AN: Okej, ska bara påpeka att jag äger inga av karaktärerna/platserna/delar av storyn.
Jag vill bara tacka min vän som har lämnat kommentarer och säger att snart kommer min lånade lite omgjorda karaktär som jag fått låna av dig in. Borde bli nästa kapitel ^^
Nu fortsätter vi xD
"VAD MENAR DU MED ATT VI INTE FÅR TA MED OSS HENNE HEM?!" Walburgas röst hördes genom hela sjukhus korridoren. Remus Lupin stod bredvid och hoppades att han inte blev döv. Han hade väldigt känslig hörsel.
"Min bästa fru, med tanke på familjen histoira och sina söners val i live…" Fudge var en modig men korkad man som försökte över tala mrs Black om vad som var rätt för Amelia.
"MINA SÖNER GJORDE INGET FEL! SIRIUS SKULLE ALDRIG FÖRRÅDA SINA VÄNNER OCH HAN SKULLE ABSOLUT INTE SKADA AMELIA!" Orion la en arm på sin hustus arm, i ett försök att lugna ner henne.
"Sirius Black är en dödsätare och bevisen visar tydlig på motsatsen till dina påsåenden."
"Du hörde ju själv vad Amelia berättade om vad som hände." påpekade Remus för den blivande trolldomsministern.
"Det är tydligt att Black har förvirrat flickan till att tro på vad som hände. Antlingen det eller så ljuger hon." svarade Cornelius varulven men en tydlig tendes till avsmak i rösten.
"Amelia ljuger aldrig." sade Orion. Han avskydde när någon talade illa om hans flicka.
Inne i rummet, där gruppen stod utanför och samtalade låg Amelia och kramade sitt mjukdjur hårt. Hon ville inte höra på konversationen men hur kunde hon undgå att inte göra det.
*Dem har fel, Petter. Tass skulle aldrig skada mig* tänkte hon.
Det hade gått tre veckor sedan hon först hade vaknat och nu försökte botarna lära henne att gå på nytt. Botarna hade inte kunnat få den saknade biten på benet att växa tillbaka, då det varit svart konster som orsakat skadan. Hon hade istället fått en slags protes som skulle fungera som ett skydd för att såret inte skulle bli infekterat. De gångerna som de fått henne att stå så gjorde det ont, men botarna sade att det skulle göra mindre ont ju mer hon använde benet.
"… SINNESFÖRVIRRAD!" Orions röst avbröt hennes tankar. "OM DU PÅSTÅR ATT DEN FLICKAN DÄR INNE ÄR SINNESFÖRVIRRAD SÅ SKA JAG..!"
"SLUTA!" Amelia hade satt sig upp, tårarna strömmade ner för hennes kinder. Dörren öppnades och in kom Remus, Walburga, Orion och Fudge.
"Så hon är vaken igen." muttrade Cornelius. Remus satte sig på sängen framför flickan som slog armarna runt halsen på mannen.
"Jag är inte sinnesdörvirrad. Jag är inte det." mumlade hon emot hans bröstkorg. Varulven strök hennes över ryggen.
"Vi lämnar dem ifred." Orion förste ut de båda andra.
"Jag vet att du inte är sinnesförvirrad." mumlade Remus i flickans öra.
"Måntand, kan jag inte få bo med dig?" Remus suckade. Han hade redan haft den här konversationen med sin valp.
"Nej valpen, du vet att ministeriet aldrig går med på det. Du får bo på barnhemmet tills vi hittar ett hem där du är säker." svarade han och packade ner det sista av flickan saker i sin gamla skolväska som han hade gett henne.
"Men kan jag inte bo med Walburga då? Hon är ju ensam nu när det bara är hon och Krake kvar på Grimmaldiplan." Remus såg in i Amelias gröna ögon, dom som var så lika hennes mammas.
"Nej, ministeriet sade nej till det med." svarade han. "Jag lovar att hitta en familj till dig." Han lyfte ner henne från sängen och såg på när hon satte på sig ryggsäcken (han fick hjälpa henne lite då hon hade den åt fel håll) och tog Petter under armen.
"Färdig?" frågade han. Hon nickade och tog tag i hans hand med sin fria och tillsammans lämnade dem båda Sankt Mugons sjukhus efter att flickan varit inlag där den senaste en och en halv månaden. Remus hade fått i uppdrag att lämna flickan på barnhemmet. Något han inte ville göra egentligen då han istället velat ta hand om henne själv, så som han lovat Lily och James att göra men enligt Trolldomsministeriets lagar angående varulvar inte fick.
"Här är din säng, vännen. Vi äter om en halvtimme." Föreståndarinnan för barnhemmet log emot henne där hon satt på sin tilldelade säng och såg ut genom förstret.
*Skynda dig, Måntand. Jag vill inte vara hä* tänkte hon sorgset.
AN: Det är väldigt uppskattat att lämna kommentar :D
