Kapitel 7

Leo hade aldrig varit så nervös och orolig som nu. Han var långt borta från sina föräldrar, han visste inte ens var hans pappa var och var djupt orolig för att något skulle ha hänt honom. Hermione hade sagt att om något hade hänt så skulle hon veta, men Leo var orolig ändå. Mamma kanske inte ville berätta allt.

Han var på ett helt nytt ställe där han inte kände någon, förutom sin syster som inte var den personen man helst satte sin tillit till.

Han önskade att han också hade träffat en vän. Pandora hade ju redan blivit vän med den där Rebecca, men han var för blyg för att prata med någon.

De stod inne i ett rum och Leo kunde höra andra människor gå utanför dörren. En rödhårig pojke bredvid honom gnuggade händern och verkade också orolig

När han såg på Leo försökte Leo ge honom ett leende, men det blev mest en grimas. Trots det log pojken lite nervöst tillbaka.

En man med svart hår, sneda ögon och höga kindben kom in i rummet.

"God afton, barn, jag är professor Zabini, läraren i förvandlingskonst. Nu ikväll kommer ni delas in i elevhem. Dessa kommer vara som en familj för er de åren ni går på skolan. Ni kommer att äta vid samma bord som de i ert elevhem, sova i samma sovsalar och tillbringa er lediga tid i elevhemmens sällskapsrum. De fyra elevhemmen har namn efter de fyra grundarna och heter Slytherin, Ravenclaw, Hufflepuff och Gryffindore. Ställ upp er på led och följ tyst efter mig."
Mannen vände sig om och barnen följde lugnt och tyst efter honom. De var alla för nervösa för att göra något annat.

Leo hamnade före den rödhåriga pojken och efter sin syster. Han hoppades att han skulle hamna i samma elevhem som den rödhårige. Han verkade trevlig. Han hade i alla fall lett åt honom.

De kom in i en enorm sal där fem långa bord stod. Det fanns svävande ljus överallt och taket såg ut som om de vette upp mot bar himmel.

Leos mage drog ihop sig när han såg hur många människor det var i salen.

Till sin lättnad så stannade de framför lärarebordet och han behövde inte se de andra eleverna.

Professor Zabini ställde fram en pall och en hatt mellan dem och lärarbordet och drog sedan fram en pergamentrulle.

Leo väntade på att Zabini skulle säga något då plötsligt hatten fick liv och började sjunga.

Det var en sång om gemenskap, skolan och kunskap. Leo applåderade tillsammans med de övriga eleverna när hatten var klar.

"När jag ropar upp ert namn kommer ni fram och sätter hatten på huvudet," sa Zabini med hög röst. "Abrax, Evelyn."

En liten flicka med smörgult hår gick fram och satte sig. Efter några sekunder ropade hatten; "Ravenclaw!"

Det andra bordet från vänster applåderade och flickan gick och satte sig där.

"Bones, Rasmus."
"Hufflepuff!"

Andra bordet från höger klappade den här gången.

"Borgin, Alfons."

Hatten tänkte länge den här gången innan den till slut ropade; "Slytherin."

Bordet längst till vänster applåderade högljutt.

Namn efter namn ropades upp och skaran tunnades sakta men säker ut. När det var ungefär hälften kvar så hördes äntligen, "Riddle, Leopold."

Leos ben darrade när han gick fram till pallen och satte hatten på huvudet.

Han ryckte till när en tunn röst i örat började prata. "Hum… mycket intressant. Du har blod av en av grundarna ser jag… Slytherin. Jaja… självklart. Alla i din fars familj har gått till Slytherin… men du passar inte in där."

"Varför inte då?" tänker Leo.

"Du har din mammas blod, så mycket är klart," sa hatten. "Hermione Granger… ja, jag kommer ihåg henne. Jag velade länge med henne också… men du passar inte i Ravenclaw…"

Leos mod sjönk. Han passade säkert inte in någonstans.

"Jodå, jodå, du skulle passa väldigt bra… men jag undrar om det verkligen kan stämma… jo, med tiden så kommer du passa utmärkt där, du behöver bara lite miljöombyte… alltså får det bli… GRYFFINDOR!"

Leo andades lättat ut och tog av sig hatten.

Bordet längst till höger applåderade artigt och han gick och satte sig hos de andra tre förstaårseleverna som hade hamnat där. Det var Tess Dickens, Sara Hellsing och Amadeus Farclaw. De hälsade på honom med leende och Leo kände hur en stor klump försvann från hans mage. Han var accepterad.

Medan han satt sig så hade hans syster fått komma upp och sätta sig. Hatten hade inte mer än rört hennes huvud innan den skrek "Slytherin!".

Leo såg sorgset på när Pandora gick och satte sig vid bordet på andra sidan salen, men det var väl vad man kunde förvänta sig.

Fler elever sorterades upp, men inte den rödhåriga.

Det visade sig att han var den sista eleven.

"Weasly, Viktor."

Några sekunder senare ropade hatten. "Gryffindor!"

Leo applåderade när Viktor kom och satte sig bredvid honom.

"God skörd i år," sa Teddy Lupin och gnuggade händerna.

Leo kände sig överlycklig när rektorn, professor McGonagall reste sig.

"Välkomna till ett nytt år på Hogwarts," hon log mot eleverna. "Jag vill uppmärksamma nya och gamla elever på att skogen utanför slottet är förbjudet område och att även om lektionerna inte börjar fören på måndag så förväntar jag mig att ni utnyttjar tiden innan det att göra klart läxor och lära känna slottet. Tro inte att det är för tidigt att ge straffkommendering. Men nu är det dags för middagen så varsågoda och hugg in!"

Leo flämtade till när bordet fylldes av mat. Han hade aldrig behövt svälta, men såhär mycket mat var nästan möjligt.

Men nu när nervositeten hade lagt sig kände han hur hungrig han var och han högg in på potatisen och skinkan.

"Jag heter Viktor," sa den rödhåriga pojken. "Viktor Weasly."
"Leo Riddle," svarade Leo glatt.

De andra presenterade sig också.

"Är du släkt med trolldomsministern?" frågade Tess Viktor, hon var en lång flicka med mörkbrunt hår och gröna ögon.

"Han är min farbror, min pappa är Bill Weasly och mamma heter Fleur."

"Jag känner inte till något i trollkarlvärlden," erkände en annan flicka som sorterats in i Gryffindor, Elisabeth Summers "Jag är mugglarfödd."

"Det är många som är," avfärdade Sara. "Min mamma var mugglare, pappa är trollkarl."

"Min farfar var mugglare," erkände Tess.

"Min mormor och morfar också," sa Leo.

"De flesta har mugglare i sin släkt nu för tiden," lade Amadeus till. "Det var många som dog under kriget."
Elisabeth spärrade upp ögonen. "Vilket krig?"

"Det var krig här för tretton år sedan," förklarade Viktor allvarligt. "Det var en ond trollkarl som hette Voldemort som tog makten… han förlorade tillslut och försvann… ingen vet var han är nu."

"Har de inte fångat honom?" Elisabeth såg rädd ut.

"Du behöver inte oroa dig," tröstade Leo. "Han skadar ingen längre."

De andra tystnade och såg på misstänksamt på honom.

"Hur vet du det?" frågade Tess.

Leo rodnade. "Jag menar… man har väl inte hört något om honom på jättelänge… så han kanske har slutat mörda nu…"
De andra verkade finna sig i det och fortsatte att prata om hur de trodde det skulle bli i skolan.

Viktor började prata med honom om Qudditch och även om Leo inte visste så mycket om, eller var intresserad av det, kändes det skönt att ha någon att prata med och han kände hur han slappnade av mer och mer.

Det här skulle nog gå bra trots allt.

-----

"Det här kommer gå åt helvete," muttrade Pandora när hon satt och åt.

Alla positiva känslor hon haft när hon kom till slottet hade försvunnit. Maten var förfärlig. Hur kunde folk äta det?

Det var bara fett, fett och åter fett.

Pandora var väldigt noga med vad hon stoppade i sig. Det hade Tom lärt henne.

Det hade ingenting att göra med att hon var rädd att bli för tjock, det hade att göra med hälsan.

Leo och Hermione brydde sig inte om det, men Tom hade en idé att ju sundare man levde, desto starkare magi hade man.

Och att ha stark magi, det var Pandora definitivt intresserad av.

Hennes far var stark och det visste hon. Och han åt bara nyttiga saker.

För det mesta.

Och när han drack så var han bara våldsam och verkade glömma allt vad magi hette.

Pandora tänkte aldrig börja dricka.

Hon suckade och serverade sig själv en fiskpudding och kokta morötter.

Det var inte så mycket samtal bland de nya eleverna och alla kastade misstänksamma blickar mot henne.

När hon var halvvägs genom middagen sjönk någon ner bredvid henne.

Hon vände sig om och fick syn på samma pojke som hämtat Teddy.

"Caspian Lestrange," hälsade han.

"Pandora Riddle," svarade hon.

"Är det sant?"

"Är vadå sant?"

Han sänkte rösten. "Att du är dotter till Voldemort?"

"Vad spelar det för roll?" frågade hon avvikande.

Han såg nyfiket på henne. "Ingen roll, antar jag. Det viskas bara om det."

"Jaha. Folk viskar väl alltid om något."
Han log. "Ja."

"Och hur ofta är det sant?"

"Ganska sällan."

"Precis."

"Så du är inte det?"

"Jag skulle tycka synd om mig själv om jag var det."
Pandora hade lärt sig att leka med ord av sin far. Det var väldigt användbart och hon kunde inte anklagas för att ljuga.

"Miss Riddle?"

Pandora vände sig om och fick syn på professor Zabini.

"Ja?"

"Ja, sir."
Pandora knöt nävarna. "Ja, sir?"

"Jag är elevhemsföreståndare för Slytherin och jag har förstått att du undervisats hemma ett år?"

"Det stämmer… sir."

"Vi måste trots det testa dina kunskaper… tänd det här ljuset."

Han höll fram ett ljus.

"Med eller utan trollspö?" frågade hon.

"Med såklart, det går inte utan."

"Jo det gör det," muttrade Pandora, men tog fram sitt trollspö och pekade på ljuset. "Incendio."

Ljutet tändes genast.

"Bra. Jag tror vi låter dig sova i sovsalen för flickorna i andra året. Ditt test börjar i morgon klockan nio, jag träffar dig här efter frukost. Var inte försenad."

"Nej… gubbskrälle," mumlade Pandora bakom honom.

Caspian skakade på huvudet. "Du borde inte göra dig ovän med professor Zabini, han kan vara väldigt obehaglig."

"Han borde inte göra sig ovän med mig," fräste Pandora.

Caspian log roat. "Du är ganska temperamentsfull."

Pandora fnös bara och åt upp sin middag.

När McGongall reste sig för andra gången och önskade dem godnatt visade Caspian henne vägen ner till Slytherins uppehållsrum.

"Din packning är antagligen redan inne i rummet," sa han till Pandora när de gick ner mot fängelsehålorna.

Det tog ungefär fem minuter att ta sig från stora salen till uppehållsrummet.

De stannade framför vad som Pandora tyckte var en helt vanligt vägg.

"Agnostiker," sa Caspian och väggen öppnades. "Det är lösenordet för att komma in. Det byts lite då och då."
Pandora nickade bara och tog in det stora rummet hon hade kommit in i.

Det fanns en stor eldstad vid ena väggen och över den hängde Slytherins märke.

"En orm…" sa Pandora.

"Slytherin var ormviskare," sa Caspian.

Pandora såg på resten av rummet som bestod av små soffgrupper. Färgerna i rummet var grönt, silver och svart. Hon kom fram till att det var trevligt.

"Flickornas sovsalar ligget åt det hållet," sa han och pekade in mot en gång åt vänster. "Pojkarnas är åt andra hållet."
"God natt då," sa Pandora och började gå mot sovsalarna.

"God natt…" sa Caspian bakom henne.

Hon hittade snart dörren där det stod "andraårselever". Hon steg in och fick syn på fyra identiska sängar i grönt.

De andra tre flickorna var redan där och när Pandora kom in tystnade de.

Det var samma flickor som hon hade träffat på tåget.

"Jag trodde inte de tog in mugglarälskare här," sa Jasmine Burke.

"Och jag tror Slytherin vände sig i sin grav när du hamnade här," svarade Pandora kallt och gick fram till sin säng och slog sig ner.

De tre flickorna stirrade på henne. "Jag skulle akta mig om jag var du!"

Pandora såg likgiltigt på Jasmine. "Akta mig för vadå?"

"Jag känner alla som betyder något här," sa den andra flickan. "Du skulle kunna råka ut för en olycka."

Om Pandora hade varit utvilad och fått god mat till middag kanske hon bara hade skrattat åt den mörkhåriga flickans patetiska försök att verka tuff. Men nu bestämde hon sig för att det var lika bra att visa vem som hade kraft här.

Hon reste sig ur sängen och drog fram sitt trollspö "Electricus!"

Jasmine ryckte till som om hon fått en stöt (vilket var precis vad hon fått) och sjönk ihop på marken.

Pandora yttrade en ny formel som fick den andra flickan att flyga upp i taket.

Anna och Antonia skrek.

Pandora såg upp på sitt offer. "När du ändå bara hänger där så kan jag berätta att jag inte tänker finna mig i att bli en hackkyckling. Tvivla inte en sekund på att jag är mycket starkare än du och dröm inte ens om att försöka skada mig."

Hon släppte ner Jasmine på dennes säng igen.

"Nu tänker jag sova," tillkännagav Pandora.

De andra flickorna stirrade på henne när hon bytte om till sitt nattlinne och drog för förhängena till sin säng.

Pandora somnade med ett leende.

Öh... det blev något fel när jag lade ut denna första gången, så jag försöker igen.

Jepp, jag är alldeles för lat för att komma på en sång åt soteringshatten, jag försökte men så gav jag upp för det är ändå inte så relevant.

Hihi, och om någon vill veta vart jag har fått Toms och Pandoras hälsofreakshet så föreslår jag att ni kollar upp lite om Adolf Hitler... han var hälsofreak. Jag såg bara en liten koppling mellan honom och Tom... hehe... Visste ni förresten att Hitler har varit gift i hela 36 timmar? Sedan tog han och Eva Braun livet av sig.

Lite historielekion såhär på fredagkvällen.

Nytt kapitel kommer imorgon! Då får vi se hur Panodras prov går.

Fram tills dess, har en trevlig kväll!