A/N: Ännu ett kapitel är här :D Hoppas ni gillar det lika mycket som jag gjorde när jag läste det första gången. Nu börjar det hända grejer...;)
Jag har översatt high school till gymnasium, hoppas det är ok, det finns ju inte riktigt någon bra översättning... menmen...
Ett stort tack till carolinegodis, lillalilaprick och Narcissa-Weasley för att ni skriver något till mig om vad ni tycker! Det gör verkligen min dag och jag skulle bli så glad om fler ville skriva. (Jag vet att jag låter desperat, men det är så mycket roligare att skriva när man får respons på det man gör...)
Och sist men inte minst: Jag äger inte edward (snyft) eller bella, alice, rosalie, och alla de andra. Allas vår Stephenie Meyer gör. Och den här berättelsen tillhör missstrawberries.
BPOV:
Jag satt på en lektion och gjorde anteckningar till vår nya uppgift. Vi skulle göra en ingående uppsats om första och andra världskriget. Jag höll på att bli galen på att skriva den här sex sidor långa uppsatsen. Jag läste lite om detta ämnet på gymnasiet (A/N: high school) men jag visste inte mycket. Jag skulle verkligen behöva läsa mycket om ämnena innan jag kunde börja skriva.
Jag stirrade ut genom fönstret, i min egen lilla värld och bara tänkte tillbaka på det som hände igår.
Plötsligt, stötte någon till mig. Det var Ashley, som satt bredvid mig. Hon var en väldigt trevlig och tyst tjej. Hon påminde mig om Angela, min vän från Forks gymnasium. Jag hade faktiskt pratat med henne nyligen och hon tillkännagav att hon skulle gifta sig med Ben. Hon brydde sig inte om det var för tidigt i college eller att hon bara var nitton år. Hon trodde att de var själsfränder och att det inte var någon mening med att vänta med giftermål. Jag avundades hennes relation med Ben, även Rosalies och Alices. De hittade någon de älskade av hela sitt hjärta och visste att de ville vara med dem för alltid. Jag bara hoppades att en dag skulle jag hitta den perfekta killen men jag tvivlade på det.
"Bella, lektionen är slut." förklarade Ashley medan hon skrattade tyst och plockade upp sina böcker för att gå. Jag såg hennes pojkvän Lance vänta på henne.
"Åh, tack Ash. Antar att jag var i min egen lilla värld." förklarade jag fåraktigt.
"Det är okej, ha det bra ikväll." Hon blinkade åt mig innan hon gick.
Jag bestämde mig för att gå in på biblioteket innan jag gick tillbaka till min sovsal. Jag ville ha alla böckerna jag behövde innan de var utlånade. Jag skulle kunna använda internet men jag bestämde mig för att skaffa några böcker ifall de skulle ge mer hjälp. Jag lånade runt fyra böcker och var verkligen glad att jag hade hittat de rätta. Jag gick ut från biblioteket och gick bort till byggnaden med tjejernas sovsalar.
Jag skulle precis gå in i hissen när jag hörde någon ropa mitt namn. Jag vände mig om för att mötas av Rosalie.
"Hej Bells, såg dig inte i morse, jag var hos Emmet. Hur är det sötis?" frågade hon medan hon kramade mig.
"Jag mår bra. Jag ska ut på middag med Edward ikväll och jag skulle varit här för tjugo minuter sedan så Alice kunde fixa mitt hår och sminka mig. Hon kommer att döda mig." förklarade jag och tittade på klockan, oroat. Vi gick in i hissen tillsammans.
"Åh, jag är så glad för din skull. Ni två är verkligen menade för varandra och du måste berätta allt som händer ikväll okej?" frågade hon hoppfullt och jag nickade.
"Åh och kan jag också hjälpa dig att göra dig i ordning också? Du kommer se underbar ut när vi är klara med dig." utbrast hon.
"Visst." svarade jag medan vi gick in i vår sovsal.
"Du är tjugo minuter sen fröken..." började Alice medan hon gick genom hallen för att hämta något i sitt rum.
"...och om du vill vara klar till din dejt föreslår jag att du går och duschar, NU!" skrek hon från sitt rum.
Jag gick in i duschen och lät det varma vattnet lugna ner mina muskler. Jag kunde stannat där för alltid men jag hörde Alice ropa på mig så jag torkade snabbt av mig och gick tillbaka in i mitt rum.
Alice och Rosalie blåste och plattade mitt hår. De satte på jättemycket smink och jag var säker på att jag skulle se ut som en plastdocka.
De spenderade två timmar på att göra mig perfekt och allt började sakta sjunka in. Tänk om jag inte såg bra ut? Tänk om jag skämde ut mig själv eller ramlade eller något? Tänk om detta bara var något sorts skämt? Jag kunde nästan inte andas när jag tänkte den sista tanken.
"Är du okej?" frågade Rosalie mjukt medan hon satte upp ena sidan av mitt hår.
"Bara nervös..." förklarade jag och grimaserade.
"Oroa dig inte Bella, du är jättevacker och Edward kommer inte ha en aning om vad som slog till honom." hon knuffade till mig och jag skrattade med henne.
"Så kan jag få se mig själv nu?" frågade jag henne nyfiket.
"INTE EN CHANS!!" skrek Alice från vardagsrummet. Hon kom tillbaka med ett par skor och ledde mig tillbaka in i mitt rum.
"Jag vill att du ska vara påklädd och helt klar och sen kan du se hur du ser ut." retades hon, leende.
Jag stönade och kastade mig på sängen. Alice och Rosalie drog upp mig igen och fick mig att sätta på mig en vacker, mörkgrön, klänning utan axelband tillsammans med svarta Chanel-pumps. (bild i missstrawberries profil.)Alice sprang fram till mig med eyeliner.
"Har inte jag på mig smink så det räcker?" gnällde jag som en femåring.
"Jag måste få dig att se peeeeerfekt ut." mumlade hon förtjust och jag och Rosalie skrattade.
Jag var helt klar när Rosalie kom in med ett par av mina diamantörhängen och ett långt grönt halsband.
"Är inte det alldeles för uppklätt? Det här är ju praktiskt taget formellt. Ni två, ni gav mig helt fel kläder!" utropade jag, helt utom mig. Jag var klädd alldeles för formellt... Edward sa att det bara var en dejt...
"Åh, shysh, Edward själv sa till mig att klä dig formellt." hon rufsade till mitt hår och gjorde fixade de sista detaljerna.
De drog fram mig till spegeln och jag blundade direkt.
"Ehm, det är meningen att du ska öppna dina ögon... inte blunda." sa Rosalie och jag hörde Alice hålla med.
"Jag är för rädd för att se hur jag ser ut." Jag andades in djupt.
"Åh käre gud, du är hur vacker som helst så öppna nu dina jäkla ögon annars gör jag det själv." varnade Alice och jag öppnade dem långsamt.
Jag kunde inte tro vem jag såg i spegeln. Det var inte jag, jag menar visst jag har på mig dessa kläderna och så men jag har aldrig sett så här bra ut.
"Ni två kan uträtta mirakel." skrattade jag och kramade dem. Alice och Rosalie skrek upphetsat.
Jag satte mig ner på min säng för att vänta. Alice hade redan förberett min handväska och allt. Hon visste precis var Edward skulle ta mig men hon berättade inte och det spelade ingen roll hur många gånger jag bad henne.
Jag vände mig om för att kolla vad klockan var på mitt nattduksbord och såg siffrorna ändra till exakt 19.00. Precis då, hörde jag någon knacka på dörren.
Jag hörde Alice springa till dörren för att öppna den.
"Hej Alice." Hörde jag Edward börja.
"Hej Edward, Bella är på väg." sjöng hon.
Jag gick ner genom hallen och tog min handväska och kappa.
När jag gick fram till ytterdörren, såg jag Edward klädd i svarta formella byxor, en midnattsblå skjorta och läderskor. Han var verkligen uppklädd, han med.
"Hej Bella." han hälsade på mig och tog fram en bukett rosor.
"Wow, tack." Jag rodnade och tog emot dem. De luktade underbart.
Alice tog dem snabbt ur mina händer och sa till oss att gå.
Edward vände sig åt mig och räckte fram sin hand.
"Ska vi?" frågade han.
"Vi ska." Jag placerade min hand i hans och följde honom ut ur huset.
När vi kom ut upptäckte jag en limousin som stod rakt framför oss. Jag vände mig om och tittade chockat på honom.
"En limo?" frågade jag nyfiket.
"Självklart, min dam." svarade han medan han öppnade dörren för mig.
"Tack min snälle herre." Jag fnissade och satte mig ner.
Han öppnade champagnen och vi började prata.
Bilen stannade ungefär en halvtimma senare och Edward hoppade ur bilen och hjälpte sedan mig ut.
Så fort jag kom ut och fick se våran destination ordentligt, var jag mållös.
Vi var på toppen av en klippa och nära kanten stod ett bord med mat och allting. Men utsikten var magnifik. Man kunde se hela staden, det var jättevackert.
"Det är vackert." viskade jag medan jag fortsatte att titta runt.
"Det är ingenting jämfört med dig Bella." svarade han mjukt, jag rodnade och tittade upp på honom.
Han log och ledde mig fram till bordet. Vi satte oss ner och började äta. Det var Fettuccine Alfredo och det var alldeles utsökt.
"Det här är jättegott, var har du fått det ifrån?" frågade jag nyfiket, och tog en tugga till.
"Jag gjorde det faktiskt själv." förklarade han och jag tror han rodnade lite.
"Är du seriös? Det är jättegott, du vet du skulle verkligen, och jag menar det, bli en kock med den här matlagningen." utbrast jag och vi skrattade.
"Tack." svarade han.
Vi åt upp och Edward ställde sig upp och tog min hand och drog fram mig till kanten.
Där fanns en röd filt med champagne och jordgubbar och vi satte oss ner.
"Wow, det här..." jag gestikulerade mot maten och limousinen och utsikten.
"... är fantastiskt, tack så jättemycket." sa jag och han öppnade champagnen.
"Bara det allra bästa till dig." klargjorde han och vi slog ihop våra glas och utbrast `skål´ i kör. Han svepte sin jacka om mig och la en hand i min. Jag smälte vid hans beröring.
Jag blundade och andades in den mjuka luften och Edwards lukt. Han skickade jordgubbarna till mig och vi åt i skön tystnad.
"Du vet att våra föräldrar är väldigt nära vänner?" frågade jag honom, jag var säker på att han inte visste om det än.
"Verkligen?" frågade han, överraskat och jag tittade på honom, nickande.
"Ja, jag pratade med min mamma för några dagar sen, jag tycker det är bedårande." Jag skrattade och han höll med.
"Bella, jag undrade..." började han men tvekade. Jag uppmuntrade honom att fortsätta.
"Ända sen den första dagen jag såg dig, när du ramlade in i mina armar, upptäckte jag en gnista mellan oss. Allt om dig hänför mig. Du är vacker, smart, rolig, talangfull och så mycket mer. Jag kan inte hålla mig borta från dig och du har redan stulit mitt hjärta." förklarade han generat leende och jag log fåraktigt tillbaka åt honom.
"Så vad jag försöker säga Bella är, vill du bli min flickvän?" viskade han medan han tittade i mina ögon.
Jag var lite överraskad. Jag trodde inte att han skulle fråga... Jag var ovan månen men plötsligt såg jag hans ansiktsuttryck falla. Jag tror jag tog för lång tid på mig att svara så jag la snabbt mina händer i hans.
"Ja." svarade jag med ett fånigt leende på läpparna.
Han log åt mig och böjde sig långsamt ner och jag kunde känna hans varma andedräkt millimeter från mina läppar. Jag ställde mig på tårna och minskade mellanrummet mellan oss. Våran kyss var annorlunda den här gången, den betydde något. Våra läppar rörde sig i synkronisering och vi bröt isär för fort enligt mig, i behov av luft.
Jag satte mig ner igen, precis bredvid honom och vi satt där tillsammans, och njöt av varandras närvaro.
A/N: Jag har inte så mycket att säga. Jag ska försöka lägga upp nästa kapitel så fort jag bara kan, men jag kan lova att det går fortare om jag får många kommentarer. Så snälla skriv något. Det kan vara ett enda ord och tar bara några sekunder. Snälla?
Kramar!