem stod det ännu flera som Harry inte lyckades känna igen utan glasögon.

"Öppna paketen nu då!", ropade George. Och Harry började snabbt riva papperet av det översta paketet i högen. Det var några böcker i försvar mot svartkonst från Moody. Sen följde en enorm blandning av pajer och godis, örter och trolldrycker, vårdset för trollstavar och ännu fler böcker. Längst ner i högen låg ett litet platt paket. När han öppnade ramlade en fjäder från Fawkes ut. Harry tittade förvånat upp.

"Detta är ett sätt för oss i Fenixorden att hålla kontakt med varandra och framförallt skicka varningar och be om hjälp. Du är fortfarande för ung för att gå med i Orden, men om du behöver vår hjälp så är detta ett bra mycket bättre sätt att kommunicera än att försöka smyga in på lärares rum och använda deras eld utan tillåtelse." Dumbledores ord fick Harrys glädje att minska, de påminde honom alltför väl om dumheterna han gjort i slutet av terminen, dumheter som orsakat Sirius död.

"Tack", mumlade han efter en stund.

Sedan serverades en enorm födelsedagsfrukost innan det var dags att skiljas åt. Harry fick ett löfte om att han skulle få lämna Privet Drive inom en vecka, absolut, ABSOLUT senast inom två. Sen följde Bill och Remus med honom upp till Dumbledores kontor och så var han tillbaka hos mrs. Figg. Solen sken när de lämnade hennes hus och snart var de tillbaka på Privet Drive.

Den första han fick syn på var Helene och hon strålade när hon fick se honom, lämnade det hon hade för händerna och sprang ut på gatan och gav honom en bamsekram.

"Jag har saknat dig."

"Jag har saknat dig med", mumlade Harry i hennes hår och insåg att det var sant. Trots att han varit med sina bästa vänner så hade han saknat henne. Den kramen var helt klart hans bästa födelsedagspresent.