Hermione öppnade ögonen. Hon blev bländad av det lilla ljus som kom in genom dem nerdragna persiennerna. Hon glömde för ett ögonblick bort var hon var, men kom sedan ihåg.

Hur länge hade hon varit där nu? Var hon i Harrys hus eller i Rons? Hon viste faktiskt inte.

Hon hade helt tappat kollen på tiden och dagarna. Hon viste inte äns hur många dagar det gått.

Hade hon missat chansen att flytta över en del av sina besparingar till en mugglarbank nu?

Hon vred försiktigt på huvudet och såg Draco där. Han såg ut att sitta ganska obekvämt i fåtöljen intill henne. Han hade antagligen flyttat sig ditt från stolen, när han blivit trött.

Värme fyllde hennes bröst. Han hade stannat, hela tiden.

Hermione försökte röra på sig. Hon behövde verkligen gå på toaletten och magen kurrade lågt.

Hermione harklade sig. Men fick ingen reaktion från den sovande mannen. Hon harklade sig högre, och såg hur han ryckte till lite. Hon väntade men inget hände. Hon hostade ljudligt men fick fortfarande ingen reaktion från Draco.

"Malfoy?" Sa hon högt, det rykte lite i ögonlocket men inget mer.

"Draco Malfoy!" Vrålade hon och han hoppade ur stolen med ett ryck.

Han hade dragit fram trollstaven och tittade sig om i rummet efter fara.

När han konstaterat att det inte fanns någon fara satte han sig igen och blundade. Helt omedveten och att brunetten bredvid honom stirrade på honom.

Så hon harklade sig återigen ljudligt. Det fick honom att vända blicken mot henne.

Han såg frågande på henne men Hermione hann inte säga det hon skulle innan Harry kom inrusande tätt följt av Ginny.

"Vi hörde någon skrika?" Sa Harry och tittade från Hermione till Draco.

"Det gjorde jag med men det visade sig bara vara Hermione." Sa Draco. Hermione såg Harrys lättade blick. Harry vände sig om för att gå när Hermione sa;

"Jag tänker inte be om ursäkt för att jag väckte er. Men tror ni verkligen att ni kan hålla mig sittande här hela tiden?" Dem tre kollade på varandra med frågande blickar.

"Jag har faktiskt mina behov!" Förtydligade hon.

"åh…" Kom det från Harry. Draco reste sig upp och lyfte upp Hermione. Hermione började genast protestera.

"Vad i helsike gör du?" Morrade hon.

"Hjälper dig." Svarade Draco som om det vore den självklaraste saken i världen.

"Jag är kvinna!" Förtydligade hon. En rosa rodnad spridde sig på Draco och Harrys kinder. "Jag föredrar nog om en annan kvinna hjälper mig till toan." Sa hon med en menande blick mot Ginny. "om ni inte såklart vill släppa förtrollningen så jag kan gå själv." Det var tyst en stund.

"Om vi skulle ta bort förtrollningen, stannar du då?" Hermione vände bort ansiktet mot Dracos bröst och mumlade sitt svar.

"Du får ursäkta Hermione men jag som är närmas dig kunde inte ens höra dig." Sa Draco

Hermione vände tillbaks ansiktet mot dem andra och sa.

"Jag kan inte lova någonting."

Med en blick från Harry började Draco gå mot badrummet medans Hermione gjorde ljudliga protester.

"Släpp ner mig genast! Jag vägrar låta dig ta mig till Toaletten!" Skrek hon.

Ginny öppnade badrumsdörren åt dem. Draco släppte ner henne framför toaletten väntade på att Ginny skulle ta tag i henne och gick sedan ut. Innan han stängde dörren så vände han sig om och sa.

"Om det är något så finns vi precis utanför." Hermione rynkade pannan åt honom och undrade vad som hade hänt med den perversa Malfoy från skoltiden. Kanske hade han helt enkelt vuxit upp. Hermione släppte tanken och lät Ginny hjälpa henne.

"Det är ett under att han fortfarande sover." Sa Ginny tillslut. Hermione förstod inte vem hon menade.

"Ron alltså. Jag vet att han sover djupt men han borde ha vaknat av ditt skrikande."

Hermione skrattade till vilket fick både hon själv och Ginny att bli förvånade. Hermione skrattade åt deras reaktion och hur fånigt det lät.

Ginny log åt sin skrattande vän.

"Jag kommer inte ens ihåg när jag senast skrattade." Mumlade hon.

Ginny blev återigen allvarlig.

"Jag har saknat dig så mycket Hermione. Du missade bröllopet…" viskade Ginny tyst. Hermione viste inte vad hon skulle säga utan blev lättad när det knakade på dörren.

"Är ni klara?" Kom Harrys röst

"Ja" Svarade Ginny. Harry öppnade dörren tät följt av Draco. Draco gick fram till Hermione och lyfte upp henne igen. Hermione stelnade till, vilket Draco kände.

Hon lät sig placeras bekvämt i fåtöljen igen och tittade väntande på dem. Hon ville inte behöva säga att hon var hungrig men hennes mage avslöjade henne.

Dem hade snart avslutat frukosten när Hermione var tvungen att fråga.

"Hur länge?"

"Hur länge vaddå?" Undrade Harry.

"Hur länge har ni hållit mig här?"

"Åh bara en dag, men det känns som längre." Svarade Harry.

Om en dag hade gått betydde det då att chansen att flytta över sina besparingar var över då? Kanske hade hon sådan tur att dem kunde klara av att göra resten utan henne.

Men det var knappast troligt.

Hon kanske inte behövde dem pengarna som fanns i valvet ändå. Hon var ju trots allt mugglarfödd, vilket betyde att hon inte haft något arv innan. Med andra ord så låg det inte särskilt mycket pengar i hennes valv.

Hermione gav sig själv en mental smäll. Hur kunde hon varit så dum? Hade hon tänkt igenom detta innan hade hon inte suttit här hos Harry nu.

Hon kunde ha förblivit oupptäckt och klarat sig på sina föräldrars sparade pengar.

Hermione kände hur ilskan steg inom sig. Hur hon kunde hon vara så dum?

Hennes irritation vändes mot dem andra i rummet när Ron harklade sig.

"Har inte ni ett arbete att sköta?" Undrade hon fräste hon.

"Jo, men vi har tagit ledigt!" Det fick Hermiones ilska att stiga.

"Så vad ska ni göra? Sitta barnvakt åt mig?" Spottade hon fram. "Det här kallas kidnappning!"

"Vi gör det för dig Hermione, för att få veta vad som hänt." Svarade en trött Ron som kommit in i rummet. Vid dem orden fick Hermione sådan lust att slå till honom.

"Jag är för fan vuxen! Jag kan fatta mina egna beslut!"

"Ditt beslut kommer vara att ge dig av." Svarade Ron igen.

"Åh bra du har fattat så mycket!" sa hon sarkastiskt. "Jag vill bara härifrån! Jag vill att ni låter mig vara, jag vill inte träffa er! Fattar ni så trögt? Har jag inte gjort det tillräkligt självklart?" Hon kokade av ilska och kunde inte kontrollera sina ord ordentligt.

Det var inte meningen att såra dem på det sättet, men om det var ända sättet att få dem att förstå så skulle hon fortsätta ljuga.

Hon var trotsallt bra på att ljuga. Hon hade ljugit för dem förr, i skolan. Hon ville inget hellre än att stanna men hon kunde inte. Hon kunde inte tillåta sig att vara lycklig och omringad av människor som älskade henne. Hon kunde inte! Det var smärtsamt.

"Jag kan inte låta dig gå mione, inte igen" Viskade Harry

"Fattar ni inte? JAG. VILL. INTE. HA. NÅGOT. MED. ER. ATT. GÖRA!" Hennes röst sprak och all den ilska hon känt rann bort och ersattes av förtvivlan, sorg och rädsla.

"Jag vill inte vara här. Jag vill inte känna lycka."

Hon ignorerade tårarna som rann ner för hennes kinder "Snälla? Bara…snälla?"

Ingen sa något av rädsla för att Hermione skulle få ett nytt utbrott. Istället väntade dem på att hon skulle lugna ner sig.

Hermione blundade, drog ett djupt andetag och öppnade ögonen igen.

Hon såg hur Harry drog fram sin trollstav muttrade en formel och stoppade tillbaka staven i byxorna.

"Du kommer inte utanför dörren" sa Harry och lämnade rummet.

Och för första gången på över 24 timmar hade Hermione åter kontrollen över sin egen kropp.

Lämna gärna en kommentar om vad du tyckte, tack!