Ta-tara-taa! Här kommer till slut sista kapitlet! Det tog lite tid, har haft mina slutprov nu, men de gick bra så nu har jag haft tid att skriva slutet.
Tack till alla som kommenterat, särskilt till Darth Tari som orkat säga något om varje kapitel. Mycket uppskattat!
Hoppas ni har gillat berättelsen. Den här delen innehåller spoilers för Dödsrelikerna, som jag varnade om i förra kapitlet. Trevlig läsning.
Kapitel 7
Tjugo år senare
Hermione kände sig mycket nervös där hon satt bredvid Ron i deras bil, på väg till Kings Cross. Hon hade känt så ända sedan hon vaknat alldeles för tidigt samma morgon, och det hade bara ökat medan hon låg vaken och lyssnade på Rons högljudda snarkningar. Det berodde så klart på att hon inte visste hur hon skulle reagera när hon skulle träffa Draco Malfoy.
Hon hade tänkt på den här dagen i över en månad, och hade tänkt tillbaka på tiden de hade tillbringat tillsammans i Vid behov-rummet, och mindes hur förkrossad hon hade blivit när han hade försvunnit och hon hade fått veta vad han hade planerat under hela den tiden de hade träffats. Men nu hade hon kommit över det och levde lyckligt tillsammans med Ron och deras två barn. Ändå kunde hon inte låta bli att tänka ibland på hur annorlunda hennes liv hade sett ut om Draco hade stannat på Hogwarts.
På ett sätt hade han gjort henne en tjänst när han försvann. Hon hade varit medveten om att det bara var en tidsfråga innan någon skulle få reda på allt om dem, och hon hade uppenbarligen inte varit i stånd att göra slut med honom, så hans flykt hade gjort allt mycket lättare, trots smärtan och saknaden hon hade känt. Men hon vågade inte tänka på hur mycket värre det skulle varit om de hade blivit påkomna och hennes vänner hade fått reda på hennes svek.
"Okej, då var vi framme! Kings Cross!" ropade Ron och väckte henne ur hennes drömmar. "Hjälper du mig att hitta en parkeringsplats?" frågade han henne och tog ögonen från vägen lite för länge.
"Ron, se upp!" skrek hon när han nästan körde på en fotgängare som gick över gatan.
"Äsch, oroa dig inte, jag har full kontroll" sa han självsäkert. Hon fnös.
Efter ett tag hittade de en bra plats att ställa bilen på. Ron parkerade med viss svårighet och sen lyfte de ut Roses koffert och la upp den på en bagagevagn. Hermione lät Ron göra det mesta av jobbet eftersom hon inte riktigt var närvarande, men han verkade inte lägga märke till det.
När de hade kommit fram till spärrävggen lät hon Ron ta med sig Rose igenom först, sedan följde hon efter dem med Hugo som höll henne i handen.
Perrongen var nästintill osynlig på grund av den tjocka vita röken från tåget, men Ron och Rose stod och väntade på dem några steg bort. De gick längs perrongen och stannade en bit ifrån spärrväggen och väntade på att Harry, Ginny och deras barn skulle komma.
Plötsligt blev Hermione medveten om att någon iakttog henne, och hon behövde inte fundera särskilt länge på vem det kunde vara. Draco hade också kommit. Men hon kunde inte börja leta efter honom, inte riktigt än, hon var tvungen att samla styrka innan. Men vetskapen om att han såg på henne gjorde henne väldigt självmedveten, som om hon såg sig själv genom hans ögon: varje rörelse, varje ord, varje reaktion på vad hennes familj gjorde och sa.
"Du beter dig löjligt" sa en välbekant, men numer sällan hörd röst i hennes huvud.
"Jag vet. Men jag kan inte hjälpa det."
Sedan tog hon ett djupt andetag, vände sig om och såg honom rakt i ögonen. Kraften i hans blick var starkare än hon hade föreställt sig och den träffade henne som ett slag i magen och fick henne nästan att tappa andan. Hans ögon uttryckte så mycket: längtan, sorg, besatthet. Det skrämde henne lite grann, men det fick henne också att minnas hand mjuka läppar, hur han luktade, känslan av hans hud under hennes fingertoppra. En del av henne längtade efter att vara 16 igen och att få vara med honom en gång till i Vid behov-rummet, utan att behöva oroa sig för något.
En rörelse bredvid henne fick henne att titta bort, och genom dimman, som nu hade lättat en aning, såg hon Harry, Ginny, Albus och Lily närma sig. De utbytte några ord och hjälptes åt att lyftaombord Albus koffert på tåget. Sedan upptäckte Ron Draco och gjorde Harry uppmärksam också. Hermione såg att Draco blev lite störd av att de alla stod och stirrade på honom, sedan nickade han kort och vände sig om.
"Jaså, det där är lille Scorpius" hörde hon Ron muttra. "Se till att du slår honom på vartenda prov, Rosie. Gudskelov att du har ärvt din mammas begåvning."
"Ron, snälla du" sa hon och försökte låta road av hans kommentar. "Försök inte att vända dem mot varandra innan de ens börjat skolan!"
"Du har rätt, förlåt mig. Fast bli inte för god vän med honom, Rosie. Farfar Weasley skulle aldrig förlåta dig om du gifte dig med en renblodig."
Det uttalandet gjorde Hermione väldigt ledsen, fast hon försökte att inte visa något. Om Ron bara visste.
Medan de andra pratade om något tog hon sig ytterligare en titt på Draco, som såg på henne igen. Den här gången blev hon inte så påverkad av honom som tidigare. Hon visste att det inte skulle ha hållt mellan de två, det var för komplicerat. Hennes vänner skulle aldrig ha accepterat det, och hans familj skulle sannerligen inte gjort det.
Tanken på hans familj drog upp ett annat minne till ytan: när Dracos faster Bellatrix hade torterat henne med cruciatusförbannelsen. Draco hade inte gjort något för att hjälpa henne. Hon förstod naturligtvis varför, men i det ögonblicket hade hon insett att Ron var mycket bättre för henne.
Hon såg på sin man som hjälpte deras äldsta barn gå ombord på tåget och hennes hjärta svällde av kärlek. Det var så mycket lättare att älska Ron, mest tack vare att de hade varit vänner så lång tid och att hans familj inte tyckte att det spelade någon roll var hon kom ifrån eller vilka hennes föräldrar var. Men hon hade aldrig känt den där märkliga, påtagliga attraktionen till Ron som hon hade till Draco. Hennes och Rons kärlek var mer trygg, mer mogen. Nå, hon var ju vuxen nu, vad skulle hon annars ha om inte ett moget förhållande?
Hon vände sig bort från Draco och slöt sig till sin familj. Hon kysste sin dotter adjö och sa åt henne att skicka dem en uggla så snart hon hade kommit fram till Hogwarts- Sedan, med Rons arm omkring hennes midja, såg hon på medan tåget lämnade stationen. Och utan att vända sig om lämnade hon perrong nio och trekvart med sin familj och sina bästa vänner, förvissad om att nästa gång hon och Draco skulle träffas skulle det inte bli lika jobbigt.
X – X - X
Hon hade inte sett honom än. Han tyckte det var otroligt att hon inte hade det, det kändes som om hans blick var som en laser på henne, och att energin från den borde få henne att lägga märke till honom. Han hade naturligtvis sett henne så fort han hade gått igenom spärrväggen till perrong nio och tre kvart och han hade kastats tillbaka tjugo år, tillbaka till den lyckligaste tiden han kunde minnas.
Han tänkte på det ett tag. Ja, det hade varit en lycklig tid, trots den ständigt närvarande rädslan och oron över uppgiften han hade och var Mörkrets herre skulle göra med honom om han inte lyckades, för han hade haft henne att se fram emot. Minnet av deras första kyss fick honom att le. Hur förvånad han hade blivit att hon av alla människor hade kysst honom. Hans första reaktion hade varit att dra sig undan, men sen hade han inte kunnat motstå att kyssa henne också. Det hade känts underbart, men så snart han hade insett det hade han reagerat med ilska och tagit ut det över henne. Ibland hade han plågat sig själv med minnet av hennes min när han hade förolämpat henne efter middagen den dagen. Men ännu mer smärtsamt var minnet av hennes ansiktsuttryck när de hade mötts i entrehallen när han flydde från Hogwarts. Hennes ögon, som hade varit fyllda av förvirring, chock, förtvivlan och panik, hade etsat sig fast på hans näthinna.
Hon var så vacker, precis som hon hade varit då. Men nu var hon vuxen, och hon hade gift sig med den där... den där rödhåriga idioten! Han visste redan om det så klart, han visste allt om henne, men att se dem tillsamman var verkligen smärtsamt och fyllde honom med svartsjuka. Det borde vara han som skojade med henne och fick henne att skratta. Det borde vara han som såg så kärleksfullt på henne. Det borde vara han som stod med henne på perrongen och såg deras äldsta barn åka iväg till Hogwarts. Han ville skrika ut för full hals, det var så orättvist!
Han såg på sin hustru. Hon pratade med Scorpius medan hon stoppade in hans skjorta och såg till att han såg ordentlig ut. Deras äktenskap var verkligen kallt, tänkte Draco med en suck. Det hade varit det i många år nu, och det var därför de bara hade skaffat ett barn. Det var inte hennes fel egentligen. Efter flera år av fyllekvällar och lösa förbindelser för att försöka tränga ut Hermione från sitt huvud, hade han tyckt att det var dags att stadga sig och hade lyckats övertala sig själv att han var kär. Men han hade snart förstått att den enda han kunde tänka på var Hermione Granger.
Han hade inte insett hur mycket deras möten i Vid behov-rummet hade betytt för honom tills han lämnade Hogwarts, men då hade det blivit brutalt uppenbart. Det hade varit fruktansvärt att tillbringa långa dagar med hans mamma och moster som enda sällskap, följt av ännu längre nätter där han låg vaken och tänkte på vad som kunde ha varit om bara. Om bara hon inte var mugglarfödd. Om bara det inte spelade någon roll. Om bara han inte hade fått det där hemska uppdraget. Om bara han inte hade lämnat Hogwarts tillsammans med Snape den där natten. Om bara han fick träffa henne en gång till och förklara allt för henne.
När deras herrgård hade blivit högkvarter för Mörkrets herre och Dödsätarna borde han lyckats pressa bort henne ur skallen, eftersom han varit tvungen att bevittna saker han önskade att han kunde glömma. Men ju hemskare saker han såg, desto oftare dök hennes ansikte upp för honom, och han kände att hon var det enda bra som hade hänt honom.
Och en dag var hon plötsligt där, i hans hem. Han hade haft svårt att tro sina ögon, men där hade hon varit, precis som han mindes henne. Naturligtvis hade de båda två låtsats som om de inte kände varandra. Det hade varit smärtsamt att se hans moster tortera henne, men han kunde inte avslöja vad som hade hänt mellan dem. Ett kort sekund hade hennes ögon mött hans, och han hade sett att hon förstod. Det var det värsta av allt, att hon inte förväntade sig att han skulle göra något för att hjälpa henne. Och hela tiden hade han hört Weasley ropa hennes namn frånkällaren. Han hade inte varit rädd för konsekvenserna av att visa sina känslor.
Plötsligt såg hon upp och upptäckte honom. Deras blickar låstes i varandra och han kände den där pirrande känslan, som elektricitet, som han slltid hade känt omkring henne. Han försökte undersöka vad hennes ögon visade, men var rädd för att han skulle se hat i dem. I stället tyckte han att han såg ledsenhet och längtan i dem. Tänkte hon på honom lika mycket som han tänkte på henne? Han ville så gärna gå fram till henne, ta henne i sina armar och lyssa henne, utan att tänka på vad det kunde få för konsekvenser, utan att bry sig om hur folk skulle reagera. Men han stod som fastvuxen i marken, oförmögen att göra något annat än att iaktta henne. Men han vände inte bort blicken, och det gjorde inte hon heller, förrän Potter och hans familj kom. Ett tag kunde han inte se vas hon gjorde, men han märkte snart att Weasley hade upptäckt honom. Draco vände snabbt bort huvudet. När han tittade dit bort igen stod de alla och stirrade på honom, men hans ögon mötte Hermiones återigen och han kände hur hjärtat slog en volt. Han nickade kort och vände sig mot sin son. Hans hustru talade med mamman till en av Scorpius vänner.
"Kom hit, Scporpius" sa han medan han satte sig på huk för att komma i samma höjd som sin son. "Jag vill prata med dig innan du åker."
"Ja, far?
"Ser du flickan där borta?" sa han och pekade diskret på Rose, Hermiones dotter.
"Ja."
"Jag vill inte att du ska vara elak mot henne. Okej?"
Han son rynkade pannan.
"Men hennes mamma är en smutsskalle."
"Jag vill inte att du använder det ordet!"
"Men farfar säger..."
"Jag bryr mig inte om vad han säger! Jag vill inte höra något om att du gör något elakt mot den flickan. Och inte hennes bror heller när han börjar skolan."
Hans son såg undrande på honom, det såg ut som om han hade svårt att tro att han var allvarlig.
Snabbt la Draco till: "Jag vill att du uppför dig när det gäller de där andra barnen också." Han hoppades att detta skulle få hans son mindre misstänksam mot hans begäran. "Jag står i tacksamhetsskuld till deras föräldrar" fortsatte han. "De räddade mitt liv en gång.
Till hans lättnad verkade det som om sonen nöjde sig med den förklaringen.
Draco såg på medan hans hustru hjälpte Scorpius ombord på tåget och vinkade sedan åt honom när tåget började röra sig. Han undrade hur han skulle klara av att tillbringa varje dag hemma med sin fru som enda sällskap. Han kanske kunde skylla på att han hade mycket att göra, som vanligt.
När tåget var utom synhåll stod han fortfarande kvar på samma plats medan han såg Hermione gå därifrån med sin familj och sina vänner. Han skulle inte få se henne förrän i slutet av nästa termin
Han skulle räkna dagarna.
Slut
