Då kvällen kom var Bob dödstrött, och det märktes på honom. Hans föräldrar gav honom undrande blickar vid middagsbordet, eftersom han bara satt och petade i stuvningen med halvslutna ögon och hakan vilande i ena handen. Ann var inte i mycket bättre skick – hon hade svarta skuggor under ögonen, som skar av skarpt mot hennes bleka ansikte, och hon satt ovanligt tyst.
Det var sorgligt att se, för innan Krueger gjorde sitt intåg i deras liv hade det snarare varit svårt att få henne att hålla tyst.
- Ni ser ju fullkomligt slutkörda ut, påpekade deras mor till sist. Mrs Greenhope var en liten men auktoritär dam, och hon styrde sin lilla familj med ett gott hjärta och mycket oro. Mannen i huset, syskonens far, var gott och väl trettio centimeter längre än sin hustru och stark som en tjur, men han var också mycket godmodig och sävlig. Bob och Ann hade ännu inte berättat mycket om drömmarna för dem – dels för att de visste att de inte skulle bli trodda, men också för att ingen av dem ville oroa föräldrarna.
Därför rätade Bob på huvudet och log glatt emot dem, utan minsta lilla antydan till oro i blicken.
–Det har varit mycket i skolan ett tag nu. Det blir säkert bättre snart.
Det blir bättre så snart ni tar er tid att sova ut! Uppmanade fadern honom och lade ifrån sig tidningen han hade läst. Det är inte konstigt att ni två är trötta! Ni sitter uppe hela nätterna och spelar spel och sörplar i er kaffe. Det är nästan som om ni inte ville sova!
Bob skrattade förlägen och gned sig i pannan innan han svarade.
–Kom igen nu, farsan. Vi är dödströtta. Tro mig, jag vill inget hellre än att få några timmars djup, drömlös sömn just nu.
Ironin i det hela gick av förklarliga skäl rakt förbi den tilltalade, som skrattade och dunkade honom i ryggen.
–Så ska det låta! Så varför kryper ni inte i säng redan nu, så tar vi hand om disken ikväll!
Det låter som en bra plan, svarade Ann med en gäspning och reste sig hastigt upp från stolen. Utan att invänta svar grep hon tag i broderns arm och drog upp honom från hans plats. Syskonparet lämnade snabbt köket, och deras föräldrar stirrade efter dem och sedan på varandra.
De uppför sig faktiskt lite märkligt, påpekade den gråhåriga kvinnan bekymrat. Men hennes make skrattade bara och tog upp sin tidning igen.
De är tonåringar, älskling, och fyllda med hormoner och märkliga beteenden som inte ens den bäste psykolog skulle kunna förklara för oss. Det är inget farligt, om några veckor tar naturen ut sin rätt och dygnet faller på rätt köl för dem igen.
Syskonparet skyndade upp till Bobs rum och satte sig på sängen därinne. För några sekunder förblev de tysta och bara stirrade på varandra, och sedan omkring sig.
Rummet de befann sig i bar tydliga spår efter syskonens, och deras vänners, otaliga sömnlösa nätter. En kaffebryggare och ett tiotal odiskade koppar stod framme på det bastanta skrivbordet, och där stod också ett stort antal oöppnade colaflaskor, burkar med koffeintabletter, energidrycker, ljusstumpar och öppnade tändsticksaskar. Sängen var obäddad, de svarta lakanen låg i en enda röra, och på sängbordet stod fler colaflaskor. Framför den lilla tv:n låg flera olika tv-spel utslängda, samtliga genomspelade minst tre gånger vardera. Vid skivspelaren låg Bobs skivor slängda i en liknande oordning, och längst ned i högen befann sig de som innehöll lugnande, avslappnande musik. De som spelades för tillfället var band som Cradle of filth, Hammerfall och Legion of the damned, och det var också postrar med dessa band som prydde rummets väggar.
Ann lutade sig fram och tryckte på skivspelaren, och genast mullrade hårdrocken ut i rummet och hjälpte de trötta ungdomarna att hålla sig vakna. Bob lade en arm om sin systers axlar och kramade henne lätt och tröstande innan han reste sig upp igen och gick bort till skrivbordet.
Tio minuter satt syskonen på sängen igen med varsin mugg i handen. Bob hade kokat sin specialblandning åt dem – en del energidryck, en del cola, två delar kaffe och tre koffeintabletter. Koket smakade visserligen värre än bensin, men det fanns få saker som dög bättre då det gällde att hålla sig vaken.
För några minuter satt de där i tystnad och stirrade tankfulla ut genom fönstret, innan Ann tog till orda med låg röst.
–Jag är rädd, Bob. Om den där typen... om Krueger... verkligen kan skada oss via drömmarna... och det verkar som om det stämmer... så är vi verkligen illa ute. Vi måste ju sova någon gång, eller hur?!
Bob nickade stilla.
–Vi har klarat oss på tur hittills, syrran, men förr eller senare kommer någon av oss att råka riktigt illa ut. Jag önskar att jag kunde säga annorlunda, men jag har inte en aning om vad vi ska göra.
Han lutade huvudet tillbaka mot väggen och bet sig tankfullt i underläppen.
–Vi vet inte exakt vem Krueger är, varför han är ute efter oss eller hur det ens är möjligt att han kan angripa oss på det sätt han gör. Det finns inget om honom i stadsarkiven, och alla verkar bli döva och stumma när man nämner namnet. Antingen vet ingen något om honom, eller så har man valt att mörklägga honom av någon anledning. Ibland tycker jag att vi kämpar mot något helt hopplöst...
Han rynkade pannan och skakade tankfullt på huvudet.
–Men vad ni än säger... det var något med den där grabben, barnet. Jag kan inte förklara, allt jag kan säga är att jag har svårt att tro att han bara är ett trick av Krueger. Jag fick nästan en känsla av att han ville hjälpa mig.
Jag stötte på en tjej som kallade sig Tina i en av mina drömmar, svarade Ann bittert. Hon ville också hjälpa mig, ända fram till dess hon förvandlades till Krueger och försökte slita mig i bitar. Du kan inte lita på något du ser i drömmarna, Bob!
Hennes bror beslöt att inte argumentera med henne, eftersom han såg att hon var så trött att ett gräl nu skulle kunna leda till att hon blev hysterisk. Hans hjärta blödde då han såg sin älskade lillasyster i det här tillståndet, och hans hat mot den brännskadade mannen glödde ännu starkare. Han höll på att förstöra deras liv fullkomligt, och de visste inte ens varför!
–Kanske kommer uppgifterna om Lantz och Thompson att leda någon vart, föreslog han för att muntra upp henne. Hon nickade med tvivlande min, men svarade inte. Bob försökte le mot henne, och bände slutligen muggen ur hennes hand.
Ann, du är slutkörd. Snälla du, försök att sova lite.
Han lade märke till hennes ansiktsuttryck och tillade hastigt:
–Jag lovar att sitta uppe och hålla ett öga på dig hela tiden, okay? Jag väcker dig så fort jag ser minsta lilla tecken på att du är i trubbel.'
Flickan såg fortfarande tveksam ut, men hon visste att brodern hade rätt – det var bättre att hon sov nu, under kontrollerade former, än att hon somnade medan ingen var till hands som kunde hålla ett öga på henne. Hon kramade hastigt hans hand och viskade ett hastigt tack innan han flyttade sig ur vägen och drog fram en stol till sängen.
Ann kröp ihop under den svarta filten på sängen, och sov praktiskt taget innan hennes huvud hade nått fram till kudden. Så hennes bror satte sig ordentligt på stolen, med sin mugg i handen, och hans ögon var oavvänt fästade på lillasysterns ansikte.
Redan under de första fem minuterna sjönk hans huvud ned mot bröstet flera gånger, men han vaknade alltid upp av den lätta sammanstötningen och rätade på sig igen. Han var dock så trött att det kändes som om benen i hans kropp varit gjorda av massivt bly, och han blev snart tvungen att resa sig upp och blanda till ännu en av sina vidriga kaffedrinkar.
Han höll hela tiden ett öga på sin syster, men Ann såg ut att sova djupt och drömlöst. Trots det var han mycket orolig – hon behövde sömnen, men han väntade sig varje sekund att se henne blöda, eller att hon skulle vakna upp skrikande i vild panik.
Minuterna drog ut och blev så småningom till timmar, och Bobs tålmodiga vaka fortsatte samtidigt som innehållet i kaffebryggaren fortsatte att sjunka.
Samtidigt, åtta hus längre bort på Elm street, satt Brogun uppe i ett liknande, men ensamt nattvak.
Han tillbringade ungefär hälften av sina nätter hemma hos Bob och Ann, där de kunde hjälpa varandra att hålla sig vakna, och han hade kommit att frukta de nätter han tillbringade ensam. Det var svårt att hålla sig vaken när man var alldeles ensam och inte hade någon att tala med – och om man råkade somna så var det med vetskapen om, att det inte fanns någon närvarande som skulle skaka liv i en om mardrömmarna kom. Men några nätter måste han tillbringa hemma, för sina föräldrars rum.
Den unge mannen grimaserade lätt och stirrade okoncentrerat på tv-rutan framför sig. Han satt i familjens hemtrevliga vardagsrum, ihopkrupen i soffan, och i handen balanserade han en av de vidriga kaffedrinkar som Bob hade gett honom receptet till. Men inte ens den mängden med koffein och socker kunde längre göra jobbet ordentligt – han var så trött att omvärlden gick i spiraler för ögonen på honom.
I bakgrunden spelade en gammal platta med Hammerfall, och han lyssnade till texten med ett halvt öra samtidigt som han funderade på om han skulle orka resa sig upp och sätta igång en film.
Han lutade långsamt huvudet bakåt, mot nackstödet på soffan, och höll ögonen oavvänt riktade mot fönstret. Då och då drack han av kaffedrinken, och han misstänkte någonstans i bakhuvudet att den var det enda som höll honom vaken just nu.
Hans huvud flyttades stötvis från punkt till punkt, som om det försökte hitta en plats där det skulle balansera av sig självt, och plötsligt rätade han på nacken med ett ryck och skakade på huvudet – det var alltid lika otrevligt att vakna upp av att huvudet slog emot bröstet.
Han satte sig rakare upp i soffan, rättade frånvarande till några veck på jeansen, och koncentrerade sig sedan fullkomligt på musiken som flöt fram ur högtalarna.
Han och Bob hade suttit uppe otaliga nätter och löst världens problem till just den här texten, och han smålog igenkännande då han reste sig upp och lyfte upp termosen på soffbordet för att fylla på sin mugg.
We are the voices in the dark
inside the fire we are the
eternal spark that will guide the way
we are the stars up in the sky
we gather winds so you can fly
we are the light when youre sleeping
one, two, Freddys comin for you
three, four, better lock your door...
Muggen gick i tusen bitar då Brogun tappade den på trägolvet, och han stirrade med uppspärrade ögon på skivspelaren, som oskyldigt fortsatte att sända ut resten av texten till hårdrockslåten.
Mycket, mycket långsamt klev han över de splittrade porslinsflisorna och gick bort till skivspelaren.
Tvekande sträckte han ut handen och rörde vid displayern, och då hans fingrar nådde fram fick han den bekräftelse han behövde – framsidan på spelaren öppnade sig helt oväntat, och en alltför välbekant hand, prydd med långa knivar och brännsår, sköt ut ur spelaren och grep tag om hans handled med ett järngrepp.
Den unge mannen slet sig loss innan Krueger hann få ett ordentligt tag och tog ett hopp bakåt – mot ett golv som plötsligt inte fanns längre. Innan han visste ordet av föll han med huvudet före, och vardagsrummets varma ljus ersattes snabbt av ett isande kallt mörker. Kruegers skratt ekade omkring honom, men slutade abrupt att ljuda i samma sekund som han slog i ett annat golv med ett högt brak.
Brogun låg kvar där han hade fallit för en sekund, kippandes efter andan och spänd som en stålfjäder. Men när ingenting hade hänt på några sekunder tog han mod till sig och lyfte långsamt upp huvudet och såg sig omkring.
Han blev inte förvånad då han upptäckte att han återigen befann sig i hus 1428, närmare bestämt i det skitiga pannrummet. Men att han inte blev förvånad innebar inte att han blev glad, och han svor över sin egen dumhet då han ställde sig mitt i rummet för att ha utkik åt alla håll.
Objudet kom minnet av Bobs skurna handled upp i hans huvud, och han drog ett hastigt, djupt andetag då han nu insåg vad det innebar.
–Fan ta dig, Krueger, muttrade han högt. Vem är du egentligen, och vad vill du oss?!
Svaret kom i form av ännu ett av de vidriga skratten, som ekade genom källaren från alla håll så att det blev omöjligt att avgöra varifrån det kom. Pannan flammade plötsligt upp strax till höger om honom, och hettan sköljde över honom som en explosion. Stanken av brända ben fyllde plötsligt luften, och han ryggade undan från pannan samtidigt som en lång eldstunga slog ut ur den. Men han var inte snabb nog, och smärtan då lågan träffade sidan av hans ansikte fick honom att rygga undan med ett skrik.
Genast slog han emot något, något isande kallt och mjukt, och då han snurrade runt stirrade han plötsligt på ett sönderruttnat, skuret lik. Maskar krälade i de tomma ögonhålorna, den söndertrasade huden var täckt med smuts, och det långa håret var dammigt och slitet.
Beniga, ruttnande händer klöste efter hans ansikte, och Brogun reagerade i paniken rent instinktivt – han kastade sig förbi den döda kroppen och började springa mot trappan som ledde upp ur källaren.
Då han riskerade en snabb blick bakåt, över axeln, såg han hur den döda kroppen fläktes upp vid bröstet och föll i delar. Och fram ur liket trädde Freddy Krueger, med sin rödgröna tröja täckt med blod och klohandsken glittrande på handen. Hans skratt ekade ännu en gång, och han vinkade retsamt åt Brogun samtidigt som hans brända ansikte förvreds i ett ondskefulllt grin.
–Varför så bråttom, Brogun? Frågade han. Jag trodde att du just hade blivit uppvärmd!
Brogun väntade inte för att höra resten av Kruegers dåliga skämt – han störtade snabbt uppför trappan och befann sig plötsligt i hallen, framför den igenspikade dörren. Det fanns som vanligt ingen väg ut, och Kruegers snabba steg ekade i trappan bakom honom.
Brogun vände sig smot dörren upp till övervåningen, men i samma sekund såg han en glimt av något märkligt och färgglatt genom ett av hallfönstrens galler. Han vände sig snabbt ditåt för att se var för trick Krueger nu hade för sig, men vad han fick se var inte alls något han hade väntat sig.
Genom fönstret kunde han se en grönskande slätt, full med blommor och genomskuren av en liten bäck. Himlen ovanför var kristallblå, och bilden var sammantaget en bild av idyll och skönhet. Mitt på slätten, med ansiktet riktat emot honom, stod en skepnad som var så skuggig att han inte kunde urskilja den ordentligt. Det såg ut att vara en man, men en man som inte alls påminde om Krueger. Han var smalare och mera finlemmad, och Brogun såg bara honom och kullen för två korta sekunder innan bägge bleknade bort.
Sedan brände Kruegers arm runt hans hals, och tre skarpa knivar skrapade emot hans ansikte.
John återvände för en enda, kort sekund till de blommande bergen för att få en överblick över situationen, och då han såg att Krueger gjorde sig redo att attackera nykomlingen som hade distraherats av hans uppdykande, insåg han att han inte skulle hinna fram i tid. Han slöt ögonen för en enda, kort sekund, och använde en stor del av sin styrka för att sätta käppar i hjulet på Krueger.
Ett ljussken blossade genast upp i mörkret som omgav främlingens dröm, och John insåg nöjt att hans krafter hade nått fram till sin destination. Han lämnade de blommande bergen utan att bry sig om att vänta för att se hur kampen gick – han var tvungen att komma fram snabbt, annars skulle två unga män förlora sina själar till Krueger under en enda natt.
Ett par sekunder tidigare hade Bob just konstaterat att hans syster fortfarande sov djupt, och att hon inte uppvisade några tecken på oro. Det gjorde honom inte helt lugn, eftersom det innebar att Krueger jagade någon annan den natten, men han var tvungen att förlika sig med tanken på att han bara kunde vaka över sin syster – det fanns inget han kunde göra för sina vänner.
Dyster, trött och illa till mods fyllde han på sin kopp för fjärde gången den kvällen, och lutade sig sedan mot väggen intill bokhyllan medan han gned sig i ögonen och undrade vems tur det var den här natten.
Som han stod där fylldes hans ögon plötsligt av ett märkligt, skarpt pipljud, och hans huvud for genast upp medan han såg sig omkring. Ljudet stannade kvar i huvudet på honom, men ingenting förändrades i övrigt, och innerst inne var Bob säker på att han inte hade somnat.
Han satte ifrån sig muggen och pressade händerna för öronen i ett försök att få stopp på oljudet, men det blev bara värre, skarpare och mera envetet. Till sist lät det som det utdragna oljudet från någon, som stod tätt intill och skrapade naglarna mot en griffeltavla. Och det blev värre och värre, tills ljudet tycktes leta sig nedför hans ryggrad och hotade att spränga hans trumhinnor.
Det var en stor lättnad då oväsendet upphörde lika plötsligt som det hade börjat, och Bob blinkade till och tog långsamt bort händerna från öronen. Han stod fortfarande lutad mot väggen, och när han nu kunde lyssna ordentligt igen insåg han att det inte hördes ett enda ljud i hela huset.
Han suckade, lättad över att ha kommit undan så lätt för natten – och väggen han stod lutad emot försvann.
Bob förlorade balansen totalt och föll handlöst in i det mörka hål som hade uppenbarat sig i stället för väggen. Han blev så förvånad att han inte ens kom sig för med att skrika – en sekund senare slog han emot ett varmt golv, och för en sekund låg han kvar där han hade fallit, rejält omskakad.
Sedan upptäckte han rörelse strax framför sig, och då han lyfte på huvudet insåg han att han hade landat framför två andra personer – Krueger, och Brogun. Den förre hade höjt knivarna för att skära till, och Brogun hölls fast mot hallväggen av några blodfärgade trädrötter som helt uppenbart var den brännskadade mannens verk.
–Dra åt helvete, Krueger! Hörde Bob sin vän spotta fram.
Den tilltalade skrockade lågt, och hans vidrigt sönderbrända fingrar rörde sig så att ljuset kom att glittra i hans knivar.
–Vi ses där, långe vän.
Sanningen var att Bob inte förstod någonting, men han var trots det blixtsnabbt på fötter, och sekunden innan Krueger hann göra slut på den storväxte unge mannen var hans framme. Kopparkniven glittrade ännu en gång i hans hand, och bladet begravdes precis i tid ända in till skaftet i fiendens exponerade ryggtavla.
Sticken var knappast nog för att få stopp på Freddy Krueger, men det överraskade honom totalt – han skrek till, och trädrötterna slackade sitt tag om Brogun såpass mycket att denne kunde slingra sig fri. Han rusade förbi Krueger och undvek med en hårsmån till godo det stick som riktades emot honom, och han var smart nog att inte börja fråga ut sin vän om varför han var där – de tvärvände och sprang upp mot övervåningen, bägge två.
Krueger drog svärande ut kniven ur sin axel och slängde iväg den. Den upplöstes till ingenting då den träffade golvet, och hans ögon smalnade då han insåg att den hade kommit till genom ganska så intelligent utnyttjad drömkraft – trots allt hade den skadat honom. Och varifrån hade egentligen den där andra grabben kommit ifrån?!
–Ungar, muttrade han för sig själv. De är ett jäkla plågoris.
Sedan tog han en genväg upp mot övervåningen för att kunna genskjuta sina små offerlamm. Men inte ens med jaktens hetta försvann hans nyfikenhet på hur Bob hade lyckats ta sig in i sin väns dröm på det där sättet.
På övervåningen skyndade under tiden de två kamraterna fram genom den förfallna korridoren, utan att veta vad de skulle ta sig till. De kunde inte höra Kruegers steg bakom sig, vilket i det här fallet var illa – det innebar att han kunde dyka upp vart som helst, och dra med sig alla typer av katastrofer.
Men de var ovilliga att stå kvar ute i korridoren och låta sig slaktas som ett par ankor, så Brogun sparkade hastigt upp en av de medfarna dörrar som ledde in i ett av sidorummen, och sekunden senare stod de inne i ett gammalt övergivet sovrum.
Rummet var mycket mörkt och smutsigt, och det enda möbelang som fanns kvar där var en gammal säng med en skitig madrass, en sprucken spegel som hängde på dörren, och en garderob vars dörrar stod på vid gavel och avslöjade de tomma hyllorna innanför. Bob hade sett det här rummet förut, men något var faktiskt annorlunda den här gången – på en av hyllorna i garderoben låg en liten, prydligt inbunden bok, som liknade den dagbok som hans syster då och då skrev i.
Han tog undrande ett steg närmare, men beslöt sedan att låta den vara – det kunde vara något slags trick från Krueger. I stället riktade han ögonen ut genom det igenspikade fönstret, och genom alla brädor och galler kunde han ana ett milt ljussken som förmodligen kom från hans eget sovrumsfönster.
Han och Brogun drog sig längre in i rummet, men det visade sig snabbt vara ett misstag. Med en smäll uppenbarade sig Krueger plötsligt i dörröppningen, och hans brända ansikte låg i så djupa skuggor under hattbrättet att det var omöjligt att se något annat än hans breda, otäcka leende.
–Ni borde inte ha haft så bråttom, uppmanade han dem beskt. Jag hann ju inte presentera er för helvetet!
Hans händer sköt ut, och i nästa sekund sprack golvet upp runt omkring dem. Förskräckta drog de sig närmare varandra, samtidigt som sprickan började vidgas – den gapade öppen på alla håll runt omkring dem, och lämnade dem bara en två kvadratmeter stor yta att stå på. Eldflammor blossade upp ur sprickan och omgav dem, och golvet runt omkring paret började snabbt att falla i bitar.
På nolltid hade nästan hela golvet försvunnit omkring dem, och i dess ställe gapade en glödande avgrund. Elden fanns överallt omkring dem, brände mot deras ansikten och flammade upp mot taket. Golvet under sängen åts snabbt upp av elden, och inför deras ögon störtade sängen ned i det glödande djupet och försvann. Garderoben följde strax efter, och sedan exploderade spegeln på dörren också i ett moln av glittrande skärvor.
Den lilla golvyta de unga männen hade kvar att stå på krympte också snabbt nu, och de blev snart tvungna att dra sig närmare varandra och ställa sig rygg mot rygg. Eldens dånande blandade sig med Kruegers skratt i rummet, och hettan hade nu börjat bränna dem på allvar.
–Om du har rätt i vad du sa, så verkar det här vara slutet på resan, Bob, sade Brogun med ett märkligt lugn i rösten trots att den hade gått upp några oktav.
Jag är rädd att du har rätt, gamle vän, svarade Bob och pressade sig bakåt för att undvika kanten, som nu glödde bara trettio centimeter från fötterna på honom. Han vägrade att ge Krueger tillfredsställelsen av att låta sin rädsla lysa igenom. Men tanken på att störta ned i det där brinnande helvetet och dö var inte tilltalande.
Deras situation var hopplös, och med tanke på var de befann sig blev de bägge två rejält överraskade då de plötsligt hörde en fullkomligt lugn röst tala till höger om sig:
–Vore jag ni, så skulle jag ta och försöka vakna upp. Som ni vet så har Krueger ingen makt i den verkliga världen.
De unga männen vände sig samstämmigt mot rösten, och stirrade i stum häpnad på dess ägare.
Strax intill dem satt en ung man – inte på ett stycke golv, utan mitt i luften som om ytan han satt på var osynlig. Han satt med benen korslagda och i en avslappnad och lugn ställning, med huvudet lite på sned, och betraktade dem uppmärksamt med sina löjligt blå ögon.
Brogun stirrade häpet, men Bob blev kanske inte fullt lika förvånad – även om han också häpnade över att se en ung man levitera i luften över en brinnande avgrund, så tyckte han sig känna igen det barn han hade träffat i drömmen dagen före. Pojken hade visserligen vuxit upp sedan senast, men de blå ögonen var desamma.
Den unge mannens hud var fortfarande lika sjukligt, mjölkigt vit, hans kroppsbyggnad var fortfarande mager, senig och spenslig, och hans ansikte hade samma grundläggande aura av outsäglig visdom blandad med barnslig nyfikenhet och intresse. Hans hår var långt, svart, ovårdat och stripigt, och hans kläder var tunnslitna och fläckiga. Han bar något slags kängor, ett par medfarna jeans, och märkligt nog en stickad tröja som var av exakt samma färg och modell som Kruegers. Han vilade hakan mot en smal, elegant hand, och hans ögon studerade dem outgrundligt.
Skepnaden var så bisarr att Brogun och Bob först bara stirrade, men eldens hetta återförde dem snart till verkligheten, och Brogun påpekade torrt:
–Vi skulle gärna vakna upp, kompis, men vi har inte så mycket att välja på. Vem är du – något av Kruegers trick?
Den unge mannen log lättjefullt mot honom.
–Han och jag är på sätt och vis i samma bransch, men tro mig – jag är inte något av hans knep, och jag är absolut inte en vän till honom.
I sådana fall har du en ganska så märklig klädsmak, påpekade Bob torrt och försökte ignorera det faktum att han nu nätt och jämt kunde balansera på golvstycket som fortfarande var kvar. Hettan brände smärtsamt mot alla hudpartier som inte täcktes av kläder, men främlingen tycktes fullkomligt opåverkad.
Det har du rätt i, men jag har aldrig tyckt att det är värt besväret att ändra, svarade han obekymrat. Han reste sig upp, och kom att stå mitt i tomma luften medan han studerade dem. Hans ögon var mycket fundersamma, som om det var något med dem han inte blev klok på.
Golvstycket som de två vännerna stod på knakade plötsligt till och började falla i bitar under fötterna på dem, och nykomlingen kastade en snabb blick nedåt innan han gick över till dem.
–Ni måste vakna nu.
Det vet vi! Men hur?! Frågade Bob halvt hysterisk samtidigt som han kände golvet ge vika helt under fötterna.
Så här!
Den unge mannen sträckte ut bägge händerna mot dem och placerade sina handflator mot deras pannor. Bägge två kände genast en chockvåg av smärta som knockade dem baklänges, bort från det nu nästan helt sönderbrända golvet, och fick dem att falla ned mot det brinnande infernot nedanför...
Bob och Brogun vaknade precis samtidigt, om än på olika platser. Bob upptäckte att han låg utsträckt på golvet nedanför den vägg som alldeles nyligen hade sugit in honom, medan Brogun for upp från soffan han hade somnat på så plötsligt att han höll på att välta soffbordet.
Då Bob på skakande ben reste sig upp från golvet och drog en hand genom håret upptäckte han genast, att han var delvis täckt av en ilsket röd bränna efter eldens hetta. Han vände snabbt blicken till Ann, men hans syster sov lika djupt som förut och verkade inte vara det minsta störd.
Med lätt skakande händer hällde Bob upp ännu en mugg av det nu halvljumma kaffet, blandade ut det och satte sig sedan på sin stol igen. På ett sätt hade mardrömmen gjort honom gott – han tvivlade på att han skulle kunna sova den här natten, ens om han försökte.
Brogun stängde med skakande fingrar av cd-spelaren och satte sig sedan ned igen för att samla sig lite.
Då han tittade i den stora spegeln som hängde över eldstaden blev han egentligen inte förvånad att upptäcka, att han hade ett stort och lysande rött brännsår på högra kinden. Dessutom var hans hud täckt av samma brännande, stickande ytliga skador som Bob hade vaknat upp till, och han kände sig av förklarliga skäl ganska skakis då han lutade sig tillbaka i soffan och drog några djupa andetag.
Bob hade haft rätt om Krueger, om att han kunde skada dem via drömmarna. Det var en någorlunda väntad, men ändå vidrig, upptäckt. Den enda ljusglimten var att Bob tydligen hade haft rätt även på den andra punkten – det fanns någon annan i drömmarna, någon som ville hjälpa dem.
Vem han var, varför han hjälpte dem, hur Bob hade hamnat i drömmen – det var saker som de måste prata med de andra om. Men främlingen var i alla fall en ljusglimt i en annars ganska så kolsvart situation.
Fast frågan var ju hur länge han skulle förbli en sådan. Brogun hoppades innerligt att han, vem han nu än var, kunde drömvärlden ännu bättre än Krueger. Annars visste han med sig att främlingen inte skulle vara till hands för att hjälpa dem längre till.
Broguns oro var väl befogad – Krueger hann uppfatta en glimt av inkräktaren då denne just hade sänt ut offerlammen ur drömmen, och han blev så rasande att han till och med glömde att dra några cyniska kommentarer. Han attackerade den överraskade unge drömdemonen utan att tveka en sekund, och John, vars krafter var ytterst försvagade, hade inget annat val än att fly in i närmaste dröm. Han hoppade från det övertända rummet, som nu höll på att återfå sitt ursprungliga utseende, och flyttade sig sedan så snabbt han kunde genom drömlandet.
Men Krueger var honom tätt i hälarna, och han förgiftade drömmarna omkring dem och gjorde det svårt för den försvagade unge mannen att fly fort nog. Vart han än vände sig tycktes världen bli rödgrön och bränd, och glittrande knivar existerade överallt.
John visste inte vad han skulle göra. Det här var första gången Krueger verkligen hade fått syn på honom, och han var klart i underläge. Han kunde inte ens fly fort nog, och han var väl medveten om att han skulle dö inom åtta sekunder om han stannade och försökte slåss.
Det var inte bra, men John hade inte överlevt sina många år i drömvärlden utan intelligens och snabbtänkthet. Han fortsatte att förflytta sig, lugnt och utan att drabbas av panik, och då han nådde en spricka mellan ett antal drömmar dolde han snabbt sig själv med sina sista krafter och slank ned i en av de drömmar som han lätt kunde nå.
Han kände genast att Krueger hade tappat bort honom, men han fortsatte ändå att röra sig, bortåt och bortåt, snabbare och snabbare.
Till slut måste han dock stanna och vila sig, eftersom hans krafter var fullkomligt utsugna. Utmattad vände han sig tillbaka mot det håll varifrån han kommit och lyssnade.
Ingenting. Inga ljud, ingen som kom springandes efter. Inget alls.
Han drog en djup suck av lättnad, och svor över sin egen oförsiktighet. Han hade dolt sig en sekund för sent, och det hade nästan kostat honom livet. Skulle han vara de där ungdomarna till någon hjälp så måste han börja ta det försiktigare.
John vände sig trött om för att fortsätta, och först nu insåg han att drömmens ägare stod alldeles intill honom och blängde på honom. Han stirrade oförstående tillbaka, och drog sedan djupt efter andan.
Hennes ansikte hade blivit äldre efter sexton år, men hon var sig ändå lik med sitt mjuka bruna hår och sina gröna ögon. Hon var Alice, flickan som en gång hade befriat honom, och hon såg verkligen inte ut att vara glad att se honom.
