Jag trodde mina tårar skulle ta slut, men så fort de slutade rinna ner för mina kinder kom det en ny flod. Så här mycket hade jag inte gråtit på flera månader, jag hade faktiskt aldrig gråtit vid tanken utav allt som hänt. Bara haft ont, jag hade blödigt inuti ens vid tanken utav alla plågsamma minnen, men aldrig gråtit. Skogen blev mörkare runt omkring mig, och solen rörde sig sakta neråt. Charlie undrade säkert vart jag var, jag såg honom framför mig sitta orolig vid köksbordet i väntan på att jag skulle höra av mig. Jag borde gått tillbaka till bilen, men min styrka var slut. Jag klarade inte av att stödja mig på mina ben. Jag höll berlocken i min hand, hårt kramade jag om den och jag tänkte aldrig släppa den igen. Det var det enda fysiska minnet jag hade kvar ifrån min bästa vän. Jag öppnade handen och kollade på halsbandet, det var vackert. Långsamt satte jag det omkring min egen hals, jag ryste när den kalla skon gled ner innan för min tröja och satte sig till rätta. Där skulle det få sitta, det hörde hemma där nu. En vind far förbi min högra kind, jag flämtade till. Det var helt vindstilla i skogen... jag vände sakta huvudet framåt, och där stod hon, som jag fruktat. Victoria. Mitt hjärta började intensivt slå snabbare, jag kände hur blodet pumpades runt i kroppen, alldeles för snabbt. Detta skulle göra henne törstigare och förhoppningsvis snabbare. När jag mötte Laurent på ängen den där hemska dagen för så länge sedan hade han sagt att Victoria skulle plåga mig, dra ut på det hela. Jag andades häftigt in när jag stirrade in i min fiendes i ögonen. Hon bara stod där och log, hon hade inte rört sig en centimeter under minuten som gått. Hennes röda hår lyste i mörkret. Det här skulle bli min död. Hon började långsamt gå framåt mot mig, hennes blick brann för varje steg hon tog. Varje steg förde henne närmare mig, jag hade gett upp redan nu. Vad fanns det att göra mer än att dö här, framför hans hus. Jag kände hur mitt huvud protesterade, men jag vägrade ge efter. Edward, Edward, Edward. Jag såg hans perfekta ansikte framför mig, hans sneda leende. Hans gyllene ögon. Jag tog en sista blick på Victoria, hon var nära nu. Sedan slöt jag ögonen och försvann in i en annan värld, en värld där bara jag och han existerade, jag och Edward.

Då kände jag hur någon flög förbi mig, jag drogs ur min dröm och sögs återigen in i verkligheten, som i mina ögon var mer som en mardröm. Då så jag vad som hade kommit, det var Jacob. Nu stod han framför Victoria som chockat hoppade ett långt steg bakåt. Hans gigantiska varg kropp skymde sikten för mig, jag kunde inte se henne längre. Han började gå mot henne med tunga steg, jag såg ilskan i hans ögon. Jag var räddad. Nu satt jag där och såg hur dom två varelserna framför mig startade en hård kamp, den ena var min bästa vän, den andra ville inget hellre än att döda mig. Jag såg hur dom sakta skadade varandra, och jag kunde inte avgöra vem som hade övertaget. Jag ville nog inte veta, jag ville helst utav allt bara försvinna här ifrån. Jag ville ta Jacobs hand som nu var en gigantisk tass, och springa därifrån. Jag såg Victorias röda hår flyga i luften när Jacob kastade henne mot trappan till huset. Det hördes ett brak och trät föll i bitar, jag ville skrika åt dom att låta huset vara. Men vem skulle lyssna på mig nu? Vem skulle överhuvudtaget bry sig om det här huset förutom jag? Jag såg hur Victoria tog sats emot Jacob. Hon tog ett lång hopp och landade ovanpå hans rygg, jag såg hur hon log. Det hördes dova dunsar längre in i skogen, jag ville skrika av lycka. Sam och dom andra var på väg för att hjälpa honom. Jacob försökte skaka av sig vampyren, men hon gav inte efter. Istället tryckte hon sina starka armar mot hans kropp, jag hörde hur ben bröts och Jacobs varg ögon rullade snabbt upp så att man bara såg ögonvitorna och sedan ner igen utav smärta. Då såg jag Sam komma ut springande från skogen och han var snabbt framme vid Jacob för att få ner den mordiska vampyren som höll ett hårt grepp om min Jacob. Jag kände hur tårarna rann, hon hade skadat honom. Min Jacob! Victoria försvann från Jacobs rygg och han föll långsamt till marken. Kampen mellan Sam och Victoria blev inte lång, de andra hade snabbt kommit till hans hjälp och snart låg hennes huvud separerat ifrån hennes kropp en bit längre in i skogen. Hon skulle inte bli ett problem igen!

När Sam kom tillbaka i människoform genom dom tät vuxna träden vågade jag rusa fram till Jacob. Han hade kommit tillbaka till mänskligform så fort Victoria lämnat hans rygg. Nu låg han orörlig bredvid mig. Sam satte sig snabbt ner på andra sidan utav honom, hans nakna kropp såg ovanligt kall ut. Jag tittade oroligt på Sam som långsamt undersökte hans skador. Inget fick hända Jacob, inget! Jag strök handen över hans arm, försökte väcka honom till liv igen, jag la min hand i hans. Jag ville ha en reaktion, ville att han skulle ta den i sin och aldrig släppa taget igen. Men ingenting hände, han bara låg där. Sam tittade upp på mig och vad jag såg i hans ögon var det sista jag ville se. Jag kunde inte se. Mina händer började röra vid Jacobs kropp, det fick inte hända.

"Nej, du ljuger" skrek jag till Sam som försökte lugna ner mig. "Rör mig inte!" Han drog bort handen som han försökt lägga på min axel. Jag började slå Jacob på bröstet.

"Du kan inte, du får inte lämna mig!" utan att tänka började jag slå hårdare. "DU LOVADE!" mina händer rörde sig utav egen kraft. Jag kände ingenting förutom ilska. Hur kunde han göra så här mot mig? När mina slag börjat skada mina egna händer drog Quil bort mig från kroppen, dom andra hade kommit ut från skogen en stund efter Sam. Nu stod dom alla samlade bakom honom och tittade ner på sin döde bror. Jag minns att jag skrek när dom bar bort mig ifrån honom. Jag minns att ilskan omvandlades till sorg. Jag minns att jag sakta försvann in i ett mörker jag aldrig skådat förut, där min smärta knappt kändes. Jag försvann in i ett mörker som ingen kunde dra mig ur, det trängde sig in i mitt huvud och jag försvann.