En viss förvirring uppstod i tumultet. Draco Malfoy gick i spetsen av en större Slytherinklunga, i sällskap med en Slytherinflicka. Daphne Greengrass storasyster, Queenie Greengrass, höll sig nära sin kavaljer. Lycklig över den uppmärksamhet paret väckte. De gick högtidligt in i stora salen. Hermione, som frusit till is vid översta trappsteget, vid blotta åsynen av dem, fick inte fram ett ord. Tankarna rusade. Ginny Weasley syntes inte längre till, men Fred och George Weasley, som bevittnat händelsen la nu varsin arm om Hermione. Fred harklade sig besvärat och George muttrade; "Mione, vi ska inte lägga oss i men…" "… men du förtjänar något bättre." fortsatte Fred. De båda tvillingarna betrakade henne allvarligt, vilket var ovanligt. "Du ser fantastisk ut ikväll." tillade George hyggligt efter ett par sekunders tystnad.

"Tack. Ni är så omtänksamma, så snälla!" svarade Hermione ömt, med gråten i halsen. Det var himla fint av dem båda att vara så snälla mot henne. "Tss, tänk på vad du säger!" utbrast Fred och smålog. "Ja, du förstör vår image med såna falska anklagelser!" tillade George.

"Haha." hon kunde inte dölja ett litet leende. "Om ni ursäktar… så ska jag gå och pudra näsan." det var inte alltför långt från sanningen, hon behövde lugna ner sig i ensamhet. De båda tvillingarna vägrade först släppa taget om henne men hon lyckades så småningom försäkra dem om att hon inte skulle dränka sig i handfatet, eller kasta en förbannelse över Malfoy – det sistnämda började Fred och George snarare uppmuntra så fort de råkat slänga ur sig idéen.

Hermione vandrade ensam i de tomma korridorerna inuti slottet. Varenda elev på Hogwarts, varenda spöke och varenda professor, närvarade inne på balen. Ensam gick hon omkring, i annars så välfyllda gångar. Det ekade tomt, förutom när hon råkade komma lite för nära stora salen, och den klassiska musiken flödade ut ur salen. Dränkte hundratals elevers lågmälda fnitter och prat. Varför hade han gått på balen med någon annan? Visserligen var de absolut inte ett officiellt par, hon och Draco Malfoy, men mer eller mindre alla visste att något pågick mellan dem, alla visste!

Vilsen i sina egna tankar krockade hon rakt in i någon i en krök efter en korridor. Med en duns ramlade de ihop på varandra i en konstig ställning. Hermione såg direkt vem det var, det var Theodore Nott.

"Aj, så det är här du är!" sade Theodore grötigt när han försökte resa på sig och borsta av sina finkläder.

Hermione rodnade lite, hade han varit ute och letat efter henne? "Ja… alltså.. du har ju själv sett…" började hon osäkert. "Draco och Queenie? Jadå. Jag har sett." svarade Theodore lite undvikande.

"Han har alltså hittat en lite mer lämplig flickvän, jag förstår. Schysst av honom att inte tala om det, utan skämma ut mig på balkvällen, i klänningen han gav till mig för just det här tillfället. SCHYSST!" svarade Hermione giftigt. Ilskan och besvikelsen sköljde över henne, chocken började lägga sig.

"Det är en sak du bör veta." började Theodore besvärat. "Vadå? Att han föredrar renblodiga? Hur kunde jag missat det?!" avbröt Hermione sarkastiskt och tvingade fram ett onaturligt litet skrattande.

"Rykten går även utanför Hogwarts. Dracos pappa, Lucius, har hört vissa saker…" Hermione stelnade till.

"Rykten om att han skulle vara förälskad i en mugglarflicka på Hogwarts." fortsatte Theodore stilla. "Jag vet att hans pappa inte ville att han skulle gå på Hogwarts överhuvudtaget, Lucius ville att han skulle gå på Durmstrang. Det var Narcissa som insisterade på Hogwarts, mot Lucius vilja."

"Jag vet inte vad jag ska säga…"

"Lucius Malfoy är här ikväll, Hermione. Draco fick veta det idag vid lunch." avbröt Theodore henne.

"Är Mr Malfoy här på slottet?!" utbrast Hermione förvånat. Hon var fortfarande besviken över att Draco valt att bjuda en annan flicka, en från Slytherin, med rent blod. Men tanken på att Dracos far närvarade på balen, ursäktade Draco – lite.

"Jag… jag skäms så mycket." mumlade Hermione tyst. "Varför? Det ska du inte göra, det är Lucius Malfoy som borde skämmas, som förstör så mycket för andra. Och de som skvallrade om er till honom. Det är de som bär ansvaret, och skammen. Glöm inte det." sade Theodore häftigt. Han tystnade ett tag innan han neutralt tillade; "Om du vill, så kan vi gå dit tillsammans. Jag kan vara din kavaljer – som vänner förstås. Om du vill."

Hermione såg ingen anledning att avböja ett så vänligt erbjudande. Hon var vacker ikväll, och Draco tyckte fortfarande om henne, det gjorde han. Att gå in på balen helt ensam, så sent, skulle kännas bedrövligt – men i sällskap med Theodore Nott, varför inte?

Hon tackade ja, och de båda började gå mot den stora salen. Festligheterna dånade, ju närmare de kom. Den klassiska musiken och det låga småpratet, som dominerat någon timme tidigare, var som bortblåst. Eleverna hade sannolikt vant sig vid situationen, och fått tillräckligt med självförtroende för att skämta högljutt med varandra och röja loss på det stora dansgolvet i takt med rockmusiken som nu spelades.

Hermione och Theodore väckte ingen större uppmärksamhet när de smet in i salen. Bortsett från ett par förvånade blickar här och där, var de relativt anonyma. Den stora salen var fantastiskt dekorerad, alla bord och stolar hade försvunnit. Golvet gnistrade och det annars så mörka chokladbruna trägolvet var alldeles vitmålat. Från det väldiga taket regnade tusentals små glitterpartiklar, föreställandes snö från mörka moln. En väldig fullmåne lyste upp salen. I övrigt var det ganska mörkt. Hermione såg inte till Draco någonstans, så när Theodore bjöd upp henne följde hon snabbt med. De dansade ett tag och började få riktigt kul när Hermione såg honom, Draco, vid ett bord i ett hörn. Tillsammans med sin far, Lucius Malfoy, professor Serverus Snape, spöket Blodiga Baronen samt en mängd nyfikna elever. Lucius log uppmuntrande mot Slytherineleven Marcus Flint som var mitt uppe i något väldigt avancerat skämt. Queenie Greengrass var förstås på plats, en bit från Draco Malfoy, satt hon lyckligt och överlägset. Som en drottning på sin tron, omsvärmad av Slytherinelever som beundrande tilltalade henne. Det knöt sig i magen på Hermione. Den slampan!

"Jaså, där är de…" sade Theodore stilla. Han hade sett hur Hermiones blick fastnat på ett sällskap i ett hörn, de satt till hälften omslutna av mörkret, till hälften badade de i fullmånens väldiga ljus. Det var mäktigt att se dem.

Lucius Malfoy hade just fått syn på dem på dansgolvet, han hade betraktat dem intresserat ett par sekunder innan han vinkade till sig dem. Hermione hade först vägrat gå fram, övertygad om att inbjudan bara var menad Theodore, men Theodore hade sakligt informerat att hon var i hans sällskap, och att det inte kom på fråga att han skulle närma sig gruppen utan henne. "Han vill nog bara hälsa, och fråga om pappa. Hälsningsfraser, seså, du kommer med. Annars verkar det som jag har något fuffens för mig, seså!"

Slytherineleverna tystnade när de närmade sig. Några tittade med avsmak på Hermione, men det faktum att Draco Malfoy hade kopplats ihop med henne, och nu Theodore Nott, gjorde att de inte vågade visa sitt missnöje öppet.

"Theo! Vad trevligt att stöta på dig här, om än så sent…" sade Lucius Malfoy högtidligt. Han hade en överlägsen, mörk mansröst. Han hade rest sig för klappa Theodore faderligt på ryggen. Theodore besvarade snabbt hälsingsfrasen och presenterade, som brukligt bör, sitt damsällskap. "… och det här är Hermione Granger." Lucius Malfoy betrakade henne intresserat, en blick på den vackra klänningen, tog lätt i hennes hand och tittade henne djupt i ögonen. "Synnerligen angenämnt, unga fröken." Det var en absolut tystnad kring dem, alla väntade spänt på några som helst reaktioner från något håll. "Så, hur mår Nott? Den gamle räven, jag har hört att han rest runt i Sydostasien på sistone, stämmer det? Är det kvinnor eller svampar han söker där borta?" fortsatte Lucius oberört, nu vänd mot Theodore.

Draco hade hela tiden haft ögonen på Hermione, hon vågade knappt möta hans blick. Men det var uppenbart att han tyckte om vad han såg, att han tycke att hon var slående vacker.

Att Draco Malfoy led var ett faktum. Lagom till lunch hade professor Snape hållt kvar honom efter en lektion, och belåtet meddelat att Lucius planerat att närvara på balen, och att han såg fram emot att träffa den flicka Draco förstås bjudit till denna tillställning. Blodet hade frusit till is, inuti Draco. Hans far, hur skulle han reagera på Hermione? Hade han hört om dem? Det måste han ha gjort, varför skulle han komma annars? Tankarna hade virvlat i hans huvud den närmaste timmen, innan han av en slump stött på systrarna Greengrass, Astoria, Daphne och Queenie. Daphne hade han lekt lite med, medveten om hennes heta känslor för honom – eller för hans kända namn och väldiga rikedomar. Queenie var äldre, kanske lugnare, han hade surt frågat henne om hon ville gå med honom på balen och det hade hon direkt tackat ja till, trots hennes yngre systers mördande blickar.

"Du är förstås mer än välkommen på julmiddag på gården, Theo, hälsa din far om han är hemma. Och du, ta med dig flickan." Lucius sakliga röst avbröt både Dracos och Hermiones dagdrömmande.

"Vad vänligt av er, jag ska prata med pappa." svarade Theodore stilla, Hermione hade förvånat tittat upp på Lucius som besvarat hennes blick för sen sekund. Det var svårt att tyda vad han tyckte och tänkte. Draco stirrade också häpet på sin far. Professor Snape sade ingenting, utan satt tyst och insjunken i tankar. Queenie Greengrass såg ytterst förolämpad ut medans hon förtvivlat väntade på sin egen inbjudan, som uteblev.

"Nå, det börjar bli sent, Serverus, ska vi diskutera lite över ett glas eldwhiskey på Svinhuvudet?" sade Lucius vänligt till professor Snape som ögonblickligen nickade ivrigt och reste sig, och de båda männen lämnade salen i tystnad efter att Lucius sagt adjö till sin son och de manliga Slytherineleverna kring dem. Flickorna, som Queenie Greengrass och Millicent Bulstrode tilltalade han överhuvudtaget inte, och de tittade ynkligt efter honom när han försvann ut från stora salen.

"Kom…" sa Theodore lugnt till Hermione och de lämnade gruppen med Slytherinelever. De hade hunnit en bit in på dansgolvet, målet var egentligen bålbordet, småpratandet hade gjort dem törstiga, när någon tog tag i Hermiones arm bakifrån.

Det var Draco Malfoy. Theodore släppte instinktivt sitt grepp kring Hermiones hand, gav dem båda en obestämd blick och försvann sedan i havet av dansande elever. "Hej." sade Hermione försiktigt. "Hej." besvarade Draco henne kallt. "Så… Julmiddag hos dig, hehe?" skämtade Hermione och fick Draco för en sekund att småle åt tanken innan han skakade på huvudet. "Hoppas inte för mycket." sade han lågt.

"Varför inte?"

"Jag vet inte vad han har för sig bara…" svarade Draco buttert.

"Jag är inte värd dig, va?" sade Hermione giftigt.

"Du är det ända jag kan tänka på." svarade han lågt.

"Det tror jag inte på. Har du gjort något med Queenie föresten? Kysst? Haft sex?" Hermione bytte snabbt samtalsämne. Det gjorde för ont att höra honom prata om henne.

"Haha, inte direkt."

"Varför inte? Hon är väl snygg?"

"Inte lika snygg som du." Draco log osäkert, men när han såg henne rodna spred sig leendet och blev det gamla, vanliga självsäkra. "Du, jag tycker om dig, så mycket."

"Nej det gör du inte." svarade Hermione sårat.

"Vad pratar du om? Det… Jag… Jag älskar dig." det sista sa han nästan besviket.

Musiken dånade.

Hermione log svagt, hon hade äntligen hört honom säga betydde verkligen mycket. Det insåg även Draco som såg lyckan i Hermiones guldnyanserade ögon. Han böjde sig fram och kysste henne trevandes, passionerat. Hermione besvarade den djupa kyssen. Ingenting runt dem spelade någon roll. Draco la sina armar runt henne, tiden stod still. Hela salen kunde stirrat på dem, och ingen kunde noterat dem, paret hade inte ögonen för något annat än dem själva. "Du ser ut som en snöflinga ikväll." mumlade Draco i Hermiones öra. "Som en liten, späd, oskuldsfull snöflinga…"

"Du har sett till att jag inte är så oskuldsfull längre." skämtade Hermione svagt tillbaka.

Draco la händerna på hennes rumpa, klämde till; "Du gör mig så kåt, Granger!" hon kunde känna hans hårda stånd mot sig. "Snälla!" bönade han henne. "Inte ikväll, du måste hållas lite…" Hans kalla, grå ögon stirrade på henne, klädde av henne naken med blicken.

"Du driver mig till vansinne!" viskade han häftigt i hennes öra. De kysstes ett tag till. Hermione tyckte sig höra bussvisslingar och glada rop och någonstans i bakgrunden hörde hon Lee Jordans sarkastiska röst; "Nu är det kört! Hermione har gått över till den mörka sidan!"

I den mörka, svagt upplysta lokalen som fungerande som baren Svinhuvudet, satt Lucius Malfoy tillsammans med sin gamle vän professor Serverus Snape. Några halvtomma glas stod framför dem, eldwhiskeyn värmde i magarna på dem. De satt i ett avskilt hörn, med ett tjockt stearinljus mellan sig, som fungerande som det enda av ljus de hade i närheten.

"Varför bjöd du in flickan Granger, Lucius?" frågade Snape uppriktigt, de hade inte diskuterat frågan än och det var uppenbart att han var oerhört nyfiken.

"Serverus, Serverus… jag har ju hört ryktena. Det gör mig inget vad han gör med henne i det fördolda, vill han förlusta sig med henne ser jag inga större bekymmer i det hela. Vem av oss har inte gjort sig skyldig till det?" Lucius skrockade gott. "På vår tid hade du ögonen på Lily Potter, inte sant?" tillade han överlägset.

Snape mumlade något ohörbart till svar.

"Hon var snygg. Och mugglarfödd, typiskt Potter att skaffa halvblodsbarn med henne. Det är alldeles för vanligt förekommande med den typen av, eh, situationer. Bättre var det förr när föräldrarna arrangerade äktenskapen, nu känner ingen av skillnaden mellan den äkta, välmående kärleken och det rena horeriet!" det sista spottade han äcklat ur sig.

"Men tror du att Draco…?" började Snape försiktigt.

"Vad tror du? Tror du att han har ihop det med Grangerflickan?"

"Det kan inte vara något mer än sexuellt, det är jag säker på. Pojkar i den åldern…" svarade Snape lite undvikande.

"Det var väl det jag visste!" replikade Lucius nöjt. Belåtet fortsatte han; "Hon var snygg, jag kan förstå att han ser något i henne. Ett vackert utseende, tillräckligt smart för att få bra betyg. Men det orena blodet överväger förstås allt."

"Absolut!" mumlade Snape som likväl som Lucius Malfoy var väl medveten om sitt egna halvblod.

"Halvblod hade väl gått för sig, om trollkarlsätten hennes varit av värde. Men en mugglare… Det går inte för sig." avslutade Lucius bestämt.

"Det är nog inte så allvarligt ska du se, Lucius. Men jag förstår fortfarande inte. Varför bjöd du in henne på middag på julafton?" frågade Snape förvirrat.

Lucius flinade hånfullt. "Varje middag behöver vackra damer runt bordet för att roa. Jag tänkte ge Draco lite ögongodis, han är tillräckligt gammal."

"Och Nott?"

"Och unge Theodore upskattar tydligen hennes sällskap också, vilket gör det ännu mer passande. Hon kommer få betala, på de sättet hon är van förstås – och Draco kommer förstås uppskatta att jag bjöd in henne och vara glad och tacksam. Jag tar för givet att han minns vad jag sagt till honom om mugglarflickor, vill han så gärna leka med henne ska han få fritt spelutrymme. Jag ska inte hindra honom, han ska få tillfälle att visa sin lojalitet på den middagen, vänta så ska du få se…"

Lucifer drack det sista av sin eldwhiskey och ställde ner det tomma glaset framför sig, tillsammans me de andra glasen som gapade tomma.