Han hade inte lämnat sitt hus sedan mötet med mörkrets Herre. De första dagarna hade han knappt tagit sig ur sängen, men han hade märkt att Pettigrew var borta. Det oroade honom lite. Han litade inte en sekund på honom. Han hade inte blivit kallad till något nytt möte. Tanken hade slagit honom att det kanske var en del av hans straff. För visst hade han kommit lindrigt undan. Hans tankar vandrade vidare till Narcissa och Draco, men han klippte av dem tvärt. Det skulle bara göra hans Herre mer avogt inställd till honom om han sökte upp dem nu. Han försökte studera, läsa om avancerad trolldryckskonst. Det gick inte, det fick honom bara att minnas att han inte längre kunde komma tillbaka till Hogwarts. Trots att han inte tyckt om sina elever hade han tyckt om att undervisa. Tyckt om att vara på Hogwarts, det hade varit mer hemma än det här huset. Men det var det slut med nu. Han dolde ansiktet i händerna när han för sin inre syn såg Dumbledore träffas av den gröna strålen från hans trollstav. Träffas och sedan falla över kanten. Hur han än försökte så kunde han inte få den bilden ur huvudet. Den hade jagat honom i hans drömmar och nu kom den även när han var vaken. Han mindes Dumbledores vädjande blick och hans sista bön till honom. Hur skulle han kunna utföra den? Det fanns inget rim och reson i det. Han hade inte en chans. Han borde ha nekat. Han borde ha offrat sig själv.

Han vaknade kallsvettig ur ytterligare en dröm om Dumbledores dödsögonblick. Han hade åter sett de vädjande ögon. Tänderna skallrade och han kände det som om han aldrig mer skulle kunna bli varm. Så såg han plötsligt henne för sin inre blick. Hon som alltid lugnade honom. Bara tanken på henne gav honom någon slags tröst. Men det var inte tillräckligt. Han var tvungen att se henne en gång till. Trots att han sagt att det aldrig skulle ske. Han drog på sig sin klädnad och fäste sin svarta mantel över. Med ett svagt pop försvann han.

Han stod under trädet där han stått så många gånger tidigare. Det var den bästa platsen att spöktransferera sig till. Han var dold i trädets skugga och skymdes av en häck. Fötterna började av sig själva vandra den välbekanta vägen. När han närmade sig hennes hus började han ana oråd. Något var inte som det skulle. När han svängde sista gången stannade han upp. Synen tog andan ur honom. Ögonen vidgades. Det fanns inte längre något hus. Han saktade ner stegen. Det var nerbrunnet.

Något prasslade under hans fot. Han såg ner och hans rörelser var som om han rörde sig i sirap. En tidning. Han tog upp den. På första sidan såg han samma syn som nu låg framför honom. Han läste texten utan att egentligen se. Det räckte att han sett rubriken: "Dödsbrand". Tidningen skrev att den 32-åriga ägarinnan till huset brunnit upp tillsammans med det. En kropp hade hittats i huset. Så svårt brännskadad att det skulle bli svårt att fastställa identiteten. Grannar och föräldrar hade bekräftat att hon var en enstöring och att hon nyligen sagt upp sig från sitt arbete. De hade aldrig sett någon hälsa på henne. Därför fanns det ingen anledning att anta att det inte var hon. Dock fanns fortfarande ett problem, man hade inte kunnat fastställa brandorsaken. Elden verkade ha uppstått i tomma intet. Hah, ur tomma intet! Han visste precis vad som skett. Han hade förrått henne, han hade inte lyckats stänga sitt sinne för mörkrets Herre. Det var därför han sluppit så lindrigt undan tidigare. Hon hade dött för dödsätares händer, för att han hade varit svag. Detta var i sanning det värsta straff någon kunde ge honom. Han hade trott att han skyddat henne när ha gett sig av, istället hade han givit henne döden.

Han släppte tidningen och lät handen vila på grinden. Den välbekanta grinden. Han gick sakta upp för den knastrande grusgången. Om han blundade så kunde han låtsas att inget hänt, att allt var som vanligt. Men det hade hänt. Han sjönk ner på knä på trappan. Vinden gjorde små virvlar i askan. Han tog askan i sina händer. Smulade den mellan sina fingrar. Lät vinden blåsa iväg den. Han såg något som glittrade i månljuset. Han sträckte försiktigt ut handen och slöt handen om föremålet. Halsbandet, i form av en enhörning, som hon nästan alltid bar. Han svalde häftigt. Blinkade för att hindra tårarna. De gick inte att stoppa. Snart var hans kinder våta. Tårarna smakade salt mot hans läppar. Hans kropp skakade av snyftningar. Han viskade hennes namn ut i natten. Hon skulle aldrig komma tillbaka.

"Ari…"

Upptäckte att det här kapitlet inte behövde någon större förändring, så därför får ni det också. Om det nu är nån som läser förstås... :)

/celi