Kapitel 6

En dag i maj transfererar sig Ron till Hermiones lägenhet utan förvarning. Hon blir inte lite förskrämd när hon hör ett pang ute i köket, hon tror att det är spisen som exploderar eller något. Då hon ser Ron blir hon lättad.

- Vad gör du här? Frågar hon. Vi skulle ju inte träffas förrän imorgon.

- Jag tänkte överraska dig.

- Ja, och det gjorde du sannerligen! Du får inte komma hit oanmäld på det där sättet! Om du hade kommit tio minuter tidigare skulle du ha blivit sedd. Du kan ju inte veta om det är någon här…

- Men ursäkta mig då, muttrar han. Jag kan gå igen om det ska vara på det viset idag. Och vem var det som var här? Frågar han misstänksamt.

- Chandler.

- Vem är det?

- Min svåger! Suckar hon och himlar med ögonen. Han var här och hämtade Daisy, jag har passat henne idag. Värst vad du har blivit svartsjuk helt plötsligt då.

- Ja, för det verkar ju inte som om du vill ha mig här!

- Missuppfatta inte allting. Du får gärna komma hit när du vill, genom dörren, so normalt folk gör…

- Så nu är jag onormal också?

- Du vet vad jag menar. Var inte fånig. Tänk om du hade kommit när Daisy var här, hon hade blivit livrädd av att se dig dyka upp så där, flickstackaren! Hon vet inte att det finns häxor och trollkarlar…

- Då går jag väl igen då, suckar han.

- Nu när du har kommit kan du väl lika gärna stanna, säger hon och låter lite mildare på rösten. De kramar om varandra och kryper ihop i soffan för att se en film.

Han säger inte så mycket den kvällen. Hon tänker att hon kanske var lite hård emot honom, han kom ju bara för att han ville träffa henne… Men han måste förstå att man inte kan anlända hur som helst… Hon lagar pannkakor till kvällsmat, han äter elva stycken och sätter i sig nästan en halv burk sylt, och sedan går de och lägger sig. Han lägger sig med ryggen emot henne och ger henne inte ens någon godnattpuss.

- Ron, är det något som är fel? Frågar Hermione och stryker honom över det röda håret, som förresten borde klippas.

- Ont i magen, muttrar han.

- Stackars liten. Vill du ha en värktablett?

- Det hjälper inte, blir hans svar.

- Du kanske åt för mycket.

- Kanske det.

- Eller är det något annat som bekymrar dig?

- Nej, ljuger han. Faktum är att det är en hel del som bekymrar honom. Han fick inte alls det mottagandet han hade tänkt sig när han kom, och blir rädd att hon inte tycker om honom lika mycket längre.

- Det är nog bättre när du vaknar, säger Hermione och stryker honom över magen med en varm och len hand. God natt, sötnos. Jag älskar dig.

- Jag älskar dig också, piper han, vänder på sig och lägger armarna om henne.

- Men Ron, älskling, är du ledsen? Vad är det egentligen? Har det hänt något? Frågar hon och kramar om honom hårt.

Efter ett tag får hon ur honom vad problemet är. Hon försäkrar honom att hon tycker om honom ännu mer nu än när de träffades och hon absolut inte tänker lämna honom i första taget. Efter de lugnande orden släpper värken i magen och han somnar. Tidigare den dagen läste han om Viktor Krum i en quidditchtidning. Då kom han att tänka på hur det var under deras fjärde år, när Hermione och han hade en romans, och femte året också för den delen, då de skrev brev till varandra. Fast Ron tvivlar på att den där grobianen över huvud taget är skrivkunnig, och han tror inte att Hermione har någon kontakt med Viktor längre.