Kapitel sju: Ett missförstånd

Serena vaknade av att något höll om hennes midja. Så hon öppnade ögonen för att se vad det var. När hon vände sig om såg hon vad det var som höll om henne och då av en ren reflex så skrek hon.

- Måste du skrika? Klockan är bara halv sex. Mumlade Kai tyst med trötta ögon.

- Vi har väll inte gjort du vet vad? frågade hon.

- Vi har fortfarande våra kläder på oss. Sa han och slöt sina trötta ögon.

- Så vad gör du här? Jag minns inte att jag har gett dig någon inbjudan. Sa hon lite sarkastigt.

- Du kommer inte ihåg. Sa han och öppnade sina ögon igen för att se att hon skakade på sitt huvud.

- Du minns dansen va. Sa han.

- Jo, det gör jag men sen så minns jag inget mer. Sa hon.

- Under dansen så blev du typ yr och sen svimmade du. Jag bar dig tillbaka till ditt rum, men du skrek och ville inte att jag skulle lämna dig. Så då hade jag bara tänkt stanna här tills du hade somnat men då råkade jag somna själv. Sa han. Sen reste han sig från hennes säng och började gå.

- Kai vänta… sa hon men han fortsatte gå utan att vända sig om och sen stängde han dörren efter sig.

- Förlåt… viskade hon medan en ensam tår rann ner för hennes kind. Hon la sig ner i hennes säng igen och borrade in sitt huvud i hennes kudde medan tårarna fortsatte rinna ner för hennes kinder. Hon grät inte, men hon ville. Men det kom ingenting alls. Hon kände sig tom, som om någonting fattades. Det gjorde henne illa men hon visste inte varför. Hon försökte känna, men hon kunde inte få fram vad hon kände. Allting var bara som en ända stor gröt och allt som kom ut var hennes tårar. Det ända som hon kunde känna var att hon ville bort. Bort från allt. Att det hade varit bättre om Kai aldrig hade hittat henne, för då skulle hon aldrig ha levt och orsakat så mycket smärta som hon hade gjort. Hon visste att det var hennes fel, men hon visste inte vad hon skulle göra åt det. Tillslut somnade hon och hennes tårar slutade rinna.

Några timmar senare

- Tjena Kai. Var är min älskling? Frågade Tala.

- Hn. Sa Kai bara och slöt sina ögon.

- Har ni haft ett litet kärleksgnabb? Frågade

- Varför skulle jag… jag älskar inte henne. Sa Kai med fortsatt slutna ögon.

- Men du gillar henne… sa

- Nej, jag gillar inte henne. Varför skulle jag! Bara för att jag hjälpte henne så behöver det inte betyda att jag gillar henne. Sa han irriterat och gick ut ur rummet och mötte Serena.

- Serena… jag… sa Kai men hon avslutade åt honom.

- Nej, Kai du lyssnar på mig! Jag trodde verkligen inte på vad alla sa om dig. Men nu vet jag att det var sant. Allt som du har sagt har varit lögn och allt du har gjort har bara varit ett spel för att du skulle kunna lätta ditt samvete genom att hjälpa mig! Det hade varit mycket bättre om du bara hade låtit mig få ligga kvar där och dö. Men istället så hjälper du mig bara för att jag ska få lida ännu mera. Du är inte den ända som har haft det svårt i livet. Allting handlar faktiskt inte bara om dig. Sa hon skit förbannad medan tårarna strömmade ner för hennes kinder. Sen vände hon sig om och började gå, men Kai tog tag i hennes arm. Då vände hon sig bara om för att slå till honom på käften. Då släppte han taget om hennes arm. Och hon gick ut ur huset och stängde dörren efter sig. Han la handen där hon hade slagit honom och gjorde en liten min när han kände att det var lite ömt.

– Ehm Kai… jag är inte expert men jag tror att hon vart väldigt förbannad och ledsen över det du sa. Sa Taysen.

– Vi borde följa efter henne. Det har börjat regna och det blir snart mörkt ute. Sa Rai.

– Hon kommer tillbaka när hon är hungrig, kall eller trött. Sa Kai.

– Jag är inte så säker på det Kai. Hon är tuff och väldigt envis. Sa Max som också började bli orolig.

– Låt henne va och lämna mig ifred. Sa Kai surt och gick in till sitt rum och stängde dörren med en smäll.

– Jaha, vad gör vi nu då? Frågade Taysen.

– Vad tror du… vi måste ju leta efter henne. Sa Hillary.

– Det visste jag väll! Hur ska vi göra då? Frågade Taysen. Alla suckade och sen sa Rai.

– Vi delar upp oss så får alla gå åt olika håll… någon ut av oss borde ha tur och hitta henne. Sa Rai och alla nickade. Sen gick alla åt vars sitt håll i hopp om att hitta henne.

I parken med Serena

Serena gick igenom parken. Hon gick med sänkt huvud medan tårarna forsade ner för hennes kinder. Man kunde inte se om tårarna kom från hennes ögon eller om de kom från regnet som öste ner. Hon var så förbannad att hon inte orkade bry sig om regnet. Hon var inte ledsen… bara förbannad och sårad. Hon stannade vid ett träd och lutade huvudet emot det. Sen kunde hon se en figur som var på väg emot henne. När personen kom närmare kunde hon se att det var Rai.

– Hej… hur mår du? Frågade Rai försiktigt.

– Hn. Sa hon bara sen vände hon sig om och började gå.

– Vänta jag ville bara prata. Jag hade inte tänkt tvinga dig att följa med tillbaka. Sa han.

– Det finns ingenting att prata om. Sa hon och lämnade kvar honom i regnet.

" Åh varför kan inte bara alla lämna mig ifred. Jag vill bara bort, försvinna och dö. Tänkte Serena medan hon gick in mot stan, där hon hoppades att ingen skulle känna igen henne.

Samtidigt i Kais rum

Kai låg på sin säng och tittade upp i taket. Han hade hört att de andra skulle ut och leta efter Serena. Men ha orkade inte. Han var less på att hon skulle förändra allt i hans liv, eller ja det kanske inte var riktigt sant. Hon hade ju inte sagt att han var tvungen att ändra sig, det bara blev så när han var i hennes närhet. Han blev så mjuk och snäll, glad och lycklig när han var i hennes närhet. Lycklig… OMG vad tänkte han på. Han är ingen mes som visar känslor för andra. Att visa känslor gör en bara svag och det visste han och han hade inte tänkt bli svag. Sen somnade han och började drömma.

Kais dröm

Han var omgiven av mörker, total mörker. Allt var tyst och det ända han kunde höra var hans eget hjärtslag. Han försökte gå men det gick inte. Han var fast och kunde inte röra på sig. Sen hörde han ett ljud.

- Ddroop…

Han trodde att han hade inbillat sig men sen hörde han det igen och igen. Då bestämde han sig för att springa mot ljudet och nu så kunde han faktiskt springa. Ju längre han sprang desto starkare blev ljudet. Sen såg han ett ljus och helt plötsligt var han framme vi en klarblå sjö. Sen såg han någonting ligga vid klippkanten en bit bort. Han sprang dit och när han kom närmare såg han att det var en person. Personen låg så att den ena armen nästan rörde vid vattenytan. Han hörde det droppande ljudet igen och såg att det kom från personen. Han sprang fram till personen för att se om han/hon var okej. När han kom fram såg han att det var en tjej som var helt täckt av blod. Ändå kunde han se vem det var p.g.a. det långa mörka håret med två silvervita slingor, men de var nu helt röda av allt blod. Han satte sig ner och vände tjejen emot honom och då fick han bekräftat att personen som låg där var Serena. Hon öppnade sina ögon och såg in i hans.

Kkai… föörlåt. Viskade hon. Sen slöt hon sina ögon medan en ensam tår rann ner för hennes kind.

Slut på Kais dröm

Kai vaknade med ett ryck. Han var helt kallsvettig och andades ansträngt. Efter en stund tittade han på klockan som låg vid sängkanten. Då såg han att klockan var ett på natten.

" Det var bara en dröm. Tänkte han. Eller var det de. Hon kanske var skadad. Han hade ju inte hört att hon hade kommit tillbaka. Han bestämde sig för att kolla om hon hade kommit tillbaka. Han gick till hennes rum och knackade men ingen svarade. Så han öppnade dörren, men såg att ingen var där. Men alla hennes saker var kvar exakt som hon hade lämnat dem. Han gick fram till hennes fönster och såg att regnet fortfarande forsade ner.

" Det här är sista gången jag hjälper henne. Tänkte han innan han gick ut i regnet.

" Nå Serena, var har du tagit vägen nu då? Tänkte han, men sen kom han på det. Platsen som hon alltid hade älskat och platsen där allt det här startade.

" Stranden. Tänkte ha och sen sprang han ner mot havet.

Samtidigt så var Serena på väg bort från stranden. Hon var kall, blöt och hungrig. Och varenda muskel i hennes kropp hade ont efter all regn som hade kylt ner hennes kropp. Hennes tårar hade slutat rinna, men hon kände samtidigt som en del av henne också var borta.

" Nu orkar jag inte vara kvar här längre när man aldrig får vara ifred. Tänkte hon medan hon gick.

Serenas tillbakablick

Serena gick in till stan i hopp om att ingen skulle känna igen henne. Men det var för mycket begärt.

– Hej Serena vänta! Skrek Taysen och sprang fram till henne.

– Vad! sa hon förbannad.

– Vi undrade vart du tog vägen. Så vi beslöt oss för att söka efter dig. Sa han medan han hämtade andan.

– Jaha… och? Sa hon lika förbannad.

– Vi var oroliga så kan du komma tillbaka nu? Frågade han.

– Lyssna Taysen. Jag tänker inte komma tillbaka. Det ända jag vill just nu är att få vara ifred. Jag kommer att sticka innan det har blivit morgon och solen har stigit upp. Sa hon surt. Han vände sig om och började gå.

– Vänta det var en sak till. Sa hon.

– Vadå? Sa han.

– Säg till de andra att jag ber om ursäkt för att det blev så här. Jag hoppas att ni kan fortsätta leva era liv utan mig. Och jag hoppas att ni glömmer mig för erat eget bästa. Sa hon och sen sprang hon iväg och lämnade honom kvar.

Slut på tillbakablicken

När Serena kom fram till Kais hus tog hon ett djupt andetag innan hon gick in. Hon gick in till sitt rum tyst som en mus, packade sina saker och sen skrev hon ett brev till Kai som skulle förklara allt. Sen gick hon ut ur hans hus, men innan hon gick ut beslöt hon sig för att se honom en sista gång. Hon gick fram till hans rum, öppnade dörren försiktigt och tittade in, men när hon gjorde det så såg hon att ingen var där. Hon kände på sig att något var fel, fruktansvärt fel. Hon visste inte varför men hon hade bara en stark känsla av att Kai var i stor fara nere vid stranden. Så hon sprang ut ur huset och sen sprang hon ner till stranden. När hon kom dit såg hon till sin fasa Kai ligga i sanden med tre killar som stod runt honom. Serena kände bara hur hela hon blev förbannad. Och just innan en ut av killarna skulle hugga Kai med en kniv så slog blixten ner just framför killen. Alla killarna blev stela av fasa och sen sprang de iväg det snabbaste de kunde. Hon sprang fram till Kai och satte sig bredvid honom. Han andades och hade puls men han var medvetslös. Hon tog fram hans mobil som hon hade haft i fickan och ringde hem till Kais hus. Kais butler George kom dit och hjälpte henne få hem honom. När de kom hem bar de upp Kai till hans rum.

– Behöver ni någon mer hjälp fröken Serena? Frågade George.

– Nej tack, jag klara mig bra nu. Sa hon och han lämnade henne ensam med Kai. Sen gick hon in i badrummet och blötte en handduk med kallt vatten. Sen gick hon tillbaka till Kai och la den på hans panna. Efter några minuter så vaknade han. Han öppnade sina ögon och såg på henne.

- Sss… Serena ja… sa han och sträckte ut sin hand emot henne men hon drog sig undan.

– Rör mig inte Kai! Sa hon irriterat.

– Men… sa han och försökte sätta sig upp, men när han gjorde det fick han jätte ont i magen och la sig igen, slöt sina ögon och la sin hand på sin mage. Serena såg att han fick ont och drog bort hans hand och märkte att den var täckt med blod. Hon torkade av hans hand med handduken som hon hade haft på hans panna. Sen drog hon upp hans tröja en bit och så att han hade ett stort skärsår i magen.

– Det här såret behöver sys… har ni någon första hjälpen Kai? Frågade hon inte lika fullt irriterad.

– Inne i badrummet. Sa Kai mellan smärtorna. Hon gick iväg och hämtade lådan sen kom hon tillbaka och började rengöra hans sår. Just när hon skulle börja sy sa han.

– Är du säker på att du vet vad du gör? Frågade han skeptiskt.

– Lita på mig, jag litade på dig men det var tydligen ett stort misstag och tro mig hade jag velat att du skulle få lida hade jag låtit dig få ligga kvar nere på stranden. Sa hon och sen började hon sy. När hon var klar la hon dit ett bandage. Sen reste hon sig upp och började gå, men just innan hon skulle gå ut ur rummet så tog en hand tag i henne.

- Du är ju iskall… sa han.

- Jaha och… sa hon.

– Jag låter dig inte gå. Sa han bestämt.

- Tvinga mig. Sa hon irriterat. Sen försökte hon slå honom igen, men den här gången var han beredd och tog tag i hennes arm innan hon hann slå honom.

- Snälla lyssna på mig. Bad han.

– Jag behöver inte lyssna på dig för du har inget att förklara. Så låt mig gå och glöm mig! Sa hon medan en ensam tår rann ner för hennes kind.

– Snälla låt mig bara få förklara. Bad han henne.

– Låt mig gå. Viskade hon och slöt sina ögon. Sen försökte hon komma loss igen. Men när hon gjorde det så tappade de balansen så de föll och Kai låg ovanpå henne.

- Kai… låt mig gå. Sa hon skitförbannad och skrek.

- Inte förrän du har lyssnat på mig. Sa han.

– Varför skulle jag lyssna på dig? Frågade hon.

– Om du inte tänker lyssna så får jag väll visa dig. Sa han och innan hon hann reagera så kysste han henne.

– Jag har velat säga det här hur många gånger som helst men jag har aldrig vågat. Men nu säger jag det för att jag måste det. Serena jag… jag älskar dig. Sa han. Sen satte han sig upp och sen hjälpte han henne. Han såg in i hennes ögon som nu var röda och vattenfyllda.

– Du vet att det är okej att gråta. Sa han med en mjuk röst för att inte skrämma henne, men hon slöt bara sina ögon och skakade på huvudet. Tillslut kunde hon inte hålla sig längre utan tårarna började bara forsa ner för hennes kinder. Hon kände sig som om hon skulle slitas itu när två starka armar la sig runt henne. Hon tittade upp och såg att det var Kai. Sen la hon sina armar runt hans nacke och fortsatte gråta mot hans axel.

- Kai… snälla… förlåt mig. Viskade hon med en darrande röst medan hennes tårar fortsatte rinna och sen började hon gråta igen.

– Shh… det är okej… allt ska bli bra nu... jag lovar. Sa han lika mjukt för att få henne att slappna av. Men ingenting verkade hjälpa. Vad han än sa så fortsatte hon bara att gråta. Tillslut vart hon tyst så han såg på henne och såg att hon hade somnat. Han tog upp henne och bar henne till hennes rum, där han la henne på sängen och en drog han täcket över henne. Innan han gick ut kysste han henne på pannan. Sen gick han till sitt eget rum la sig på sängen och somnade direkt.