Lily satte sig till rätta för att läsa hon slog upp kapitlet och log.
"det kommer bli bättre snart" sa Lily och log emot dem.
Kapitel 6. Resan från perrong nio och tre kvart.
"Äntligen" utbrast Sirius och såg på Lily som log.
"Äntligen slipper han Dursley" sa James och log, Lily log emot boken.
Harrys sista månad hos Dursleys var inte rolig. Visserligen var Dudley nu så rädd för Harry att han inte ville vistas i samma rum, och moster Petunia och morbror Vernon stängde inte längre in Harry i hans skrubb, tvingade honom inte att göra någonting och skrek inte åt honom – i själva verket talade de inte alls till honom. Halvt skräckslagna och halvt ursinniga uppförde de sig som om varenda stol Harry satt på var tom. Trots att det på många sätt var en förbättring, blev det faktiskt lite deprimerande efter ett tag.
"Jag kan förstå hur han känner" sa Sirius och såg ner på sina fötter.
"Jag vet att hur det är med att ha en syster som inte gillar en" sa Lily och såg ner i boken igen.
Harry höll sig på sitt rum, med sin nya uggla till sällskap. Han hade bestämt sig för att kalla henne Hedwig, ett namn som han hade hittat i Trolldomskonstens historia.
Hans skolböcker var mycket intressanta. Han låg på sängen och läste till sent på kvällen, medan Hedwig flög in och ut genom det öppna fönstret som hon behagade. Det var tur att moster Petunia inte kom in och dammsög längre, för Hedwig hade hela tiden med sig döda möss tillbaka. Varje kväll innan Harry somnade, prickade Harry av ännu en dag på papperslappen som han hade fäst på väggen, och räknade ner dagarna till första september.
"Det där gjorde jag när jag bodde hemma hos mamma och pappa" sa Sirius och såg på dem Lily nickade, hon hade även gjort det där själv.
Den sista dagen i augusti tänkte han att det var bäst att han pratade med sin moster och morbror om att han skulle till King's Cross-stationen dagen därpå, så han gick ner till vardagsrummet där de satt och tittade på ett frågesportprogram på teve. Han harklade sig för att låta dem veta att han var där, och Dudley gav till ett skrik och sprang ut ur rummet.
"Ähum... morbror Vernon`"
Morbror Vernon grymtade för att visa att han lyssnade.
"Ähum… jag måste vara på King's Cross i morgon för att… för att åka till Hogwarts"
Morbror Vernon grymtade igen.
"Skulle du kunna köra mig dit?"
En grymtning. Harry antog att det betydde ja.
"Tack"
"Att de inte ens kan ge honom ett ordentligt svar" sa Lily surt och ville inte ens tänka på det.
"Lily han tränar sig att tala med Troll" sa James och såg hur Lily bara stirrade på dem.
"Nej James det kommer inte komma upp något troll" sa Lily och stirrade på honom.
"Det kommer det vist göra" mumlade James och såg på Sirius som båda nickade.
Han var just på väg upp igen när morbror Vernon faktiskt sade någonting.
"Konstigt sätt att ta sig till en trollkarlsskola på, med tåg. Alla de förtrollade mattorna har kanske fått punktering?"
Harry sade ingenting.
"Var ligger den där skolan förresten?"
"Jag vet inte" sade Harry som för första gången insåg att så var det. Han drog fram biljetten som Hagrid hade gett honom ur fickan.
"Jag ska bara ta tåget från perrong nio och tre kvart" läste han.
Hans moster och morbror stirrade.
"vad då för en perrong?"
"Nio och tre kvart"
"Prata inte smörja" sade morbror Vernon. "Det finns ingen perrong nio och tre kvart."
"det står på min biljett"
"Heltokiga" sade morbror Vernon. "Spritt språngande galna, hela högen. Du ska få se. Vänta du bara. Som du vill, vi köra dig till King's Cross. Vi ska ändå åka in till London i morgon, annars skulle jag inte göra mig besvär."
"Varför ska ni åka till London?" frågade Harry i ett försök att visa sig vänlig.
"Vi ska med Dudley till sjukhuset" brummade morbror Vernon ilsket. "måste få den där förbaskade svansen borttagen innan han börjar på Smeltings."
Harry vakande klockan fem morgonen därpå och var för upphetsad och nervös för att kunna somna om.
"nog för att jag ville bort från min familj men jag vaknade aldrig så tidigt" sa Sirius och tittade på dem.
"första året var jag uppe vid sju," sa Lily och såg på James och Remus som nickade.
Han steg upp och drog på sig sina jeans för han ville inte gå in på stationen i sin trollkarlsklädnad – han skulle byta på tåget. Han gick igenom sin Hogwartslista ännu en gång för att vara säker på att han hade allt han behövde, såg till att Hedwig var säkert instängd i sin bur och stegade sedan fram och tillbaka i rummet i väntan på att Dursleys skulle stiga upp. Två timmar senare hade Harrys väldiga, tunga koffert lastats in i Dursleys bil, moster Petunia hade övertalat Dudley att sitta bredvid Harry och de hade kört i väg.
De kom fram till King's Cross halv elva. Morbror Vernon slängde ner Harrys koffert på en bagagekärra och rullade in den på stationen åt honom. Harry tyckte att det var besynnerligt snällt tills morbror Vernon tvärstannade mitt framför perrongerna med ett elakt grin i ansiktet.
"Jaha, här har du det nu, gosse lille. Perrong nio, perrong tio. Din perrong borde vara nånstans i mitten, men de har visst inte byggt den än, va?"
Han hade förstås alldeles rätt. Det fanns en stor plastsiffra nio över den ena perrongen och en stor plastsiffra tio över perrongen bredvid och i mitten ingenting alls.
"Ha en trevlig termin" sade morbror Vernon med ett ännu elakare leende. Han gick därifrån utan ett ord till. Harry vände sig om och såg hur Dursleys körde sin väg.
De skrattade alla tre.
"Petunia Evens, DU vet hur man tar sig in på perrongen, du borde verkligen inte göra så där emot en Elva årig pojke" skrek Lily och såg på boken hon önskade verkligen att kunde ändra framtiden.
Harry blev alldeles torr ur i munnen. Vad i all världen skulle han ta sig till? Han började dra till sig en massa konstiga blickar från folk, på grund av Hedwig. Han måste fråga någon. Han hejdade en vakt som gick förbi, men han vågade inte nämna plattform nio och tre kvart. Vakten hade aldrig hört talas om Hogwarts och när Harry inte ens kunde tala om för honom vilken del av landet det låg i, började han bli förargad, som om Harry gjorde sig dum med flit.
"tror du verkligen att Harry kommer komma med tåget" sa Remus och såg på Lily såg orolig ut.
Harry, som blev alltmer desperat, frågade efter tåget som avgick klockan elva, men vakten sade att det inte fanns något tåg som gick då. Till slut stegade vakten iväg därifrån muttrande om folk som slösade bort ens tid. Harry kämpade hårt för att inte gripas av panik. Enligt den stora klockan ovanför tavlan med ankomsttider hade han tio minuter på sig för att kliva på tåget till Hogwarts och han hade ingen aning om hur han skulle göra det; han var lämnad åt sitt öde mitt på stationen med en koffert som han knappt orkade lyfta, en ficka full med trollpengar och en stor uggla.
James kände sig orolig, han hade aldrig haft det här problemet även om de hade kommit sent vissa gånger, han såg på Sirius som satt och stirrade på Lily, han hade slutat äta för stunden, för att få veta om Harry skulle komma med tåget.
Hagrid måste ha glömt att tala om någonting för honom som man måste göra, i stil med att knacka på den tredje tegelstenen på vänster sida för att koma in i Diagongränden. Han undrade om han skulle ta fram sin trollstav och börja knacka på biljettboxen mellan perrong nio och tio.
"NEJ" utbrast Remus och Lily hoppade till och såg på honom.
"Varför inte det" sa Lily och såg på honom.
"därför att Det kan bli missförstånd" sa Remus och såg på Sirius som gned sin svank.
"vi gjorde det ett år och en gammal dam ställde sig bredvid och efter ett tag så fick vi stryk av hennes käpp efter ett par minuter" sa Sirius och såg på James som nickade medan Lily höll för munnen för att inte skratta.
I samma ögonblick passerade en grupp människor alldeles bakom honom och han uppfångade några ord av vad de sade.
"… fullpackat med mugglare förstås…"
"Ja, han har hittat andra häxor eller trollkarlar" sa James och såg mycket glad ut.
Harry svängde runt. Rösten han hade hört kom från en knubbig kvinna som pratade med fyra pojkar, allesammans med eldrött hår. Var och en av dem sköt en likadan koffert som Harry framför sig – och de hade en uggla.
Med bultande hjärta sköt Harry sin bagagekärra efter dem. De stannade och han gjorde samma sak precis så nära dem att han kunde höra vad de sade.
"Vad var det för nummer på perrongen nu igen?" sade pojkarnas mamma.
"Nio och tre kvart!" pep en liten flicka, också rödhårig, som höll henne i handen. "Mamma, kan inte jag få åka…"
"Du är inte tillräckligt gammal Ginny, var tyst nu. Se så Percy, gå först du."
"vem tror du det är som är deras föräldrar vi borde känna dem" sa Sirius och lutade sig framåt.
"Weasley, tror jag" sa James och såg på Sirius som nickade.
"killar kan vi läsa genom detta så kanske vi får veta vem som deras föräldrar är" sa Remus och såg på dem.
Den av pojkarna som såg ut att vara äldst marscherade i väg mot perrong nio och tio. Harry följde honom med blicken och försökte låta bli att blinka så att han inte missade det, men just som pojken kom fram till skiljelinjen mellan de båda perrongerna kom en stor skara turister insvärmande framför Harry och då den sista ryggsäcken äntligen dragit bort, hade pojken försvunnit.
"Fred, du är näst i tur" sade den knubbiga kvinnan.
"Jag är inte Fred, jag är George" sade Pojken. "Hur i fridens namn, kvinna, kan du kalla dig själv mor? Kan du inte se att jag är George?
"Förlåt, käraste George."
"Jag skoja bara, jag är Fred" sade pojken och så satte han i väg. Hans tvillingbror ropade efter honom att han skulle skynda sig och det måste han har gjort för sekunden senare var han borta – men hur hade han burit sig åt?
Nu gick den tredje brodern raskt mot biljettspärren, han var nästan framme, och sedan, helt plötsligt var han ingenstans. Det fanns ingenting annat att göra.
"Ursäkta mig" sade Harry till den knubbiga kvinnan.
"Hej lille vän" sade hon "första gången du ska till Hogwarts? Ron är också nu."
"Han är verkligen artig när han frågar" konstaterade James och såg på Lily som nickade hon med hon undrade hur Harry kunde vara så vänlig när hans kusin inte var det.
Hon pekade på den sista och yngste av sina söner. Han var lång, mager och gänglig, med fräknar, stora händer och fötter och en lång näsa.
"Ja" sade Harry. "Saken är… saken är den att jag inte vet hur jag ska…"
"Hur du ska komma till perrongen?" sade hon vänligt och Harry nickade.
"var inte orolig" sade hon. "allt du behöver göra är att gå raka vägen fram emot spärren mellan perrongerna nio och tio. Stanna inte och var inte rädd för att du ska krascha in i den, det är väldigt viktigt. Bäst att göra det lite halvspringande om du är nervös. Sätt i gång, få nu före Ron."
"Ähum… okej" sade Harry.
Han svängde runt med bagagekärran och stirrade på spärren. Den såg väldigt stark och kraftig ut. Han började gå mot den. Folk som var på väg till perrong nio och tio trängde och skuffade honom. Harry gick fortare. Han skulle smälla rakt in i den där biljettspärren och då skulle han vara riktigt illa ute; han lutade sig fram över bagagekärran och började springa med väldig fart, spärren kom närmare och närmare, han skulle inte kunna stanna, bagagekärran var utom kontroll, han var ett par decimeter bort, han slöt ögonen och beredde sig på kraschen… Den kom inte… han fortsatte att springa… han slog upp ögonen.
Ett mörkrött ånglok stod och väntade vid en perrong packad med folk. På en skylt upptill stod det Hogwartsexpressen, kl. 11. Harry tittade bakom sig och såg ett portvalv i smidesjärn där biljettspärren hade varit med orden Perrong nio och tre kvart högst upp. Han hade klarat det. Rök från loket drev över huvudet på folk i den tjattrande hopen, medan katter i alla upptänkliga färger snodde sig hit och dit mellan benen på dem. Ugglor hoade liksom misslynt till varandra ovanför sorlet och skrapet från tunga koffertar.
De första vagnarna var redan packade med elever. Några av dem hängde ut genom fönstren och pratade med sina familjer och några slogs om sittplatserna. Harry sköt sin kärra utefter perrongen på jakt efter en tom sittplats. Han gick förbi en pojke med runt ansikte, som just sade:
"Farmor, jag har tappat bort min padda igen."
"Å, Neville" hörde han den gamla kvinnan sucka.
En pojke med dreadlocks var omgiven av en liten skara.
"Vi kan väl få ta oss en titt. Lee, var hygglig nu"
"Låter som om han kommer få ett intressant år" sa Remus och såg på James som nickade han hoppades att hans son skulle klara av sitt första år.
Pojken lyfte upp locket på en ask han höll i famnen och folk omkring honom skrek och tjöt då någonting inuti den stack ut ett långt hårigt ben.
Harry pressade sig vidare genom trängseln tills han fann en tom kupé nära änden av tåget. Han satte först in Hedwig i den och började sedan skjuta och släpa sin koffert mot tågdörren. Han försökte dra upp den för fotsteget, men orkade knappt lyfta den ena änden och tappade den två gånger på foten så det gjorde ont.
"Jag minns inte att det var så tunga" sa Lily och såg på Remus som nickade.
"Jag fick hjälp av min far" sa James och såg på Sirius som nickade han med.
"Vi alla fick hjälp första året av våra föräldrar, andra året så hjälpte våra vänner oss" sa James och såg på de andra som nickade.
"Vill du ha ett handtag?" Det var en av de rödhåriga tvillingarna som han hade följt efter genom biljettspärren.
"ja tack" flämtade Harry.
"Ohoj, Fred! Kom hit och hjälp till!"
Med tvillingarnas hjälp blev kofferten slutligen instuvad i ett hörn av kupén.
"Tack så mycket" sade Harry och strök det svettiga håret ur ögonen.
"vad är det där?" sade en av tvillingana plötsligt och pekade på Harrys blixärr.
"Jösses" sade den andra tvillingen "är du…?"
"Ja, de är han" sade den första tvillingen. "Vist är du?" tillade han och vände sig till Harry.
"Vad då?" sade Harry.
"Harry Potter!" utbrast tvillingarna i kör.
"Jaså, han" sade Harry.
James låg på golvet och skrattade Sirius tittade på boken.
"Han måste verkligen inte hört sitt namn ofta" sa Sirius och såg på James som nickade.
"det är inte klokt men det är bästa kommentaren som han hade kunnat säga" sa James och såg på Lily som rullade med sina ögon.
"Jo, det är jag, menar jag."
De båda pojkarna stod och gapade på honom och Harry kände hur han rodnade. Sedan kom till hans lättnad en röst svävande in genom den öppna tågdörren.
"Fred? George? Är ni där?"
"Vi kommer, mamma."
Med en sista blick på Harry hoppade tvillingarna ner från tåget. Harry slog sig ner närmast fönstret, där han till hälften dold kunde betrakta den rödhåriga familjen på perrongen och hörde vad de sade. Mamman hade just tagit fram sin näsduk.
"Ron du har fått nånting på näsan."
"Det där är verkligen inte snällt gjort" muttrade James som viste att hans mamma hade försökt göra likadant.
"hade det varit bättre att låta det vara kvar" sa Lily och stirrade på honom.
"Ja, det är nästan att visa att man inte kan stå på egna ben Lily, som kille vill man inte bli klassad som mammas pojken inte på perrongen inte för ens första år" sa James och såg på Lily som skakade på huvudet.
Den yngsta pojken försökte slingra sig undan, men hon grep tag i honom och började gnida honom på nästippen.
"Mamma… släpp mig" Han vred sig loss.
"Ååå har söta lille Ronnie fått nånting på lilla nosen?" sade en av tvillingarna.
"Håll klaffen" sade Ron.
"Var är Percy?" sade deras mamma.
"Han kommer nu"
Lily avbröt sig när hon såg att albumet som låg på det lilla bordet mellan dem vibrerade och visade nu fyra pojkar alla med rött hår, i olika längd.
"Det måste vara familjen som vi just har läst om" sa Remus och såg på bilden.
"de där är tvillingarna" sa Lily och pekade på två av dem.
"hoppas att Harry blir vän med någon av dem" sa James och han tyckte familjen såg bekant ut på något sätt.
Den äldste pojken kom klivande inom synhåll. Han hade redan bytt till sin böljande svarta Hogwartsklädnad och Harry lade märket till ett glänsande märke i rött och guld på hans bröst med bokstaven P på.
"Han kommer att bli sökare" utbrast James och tystnade när Lily stirrade på honom.
"Kan inte stanna länge, mamma" sade han. "Jag sitter längst farm, prefekterna har två kupéer för sig själva…"
Remus såg sig omkring och stirrade på lappen som nu hade uppenbarat sig i rummet, Lily såg på honom.
"så där höll det på förut när böckerna och fotoalbumet kom" sa Lily och såg på Remus som hade hämtat lappen.
"vad står det" sa James och såg på Remus som vände och vred på lappen.
"ingenting" sa Remus och såg sakta hur bläcket kom fram.
"jo nu ser jag" sa Lily och höll ut handen för att få den.
Till marodörerna:
Förklaring till vilka Weasley tvillingarna är kommer snart fram. Bör bara tillägga att ni är deras största idoler och jag hoppas innerligen att Ni inte har delat denna hemlighet med er vän Slingersvans, det är ytterst viktigt att ni inte berättar något för honom men också viktigt att Ni inte behandlar honom annorlunda.
Till Lily.
Du kommer lära dig att utså dessa tre mäns egenheter, oroa dig inte du kommer att klara av dem
Er vän från framtiden.
Lily såg på killarna och de stirrade på lappen som Lily just hade läst.
"Å, är du prefekt, Percy?" sade en av tvillingarna och såg ytters förvånad u. "Du borde ha sagt nåt, vi hade ingen aning."
"Vänta lite, jag tror jag kommer ihåg att han sa nåt on det" sade den andra tvillingen. "En gång…"
"Eller två gånger…"
"En minut…"
"Hela sommaren…"
"Ä, håll klaffen på er" sade Prefekten Percy.
"Hur kommer det sig förresten att Percy har fått en ny klädnad?" sade en av tvillingarna.
"Därför att han är prefekt" sade deras mor ömt.
"Då så, kära du, hoppas du får en fin termin. Skicka mig en uggla när du kommer fram."
Hon kysste Percy på kinden och han gav sig i väg. Sedan vände hon sig till tvillingarna.
"Och ni båda, uppför er nu ordentligt det här året. Om jag får en enda uggla till som talar om för mig att ni har…. Att ni har sprängt en toalett i luften eller…"
"Sprängt en toalett i luften? Vi har aldrig sprängt nån toalett"
"Fin idé i alla fall, tack sak du ha mamma"
"Det var inte roligt. Och se efter Ron"
"oroa dig inte, lilla rara Ronnieponken kan vara trygg med oss"
"Håll klaffen" sade Ron igen. Han var nästan lika lång som tvillingarna redan och näsan var fortfarande skär där hans mamma hade gnidit den.
"Mamma, vill du höra en sak? Kan du gissa vem vi just mötte på tåget?"
Harry lutade sig hastigt tillbaka så att de inte kunde se att han tittade på dem.
"Den där svarthårige pojken, du vet, som stod alldeles intill oss på stationen? Vet du vem det är?"
"Vem?"
"Harry Potter!"
Harry hörde den lilla flickans röst.
"Å mamma, får jag kliva på tåget och se honom, å, mamma, snälla du…"
"Du har redan sett honom, Ginny, och den stackars pojken är inte nånting man glor på som på zoo. Är det verkligen han, Fred? Hur vet du det?"
"Frågade honom. Såg hans ärr. Det syns faktiskt tydligt, ser ut som en blixt."
"stackars liten, inte konstigt att han var ensam. Jag undrade just. Han var väldigt artig när han frågade hur man skulle komma till perrongen"
"Strunt i det, tror du han kommer ihåg hur Ni-vet-vem ser ut?"
"Nej" utbrast Lily och tappade boken.
"Lily, jag tror att deras mor kommer säga åt dem att inte fråga" sa Remus och såg på Lily som nickade och tog upp boken från golvet.
Deras mamma blev med ens mycket sträng på rösten.
"Jag förbjuder dig att fråga honom, Fred. Nej, akta dig noga för det. Som om han behöver påminnas om det sin första dag i skolan."
En vissla tjöt.
"Skynda er på nu!" sade deras mamma, och de tre pojkarna klättrade upp i tåget. De lutade sig ut genom fönstret så hon kunde kyssa dem adjö och deras lillasyster började gråta.
"Gråt inte, Ginny, vi ska skicka dig massvis med ugglor."
"Vi ska skicka dig en Hogwartstoalett."
"George!"
"Jag skämtade bara, mamma."
Tåget satte sig i rörelse. Harry såg hur pojkarnas mamma vinkade och deras syster sprang halvt skrattande och halvt gråtandes för att hålla jämna steg med tåget tills det kom upp i för hög hastighet; då drog hon sig tillbaka och vinkade.
Harry såg flickan och hur mamma försvinna då tåget rundade kröken. Hus blixtrade förbi fönstret. Harry kände hur det spratt till inom honom av upphetsning. Han visste inte vad han var på väg till – men det måste vara bättre än det som han lämnade bakom sig.
Dörren till kupén gled upp och den yngste rödhårige pojken kom in.
"Är det nån som sitter där?" frågade han och pekade på sätet mitt emot Harry. "Det är fullt på alla andra platser."
Harry skakade på huvudet och pojken slog sig ner. Han kastade en hastig blick på Harry och tittade sedan kvickt ut genom fönstret och låtsades att han inte hade tittat. Harry såg att han fortfarande hade ett svart märke på näsan.
"Hej Ron" Tvillingarna var tillbaka.
"Hörru, Vi tänker gå till mitten på tåget, Lee Jordan har en jättespindel där."
"Okej" mumlade Ron.
"Harry" sade den andre tvillingen, "har vi presenterat oss? Fred och George Weasley. Och det här är Ron våran bror. Vi ses senare då."
"så det där är Weasley tvillingarna" sa James och såg närmare på kortet som de kunde nu se i albumet, det kunde bläddra i albumet på de få kort som det nu hade fått fram.
"tydligen, och om de inte kan så kommer inte ni kunna heller" sa Lily och stirrade på dem.
"vi får väl testa" sa Sirius och tog fram sin trollstav.
"Jag svär högtidligt att jag har nåt rackartyg i kikarn" sa Sirius och såg på albumet.
Lily såg hur ljuset flimrade till och såg på lappen som dalade ner från taket.
Kära Marodörer.
Jag sa till er att Tvillingarna Weasley inte kunde låsa upp albumet. Och eran hemlighet är säker hos dem, er son och sonson. Så fortsätt läs Ni slösar bara tid på detta.
En vän.
Lily skrattade och lämnade lappen till Remus som skrattade när han läste.
"James och Sirius, ni har blivit överlistade den här gången" sa Remus och gav honom lappen.
"Va" sa James när han såg på den. Lily viste att ordet som han hade fastnat på var sonson.
"Lily läs jag vill veta vad som gör tvillingarna Weasley som överlistar oss" sa James och la armarna i kors.
"Hej då" sade Harry och Ron.
Tvillingarna lät dörren glida igen efter sig.
"är du verkligen Harry Potter?" utbrast Ron.
Harry nickade.
"Jaså, jaha, jag trodde att det kunde vara nåt av Freds och Georges skämt" sa Ron. "Och har du verkligen fått, du vet…"
"vänta lite" sa Sirius och såg Lily som såg upp på honom.
"sa du skämt" sa Sirius och Lily nickade.
"JA det var vad boken sa" sade Lily och såg på James och Sirius som verkade tänka på något.
"så det är därför vi inte kan lösa det" sa James och såg på albumet.
"kan jag få fortsätta läsa" sa Lily och såg på James och Sirius som nu satt med huvudet tätt in till varandra.
"Läs " sa Remus och såg på Lily som nickade.
Han pekade på Harrys panna. Harry drog tillbaka luggen och visade blixtärret. Ron stirrade.
"Så det var där som Du-vet-vem…?"
"Ja" sade Harry "men jag kommer inte ihåg det."
"men deras mamma sa åt dem att inte fråga" sa Lily och kände hur Remus höll ner henne.
"Tekniskt sett så sa hon bara till Tvillingarna Lily dessutom så frågade han inte, Harry berättade utan fråga" sa Remus och såg på Lily som nickade.
"Ingenting?" sade Ron ivrigt.
"Joo… jag kommer ihåg en massa grönt ljus, men ingenting annat."
"Vad häftigt" sade Ron. Han satt och stirrade på Harry några ögonblick och sedan som om han plötsligt insåg vad han höll på med, tittade han hastigt ut genom fönstret igen.
"Är alla i din familj trollkarlar?" frågade Harry, som fann Ron precis lika intressant som Ron fann honom.
"Ähum… ja, jag tror det." sade Ron "Jag tror att Mamma har en syssling som är revisor, men vi talar aldrig om honom."
"så du måste känna till massor av trollkonster redan."
Weasley var tydligen en av de gamla trollkarlsfamiljerna som den bleke pojken hade talat om.
"Jag hört att du har bott hos mugglare." sade Ron "Hurdana är de?"
"Hemska – nej, förresten inte allesammans. Fast min moster och morbror och kusin är det, önskar att jag hade haft tre trollkarlsbröder i stället."
"Fem" sade Ron. Av någon anledning såg han dyster ut. "Jag är den sjätte i min familj som går på Hogwarts. Man skulle kunna säga att jag har en massa att leva upp till. Bill och Charlie har redan gått ut skolan – Bill var förste ordningsman och Charlie var Qudditchkapten. Nu är Percy Prefekt. Fred och George gör en hel del bus, men de får ändå riktigt bra betyg och alla tycker att de är jätteroliga. Alla väntar sig att jag ska lyckas lika bra som de andra, men om jag gör det, är det ingen större sak, eftersom de har gjort det först. Man får aldrig nånting nytt heller, med fem bröder. Jag har Bills gamla klädnad, Charlies gamla trollstav och Percys gamla råtta."
"Låter som att det är Weasley har legat i" sa Sirius med ett skratt.
"Jo men vem tror ni är hans hustru" sa James och såg på Lily som skakade på huvudet.
Ron stack in handen i jackan och drog fram en tjock grå råtta, som låg och sov.
"Han heter Scabbers och han duger ingenting till, han vaknar nästan aldrig. Percy fick en uggla av pappa när han blev utnämnd till prefekt, men de hade inte rå… jag fick Scabbers i stället, menar jag."
Rons öron blir skära. Han såg ut att tycka att han hade sagt för mycket, för han återgick till att stirra ut genom fönstret.
Harry tyckte inte det var någonting fel med att inte ha råd med en uggla. När allt kom omkring hade han aldrig haft några pengar i hela sitt liv förrän för en månad sedan, och det berättade han för Ron, allting om att vara tvungen att ha på sig Dudleys gamla kläder och aldrig få några riktiga födelsedagspresenter. Det tycktes muntra upp Ron.
"… och innan Hagrid berättade det för mig, visste jag ingenting om att jag var en trollkarl eller om mina föräldrar eller om Voldemort…"
Ron flämtade till.
"Jag hoppas verkligen att Harry inte kommer frukta namnet" sa Lily i en låg ton medan de andra såg på henne.
"Han kommer inte frukta det" sa Remus och såg på Lily som nickade.
"Vad är det?" sade Harry.
"Du sa Du-vet-vems namn!" sade Ron och lät både chockad och imponerad "Jag skulle ha trott att du, av alla…"
"Jag försöker inte visa mig modig eller nånting sånt genom att säga namnet" sade Harry "Jag visste bara inte att man inte borde göra det. Fattar du vad jag menar? Jag har massor att lära mig… och jag slår vad om" tillade han och gav för första gången uttryck år någonting som hade oroat honom på sista tiden, "jag slår vad om att jag är sämst i klassen."
"inte en chans med Lily Evens om mamma, och framför allt inte med James Potter som far till honom" utbrast Sirius och såg Lily som stirrade på honom.
"Vad ni båda två ligger bland det bästa i vårat år" sa Sirius och såg på Remus som nickade.
"Okej" sa Lily och undrade hur det kom sig att Sirius och James kunde så mycket om henne.
"Det kommer du inte vara. Det finns massvis med elever från mugglarfamiljer, och de brukar lära sig väldigt fort."
Medan de pratade hade tåget fört dem ut ur London. Nu rusade de i hög hastighet förbi fält fulla med kor och får. De satt tysta en stund och såg hur fälten och vägarna susade förbi. Vid halv tolvtiden hördes ett väldigt skrammel utanför i korridoren och en leende kvinna med gropar i kinderna sköt upp deras dörr och sade:
"Vill ni ha nånting från Vagnen, små vänner?"
Harry som inte hade fått någon frukost, hoppade upp från sätet, med Ron blev skär om öronen igen och mumlade att han hade smörgåsar med sig… Harry gick ut i korridoren.
Han hade aldrig haft några pengar till godis när han bodde hos Dursleys och nu hade han fickor som rasslade av guld och silver var han beredd att köpa så många Marsstänger han kunde bära, men kvinnan hade inga Mars. Däremot hade hon Bertie Botts bönor i alla smaker, Droobles bästa bubbelgum, chokladgrodor, pumpapastejer, kittelkakor, lakrisstavar och en massa konstiga godsaker som Harry aldrig hade sett i hela sitt liv. Eftersom han inte ville gå miste om någonting köpte han av alla sorterna och betalade kvinnan elva silversiklar och sju bronsknutingar.
"Det där är verkligen en sockerkick" sa Sirius och såg på boken.
"Inte ens vi köper så mycket socker under våra resor" sa James och såg på Lily som verkade rynka pannan.
"Jag hoppas bara han inte äter allt de där själv" sade Lily och såg på de andra.
Ron stirrade då Harry kom tillbaka till kupén med alltsammans och tippade ut det på ett tomt säte.
"Du är visst hungrig?"
"Utsvulten" sade Harry och tog en stor tugga på en pumpapastej.
Ron hade tagit fram ett knöligt paket och vecklade upp det. Inuti låg fyra dubbelsmörgåsar. Han särade på en av dem och sade:
"Hon glömmer alltid att jag inte gillar saltkött."
"Jag byter gärna mot en av de här" sade Harry och höll upp en pastej. "Varsågod, ta den…"
"Du vill nog inte ha den här, den är alldeles torr." sade Ron. "Hon har ont om tid, förstår du." tillade han hastigt, "eftersom vi är hela fem stycken."
"Äsch, ta en pastej nu, hör du" sade Harry som aldrig hade haft någonting att dela förut eller, vad det beträffar, någon att dela med. Det kändes trevligt att sitta där med Ron och glufsa i sig alla pastejerna och kakorna tillsammans (smörgåsarna låg bortglömda kvar).
"Vad är det här för nåt?" frågade Harry och höll upp ett paket med chokladgrodor. "Det är inte grodor på riktigt, va?" Det började kännas som om ingenting skulle förvåna honom längre.
"Nej" sade Ron "Men titta efter vad det är för ett kort, jag har inte nån Agrippa."
"Va?"
"Nej visst, det kan du förstå inte veta, det finns kort inuti chokladgrodorna, förstår du som man samlar på – berömda häxor och trollkarlar. Jag har ungefär fem hundra, men jag har inte Agrippa eller Ptolemaios."
Harry vecklade upp papperet på sin chokladgroda och plockade ut kortet. Det visade ansiktet på en man. Han bar halvmånformade glasögon, hade en lång krokig näsa och böljande silverfärgat hår och skägg och silvriga mustascher. Under bilden stod namnet Albus Dumbledore.
"Så de här är Dumbledore!" sade Harry
"Kom inte och säg att du aldrig har hört talas om Dumbledore!" sade Ron. "Kan jag ta en groda? Jag kanske får Agrippa – tack…"
Harry vände på sitt kort och läste:
Albus Dumbledore,
Nuvarande rektor för Hogwarts, Dumbledore, av måna ansedd som den största trollkarlen i modern tid, är särskilt berömd för sin seger över den onda trollkarlen Grindelwald 1945, för upptäckten av de tolv användningssätten av drakblod och verket om alkemi i samarbete med kollegan Nicolas Flamel. Professor Dumbledore tycker om kammarmusik och bowling med tio käglor.
"Jag har läst om Nicolas Flamel" sa Lily och såg på Remus som nickade.
"Var det inte han som hade tillverkat en vises sten" sa Remus och såg på bokens titel.
"vad är de Vises sten för något" sa Sirius och såg på dem.
"Du kommer säkert få veta det men jag gillar inte tanken på det" sa Lily och såg på Remus som nickade.
Harry vände fram andra sidan av kortet igen och såg till sin förvåning att Dumbledore ansikte hade försvunnit.
"Han är borta!"
"Ja, du kan ju inte vänta dig att han skall hålla till här hela dan" sade Ron "Han kommer tillbaka. Nej, jag fick Morgana igen och jag har redan sex kort med henne på… Vill du ha det? Du kan börja samla."
Rons blick vandrade i väg mot högen med chokladgrodor som väntade på att vecklas upp ur sina höljen.
"Varsågod och ta för dig" sade Harry "Fast i mugglarvärlden, förstår du, där stannar folk kvar på fotografierna."
"Gör de? Va, Rör de inte på sig alls?" Ron lät häpen. "Vad Konstigt!"
Harry stirrade då Dumbledore smög sig tillbaka in i bilden på hans kort och gav honom ett litet leende. Ron var mer intresserad av att äta grodorna än att titta på korten med berömda häxor och trollkarlar, men Harry kunde inte ta ögonen ifrån dem. Snart hade han inte bara Dumbledore och Morgana utan också Hengist av Woodcroft, Alberic Grunnion, Kirke, Paracelsus och Merlin.
"Det är ingen dålig början" sa Remus och såg på Sirius som nickade de båda hade samlat länge.
"Tror ni han får en bra blandning av Bertie Botts bönor i alla smaker" sa James och såg på dem.
"Jag tror inte han kommer äta alla" sa Lily och sträckte ut bena framför sig.
Han slet till sist blicken från druidprästinnan Cliodna, som kliade sig på nasan, och öppnade en påse Bertie Botts bönor i alla smaker.
"Du måste se upp med de där" varnade Ron "När de säger alla smaker, så menar de det verkligen – du får alla de vanliga, du vet, som choklad och pepparmint och marmeladsmak, men du kan också få spenat och lever och komage. George tror att han fick en med snorgubbesmak en gång."
Ron tog en grön böna, tittade noga på den och bet i ett hörn.
"Bläää… ser du? Brysselkål."
"Jag hatar Brysselkål" sa Lily och ryste, hon mindes sina första bönor.
"Lily du är inte ensam att hata dem" sa Remus och kände sig glad över att inte vara ensam med det.
Det var trevligt att sitta där och äta bönor i alla smaker. De som Harry fick smakade rostat bröd, kokos, vita böner i tomatsås, jordgubbar, curry, gräs, kaffe, sardiner, och han var till och med modig nog att knapra av änden på en konstig grå böna som Ron inte ville röra och som visade sig vara peppar.
Landskapet som nu flög förbi fönstret blev allt vildare. De prydliga fälten var borta. Nu syntes skogar, slingrade floder och mörkgröna kullar.
"tänk att det var sista året som vi åkte till Hogwarts" sa James och såg på dem och det satt tysta en stund.
Det hördes en knackning på dörren till deras kupé och pojken med det runda ansiktet som Harry hade passerat på perrong nio och tre kvart kom in. Han såg gråtfärdig ut.
"Förlåt" sade Han "men har ni sett en padda nånstans?"
När de skakade på huvudet, gnällde han:
"Jag har tappat bort honom! Han smiter ifrån mig hela tiden!"
"Han dyker säkert upp" sade Harry.
"Jaa" sade pojken olyckligt "Ja, om ni ser honom…" han försvann därifrån.
"Fattar inte varför han är så bekymrad" sade Ron. "O, jag hade haft med mig en padda skulle jag tappa bort den så fort jag kunde. Fast jag tog förstås med mig Scabbers, så jag kan ingenting säga" Råttan snusade fortfarande i Rons knä.
"Vet ni vad" Sa Sirius helt plötsligt och såg på de andra.
"Nej vad är det nu du har kommit på" sa Lily och började massera sina tinningar hur skulle hon stå ut sju böcker med att han avbröt dem för ingenting.
"Det där påminner mig om Peter" sa Sirius och de alla stirrade på honom, Lily som inte kände till deras hemlighet, höjde ögonbrynen.
"Peter är expert på att sova överallt" sa James snabbt och gav Sirius en hård blick, han ville inte behöva förklara för Lily än. Lily skakade på huvudet.
"Han kunde ha dött utan att nån märkte nån skillnad" sade Ron upprört. "Jag försökte förvandla honom till gul i går för att göra honom mer intressant, men förtrollningen fungerade inte. Jag ska visa dig, titta här…"
Han grävde runt i sin koffert och drog fram en stav som såg väldigt sliten ut. Den hade stora hack här och var och var någonting vitt glittrade i änden.
"Enhörningshåret håller nästan på att sticka fram. Hur som helst…"
Han hade just höjt trollstaven när kupédörren gled upp igen. Pojken som hade förlorat sin padda var tillbaka, men den här gången hade han en flicka med sig. Hon var redan iförd sin nya Hogwartsklädnad.
"Har nån sett en Padda? Neville har tappat bort en" sade ho. Hon lät dominerande på rösten, hade massor med yvigt brunt hår och ganska stora framtänder.
"vi har redan talat om för honom att vi inte har sett den" sa Ron men flickan lyssnade inte, hon tittade intensivt på staven i hans hand.
"Å, håller du på att trolla? Får vi höra då"
Hon satte sig ner. Ron såg häpen ut.
"Ähum… som du vill."
Han harklade sig.
"Tusensköna, solsken, fina lena smör, denna dumma feta råtta gul nu gör."
James och Sirius låg på golvet och skrattade, de låg och log på marken.
"Killar" sa Lily och såg på dem.
"Vad men att han gick på det där" sa Sirius och såg på Lily som stirrade på honom.
"Sirius, James det där är inte roligt" sa Lily och såg på dem.
"förlåt men det var något som alla ren-blodiga gör emot deras barn, jag råka åt för det men James och Remus hindrade mig" sa Sirius och såg på Lily som såg förvånad på dem.
"standar skämt Lily" sa James och såg på Lily som nickade. Hon gillade det inte men det var något alla hade någon gång råkat ut för.
Han svängde med staven, men ingenting hade. Scabbers förblev grå och djupt insomnad.
"Är du säker på att det där är en riktig trollformel?" sade flickan. "Den är ju inte särskilt bra eller hur? Jag har prövat ett par enkla trollformler bara för övnings skull och alltsammans har fungerat för mig. Ingen i min familj har några som helst magiska krafter, så det var en jättestor överraskning när jag fick mitt brev, men jag blev jätteglad förstås, för det är ju den allra bästa trolldomsskolan som finns, har jag hört – jag har förstås lärt mig alla våra kursböcker utantill, hoppas bara att det ska räcka – jag är förresten Hermione Granger, vilka är ni?" allt det här sade hon väldigt fort.
"låter som hon är värre än Remus" sa Sirius och såg på Remus som stirrade på honom.
"men det kan vara så att hon inte har haft vänner eller att hon har bra vänner" sa Lily och såg på dem.
"Jag är Ron Weasley" muttrade Ron.
"Harry Potter" sade Harry.
"Är det verkligen du?" sade Hermione. "Jag vet förstås allt om dig – jag skaffade några extra böcker till bakgrundsläsning, och du står i Den moderna magins historia och Svartkonsternas uppgång och fall och i Nittonhundratalets största händelser inom trollkarlsvärlden."
"Gör jag?" sade Harry och kände sig förvirrad.
"Milda makter, visste du inte det, jag skall då ha tagit reda på allt jag kunde om jag hade varit du" sade Hermione. "Vet nån av er vilket elevhem ni ska tillhöra? Jag har frågat runt lite grann och jag hoppas jag hamnar i Gryffindor, det låter absolut bäst, jag har hört att Dumbledore själv var elev där, men Ravenclaw skulle nog inte vara så dumt det heller… Hur som helst är det bäst att vi går och letar efter Nevilles padda. Ni båda borde byta kläder för jag tror vi är framme snart"
Och hon gick sin väg och tog med sig pojken som hade förlorat sin padda.
"Vilket elevhem jag än ska tillhöra, så hoppas jag att hon inte hör till samma" sade Ron. Han slängde ner sin trollstav i kofferten igen. "En sån idiotisk trollformel – George gav den till mig, han visste säkert att den inte dög nånting till."
"Vilket elevhem hör dina bröder till?" frågade Harry.
"Gryffindor" sade Ron. Dysterheten tycktes falla över honom igen. "Mamma och Pappa tillhörde också det elevhemmet. Jag vet inte vad de skulle säga om jag inte gör det. Jag tror faktiskt inte Ravenclaw skulle vara så illa men tänk om jag hamnar i Slytherin"
"Är det det elevhemmet som Vol… Jag menar Du-vet-vem tillhörde?"
"Just det" sade Ron. Han slängde sig bakåt i sätet med ett nedslaget uttryck i ansiktet.
"Vet du, jag tycker att Scabbers morrhår är lite ljusare i ändarna" sade Harry i ett försökt att avleda Rons tankar från elevhem. "Vad gör förresten dina äldsta bröder nu när de har lämnat skolan?"
Harry undrade vad trollkarlar sysslade med när de väl hade slutat skolan.
"Charlie är i Rumänien och studerar Drakar och Bil är i Afrika och arbetar med nånting för Gringotts" sade Ron.
"Har du hört om Gringotts? Det har stått massor om det i The Daliy Prophet, men du får väl inte den hos mugglarna – några försökte råna ett säkerhetsvalv."
Harry stirrade.
"Är det sant? Vad hände med dem?"
"Ingenting, det är därför som det är en så stor nyhet. Man har inte fått fast dem. Pappa säger att det måste ha varit en mäktig ond trollkarl som kunde överlista Gringotts, men man tror inte att de tog nånting, det är det som är det konstiga. Det är klart att alla blir skrämda när nånting sånt här händer ifall Du-vet-vem skulle ligga bakom det."
"men han var ju borta" sa Sirius och såg på boken, hur kunde de nu tala som om han var tillbaka, James såg på boken han med.
"nja, det som sas var att ingen viste riktigt vad som hade hänt" sa James och såg på boken.
"jag tror vi kommer få veta" sa Remus och såg på Lily som tog upp den sista boken.
"Jag tror att den här boken kommer berätta de sista vi behöver veta" sa Lily och lät dem läsa titeln på böckerna.
"Jag har försökt att läsa dem, men det har samma förtrollning som albumet" sa Lily och rodnade.
"lika bra att vi läser dem i ordning" sa Sirius som de andra som nickade.
Harry funderade tyst fram och tillbaka på nyheten. Han började få en stickande känsla av rädsla varenda gång Du-vet-vem nämndes. Han antog att allt det här ingick när man trädde in i den magiska världen, men de skulle ha varit betydligt angenämare att säga "Voldemort" utan att bekymra sig.
"det är ju skönt att han inte vill säga Du-vet-vem" sa James som alltid hade hatat det där sättet.
"Vilka är med i ert Quidditchlag?" frågade Ron.
"Ähum… jag känner inte några" erkände Harry.
"Va?" Ron såg förbluffad ut. "Å, vänta bara, det är det bästa spelet i världen" och han satte i gång att förklara allt om de fyra bollarna och de sju spelarnas placering, beskrev berömda matcher han hade varit på tillsammans med sina bröder och kvasten han gärna ville köpa om han hade pengar. Han höll just på att gå igenom de finare poängerna med spelet för Harry när kupédörren sköts upp ytterligare en gång, men det var inte Neville, pojken som hade förlorat sin padda eller Hermione Granger den här gången.
Tre pojkar steg in och Harry kände omedelbart igen den i mitten: det var den bleke pojken från madam Malkins klädbutik. Han tittade på Harry med betydligt större intresse än han hade visat borta i Diagongränden.
"Är det sant?" sade han. "Alla i tåget säger att Harry Potter sitter i den här kupén. Det är alltså du?"
"det låter verkligen som En Malfoy" sa James och stirrade på boken.
"Ja" sade Harry.
Han betraktade de andra pojkarna. Båda två var tjocka och satta och såg oerhört elaka ut. Där de stod på var sin sida om den bleke pojken såg de ut som livvakter.
"Ja det här är Crabbe och det här är Goyle" sade den bleke pojken vårdslöst då han märkte vart Harry tittade. "Och jag heter Malfoy, Draco Malfoy"
"Det är inte sant" mumlade Lily och höll hårt i boken.
"Jag sa ju att det var en Malfoy" sa Sirius och såg på Lily som skakade på huvudet. Lily drog ett andetag och fortsatte läsa.
Ron gav ifrån sig en lätt hostning som kunde ha dolt en fnissning. Draco Malfoy såg på honom.
"Du tycker kanske att mitt namn är lustigt? Vem du är behöver man i varje fall inte fråga. Pappa talade om för mig att alla Weasley har rött hår, fräknar och flera barn än de har råd med." Han vände sig till Harry igen.
"Du kommer snart att upptäcka att vissa trollkarlsfamiljer är bättre än andra, Potter."
Lily händer darrade hon hade hatat Malfoy länge, men hon hatade att de som ansåg att det var bättre.
"Lily lugna ner dig" sa Remus och la en hand på Lilys axel, James försökte ta boken ur hennes händer.
"nej jag skall läsa detta" sa hon.
"Du måste se till att du inte skaffar vänner av fel stort. Jag kan hjälpa dig med det"
Han höll fram handen för att skaka Harrys, men Harry tog den inte.
"Tack, men jag tror att jag alldeles själv kan se vilka som är av fel sort" sade han kyligt.
Draco Malfoy blev inte röd, men en skär skiftning visade sig på hans bleka kinder.
"Jag skulle vara försiktig om jag var du Potter" sade han släpigt. "Om du inte är lite hövligare kommer du att gå samma väg som dina föräldrar."
"Sirius" utbrast James och försökte fånga Lily som var på väg emot dörren.
Lily gjorde allt för att ta sig ut ur rummet, men Sirius och James båda var duktiga att hålla henne kvar.
"SIRIUS flytta på dig" skrek Lily och såg på Sirius om stod framför dörren.
"Lily lugna ner dig, vi skall läsa böckerna först innan du får lov att döda honom" sa James och försökte lunga ner Lily.
Remus såg på boken och sedan såg han på ljuset som flimrade till och en ny lapp kom ner.
Remus tog upp den och skrattade.
"Sirius låt henne försöka" sa Remus och såg hur hans båda vänner stirrade på honom.
"Vad är det nu" fräste Lily och såg på lappen som Remus höll i.
Till Lily och marodörerna.
Jag kan säga med säkerhet att ingen av er kommer kunna lämna rummet i vredesmod, ni kan tacka Professor McGonagall för hjälpen, för dessa förhäxningar och förtrollningar. Så låt Lily försöka ta sig ut ur rummet.
Er vän.
Lily stirrade på lappen och satte sig ner.
"Hur kan hon ha stängt in oss," Lily och såg på brevet.
"Tydligen så kan hon göra det" sade James.
"okej vi fortsätter och läser" sa Lily och tog upp boken igen.
"De visste inte heller vad som var bra för dem. Om du drar omkring med slödder som Weasleys och den där Hagrid kommer det att färga av sig på dig."
Båda Harry och Ron reste sig upp. Rons ansikte var lika rött som hans hår.
"Säg om det där" sade han.
"Jaså, nu tänker slåss med oss, va?" hånlog Malfoy.
"Ja, om ni inte ger er iväg härifrån med detsamma" sade Harry morskare än han kände sig, för Crabbe och Goyle var mycket större än både han och Ron.
"Men vi har ingen lust att ge oss i väg eller hur, grabbar? Vi har ätit upp all vår mat och ni verkar fortfarande ha en del kvar."
Goyle sträckte sig efter chokladgrodorna bredvid Ron – Ron tog ett språng framåt, men innan han hade så mycket som petat på Goyle, gav Goyle ifrån sig ett fruktansvärt tjut. Råttan Scabbers hängde från hans finger, med de vassa små tänderna djupt begravda i Goyles knoge – Crabbe och Malfoy backade undan medan Goyle vrålande svängde runt, runt med Scabbers, och när Scabbers till slut flög av fingret och slog i fönstret, försvann de alla tre samtidigt. Kanske de trodde att det fanns flera råttor på lur bland godsakerna eller kanske de hade hört steg, för en sekund senare stod Hermione Granger inne i kupén.
"Vad har ni haft för er här?" sade hon och tittade på godiset som låg utspritt över hela golvet och Ron som lyfte upp Scabbers i svansen.
"Jag tror att han har tuppat av efter smällen han fick" sade Ron till Harry. Han tittade närmare på Scabbers. "Nej, jag kan inte tro det, han har somnat igen."
Och det hade han.
"Har du träffat Malfoy förut?"
Harry berättade om deras möte i Diagongränden.
"Jag har hört talas om hans familj" sade Ron Bistert. "De var bland de första som kom tillbaka till våran sida efter att Du-vet-vem hade försvunnit. Sa att de hade blivit förhäxade. Min pappa tror inte att på det. Han säger att Malfoys pappa inte behövde nån förevändning för att gå över till Den mörka sidan." Han vände sig till Hermione. "Kan vi göra nånting för dig?"
"Det är bäst ni skyndar er att ta på era klädnader, jag har just varit längst fram i tåget för att fråga föraren och han säger att vi är nästan framme. Ni har väl inte slagits? Ni kommer att sitta illa till innan vi ens kommer dit!"
"Scabbers har slagits, inte vi" sade Ron och gjorde en grimas åt henne. "Skulle du vilja vara vänlig och lämna oss medan vi klär om?"
"Visst, jag kom bara in hit för att folk uppför sig väldigt barnsligt och rusar fram och tillbaka i korridorerna" sade Hermione med överlägsen röst "Och du är förresten smutsig på näsan, vet du om det?"
"Gud vad hon är dryg" sa Sirius lågt och såg på dem.
"Sirius" sa Lily och stirrade på honom.
Ron blängde på henne då hon gick. Harry kikade ut genom fönstret. Det började bli mörkt. Han kunde se berg och skog under en djupröd himmel. Tåget verkade mycket riktigt sakta farten. Han och Ron tog av sig jackorna och drog på sin långa svarta klädnader. Rons var lite för kort för honom, man kunde se hans gymnastikskor under den.
En röst ekade genom tåget:
"Vi kommer fram till Hogwarts om fem minuter. Vill ni vara så vänliga att lämna ert bagage på tåget, det transporteras för sig till skolan." Harrys mage drog ihop sig till en knut av nervositet och han såg att Ron såg blek ut under fräknarna. De proppade fickorna fulla med det sista av godiset och slöt sig till skaran som trängdes i korridoren.
Tåget saktade in och stannade slutligen. Folk banade sig fram mot dörren och ut på en liten, mörk perrong. Harry huttrade i den kalla nattluften. Sedan kom en lykta guppande över huvudet på eleverna och Harry hörde en välbekant röst:
"Förstaårselever hitåt! E allt som de ska, Harry?"
Hagrids stora håriga ansikte log strålande mot honom över havet av huvud.
"Kom me här, följ efter mej – nåra fler förstaåringar? Se opp var ni går nu! Förstaårselever följer efter mej!"
Snavande och halkande följde de efter Hagrid nerför något som verkade vara en brant, smal stig. Det var så mörkt på båda sidorna om dem att Harry tänkte att det måste finnas tjocka träd där. Ingen sade just något. Neville, pojken som ideligen tappade bort sin padda, snörvlade till ett par gånger.
"Nu får strax se er första skymt av Hogwarts" ropade Hagrid över axeln, "bara runt kröken här"
"Jag minns första gången jag fick se Hogwarts" sa Lily och såg på killarna som log åt sina minnen.
"Jo det är ganska kul första året" sa James och såg hur Remus stönade.
Det hörde ett högljutt "Ååååå!"
Den smala stigen hade plötsligt mynnat ut vid kanten av en väldig svart sjö. På toppen av en hög klippa på andra sidan med fönster som gnistrade mot den stjärnbeströdda himlen, reste sig ett väldigt slott med många tinnar och torn.
"Inte fler än Fyra i varje båt!" ropade Hagrid som hade en båt för sig själv "Då så – FRAMÅT!"
Och flottan med småbåtar satte sig i rörelse, alla samtidigt, och led över sjön som var slät som glas. Alla satt tysta och stirrade upp mot det väldiga slottet ovanför. Det tornade upp sig över dem medan de fördes allt närmare klippan där slottet stod.
"Ner me huvet!" vrålade Hagrid då de första båtarna nådde fram till klippan;
"ärligt talat hur kunde ni missa det" sa Lily som just mindes att James och Sirius och några andra hade hamnat i vattnet.
"Det var James och Sirius, som ville undersöka vad som hände om man inte dukade" sa Remus och såg på dem.
"Och det var ganska kul" sa James och såg på Lily som skakade på huvudet.
De böjde allesammans på huvudet och de små båtarna förde dem igenom en ridå av järnek som dolde en bred öppning i klipphyllan. De gled fram genom en mörk tunnel, som verkade föra dem rakt under slottet, tills de kom fram till en sorts underjordisk hamn, där de kravlade sig ur båtarna upp på klipporna och småstenar.
"Hörru du där! E de här din padda?" sade Hagrid som kontrollerade båtarna då folk klev ur dem.
"Trevor!" skrek Neville glädjestrålande och höll fram händerna. Sedan klättrade de uppför en gång i klippan efter Hagrids lykta och kom till sist ut på slätt fuktigt gräs alldeles i skuggan av slottet. De gick upp för en stentrappa och skockade sig runt den enorma porten av ek.
"E alla här? Du där, har du din padda kvar?"
Hagrid höjde en jättelik näve och knackade tre gånger på slottsporten.
James såg på Lily när hon höjde blicken, Sirius satte sig upp och såg på henne.
"Lily du kan inte bara sluta så där" sa Sirius och såg på henne.
"Jo för kapitlet är slut" sa Lily och räckte över boken till Sirius som suckade tog emot de.
"okej jag skall läsa" sa Sirius och såg på det andra som satte sig bekvämt. Lily satte sig för att äta lite.
