Kapitel 6

Det tog några veckor att hitta bordellen som Bellatrix far brukade gå till. Men det behövdes inte så mycket pengar för att få veta vilken dam han brukade besöka. Det krävdes lite mer pengar att övertyga damen om att ta ledigt på onsdagskvällen, men det gick.

Bella och Voldemort tog plats inne i det. Allt gick i rött, vitt och svart. Sängen hade blodröda lakan och svarta och vita kuddar. Den var placerad i mitten av rummet och hade en stor vit sänghimmel. I ena hörnet stod det ett bord med två stolar i klassiskt fransk stil. På bordet stod det en röd ros i en vas och en flaska vin och två glas. Voldemort hällde upp åt dem och påpekade att de hade faktiskt betalat en del för det.

Kvällen kom smygandes och än hade Cygnus inte dykt upp. Inte för att Bella var orolig, hon hade alldeles för trevligt för att vara orolig. Men tillslut så öppnades dörren och Cygnus kom in.

Hans ansiktsuttryck var obetalbart. Först hade han varit glad och förväntansfull ut och i nästa ögonblick så såg han skräckslagen ut för att sedan se alldeles förbannat på henne.

"Vad i helvete gör du här?" han var så arg så att han knappt fick fram orden.

Bella tog det lugnt "Åh, jag hade tänkt döda dig."

Hon kunde höra hur Voldemort suckade bredvid henne. Han tyckte att hon överdrev det hela.

Cygnus var förstummad i ett ögonblick, men sedan började han skratta. Tydligen så trodde han inte på henne.

"Och hur skulle du kunna göra det?" frågade Cygnus nedlåtande.

Bella drog fram sitt trollspö och sa ilsket "Curcio."

Cygnus föll ihop, men han skrek inte som den där damen eller Evan hade gjort när Voldemort hade kastat förbannelsen över dem.

"Vad gör jag för fel?" frågade hon Voldmort desperat för hennes far hade dragit fram sin trollstav.

"Du måste verkligen vilja skada honom," sa Voldemort uttråkat. Han hade satt fortfarande kvar vid bordet och hällde upp mer vin till sig själv.

"Men det vill jag!" hon satte upp en skyddsbarriär mot förbannelsen som Cygnus skickade mot henne.

"Säg inte det till mig," sa Voldemort och luktade på vinet "Visa det!"

Bella vände sig mot sin far än en gång och sa "Curcio."

Den här gången skrek Cygnus. Bella kände en stark skadeglädje. Hon skrattade till och med. Hon kände en hand på sin axel.

"Det behövs inte mer," sa Voldemort ömt "Han är redan död."

Bella kände ett stygn av besvikelse hon ville att han skulle lida mer.

"Varför dog han så lätt?" klagade Bella.

Voldemort ryckte på axlarna och drog fram sin trollstav "Dåligt hjärta kanske, evanesco!"

Liket försvann.

Bella muttrade och tog sitt glas vin igen, flydde det och drack upp allt i ett svep. Hon hade dödat sin far. Han skulle aldrig mer kunna skada henne!

Fast, vem skulle nu ta hand om hennes syster? Hennes mamma drack bara och kunde inte ta hand om dem. Och Andromeda var ju fortfarande så ung!

Ojdå.

"Vad är det nu då?" frågade Voldemort suckades när hon hade stått med glaset i ett krampaktigt grepp ett tag.

Bella ställde försiktig ner glaset på bordet "Jag… mina systrar… jag… måste ta hand om dem."

Voldemort satte sig på sängen "Kom hit."

Bella gick långsamt fram till honom. Han drog ner henne i sin famn och smekte hennes hår.

"De är inte ditt ansvar. Din plats är här, med mig."

"Men mamma…"

Voldemort lade leende ett finger över hennes mun "Oroa dig inte, de kommer nog klara sig ändå."

"Tänk om…"

Voldemort kysste hennes hals "Tänk inte alls."

"O-okej."

Bella försökte att inte tänka medan Voldemort långsamt drog av henne kläderna och kysste hennes kropp. Hon ville glömma. Hon ville glömma allt som hon hade varit med om den senaste tiden och bara ge efter för hans närhet. Men allt hon kunde se framför sig var Narcissa när de fick veta att Cygnus var död. Cygnus hade aldrig behandlat Narcissa illa, hon var hans älsklingsbarn. Hur skulle Narcissa ta det? Åh, varför hade hon inte tänkt på Narcissa innan? Hon hade varit så egoistisk.

"Slappna av, Bella," viskade Voldemort och nafsade på hennes öronsnibb.

Bella tog ett djupt andetag med något kändes fel, så ohyggligt fel.

Efter ett litet tag så rusade hon upp, tog tag i sina kläder och sprang därifrån.

Det var tur för mänskligheten att Voldemort var på ett sådant villigt ställe, för han var mycket otrevlig när han var otillfredsställd.

-----

Bella sprang snyftande ut på gatan och transfererade sig till den enda personen som hon älskade, Narcissa. Hon landade framför huset som hon hade tillbringat större delen av sin livstid i. Det låg långt ifrån London, vid gränsen till Wales. Faktum var att det inte var ett hus, utan en medeltida borg som hade piffats upp något. Det fanns fortfarande några tinnar och tron och mitt på borggården fanns en stor brunn som ingen använde längre. Huset var lika ogästvänligt som de flesta människor som bott i det hade varit. Skogen växte tätt inpå borgen och Bella använde dess skydd för att smyga runt till baksidan där det fanns en hemlig ingång. Andromeda hade hittat den en gång när de var mindre och det hade blivit systrarnas hemlighet. Bella drog i en gren till en urgammal ek och genast öppnades en lucka i trädet. En stentrappa dolde sig där inne och Bella följde en ner. Luckan stängdes bakom henne, men hon var allt för upprörd för att tända sitt trollspö så hon fortsatte bara längre ner under marken och kom tillslut fram till fängelsehålorna.

Det var lika mörkt och dystert som hon mindes det. Hon brukade gömma sig här när hon var yngre och i onåd hos sin far. Hon rös till.

En annan lönndörr ledde direkt upp till systrarnas våning och Bella öppnade den och försvann upp där. När hon kom fram så lyste det. Hon gick förbi det rum som hade varit hennes och knackade på dörren bredvid istället.

Narcissa öppnade dörren med en sur min, men när hon såg vem det var så spärrade hon upp ögonen. Bella lade en hand över munnen på sin syster och knuffade in henne i rummet och stängde dörren.

Narcissas rum gick i kalla färger, blått vitt och ljusgult. Men de låg så mycket kläder överallt att man knappt såg möblerna.

Bella tog bort handen.

"Bella, vad gör du här?" frågade Narcissa.

Bella började gråta igen och Narcissa lade armen om henne.

"Jag dödade honom," snyftade Bella "Jag dödade Cygnus."

Narcissa ryckte till och blev alldeles blek "Va… hu… åh, Bella."

Bella grät länge.

"Varför gråter du Bella?" frågade Narcissa stillsamt "Jag vet att du inte saknar honom."

"Jag vet inte…" snyftade hon "Jag började tänka… och jag… jag gråter för min egen skull, tror jag. Och för dig, du är ju omyndig och mamma… hon är ju inget att ha."

Då log Narcissa "Jo, mamma har slutat att dricka!"

Bella gjorde stora ögon och slutade dricka "Va? När då?"

"Hon… när vi kom tillbaka och hon såg att inte du var med, och när hon förstod varför så bestämde hon sig för att ta bättre hand om oss, och så… gjorde hon det."

Bella log också. Då gjorde det ju inget att Cygnus inte var där. Så varför kändes det då så hopplöst.

"Men nu måste du berätta var du har varit hela sommaren!" sa Narcissa. Hon tog verkligen sin fars död onaturligt väl. Bella undrade ifall något hade hänt Narcissa.

"Jag har… träffat en man," log Bella.

"Nähä?! Vem då?"

"Han kallas för Voldemort, och han är den…" Bella försökte hitta något passande ord "han är helt enkelt underbar."

Narcissa fick en rynka mellan ögonbrynen "Jag tror jag har läst om honom, Bella, om det är den jag tror du är så tycker jag inte…" Narcissa bet sig i läppen.

Bella blev först arg men hon hade fortfarande tillräckligt mycket förnuft kvar för att förstå vad systern menade. Hon suckade och bytte samtalsämne "Men vad har du gjort då?"

Narcissa verkad inte helt nöjd med sin syster men hon bytte också ämne "Jag har väl gjort vad jag brukar… gjort läxor och… ja… träffat några vänner."

Bella såg att Narcissa dolde nått "Cygnus gav sig på dig va?"

Narcissa såg ner i golvet "Ja…" viskade hon. All glädje som hon visat innan var som bortblåst.

Bella for upp "Jag ska döda honom!"

"Det har du redan gjort…" påpekade Narcissa.

"Just det…" Bella gick runt i rummet "Varför är ditt rum så stökigt?"

"Jag packar, jag ska tillbaka till Hogwarts imorgon."

Bella hajade till. Hade det verkligen gått två månader redan? Oj… Hon hade verkligen ingen kontroll över tiden längre. Eller över sina känslor. Plötsligt kände hon sig nerstämd igen. Vad skulle hon egentligen göra med sitt liv?

Det brände till i armen.

"Vad hände?" frågade Narcissa "Har du ont någonstans?"

Bella gjorde en grimas. Voldemort hade berättat för henne att när märket brände så skulle hon vara hos honom. Det hade aldrig hänt tidigare, men antagligen var det för att hon alltid brukade vara hos honom.

"Det är ingen fara," svarade Bella "Men jag måste nog gå nu…"

"Nej! Du har ju inte hälsat på mamma än, och Andromeda…"

Bella velade. Hon ville stanna kvar. Men Voldemort var antagligen redan väldigt förbannad på henne. Och om hon inte kom så skulle han bli ännu argare. Men Narcissa skulle åka iväg nästa dag…

"Jag älskar dig Narcissa," sa Bella och fick tårar i ögonen igen. Innan hennes syster hade hunnit säga något mer så hade hon transfererat sig därifrån.