Gissa Vem?
Mörkret... Det rogivande mörkret... Aldrig i sittliv hade han trott att han skulle tänka den tanken. Att han gillande mörkret. Det var en tillflykts ort ifrån verkligheten, det hemska öde han drabbats av. Han inbildade sig att de inte kunde se honom om han inte såg dem, och ännu bättre var det när han förvandlade sig.
Vilken ironi, tänkte han bittert där han låg på britsen med slutna ögon. Att folk ser upp till den jag mördat som om han vore en hjälte, när det var han som var skurken, och inte jag.
Han huttrade lite av kylan och fukten, sedan kunde han inte låta bli att le för sigsjälv. Men han är i alla fall död, och han förtjänade det. Han hade sonat för sitt brott.
Plötsligt hörde han steg eka bland sten korridorerna... Underligt, tänkte han. De brukar aldrig gå omkring, och om de gjorde det, skedde det nästan ljudlöst, då man bara hörde hur manteln släpade i marken. Det var som om de svävade fram, och han hatade dem. Mer än något annat.
Men stegen närmade sig, och han insåg med en stöt att det kanske var en människa där, och han kunde inte visa sig i sitt nuvarande tillstånd. Han knep ihop ögonen lite hårdare, men insåg sedan att det inte hjälpte mot människor, och koncentrerade sig istället på att bli normal igen.
Just då öppnades celldörren, och en knubbig liten man klev in i den lilla cellen. Trots att han var så kort var han tvungen att gå lätt böjd i cellen. Han satte sig i britsen mitt imot honom.
"God dag på dig," sa mannen i ett försök att vara artig, men avsmaken inför honom, stället han befann sig i, och vakterna, var lika enkel att gömma som det var enkelt att gömma en drake under en vardagsrums matta. "Hur är det?"
"Tja," svarade han obesvärat. "Har mått bättre."
Plötsligt fick han syn på någonting som mannen hade under armen.
"Är du klar med den där?" frågade han mannen.
Mannen såg väldigt förvirrad ut, tydligen var han inte van vid att folk talade ordentligt med honom. I varje fall inte här.
"Nåja," sa mannen och skakade på huvudet, som för att försöka skaka av sig förvirringen. "Jag var bara på genomresa." Mannen reste sig upp och gick mot dörren, men då harklade han sig. Mannen stannade och tittade förvånat på honom, sedan insåg han vad han ville.
"Javisst, ja." utbrast mannen. "Du ville visst ha den här."
Han slängde åt honom tidningen.
"Tack," sa han. "Jag brukade gilla att göra korsorden i den här..." Han avbröt sig när han såg bilden på framsidan. Åh, nej! tänkte han och det kändes som om hela världen snurrade runt honom. "DEN DÄR JÄVLA RÅTTAN!!!" vrålade Sirius Black så fort trolldoms ministerns ekande fotsteg dött bort...
Mörkret... Det rogivande mörkret... Aldrig i sittliv hade han trott att han skulle tänka den tanken. Att han gillande mörkret. Det var en tillflykts ort ifrån verkligheten, det hemska öde han drabbats av. Han inbildade sig att de inte kunde se honom om han inte såg dem, och ännu bättre var det när han förvandlade sig.
Vilken ironi, tänkte han bittert där han låg på britsen med slutna ögon. Att folk ser upp till den jag mördat som om han vore en hjälte, när det var han som var skurken, och inte jag.
Han huttrade lite av kylan och fukten, sedan kunde han inte låta bli att le för sigsjälv. Men han är i alla fall död, och han förtjänade det. Han hade sonat för sitt brott.
Plötsligt hörde han steg eka bland sten korridorerna... Underligt, tänkte han. De brukar aldrig gå omkring, och om de gjorde det, skedde det nästan ljudlöst, då man bara hörde hur manteln släpade i marken. Det var som om de svävade fram, och han hatade dem. Mer än något annat.
Men stegen närmade sig, och han insåg med en stöt att det kanske var en människa där, och han kunde inte visa sig i sitt nuvarande tillstånd. Han knep ihop ögonen lite hårdare, men insåg sedan att det inte hjälpte mot människor, och koncentrerade sig istället på att bli normal igen.
Just då öppnades celldörren, och en knubbig liten man klev in i den lilla cellen. Trots att han var så kort var han tvungen att gå lätt böjd i cellen. Han satte sig i britsen mitt imot honom.
"God dag på dig," sa mannen i ett försök att vara artig, men avsmaken inför honom, stället han befann sig i, och vakterna, var lika enkel att gömma som det var enkelt att gömma en drake under en vardagsrums matta. "Hur är det?"
"Tja," svarade han obesvärat. "Har mått bättre."
Plötsligt fick han syn på någonting som mannen hade under armen.
"Är du klar med den där?" frågade han mannen.
Mannen såg väldigt förvirrad ut, tydligen var han inte van vid att folk talade ordentligt med honom. I varje fall inte här.
"Nåja," sa mannen och skakade på huvudet, som för att försöka skaka av sig förvirringen. "Jag var bara på genomresa." Mannen reste sig upp och gick mot dörren, men då harklade han sig. Mannen stannade och tittade förvånat på honom, sedan insåg han vad han ville.
"Javisst, ja." utbrast mannen. "Du ville visst ha den här."
Han slängde åt honom tidningen.
"Tack," sa han. "Jag brukade gilla att göra korsorden i den här..." Han avbröt sig när han såg bilden på framsidan. Åh, nej! tänkte han och det kändes som om hela världen snurrade runt honom. "DEN DÄR JÄVLA RÅTTAN!!!" vrålade Sirius Black så fort trolldoms ministerns ekande fotsteg dött bort...
