AN: Hej igen alla. Öh. Jag vet inte vad jag har gjort. Men här är ett nytt kapitel. Det kommer antagligen förklara några saker, men om det är något som fortfarande är lite svårt att förstå så är det bara att fråga, så ska jag försöka svara så bra som möjligt. Och jag ska faktiskt inte lova att försöka uppdatera oftare, för vi alla vet hur bra det gick. Ja. Heh. Enjoy.

Thalia: Hej Thalia! Först tänkte jag säga - tack för att du liksom trott på mig hela tiden jag inte uppdaterat. Även om det kanske inte är uppenbart så har alla små "god jul", "gott nytt år" och "glad alla hjärtans dag" uppskattats väldigt mycket. Vad roligt att du äntligen skaffat ett konto, och jag hoppas att fler av dina fanfics kommer upp där. Är inte så insatt i HTTYD, så kommer tyvärr inte läsa dem, men läser gärna om du skriver andra. Ska absolut ta upp mer om hur Sirius gick som hund en hel dag, och om du har fler önskemål är det bara att skriva dem i en review eller ett PM så ska jag tänka på att försöka få med något då och då. Hoppas du gillar detta kapitlet!

Elvira: Hej Elvira! Även om det var evigheter sen du skickade din review på förra kapitlet så började jag le när jag kom ihåg den. Hoppas campingen var rolig, även om det var svinlänge sen. Kul att texten fick dig att skratta! Hoppas på samma reaktion i det här kapitlet, som kanske förklarar vissa saker...

Dora: Hej Dora! Skickade precis ett PM till dig om kap 7, om du inte sett det. Tack för grattiset (eller hur man nu säger det), även om det nu var väldigt länge sen... jaja, skit i det. Kul att du tyckte om LOTR-referenser! Och det med att det inte riktig var sammanhängande pga de olika spoiler reglerna är så simpelt som att ifall det är något de flesta vet går det att säga - är det något kanske tre-fyra vet får man inte berätta (om det kan störa reaktioner). Dock så är jag väldigt glömsk och byter hela tiden riktning när jag skriver. Vi får hoppas att utvecklas mer där! Hoppas kapitlet är bra!


Harry släppte boken på en gång då Tonks ropat, och med en kort blick på hennes hand som fortfarande var röd med en grön ton fick Harry att kolla på sin egna efter samma symptom.

"Allt är bra?" frågade mrs Weasley oroligt och synade Harrys hand noga från sin plats.

"Ja, det verkar så...", sade Hermione som tagit Harrys hand i sin för att undersöka den.

"Ska vi be madam Pomfrey att komma tillbaka?" frågade Remus, smått orolig eftersom den choklad han hade i väskan inte skulle göra någon nytta för Harry.

"Nej, nej, det är lugnt", försäkrade Harry dem. "Det är inget fel med mig."

"Harry, ta upp boken igen", bad professor Dumbledore. Harry tittade med en konstig blick på den gamle mannen och tog upp boken igen, vilket inte skadade honom.

"Men jag får den då!" sade Tonks och sträckte sig efter den.

"Visst, du får den", sade Neville nästan automatiskt, vilket fick honom att bli målet för någras undrande blickar.

Harry räckte boken till Tonks och hon tog triumferande tag i den.

"Det måste vara något med att vi inte hade börjat läsa den boken som jag tog i!" sade hon och såg på de andra för att försöka få en konfirmation på hennes påstående. "Här håll den", sade hon och kastade boken till Charlie, som bara kunde fånga den med hjälp av de reflexer han fått genom att studera drakar. Han gav ifrån sig ett halvhjärtat vrål och släppte boken på direkten.

"Hur… kan du då… förklara… detta?" frågade han ilsket och höll upp sina händer, som båda två var lika röda som hans hår, med osande mörklila rök stigandes från dem.

Tonks stirrade mållöst på hans händer, sen på sina och sedan på Harrys.

"Nu vet jag!" sade Hermione plötsligt.

"Gör du?" frågade Harry frågande.

"Ja", sade Hermione. "Vill ni höra min teori?"

De andra i rummet nickade, och McGonagall hade en gillande min.

"Jag skulle gärna vilja att… eh, du var… här? Det går att säga så, gissar jag på, så kan du vara snäll att komma hit."

Och återigen fylldes rummet av en mystisk stämning de hade känt sig osäkra vid, ifall de inte hade vart där innan.

"Jag förstår att du har listat ut min lilla gåta, flicka från Gryffindorhemmet. Låt mig höra."

"Det med Väktarna är ju lite skumt, tycker ni inte det?" började hon samtidigt som hon såg på Fenixordens medlemmar och på hennes vänner. "Det finns inte två Väktare till samma bok, eller hur?"

"Det är korrekt."

"Neville är uppenbarligen Väktare för De vises sten, eftersom han inte 'brändes' av boken. Harry verkar vara Väktare för hela serien, eftersom det inte finns två per bok. Vi andra har våra egna böcker, men det är inte klart vem som är tilldelad vilken bok än, men det kommer antagligen att visas på 'färgen', 'symbolen' eller på något sätt som vi inte listat ut än. Vem vet, kanske Neville eller Harry vet det!"

"Det stod ju Neville på den här boken..."

"Låt mig fortsätta."

"Men vad har det med min hand..."

"Tyst, Charlie, hon pratar ju", muttrade Ron.

"Jag tror att en Väktare måste ge tillåtelse för att hans eller hennes bok ska användas av en obehörig. I detta fall så behöver Neville eller Harry ge oss tillåtelse eftersom de verkar vara de behöriga för De vises sten."

"Korrekt."

"Sen så gissar jag också på att dessa 'ringar' som du talade om aktiveras när den tillhörande boken är slut. Stämmer det?"

"Jag svarar på ett villkor. Att ni kallar mig för Arche."

"Arche?" frågade professor McGonagall och vände sig till Dumbledore. "Jag känner igen det, gör inte du, Albus?"

"Jo, Minerva", svarade rektorn. "Men jag kommer inte på vart jag hört det. Min ålder börjar kanske ta tag i mig…" Det sista försvann i mummel.

"Kan du tala om för oss om miss Granger har rätt... Arche?" frågade professor McGonagall.

"Åh, hon har allt rätt. Men jag tänker försvinna nu, för ni borde börja med nästa kapitel." Hon fnittrade. "Lycka till, Harry."

Harry svalde när de andra vände sig mot honom, då han mycket väl visste vad Arche pratade om.

"Jaha. Jag har inte lust att läsa. Vill någon annan?"

"Jag vill läsa", sade Sirius och professor McGonagall stirrade på honom. "Vad?"

"Jag trodde aldrig att jag skulle höra dig säga de orden, mr Black", sade hon och log lite självbelåtet. "Men nu när du väl sagt det så finns det ingen återvändo. Kan du vara snäll att… eh, ge honom tillåtelse, mr Longbottom?"

"Um, ja. Såklart. Du får läsa, eh, Sirius. Här har du", sade pojken och reste sig upp för att räcka boken till Harrys gudfar. Harry själv bet sig i läppen, men försökte slappna av, då han var omgiven av vänner som inte skulle döma honom för något som bara kanske hänt. Sirius skulle aldrig såra honom med vilje, och lärarna skulle antagligen bara bli chockade eller något… hoppades han. Det var säkert inte ens i det här kapitlet heller, för han hade inte kommit till Hogwarts än, och om Harry gissade rätt så skulle det här kapitlet tas upp av tågresan med Ron, och första mötet med hans bästa vänner.

"Jag börjar, då", sade Sirius pompöst och harklade sig. "Okej, kapitel sex, Resan från perrong nio och tre kvart."

"Du kommer äntligen till Hogwarts", log Luna. De andra som börjat vänja sig vid hennes udda iakttagelser, som ofta var ganska uppenbara, kollade lite glatt på henne, men Hermione bet sig i läppen för att inte kommentera något självklart.

Harrys sista månad hos Dursleys var inte rolig. Visserligen var Dudley nu så rädd för Harry att han inte ville vistas i samma rum, och moster Petunia och morbror Vernon stängde inte längre in Harry i hans skrymsle, tvingade honom inte att göra någonting och skrek inte åt honom – i själva verket talade de inte alls till honom.

"Hur hemskt kan det vara?" frågade Ron. "De lämnade dig ifred, eller hur?"

"Att gå från att vara skriken på till att bli helt ignorerad? Inte det roligaste, faktiskt. Det var väl smått bättre ibland, men efter ett tag blev det faktiskt lite mer ensamt än vad det redan var..."

Ron öppnade munnen halvt för att säga något, men ångrade sig, och log lite medlidande åt sin bäste vän.

Halvt skräckslagna och halvt ursinniga uppförde de sig som om varenda stol Harry satt i var tom. Trots att det på många sätt var en förbättring, blev det faktiskt lite deprimerande efter ett tag.

Sirius slutade läsa ett litet tag och vände blicken mot Harry.

"Du fick väl..."

"Ja, jag fick mat. Du behöver inte fråga", svarade Harry, smått irriterat, innan Sirius ens hade hunnit ställa klart frågan.

"Jag var tvungen att kolla, hörru, du får ta och vänja dig med att ha någon som kollar hur du mår."

"Men tänk om jag inte behöver det?" sade Harry och suckade.

"Men tänk för att du gör det", svarade Sirius med nästan exakt samma ton, och log ett extra tillgjort leende. "Slut om det nu."

Harry höll sig på sitt rum, med sin nya uggla till sällskap. Han hade bestämt sig för att kalla henne Hedwig, ett namn som han hade hittat i Trolldomskonstenshistoria.

"Så det var därifrån du fick det!"

"Och du läste faktiskt skolböckerna!"

"För det första, 'Mione, så tyckte jag att det passade henne. Och det är klart att jag läste skolböckerna när jag var ignorerad av alla andra! Vad trodde du att jag skulle göra, Ron?"

Båda skrattade.

"Inte vet jag. Jag skulle säkert ha sovit… eller… något… hehe", svarade den rödhåriga pojken, men saktade av då hans mors stränga blick föll över honom.

Hans skolböcker var mycket intressanta.

"Jag sa ju att han skulle vilja läsa dem!" viskade Remus triumferande till sin bäste vän.

"Käften, Måntand."

Han låg i sängen och läste till sent på kvällarna, medan Hedwig flög in och ut genom det öppna fönstret som hon behagade. Det var tur att moster Petunia inte kom in och dammsög längre, för Hedwig hade hela tiden med sig döda möss tillbaka.

"Och vad gjorde du med dem, unge man?" frågade mrs Weasley och såg på Harry.

"Jag slängde ut dem genom fönstret efter ett tag, för några av, eh, mössen började lukta."

"Du tvättade händerna efteråt?"

"Ja, mamma", suckade Harry, men flinade lite åt mrs Weasleys chockade min. "Det känns som om det här bara är emot mig… Varför läser vi det nu igen?"

"Vi kanske behöver rädda världen i från din dumdristighet, Potter, och det skulle vara bra att veta när den är på maximal nivå", sade Snape och såg på Harry med iskalla, svarta ögon.

"Vem vet, Snorgärsen, kanske kommer dina Dödsätarvänner att någon gång bli starkare än vad de redan är..."

Många flämtade.

"Sirius Black, Severus Snape! Nu lugnar ni ner er", började Remus att säga, men blev avbruten av Snape som vänt sin nedlåtande blick mot honom.

"Inte att jag låter en smutsig halvras säga åt mig..."

"Severus! Det räcker!" skrek professor McGonagall ursinnigt och ställde sig upp. "Du… Du går härifrån tills du är beredd att be om ursäkt!"

Snape ställde sig upp och blängde på henne, men gick ut ur köket, och det hördes ett högt ryckande då han nått dörren. Han kom tillbaka, och stod i dörren med ett missnöjt ansiktsuttryck.

"Det verkar som om dörren inte är öppningsbar", sade han och stirrade ut nästan alla i rummet.

"Dumma människor, jag har ju redan sagt att ni inte kan lämna… Vad var det det hette? Grimmaldiplan?"

"Ja", svarade Hermione.

"Måste jag påminna er om allting?"

"Eh, nej..."

"Och du där", sade Arche och ljuset fokuserade på Snape som nu hade satt sig ned igen, "var snäll."

Flera av de i rummet fnissade lite åt hans utskällning, men tystnade då Sirius började igen.

Varje kväll innan han somnade, prickade Harry av ännu en dag på papperslappen som han hade fäst på väggen, och räknade ner dagarna till första september.

"Första september...", suckade Sirius. "Min favoritdag."

"Min med", log Harry.

"Första september är en magisk dag", sade Dumbledore och skrockade åt tonåringarnas konstiga blickar.

Den sista dagen i augusti tänkte han att det var bäst att han pratade med sin moster och morbror om att han skulle till King's Cross-stationen dagen därpå…

"Du hade inte pratat med dem innan?" frågade Remus och suckade. "Hur hade du tänkt att ta dig dit om de hade sagt nej?"

"Jag skulle alltid kunna gå..."

"Kofferten är för tung för det", påminde Hermione.

"Eh… Bussen?"

"Du hade ingen plan B, alltså", sade Remus och skakade på huvudet.

"Det är något man alltid ska ha", tipsade Sirius. "Hur tror du att vi skulle lyckas med våra spratt utan en plan B?"

"Okej, okej, sluta klaga på allt jag gör!" sade Harry, men kunde inte dölja sitt leende.

...så han gick ner till vardagsrummet där de satt och tittade på ett frågesportprogram på teve. Han harklade sig för att låta dem veta att han var där, och Dudley gav till ett skrik och sprang ut ur rummet.

"Som en skrämd griskulting", flinade Hagrid.

"Precis", skrattade Ron.

"Ähum… morbror Vernon?"

Morbror Vernon gav till ett grymtande för att visa att han lyssnade.

Sirius gjorde ett grymtande ljud som skulle låta som Vernon, och rynkade på näsan.

"Ähum… jag måste vara på King's Cross i morgon för att… för att åka till Hogwarts."

Morbror Vernon grymtade igen.

"Skulle du kunna köra mig dit?"

En till grymtning. Harry antog att det betydde ja.

"Han måste vara besläktad med bergstroll eller något", sade Luna och rynkade pannan. "Jag gillar inte hans sätt att vara. Han är väldigt otrevlig."

"Otrevlig är kanske inte rätt ord", sade Ron, "men jag håller definitivt med dig."

"Tack." Han var just på väg upp igen när morbror Vernon faktiskt sade någonting.

"Jag älskar verkligen att du verkar förvånad av att han kan tala", fnissade Ginny och Tonks nickade.

"Han fick väl mer av trollets gener än de vanliga", skrattade hon och hennes hår blev en glad grön färg. "Nä, vet ni vad? Jag ska kolla i ministeriets register, han kanske finns med där. Dursley, Vernon?"

Harry nickade.

"Jag skickar en uggla när jag vet", log Tonks och blinkade åt honom.

"Konstigt sätt att ta sig till en trollkarlsskola på, med tåg. Alla de förtrollade mattorna har kanske fått punktering?"

"Merlin, punktering? Hur dum får man vara?" sade Ron och fnös åt Vernon Dursleys dumhet.

"Tydligen, jätte", sade Hermione och blängde på en fantasiversion av Harrys morbror.

Harry sade ingenting.

"Var ligger den där skolan förresten?"

"I Skottelandet vettö!" skojade Fred med en dialekt som fick de andra att skaka på huvudet.

"Förlåt Freddie, men det där lät inte alls bra", sade George och skrattade när Fred låtsades att bli sur, "tyvärr, du får hålla dig till vår egna tråkiga dialekt."

"Skulle det inte vara kul att flytta till något annat ställe, öppna en skämtbutik?" frågade Fred och flinade mot sin tvillingbror. "Hade älskat att bo över en butik full av sprattsaker!"

"Vi får väl tänka på det sen när vi blir äldre", han sänkte rösten. "För vi ska ju hålla ihop, även som gamla gubbar."

Ingen hörde hur Arche fnissade.

"Jag vet inte", sade Harry, som för första gången insåg att så var det. Han drog fram biljetten som Hagrid hade gett honom ur fickan.

"Jag ska bara ta tåget från perrong nio och tre kvart", läste han. Hans moster och morbror stirrade.

"Oh no...", mumlade Neville. "Du kommer väl dit?"

Hermione himlade omärkbart med ögonen.

"Annars hade han väl inte vart här, Neville?"

"Åh. Såklart. Förlåt."

"Vadå för perrong?"

"Nio och tre kvart."

"Prata inte smörja", sade morbror Vernon. "Det finns ingen perrong nio och tre kvart."

"Det står på min biljett."

"Heltokiga", sade morbror Vernon. "Spritt språngande galna hela högen. Du ska få se. Vänta du bara. Som du vill, vi kör dig till King's Cross. Vi ska ändå in till London i morgon, annars skulle jag inte göra mig besväret."

"Vad ska de göra i London?" frågade Bill.

"Fixa Dudley", skrattade Harry.

"Hur menar du?"

"Ni får se."

"Varför ska ni till London?" frågade Harry i ett försök att visa sig vänlig.

"Vi ska med Dudley till sjukhuset", brummade morbror Vernon ilsket. "Måste få den där förbaskade svansen borttagen innan han börjar på Smeltings."

Hela rummet började gapskratta, medan de lite mognare vuxna försökte dölja sina tillfredsställda leenden.

"Tänk om han hade haft kvar den", vrålskrattade Ron.

"Hade gett vad som helst för det", skrattade tvillingarna.

"Om han någonsin stör dig igen, Bambi*, så ska jag ge honom något som är mycket värre än en grissvans", mumlade Sirius och Remus log sorgset för sig själv. Bambi var något som Sirius och James hade kallat Harry när han var liten efter att de sett filmen med samma namn tillsammans med Lily. Smeknamnet var något hon inte gillat, eftersom "Bambis mamma dör ju!", men James och Sirius hade bara skrattat. De hade sagt att det bara var ett smeknamn, och att mugglarfilmens händelser inte skulle kunna återspeglas i det verkliga livet, men alla visste vad som hade hänt… Remus ville inte tänka vidare på saken.

Harry vaknade klockan fem morgonen därpå och var för upphetsad och nervös för att kunna somna om. Han steg upp och drog på sig sina jeans för han ville inte gå in på stationen i sin trollkarlsklädnad – han skulle byta på tåget.

"Vilket är mycket smart", berömde mrs Weasley.

"Jag önskar dock att andra förstaårselever tänkte som mr Potter", suckade professor McGonagall. "Vi får alltid in några rapporter om att folk kommer omklädda till stationen. Vi har såklart tjänstemän på mugglarnas sida, men det börjar bli lite tjatigt. Borde de inte ha lite sunt förnuft?"

"Varför skriver ni det inte på biljetten då?" undrade Luna. "Eller i brevet?"

"Det är en bra fråga, miss Lovegood", svarade föreståndarinnan för Gryffindors elevhem. "Det kanske borde göras. Jag ska kolla närmare på saken med mitt arbetslag sedan när vi är klara med detta."

Han gick igenom sin Hogwarts lista ännu en gång för att vara säker på att han hade allt han behövde, såg till att Hedwig var säkert instängd i sin bur och stegade sedan fram och tillbaka i rummet i väntan på att Dursleys skulle stiga upp. Två timmar senare hade Harry väldiga, tunga koffert lastas in i Dursleys bil, moster Petunia hade övertalat Dudley att sitta bredvid Harry och de hade kört väg.

"Snart är du på Hogwarts!" ropade Sirius och avbröt sig själv medan såg ut som om han ville tacka någon gud. "Och då tar det allt ett tag innan de där kommer tillbaka."

"Detta handlar om Harry, Sirius. Tror du verkligen att han kommer att vara helt säker på Hogwarts?" frågade Ron och skrattade lite, medan Sirius stelnade till. Han kunde inte släppa att han inte funnits där för sin gudson, och det gjorde honom ännu mer nevös att han inte hade en aning om vad som hänt. Visst, folk i Fenixorden hade berättat om Hemligheternas kammare och De vises sten, men aldrig riktigt exakt vad som hänt.

"Jag börjar undra det..."

De kom fram till King's Cross halv elva. Morbror Vernon slängde ner Harrys koffert på en bagagekärra och rullade in den på stationen åt honom. Harry tyckte att det var besynnerligt snällt tills morbror Vernon tvärstannade mitt framför perrongerna med ett elakt grin i ansiktet.

"Nej...", mumlade professor McGonagall för sig själv. "Den där hemska, hemska varelsen. Hur kan han göra så?"

Harry rörde sig obekvämt och försökte undvika allas medlidande blickar.

"Fortsätt. Sirius. Snälla."

Harrys bönfallande ton fick Sirius att fortsätta, men det hindrade honom inte från att försöka fånga sin gudsons nedsänkta blick.

"Jaha, här har du det nu, gosse lille. Perrong nio, perrong tio. Din perrong borde vara nånstans i mitten, men de har visst inte byggt den än, va?"

Han hade förstås alldeles rätt. Det fanns en stor plastsiffra nio över den ena perrongen och en stor plastsiffra tio över perrongen bredvid och i mitten ingenting alls.

"Åh, jag vill bara vara där och krama dig!" viskade Hermione och lade armarna om honom.

"Det… det är lugnt Hermione", sade hennes bästa vän och log ett uppenbarligen fejkat leende.

"Nej, det är det inte! Vi får prata om det här sen. Okej?"

Harry låtsades inte om henne.

"Okej?"

"Ha en trevlig termin", sade morbror Vernon med ännu ett elakare leende. Han gick därifrån utan ett ord till. Harry vände sig om och såg hur Dursleys körde sin väg. De skrattade alla tre.

De ska få betala för det här, tänkte Sirius mörkt. Det här var något han aldrig skulle kunna släppa, och det störde honom att han inte funnits där för att kunna ändra det.

Harry blev alldeles torr i munnen, vad i all världen skulle han ta sig till? Han började dra till sig en massa konstiga blickar från folk, på grund av Hedwig. Han måste fråga någon.

"Åh nej...", mumlade Neville innan han höjde rösten. "Du frågade väl inte en mugglare om perrongen?"

"Inte riktigt", sade Harry och log på riktigt. "Jag frågade min absoluta favoritfamilj i hela världen."

Familjen Weasleys alla medlemmar log åt Harry och om han inte hade haft ögonen på mr och mrs Weasley så hade han märkt att Ginny rodnade.

"Du är allt för snäll, Harry", sade mrs Weasley och hade kramat honom ifall hon hade suttit närmare. Sirius log för sig själv när han såg på Harry som också skaffat sig en riktig familj. Familjen Weasley för hans gudson var som familjen Potter för honom själv, och det glädje honom att Harry hade så bra människor i sitt liv. Om han skulle dö under de närmare åren så skulle Harry klara sig, det skulle familjen Weasley se till, det visste Sirius, och därför kände han sig lugnare. Han skulle inte bli förvånad om han faktiskt dog, för det fanns inte något han inte skulle göra för James son. Animagusen skulle ta vilken förbannelse som helst för honom, vad det än skulle kosta.

Han hejdade en vakt som gick förbi, men vågade inte nämna plattform nio och tre kvart. Vakten hade aldrig hört talas om Hogwarts och när Harry inte ens kunde tala om för honom i vilken del i landet det låg i, började han bli förargad, som om Harry gjorde sig dum med flit. Harry, som blev alltmer desperat, frågade efter tåget som avgick klockan elva, men vakten sade att det inte fanns något tåg som gick då.

"Du höll i alla fall huvudet kallt", sade Kingsley. "Många ensamma elvaåringar hade fått panik, och kanske även utövat magi - vilket hade blandat in Trolldomsministeriet, och det hade blivit ett väldans liv."

"Skulle du fortfarande reagera så, pojk?" frågade Moody upphetsat, vilket såg mycket roligt ut. Båda hans ögon var fästa på Harry som såg väldigt förvirrad ut, och hans vanligtvis barska röst lät nästan som en femåring som precis fått sin favoritglass.

"Alastor! Vad har jag sagt om att försöka värva skolelever före framtidsmötena?! De kommer att tala om det här senare. Nu räcker det", sade professor McGonagall uppgivet innan Harry ens hann tänka efter.

Till slut stegade vakten i väg därifrån muttrande om folk som slösade bort ens tid. Harry kämpade hårt för att inte gripas utav panik. Enligt den stora klockan ovanför tavlan med ankomsttider hade han tio minuter på sig för att kliva på tåget till Hogwarts och han hade ingen aning om hur han skulle göra det; han var lämnad åt sitt öde mitt på stationen med en koffert som han knappt orkade lyfta, en ficka full med trollkarlspengar och en stor uggla.

"Vad hade ni gjort om Harry inte hade kommit på tåget?" frågade Ron, plötsligt intresserad av vad personalen på Hogwarts hade att säga.

"Vi hade fått tag på mr Potter på andra sätt", sade Dumbledore med en irriterad underton. "Jag kan intyga att han fortfarande hade kommit till skolan."

"Jag sa inte att ni inte skulle göra något...", mumlade Ron, men släppte det och ryckte uppgivet på axlarna.

Hagrid måste ha glömt att tala om någonting för honom som man måste göra, i stil med att knacka på den tredje tegelstenen på vänster sida för att komma in i Diagongränden. Han undrade om han skulle ta fram sin trollstav och börja knacka på biljettboxen mellan perrong nio och tio.

"Nej, gör inte det!" sade Hermione utan att tänka sig för. Hon började rodna då hon kom ihåg att hennes bästa vän skulle träffa Ron innan han hunnit göra något dumt.

I samma ögonblick passerade en grupp med människor alldeles bakom honom och han uppfångade några ord av vad de sade.

"...fullpackat med mugglare förstås…".

"Något du sa högt med mening?" frågade Remus och vände sig mot Molly.

"Ja", erkände hon. "Stackars Harry såg ut som en övergiven kattunge, så jag tänkte att han kanske behövde lite uppmuntran till att fråga om hjälp."

"Åh", sade Harry och log fåraktigt. "Tack mrs Weasley."

"Det är ingenting, Harry", svarade hon och log.

Harry svängde runt. Rösten han hade hört kom från en knubbig kvinna med som pratade med fyra pojkar, allesammans med eldrött hår. Var och en av dem sköt en likadan koffert som Harrys framför sig – och de hade en uggla.

"Precis Harry", skrattade Sirius som släppt sin oro då familjen Weasley kom in i bilden. "Lita på dem, de har ju en uggla!"

"Ja", sade Harry och flinade. "Litar inte du på folk med ugglor?"

"Kanske inte på folket, men på ugglorna!"

Sirius fortsatte med boken.

Med bultande hjärta sköt Harry sin bagagekärra efter dem. De stannade och han gjorde samma sak, precis så nära dem att han kunde höra vad de sade.

"Även om det var bra i det här sammanhanget", sade Remus, "så tycker jag inte att det är en bra idé att du tjuvlyssnar på folk."

"Men...", sade Harry.

"Bara om det är nödvändigt", fortsatte Remus och skrattade medan Harry nickade.

"Vad var det för nummer på perrongen nu igen?" sade pojkarnas mamma.

"Nio och tre kvart!" pep en liten flicka, också rödhårig, som höll henne i handen. "Mamma, kan inte jag få åka…"

"Förlåt mig, men liten flicka?!" sade Ginny förolämpat.

"Du var ganska liten då Gin", skrattade Fred och duckade när Ginny kastade en våt kökshandduk mot honom.

"Han har inte fel, lillasyster", skrattade Bill och flinade åt hennes tjuriga min.

"Det här ska ni allt få för", lovade hon, även om man märkte att hon själv skrattade under den irriterade fasaden. "Du också, Harry!"

"Du är inte tillräckligt gammal, Ginny, var tyst nu. Se så, Percy, gå först du."

Mr Weasleys leende falnade och han fick en bister min. Hans son var tvungen att ta sig i skinnet någon gång, eller hur? Det var helt otroligt att Percy hade övergivit dem för ett jobb! Hur hamnade han inte i Slytherin? Men även om mr Weasley verkade sur och arg varje gång Percys namn nämndes så var han inte lika arg längre. Han saknade sin pompösa son, och han hoppades innerligt att Percy skulle ge honom en chans att förklara allt. Det skulle vara så bittert om något hände innan han tagit sitt förnuft till fånga.

Den av pojkarna som såg ut att vara äldst marscherade i väg mot perrongerna nio och tio. Harry följde honom med blicken och försökte låta bli att blinka så att han inte missade det, men just som pojken kom fram till skiljelinjen mellan de båda perrongerna, kom en stor skara turister insvärmande framför Harry och då den sista ryggsäcken äntligen dragit bort, hade pojken försvunnit.

"Otur", skrattade Tonks och började viska med Charlie.

"Fred, du är näst i tur", sade den knubbiga kvinnan.

"Jag är inte Fred, jag är George", sade pojken. "Hur i fridens namn, kvinna, kan du kalla dig själv mor? Kan du inte se att jag är George?"

Mrs Weasley sköt en sträng blick mot sina söner, men dolde ett litet leende som visade att hon faktiskt uppskattade deras små skämt ibland.

"Förlåt mig, käraste George."

"Jag skojar bara, jag är Fred", sade pojken, och så satte han i väg.

"Åh, som jag skulle gjort det om jag hade haft en tvilling", skrattade Sirius och armbågade Remus lite hårdare än väntat i sidan, vilket fick honom att hosta.

"Vi ska nog vara glada att du inte har en tvillingbror", muttrade varulven och gned sig i sidan.

Hans tvillingbror ropade efter honom att han skulle skynda sig, och det måste han ha gjort, för en sekund senare var han borta – men hur hade han burit sig åt?

"Ja, hur hade han burit sig åt?" frågade George i en överdramatisk röst och blinkade flera gånger mot köksdörren, som om han inte kunde förstå vart Fred hade tagit vägen. Hans tvilling var redan utom synhåll för personerna i rummet, och de flesta log åt deras lilla scen.

Nu gick den tredje brodern raskt mot biljettspärren, han var nästan framme, och sedan plötsligt, var han ingenstans.

"Dun, dun, duuun!" ropade Luna och fnittrade.

Det fanns ingenting annat att göra.

"Ursäkta mig", sade Harry till den knubbiga kvinnan.

"Hej, lille vän", sade hon. "Första gången du ska till Hogwarts? Ron är också ny."

"Dags för en beskrivning av Ron", flinade Charlie. "Harry ser folk på ganska roliga sätt, så..."

"Om du vill höra Rons beskrivning så får du ta och hålla käft så kan Sirius läsa", skrattade Tonks.

Hon pekade på den siste och yngste av sina söner. Han var lång, mager och gänglig, med fräknar, stora händer och fötter och en lång näsa.

"Stämmer bra in", skrattade Hermione och Ron räckte ut tungan åt henne.

"Jag längtar tills du blir beskriven, Mione!"

"Ja", sade Harry. "Saken är… saken är den att jag inte vet hur jag ska…"

"Hur du ska komma till perrongen?" sade hon vänligt, och Harry nickade.

"Jag tyckte att han såg ut som en vilsen hundvalp, och jag kände verkligen att jag behövde hjälpa honom", förklarade mrs Weasley. Hon vände sig mot Harry och log varmt. "Tänka sig att det var början till att få dig som en av mina egna."

"Öh, tack mrs Weasley", sade Harry fåraktigt och verkade inte veta hur han skulle svara. "Ni har alltid var så snälla mot mig och… eh, ja..."

"Det är klart Harry, du är en i familjen", sade Ron, "sno inte mammas kakor bara."

"Och inte bröden heller", lade tvillingarna till.

"Och våga inte lägga vantarna på kladdkakan. Jag håller ögonen på dig", sade Ginny och spände ögonen i den svarthårige tonåringen bredvid.

"Hon växer upp så fort", mumlade Bill till Charlie. "Stirrar redan som mamma..."

"Var inte orolig", sade hon. "Allt du behöver göra är att gå raka vägen fram mot spärren mellan perrongerna nio och tio. Stanna inte och var inte rädd för att du ska krascha in i den, det är väldigt viktigt. Bäst att göra det lite halvspringande om du är nervös. Sätt igång nu, gå nu före Ron."

"Ähum… okej", sade Harry.

"Alltså, inte så jättekonstig reaktion, egentligen", sade Neville tyst. "Om en främling som uppenbarligen tillhör en annan värld som jag knappt vetat något om sagt åt mig att springa in i en vägg av tegel så hade jag också smått tvekat."

"När du säger det på det sättet", sade Hermione. "Harry, vad i hela världen fick dig att säga 'åh jag vet! Vi gör som hon säger!', inget illa menat mrs Weasley."

Innan Harry hann svara skrattade Sirius till.

"Vadå, har ni inte förstått det? De hade ju en uggla!"

"Äsch, håll käften, Sirius."

Han svängde runt med bagagekärran och stirrade på spärren. Den såg väldigt stark och kraftig ut. Han började gå mot den. Folk som var på väg till perrongerna nio och tio trängde och skuffade honom. Harry gick fortare. Han skulle smälla rakt in i den där biljettspärren och då skulle han vara riktigt illa ute; han lutade sig fram över bagagekärran och började springa med väldigt fort, spärren kom närmare och närmare, han skulle inte kunna stanna, bagagekärran var utom kontroll, han var ett par decimeter bort, han slöt ögonen och beredde sig på kraschen… Den kom inte… Han fortsatte att springa… han slog upp ögonen.

"Det är ett under att du fortsatte springa med de tankarna", suckade professor McGonagall.

"Du hade inte samma problem, Hermione?" frågade Remus.

"Inte jag, professor McGonagall hade förklarat allt innan, men mina föräldrar var fortfarande väldigt skeptiska, och jag var tvungen att gå ut igen för att försäkra dem att allt var okej", erkände hon och log åt Gryffindors föreståndarinna.

"Jag kan tänka mig att de blev väldigt lättade sen", sade Kingsley. "Förtrollningarna gör att mugglarna får det svårare att se hur man rör sig mot och genom spärren. Ganska användbart, men flera föräldrar till mugglarfödda har klagat, och vi har inte hittat något för att hjälpa dem. Vi kan inte gärna släppa igenom dem, och det finns ännu inte ett sätt att göra det möjligt

Ett mörkrött ånglok stod och väntade vid en perrong packad med folk. På en skylt stod det Hogwartsexpressen, kl 11. Harry tittade bakom sig och såg ett portvalv i smidesjärn där biljettspärren hade varit, med orden Perrong nio och tre kvart högst upp. Han hade klarat det.

Harrys min när hans vänner började jubla och klappa honom på ryggen var det bästa Ron sett på länge.

"Detta är inte 'Harry Potter och De vises sten'", sade han surt. "Det är 'Harry Potter och Låt dina vänner reta dig'."

"Så hemska är vi inte", skrattade Ron och Harry kunde inte hålla masken längre.

"Det är klart."

Rök från loket drev över huvudet på folk i den tjattrande hopen, medan katter i alla upptänkliga färger snodde sig hit och dit mellan benen på dem. Ugglor hoade liksom misslynt till varandra ovanför sorlet och skrapet från tunga koffertar.

De första vagnarna var redan packade med elever. Några av dem hängde ut genom fönstren och pratade med sina familjer och några slogs om sittplatserna. Harry sköt sin kärra utefter perrongen på jakt efter en tom sittplats.

"Lycka till", skrattade Bill. "Man måste verkligen vara tidig om man ska ha de bästa sittplatserna."

"Sant, sant", sade Kingsley.

Han gick förbi en pojke med runt ansikte som just sade:

"Farmor, jag har tappat bort min padda igen."

Allas blickar vändes mot Neville som blivit helt röd i ansiktet.

"Han springer hela tiden iväg", försvarade han sig. "Det är svårt att hålla koll på honom."

"Har du testat att förtrolla honom?" frågade Luna.

"Jag hade nog bara skadat honom", suckade han.

"Tänk inte så lågt om dig själv", sade Ginny och log lite sorgset åt honom. Neville svarade inte.

"Å, Neville", hörde han den gamla kvinnan sucka.

En pojke med dreadlocks var omgiven av en liten skara.

"Lee!" ropade tvillingarna.

"Vem är det?" frågade Sirius.

"Vår medbrottsling", flinade Fred och Sirius nickade gillande.

"Vi kan väl få ta oss en titt, Lee. Var hygglig nu."

Pojken lyfte upp locket på en ask han höll i famnen och folk omkring honom skrek och tjöt då någonting inuti den stack ut ett långt, hårigt ben.

"Va de den spindeln han hade?"

Tvillingarna nickade glatt.

"Hon var dock inte så intressant tills vi förstorade henne!"

Ron såg ut som om han skulle spy.

"Snälla Sirius, fortsätt."

Harry pressade sig vidare genom trängseln tills han fann en tom kupé nära änden av tåget. Han satte först in Hedwig i den och började sedan skjuta och släppa sin koffert mot tågdörren. Han försökte dra upp den för fotsteget, men orkade knappt lyfta ena änden och tappade den två gånger på foten så att det gjorde ont.

Harry ryckte till och bet sig i läppen.

"Är du okej, Harry?" frågade Remus, och Harry nickade.

"Det här kommer ta ett tag att vänja mig vid", suckade han.

"Vill du ha ett handtag?" Det var en av de rödhåriga tvillingarna som han hade följt efter genom biljettspärren.

"Ja tack", flämtade Harry.

"Ohoj, Fred! Kom hit och hjälp till!"

"Det var snällt av er att fråga", sade mr Weasley.

"Att de faktiskt har en schysst sida chockar mig", sade professor McGonagall.

"Det är klart att vi hjälpe honom", sade tvillingarna exakt samtidigt.

"Äh, håll käften, mamma sade ju åt er att hjälpa till", sade Ginny och himlade med ögonen åt deras fejkade stötta miner.

Med tvillingarnas hjälp blev kofferten slutligen instuvad i ett hörn av kupén.

"Tack så mycket", sade Harry och strök det svettiga håret ur ögonen.

"Vad är det där?"sade en av tvillingarna plötsligt och pekade på Harrys ärr.

"Det händer hela tiden, inte sant?" frågade Luna lite nedstämt.

"Ja, tyvärr", log Harry och Snape fnös ljudlöst. Kunde han inte bara erkänna att han älskade uppmärksamheten lika mycket som sin far? Potter - älskad av alla, avgudad av alla – som om han inte skulle gilla uppvaktningen.

"Jösses", sade den andre tvillingen. "Är du…?"

"Ja, det är han", sade den förste tvillingen. "Visst är du?" tillade han och vände sig till Harry.

"Vad då?" sade Harry.

"Ja, vad är du, Harry", skrattade Ron.

"Vänta bara tills de säger vem de snackar om."

"Innan du börjar Sirius, jag har en fråga till professor Dumbledore", sade Tonks.

"Fråga på Nymphadora."

Tonks grimaserade men fortsatte.

"Madam Pomfrey var här förut, eller hur? Hur kom hon hit? Är hon fortfarande kvar?"

"Ja, Poppy var här och såg efter Harry för några timmar sedan", började rektorn medan han strök sitt vita sammetslena skägg.

Arche fnissade.

"Dumma man! Förstår du inte att tiden inte går i detta rum? Hur många gånger skall jag behöva förklara det? Ni är Tidslösa. Ni är Väktare. Ni är Utsatta. Ingen tid, men flera rum."

"Vad har det med madam Pomfrey att göra?" frågade Fred.

"Poppy är inte här."

"Men vart är hon då?"

"Avbryt mig inte! Hon är fortfarande här, men i ett annat rum."

"Jamen då är det väl bara att hämta henne?" sade Tonks och reste sig.

"Nej, era tröga idioter! Som jag sa, ingen tid, flera rum, hon är inte här..."

"Du menar alltså att hon är i samma tid som oss, men inte samma rum? Vad är ens rum i detta sammanhanget?" utbrast Hermione.

"Nej. Hon är i samma rum, men i en annan tid. I den originala tiden. Men eftersom två tider inte kan existera samtidigt är hon fast emellan. Antingen skall hon tillbaks hit, eller så flyttar jag henne till Ingenstanshuset, för nu är den gamla tiden låst tills kistan öppnas", ett svepande ljud hördes och en svart kista som gnistrade likt obsidian dök upp, "och den öppnas inte förrän… Vänta, jag har nog sagt lite mycket. Skall jag ta tillbaka henne?"

"Ja", sade professor McGonagall bestämt. "Hur kom Poppy hit från början då?"

"Man kan lätt ta personen från den gamla tidslinjen, men att flytta tillbaka är svårt. Jag flyttar hellre er alla tillsammans med Nyckeln, än en i taget, genom att bryta upp dörren."

"Sure...", mumlade personerna i rummet och stirrade på varandra. Hur fungerade nu detta?

"Försök inte att lista ut det. Tidens lagar går att bändas, men era dödliga hjärnor klarar inte av det. Ni hade dött på en gång. Lämna tänkandet och planerna till mig."

De kände på sig att hon log ett obehagligt leende.

"Harry Potter!" utbrast tvillingarna i kör.

"Jaså han", sade Harry.

"Harry, hur lyckas du?" skrattade Hermione lite nervöst och försökte lätta på stämningen. De andra i rummet skrattade dem med, men till mestadels för att de fortfarande hade Arche ord i tankarna.

"Jo, det är jag, menar jag."

De båda pojkarna stod och gapade på honom och Harry kände hur han rodnade.

Harry gömde sitt ansikte bakom Ginnys hår, men det hindrade inte resten från att skratta åt honom.

"Vart tog Harry vägen?" frågade Neville och flinade. "Jag ser bara Ginnys röda hår."

Harry kollade fram och blängde på Neville.

"Ha, ha, ha. Jättekul."

Sedan kom till hans lättnad en röst svävande in genom den öppna tågdörren.

"Fred? George? Är ni där?"

"Vi kommer, mamma."

Med en sista blick på Harry hoppade tvillingarna ner från tåget.

"Om vi hade vetat att du inte tyckte om att bli stirrad på så hade vi säkert försökt låta bli", sade Fred och såg smått obekväm ut under hans mammas sammanbitna blick.

"Ja", höll George med. "Även om du kanske inte visste om att du inte tyckte om det när du var en pluttig liten elvaåring..."

Ginny suckade.

"Och jag trodde faktiskt att ni skulle be om ursäkt på riktigt."

"Det behövs inte", sköt Harry in, och ett flin spred sig över hans läppar. "De får helt enkelt jobba ihop till att jag förlåter dem."

Tvillingarna stönade och vände sig mot Harry med exakt identiska ansiktsuttryck, och hela Harrys soffa kunde inte låta bli att hålla tillbaka skratt och fnissningar.

Harry slog sig ner närmast fönstret, där han hälften dold kunde betrakta den rödhåriga familjen på perrongen och höra vad de sade.

"Harry?" sade mrs Weasley förvånat. "Tjuvlyssnade du verkligen?"

"Alltså… jag tyckte ni verkade snälla och så, och jag, eh, ville typ veta hur en riktigt familj betedde sig och sånt där..."

Mrs Weasley tog sig för hjärtat och snyftade lite. Hon tog fram sin näsduk, broderad med slingrande MP, vilket Harry antog var för Molly Prewett, hennes flicknamn.

"Åh, Harry, du är så", hon snyftade lite högre och drog näsduken under ena ögat. "Kom hit så får jag krama dig."

Och Harry reste sig upp, och ställde sig mjukt i Molly Weasleys väntande famn. Medan han kramade henne satt resten av familjen Weasley och log åt deras mor och bror. Harry var en del av deras familj, vare sig han ville det eller inte, och det var något syskon Weasley var överens om.

Mrs Weasley släppte taget om honom och lade händerna på Harrys axlar istället. Hon log ett strängt leende.

"Även om det var en okej anledning att du tjuvlyssnade så bör det inte hända igen? Okej, Harry?"

Harry log fåraktigt och kom att tänka på när de bott på Den Läckande Kitteln under sommarlovet innan hans tredje år på Hogwarts.

"När du säger det så… jag kan tyvärr inte lova något..."

Och så smet han snabbt tillbaka till sin plats i soffan.

Mamman hade just tagit fram sin näsduk.

"Ron, du har fått någonting på näsan."

Den yngste pojken försökte slingra sig undan, men hon grep tag i honom och började gnida honom på nästippen.

"Förresten mamma, du fick inte bort det", sade Ron och gned sig försiktigt på näsan som börjat bli lite röd. "Hermione var ganska snabb med att tala om det för mig."

Hermione gömde ansiktet i sina händer och skrattade.

"Åh, juste det gjorde jag!"

Ron tog upp händerna och gjorde en väntande gest.

"Tänker du inte be om ursäkt?"

"Få se… nope."

"Mamma… släpp mig." Han vred sig loss.

"Ååå, har söte lille Ronnie fått någonting på lilla nosen?" sade en av tvillingarna.

"Håll klaffen", sade Ron.

"Var är Percy?" sade deras mamma.

Stämningen i rummet ändrades på en gång Percys namn lämnade Sirius läppar. Luften verkade bli grå och leendena suddades ut. Mrs Weasley såg ut som om hon skulle börja gråta närsomhelst, precis som under sommarlovet, och mr Weasley bet sig i läppen för att hålla sin min så oläsbar som möjligt. Bill stirrade intensivt på brasan i rummet och Charlie såg ut som om han skulle klå upp någon (möjligen hans bror). Tvillingarna muttrade för sig själva, men det verkade inte vara om Percy. Harry gissade på att de ville diskutera något annat för att inte påverka sina föräldrar. Ron himlade med ögonen och Ginny tog tag i en av hennes röda hårslingor och började leka smått med den.

Percys svek hade påverkat dem mycket, på olika sätt.

Sirius verkade inte riktigt veta om han skulle säga något, så han fortsatte läsa medan mr Weasley tog sin frus hand.

"Han kommer nu."

Den äldste pojken kom klivande inom synhåll. Han hade redan bytt till sin böljande svarta Hogwartsklädnad och Harry lade märke till ett glänsande märke i rött och guld på hans bröst med bokstaven P på.

Ron suckade.

"Det påminner mig om mitt egna prefektmärke, och det påminner i sin tur om det där jävla brevet han skickade...", muttrade Ron.

"Det där när han sade att jag...", började Harry och Ron nickade irriterat.

"Ski-skickade han ett brev till dig?" frågade hans mamma och tittade upp. Ron och Harry nickade.

"Han skickade ett brev med Hermes för några veckor sen, där han gratulerade mig för att jag blivit prefekt..."

"Åh", sade mrs Weasley. "Men då är han kanske inte helt..."

"Tyvärr, så var det inte allt", sade Hermione.

Mr och mrs Weasley bleknade en aning.

"Han skrev även att han tyckte jag borde bryta mina band med Harry, eftersom han är en 'sån dålig influens som ljuger och ljuger, och tycker att berömmelse är det bästa som finns.'"

"Det där var droppen", mumlade Ginny och stirrade på Harrys fötter.

"Kan inte stanna länge, mamma", sade han. "Jag sitter längst fram, prefekterna har två kupéer för sig själva…"

"Något ni känner igen?" muttrade Harry till sina vänner som log lite ursäktande.

"Å, är du perfekt, Percy?" sade en av tvillingarna och såg ytterst förvånad ut. "Du borde ha sagt något, vi hade ingen aning."

"Vänta lite, jag tror att jag kommer ihåg att han sade nåt om det", sade den andra tvillingen. "En gång…"

"Eller två gånger…"

"En minut…"

"Hela sommaren…"

"Han kunde verkligen inte sluta snacka om det", förklarade Ron.

"Han kanske bara var glad? Stolt?" sade Luna och lade huvudet på sned. "Man måste ju inte ta allt man gör på fel sett bara för att han råkar låta lite uppblåst."

"Du har rätt på ett sätt, Luna", sade Ginny. "Men han rent av skröt. Med vilje."

"Ä, håll klaffen på er", sade prefekten Percy.

"Sade prefekten Percy", skrattade Charlie.

"Ä, håll klaffen på dig", sade Bill tyst och härmade hans brors pompösa röst.

"Hur kommer det sig förresten att Percy har fått nya klädnader?" sade en av tvillingarna.

"Därför att han är prefekt", sade deras mamma ömt. "Då så, kära du, hoppas du får en fin termin. Skicka mig en uggla när du kommit fram."

Hon kysste Percy på kinden och han gav sig i väg.

Mrs Weasley brast i gråt och gömde sitt ansikte i sin mans varma armar. Hon kom att tänka på de sista orden Percy sagt till dem innan han stack, och det brände i hjärtat.

"Fortsätt ändå", sade hon till Sirius som fortsatte.

Sedan vände hon sig till tvillingarna.

"Och ni båda, uppför er nu ordentligt det här året. Om jag får en enda uggla till som talar om för mig att ni har… att ni har sprängt en toalett i luften eller…"

"Sprängt en toalett i luften? Vi har aldrig sprängt nån toalett."

"Jaså...", började McGonagall menande, men en blick på mrs Weasley sade henne att hon inte lyssnade. Rörelser i ögonvrån gjorde att hennes ögon drogs till tvillingarnas smått skrämda miner. De ljudade "snälla" och Fred Weasley satte pekfingret för läppen i en bön om att professorn skulle vara tyst. McGonagall log mordiskt åt dem, men sade inget mer. Tvillingarna pustade ut, och Minerva log för sig själv. De skulle bli upptäckta när de minst anade det.

"Fin idé i alla fall, tack ska du ha mamma."

"Det där var inte roligt. Och se efter Ron."

"Det gjorde vi faktiskt!" ropade Fred.

"Ja!" instämde George. "Vi satte honom i samma vagn som Harry..."

"…inte för att det är så tryggt med Harry, men ni vet."

"Vi hjälpte honom att skaffa vänner."

"Nja...", muttrade Ron.

"Vi hjälpte dig att förstå Hogwarts", sköt de tillbaka.

"Sant."

"Precis. Vi tog hand om dig, lille pluttis."

"Oroa dig inte, lilla rara Ronnieponken kan vara trygg med oss."

"Håll klaffen", sade Ron igen. Han var nästan lika lång som tvillingarna redan och näsan var fortfarande skär där hans mamma hade gnidit den.

"Mamma vill du höra en sak? Kan du gissa vem vi just mötte på tåget?"

"Och nu börjar det", muttrade Remus. Sirius tittade upp från boken och hans ögon sade att han höll med.

Harry lutade sig hastigt tillbaka så att de inte kunde se att han tittade på dem.

"Den där svarthåriga pojken, du vet, som stod alldeles intill oss på stationen? Vet du vem han är?"

"Vem?"

"Harry Potter!"

Harry hörde den lilla flickans röst.

Ginny blev röd i ansiktet.

"Lilla flickan? Ursäkta mig, mr Potter, men om du inte vet om det så är du bara ett år äldre än mig, men jag råkar visst vara lite längre än dig ändå. Ha!"

"Vad har min längd med det här å göra? Det där var för lågt, Gin!"

Hon fnös och slog till honom med året. Sirius skrattade, men inte åt det som hände framför honom.

"Å, mamma, får jag kliva på tåget och se honom, å mamma, snälla du…"

Sirius sa meningen med en liten, pipig röst som skulle vara Ginnys.

"Åh", sade Ginny snopet. "Du hade kanske rätt Harry, heh."

Hon suckade inom sig. Hur lång tid skulle det ta för henne innan hon kom över honom? Skulle hon ens göra det?

Sirius och Tonks log sorgset, som om de kunde höra flickans tankar, och tänkte på sina egna älskade. Känslan av längtan och saknad drog snabbt över dem, men de ruskade på sig och låtsades inte om det.

"Du har redan sett honom, Ginny, och den stackars pojken är inte någonting man glor på som på zoo. Är det verkligen han, Fred? Hur vet du det?"

"Frågade honom. Såg hans ärr. Det syns faktiskt tydligt, ser ut som en blixt."

"Stackars liten, inte konstigt att han var ensam. Jag undrade just. Han var väldigt artig när han frågade hur man skulle komma till perrongen."

"Vilket är ett under", muttrade professor McGonagall surt till rektorn som helt plötsligt verkade studera mattkanten. "Eller hur, Albus?"

"Hm, ja, kanske det", sade han buttert, och tog en citronsorbet från fickan.

"Strunt i det, tror du han kommer ihåg hur Ni-Vet-Vem ser ut?"

Sirius lade snabbt ned boken. Hans röst lät upprörd.

"Det där frågade ni inte hoppas jag."

"Nej Sirius", sade tvillingarna fort. Sirius nöjde sig med det, och skrattade lite för sig själv över att ha skrämt dem.

"Varför blev de så rädda?" mumlade Neville till Luna.

"Jag vet inte", kvittrade Ravenclawflickan tillbaka. "Som jag ser det så verkar mr Black vara mycket beskyddande över Harry, och blir lätt arg om man skadar honom."

"Åh", sade Neville.

"Ja", sade Fred.

"Det är klart att man blir lite skrajsen", viskade George.

Den yngre tonåringen kom på att det var tvillingarna de hade pratat om.

"Åh, vi viskade visst inte så bra, Nev", fnissade Luna.

"Nej, Nev", sade tvillingarna i kör och flinade. "Det gjorde ni inte."

Deras mamma blev med ens mycket sträng på rösten.

"Jag förbjuder dig att fråga honom, Fred. Nej, akta dig noga för det. Som om han behöver påminnas om det sin första dag i skolan."

"Öh, tack mrs Weasley", sade Harry och log.

"Jag lovar! Vi hade inte frågat!"

"Eller, vi hade i alla fall inte. Jag vet inte om Ron däremot..."

"Skit samma", sade Harry och himlade med ögonen.

"Okej, bli inte så upphetsad."

En vissla tjöt.

"Och nu åker ni äntligen!" sade Tonks.

"Mm", sade Hermione och grimaserade. Det skulle inte gå så lång tid tills hon kom in i bilden. Vilket första intryck hon måste ha gjort.

"Skynda er på nu!" sade deras mamma, och de tre pojkarna klättrade upp i tåget. De lutade sig ut genom fönstret så att hon kunde kyssa dem adjö och deras lillasyster började gråta.

"Gråt inte Ginny, vi ska skicka dig med massvis med ugglor."

"Vi ska skicka dig en Hogwartstoalett."

"Hmphf… jag fick ingen", sade Ginny och stirrade på hennes bröder.

"Du fick ingen", mumlade Fred.

"Harry fick."

"Vad sa ni?"

"Inget!"

Harry och Dumbledore skrattade samtidigt.

"George!"

"Jag skämtade bara, mamma."

Tåget satte sig i rörelse. Harry såg hur pojkarnas mamma vinkade och deras syster sprang halvt skrattade och halvt gråtande för att hålla jämna steg med tåget tills det kom upp i för hög hastighet; då drog hon sig tillbaka och vinkade.

"Vad gulligt då", fnissade Tonks och smålog åt den yngre häxan.

Harry såg flickan och hennes mamma försvinna då tåget rundade kröken. Hus blixtrade förbi fönstret. Harry kände hur det spratt till inom honom av upphetsning. Han visste inte vad han var på väg till – men det måste vara bättre än det som han lämnade bakom sig.

Hermione tog Harrys hand och samtidigt kände han Rons hand på ryggen. De smålog åt varandra.

Dörren till kupén gled upp och den yngste rödhårige pojken kom in.

"Äntligen något intressant", flinade Ginny. "Få se hur Ron och Harry nu blir vänner..."

"Är det någon som sitter där?" frågade han och pekade på sätet mitt emot Harry. "Det är fullt på alla andra ställen."

Harry skakade på huvudet och pojken slog sig ner. Han kastade en hastig blick på Harry och tittade sedan kvickt ut genom fönstret och låtsades att han inte hade tittat. Harry såg att han fortfarande hade ett svart märke på näsan.

"Se, jag hade kunnat få bort det, Ronald", sade mrs Weasley och Ron himlade med ögonen.

"Nej, mamma! Plus, jag tvättade bort det efter sorteringen."

"Hej Ron."

Tvillingarna var tillbaka

"Hörru, vi tänker gå till mitten av tåget, Lee Jordan har en jättespindel där. "

"Okej", mumlade Ron.

"Nu förstår jag varför du blev så tyst! För att de nämnde Lees jättespindel", sade Harry som om han alltid undrat över just det.

"Såklart, men du hade ju inte kunnat veta då", skrattade Ron.

"Harry", sade den andre tvillingen, "har vi presenterat oss? Fred och George Weasley. Och det här är Ron, vår bror. Ja, vi ses senare då."

"Hej då", sade Harry och Ron.

Tvillingarna lät dörren glida igen efter sig.

"Så du presenterade dig inte ens dig själv?" utbrast Hermione. "Alltså, du är helt otrolig, Ronald."

"Tja, om du inte märkte det miss Besserwisser så presenterade mina kära bröder mig innan jag ens hade chansen att försöka."

Hermione rynkade på näsan åt hans kommentar, men log och suckade åt honom.

"Vad skulle du göra utan dina syskon?" sade hon och hela syskonskaran skrattade åt deras bror.

"Är du verkligen Harry Potter?" utbrast Ron.

"Och det är det första du faktiskt säger!" utbrast Ginny.

"Du ska inte säga något, syrran", flinade Ron. "För du kunde inte ens prata med Harry sen under sommarlovet..."

Ginny blev alldeles röd, och Ron småskrattade åt sin seger.

Harry nickade.

"Jaså, jaha, jag trodde att det kunde vara nåt av Freds och Georges skämt", sade Ron. "Och har du verklige fått, du vet…"

Han pekade på Harrys panna.

Harry drog tillbaka luggen och visade blixtärret. Ron stirrade.

"Eh, sorry", sade Ron lite obekvämt och gned sig i nacken medan han bet sig i läppen.

"Lugnt, mate", log Harry.

"Så det var där som Du-Vet-Vem…?"

"Ja", sade Harry, "men jag kommer inte ihåg det."

"Ingenting?" sade Ron ivrigt.

"Ron", sade både Sirius och mr Weasley strängt. Men det var inget jämfört med mrs Weasley.

"Ronald! Om jag förbjuder Fred och George så är det lika förbjudet för dig också! Visa lite hyfs och vett, och fråga inte om det igen!"

"Mamma, det var flera år sedan", började Ginny i ett ärligt försök att hjälpa sin bror.

"Det spelar ingen roll, Ginevra", hon vände sig till Ron, "och jag vill att du ber Harry om ursäkt och lovar att det inte händer igen."

"Jag är femton...", började Ron men avbröt sig då han såg sin mammas blick. Han harklade sig lite obekvämt. "Förlåt, Harry. Eh, det ska inte hända igen. Typ." Han vände sig mot mrs Weasley. "Nöjd?"

Hon nickade, men hennes ansiktsuttryck ändrades inte.

"Joo… Jag kommer ihåg en massa grönt ljus, men ingenting annat."

"Vad häftigt", sade Ron. Han satt och stirrade på Harry några ögonblick och sedan, som om han plötsligt insåg vad han höll på med, tittade han hastigt ut genom fönstret igen.

"Jag har ångrat mig", muttrade Ron till sina vänner. "Det är inte häftigt."

"Är alla i din familj trollkarlar?" frågade Harry, som fann Ron precis lika intressant som Ron fann honom.

"Åh, det är ju ganska gulligt", sade Luna och log. "Jag förstår nu varför ni har blivit så goda vänner."

"Ähum, jag tror det", sade Ron. "Jag tror att mamma har en syssling som är revisor, men vi talar aldrig om honom."

"Varför inte?" frågade Remus intresserat.

"Det är inte vi som inte vill ha med honom att göra, utan det är han. Han har åkt till Förenta staterna och håller inte kontakten längre."

"Om vi hade hållit kontakt skulle ni nog kunna gissa vad som hade hänt", sade Bill och sneglade på sin pappa.

"Ursäkta mig?" sade mr Weasley med en fejkad förolämpad ton.

"Ni förstår säkert vad jag menar."

De andra log och nickade.

"Så du måste känna till massor av trollkonster redan."

Weasleys var tydligen en av de gamla trollkarlsfamiljerna som den bleke pojken hade talat om.

"Jag hörde att du har bott hos mugglare", sade Ron. "Hurdana är de?"

"Hemska – nej, förresten, inte allesammans. Fast min moster och morbror och kusin är det, önskar att jag hade haft tre trollkarlsbröder i stället."

"Åh nej, Harry", flinade Charlie. "Vi är allt fler."

"Och varför räknade du inte med mig? Är du sexistisk eller?" sade Ginny och spände ögonen i Harry.

"Nej, nej, uh, alltså jag..." stammade han, men Weasleydottern skrattade bara.

"Merlin, Harry, jag skojar med dig. Är du inte van med att tjejer skämtar med dig eller?"

"Inte söta tjejer i alla fall", svarade han och Ginnys bruna ögon spärrades upp, men hon tog snabbt kontroll över hennes ansiktsmuskler och lät dem inte se förvånade ut. Harry som inte direkt verkade bry sig om vad han hade sagt lutade sig bak i soffan, och mötte Sirius ögon som höjde sina ögonbryn och blinkade. Inte förrän Ron vänt sig om för att stirra på sin bäste vän förstod han vad han sagt och började rodna.

"Fem", sade Ron. Av någon anledning såg han dyster ut. "Jag är den sjätte i min familj som går på Hogwarts. Man skulle kunna säga att jag har en massa att leva upp till. Bill och Charlie har redan gått ut skolan – Bill var förste ordningsman och Charlie var quidditchkapten. Nu är Percy prefekt. Fred och George gör en hel del bus, men de får ändå riktigt bra betyg och alla tycker att de är jätteroliga. Alla väntar sig att jag ska lyckas lika bra som de andra, men om jag gör det, är det ingen större sak, eftersom de har gjort det först. Man får aldrig nått nytt heller, med fem bröder. Jag har Bills gamla klädnad, Charlies gamla trollstav och Percys gamla råtta."

"Jag tycker du är fantastisk", mumlade Hermione och klappade honom på axeln.

"En av de mest lojala jag känner", sade Harry och spände ögonen i honom, även om han fortfarande rodnade. "Fattar du?"

Ron stack in handen i jackan och drog fram en tjock grå råtta, som låg och sov.

Sirius började skratta, men det var inte för att han tyckte det var komiskt. De flesta brukar skratta för att hantera smärta och svek, och Sirius Black var en av dem. Peters var en av hans bästa vänner, och att tänka på honom som en mördare, Dödsätare och förrädare gjorde ont ända in i hjärtat. Att tänka på gamla Slingersvans gjorde inte heller saken bättre, för att komma ihåg någon som han var när han inte är så längre är hemskt. Sirius kunde inte tänka på deras upptåg, och alla gånger Peter tagit på sig skulden för deras upptåg när han och James hade gömt sig under osynlighetsmanteln fick hans underläpp att darra. Den svarthårige mannen skulle inte gråta över en förrädare, nej, men han kunde sörja sin gamla vän. Peter Pettigrew dog den natten han talade om för Lord Voldemort vart familjen Potter gömde sig, och han hann inte ens säga adjö till honom. Sirius kunde inte längre se honom som Peter eller Slingersvans, utan han var bara en smutsig råtta nu, och det smärtade honom att tänka på hur Harry hade berättat att Voldemort använt deras gamla smeknamn på honom. Och om de mötte varandra igen skulle Sirius inte tveka att ta hans liv. Ett förrädare för hans förräderi. Hans liv för James.

"Han heter Scabbers och han duger ingenting till, han vaknar nästan aldrig. Percy fick en uggla av pappa när han blev utnämnd till prefekt, men de hade inte rå… jag fick Scabbers istället, menar jag."

Rons öron blev skära. Han såg ut att tycka att han hade sagt för mycket, för han återgick till att stirra ut genom fönstret.

Harry tyckte inte det var någonting fel med att inte ha råd med en uggla. När allt kom omkring hade han aldrig haft några pengar i hela sitt liv förrän en månad sedan, och det berättade han för Ron, allting om att vara tvungen att ha på sig Dudleys gamla kläder och aldrig få några riktiga födelsedagspresenter. Det tycktes muntra upp Ron.

"Inte för att jag blev glad att du inte haft det så bra", förklarade Ron. "Jag tyckte bara det var skönt att träffa en annan kille i min ålder som inte heller fått allting han velat ha eller haft så mycket pengar.

"… och innan Hagrid berättade det för mig, visste jag ingenting om att jag var en trollkarl eller om mina föräldrar eller om Voldemort…"

Ron flämtade till.

"Vad är det?" sade Harry.

"Du sa Du-Vet-Vems namn!" sade Ron och lät både chockad och imponerad. "Jag skulle ha trott att du, av alla…"

"Något jag tycker är intressant är att alla verkar ha sin egna bild om hur mr Potter är innan de lär känna honom", sade professor McGonagall till Dumbledore. "Mr Weasley verkade se honom som en av de modigaste personerna i Storbritannien, miss Granger såg honom som en väldigt mäktig trollkarl, mr Longbottom verkade se mr Potter som en hjälte och miss Weasley verkade avguda honom. Jag säger inte att han inte beundransvärd, mäktig eller modig, men det är så mycket mer i pojken. Han hade kunnat platsa i nästan alla elevhem. Det är inte så vanligt."

"Du har förstås rätt, kära professor", svarade rektorn. "Jag har mycket höga tankar om Harry och jag förväntar mig stora saker av honom."

"Ha bara inte för höga krav, Albus. Du vill inte förstöra honom."

Hans gamla professors ord präglade sig i Sirius hjärna.

"Jag försöker inte visa mig modig eller någonting sånt genom att säga namnet", sade Harry, "jag visste bara inte att man inte borde göra det. Fattar du vad jag menar? Jag har massor att lära mig… och jag slår vad om", tillade han och gav för första gången uttryck åt någonting som hade oroat honom på sista tiden, "jag slår vad om att jag är sämst i klassen."

"Det kan jag då säga att du inte är, mr Potter", sade professor McGonagall och såg nöjt på hennes elev. "Du ligger fortfarande på topp i Försvar mot svartkonster..."

"Inte länge till", muttrade Harry.

"Och jag kan intyga om att du är mer än godkänd i de andra ämnena vid undantag av Trolldryckskonst", McGonagall blängde på Snape, "och överlag klarar du dig bra när miss Granger får er att faktiskt göra läxorna.

"Det kommer du inte att vara. Det finns massvis med elever från mugglarfamiljer, och de brukar lära sig väldigt fort."

Medan de pratade hade tåget fört dem ut ur London. Nu rusade de i hög hastighet förbi fält fulla av kor och får. De satt tysta en stund och såg hur fälten och vägarna susade förbi.

Vid halv tolvtiden…

"Satt ni tysta i nästan en timme?" frågade Sirius och grimaserade.

"Nej", sade Harry och Ron samtidigt och kollade på varandra. "Vi pratade, men det står antagligen inte i boken. Ni vet, diskuterade magi och mugglare och sånt där", fortsatte Harry.

"Seriöst?" frågade Hermione häpet.

"Nej", skrattade Ron. "Vi snackade om er." Han vände sig mot sina syskon och blinkade retsamt med ena ögat. "Harry tyckte ni var, hm, intressanta."

"Jag vill inte ens veta vad han sa...", muttrade Charlie

...hördes ett väldigt skrammel utanför i korridoren och en leende kvinna med gropar i kinderna sköt upp dörren och sade:

"Vill ni ha någonting från vagnen, små vänner?"

"Detta är min absoluta favoritperson i hela världen", flinade Sirius. "Men en dag tänker jag allt ta min revansch..."

"Vill vi ens veta?" suckade professor McGonagall. Sirius flinade.

"Ja, det vill vi!" ropade tvillingarna upphetsat.

"Jo, ni förstår", började Sirius. "Under vårt femte år började vi få slut på idéer. Så jag och James bestämde oss för att..."

"Vi tar det en annan gång", sade mr Weasley. "Jag tycker vi fokuserar på boken just nu."

"Eller så tar vi det inte alls", sade hans fru och log ett framtvingat leende. Hon spände ögonen i Sirius. "Vi vill ju inte ge mina söner några idéer."

Sirius blinkade.

"Öh… nej, såklart inte..."

Harry, som inte hade fått någon frukost, hoppade upp från sätet, men Ron blev skär om öronen igen och mumlade att han hade smörgåsar med sig… Harry gick ut i korridoren.

Han hade aldrig haft några pengar till godis när han bodde hos Dursleys och nu när han hade fickorna fulla med guld och silver var han beredd att köpa så många Marsstänger han kunde bära, men kvinnan hade inga Mars.

"Vad är Mars?" frågade mr Weasley. Hans familj suckade. "För det är väl inte planeten du talar om?"

"Mars är en av alla olika sorters mugglargodis som finns. Synd att jag inte har något på mig nu, men jag hade..."

Svart rök samlades i ett moln mitt på bordet i rummet, och en skål av glas, fylld med Marsstänger, dök upp.

"Varsågod, Arthur", sade Arche. "Smaka ni som vill. Den är oändligt fylld."

Några tog en Mars smått nervöst. Hermione bet sig i läppen.

"Är det inte stöld? Vart fick du dem ifrån?"

"Ja, det skulle du allt vilja veta, flicka lilla...", skrattade hon. "Tyvärr klarar inte era hjärnor av det."

Ingen svarade.

"Vi hörs!"

"Okej… det var inte alls konstigt", muttrade Neville sarkastiskt.

"'Tyvärr klarar inte era hjärnor av det'", upprepade Hermione. "Vad är det hon menar?"

Däremot hade hon Bertie Botts Bönor I Alla Smaker, Droobles Bästa Bubbelgum, Chokladgrodor, Pumpapastejer, Kittelkakor, Lakritstavar och en massa konstiga godsaker som Harry aldrig hade sett i hela sitt liv. Eftersom han inte ville gå miste om någonting köpte han av alla sorterna och betalade kvinnan elva silversiklar och sju bronsknutingar.

"Vi har allt köpt godis för mer än det", log Sirius och Remus skrattade.

"Det var bara för att ni ville att den där kvinnan skulle tycka om er igen efter att ni försökte...", han avbröt sig och sneglade på mrs Weasley.

"Åh, Remus, fortsätt prata. I dare you."

"Eller så fortsätter jag läsa", log Sirius.

"Tack", väste Remus.

"Lugnt, Måntand. Ibland skrämmer Molly mig..."

Ron stirrade då Harry kom tillbaka till kupén med alltsammans och tippade ut det på ett tomt säte.

"Du är visst hungrig?"

"Utsvulten", sade Harry och tog en stor tugga på en pumpapastej.

Ron hade tagit fram ett knöligt paket och vecklat upp det. Inuti låg fyra dubbelsmörgåsar han särade på en av dem och sade:

"Hon glömmer alltid att jag inte gillar saltkött."

"Jag är ledsen Ron… Det är så ont om tid, förstår du. Jag ska försöka..."

"Mamma, det är okej. Vem vet, jag kanske lär mig att tycka om saltkött efter ett tag."

"Saltkött är bäst", muttrade Bill.

Hans mamma log åt Ron.

"Är det någon annan som också får fel pålägg?"

"Jag får alltid salami, men jag tycker mer om vanlig ost. Luna får alltid min macka", mumlade hon lite fåraktigt.

"Jag tycker i alla fall mycket om den, mrs Weasley", log Luna uppriktigt.

"Det… det var lättande att höra, kära Luna. Och jag ska försöka fixa så att ni får rätt nu, Ron, Ginny."

"Alltså, det är okej...", muttrade dem, men deras mor hade redan bestämt sig. Och när Molly Weasley hade bestämt sig kunde man inte få henne att ändra sig på första försöket.

"Jag byter gärna mot en av de här", sade Harry och höll upp en pastej. "Varsågod, ta den…"

"Du vill nog inte ha den här, den är alldeles torr", sade Ron. "Hon har ont om tid, förstår du", tillade han hastigt, "eftersom vi är hela fem stycken.

"Äsch, ta en pastej nu, hör du", sade Harry, som aldrig hade haft något att dela förut eller, vad det beträffar, någon att dela med. Det kändes trevligt att sitta där med Ron och glufsa i sig alla pastejerna och kakorna tillsammans (smörgåsarna låg bortglömda kvar).

"Bästa sättet att träffa vänner på", flinade Tonks.

"Genom godis och fika", fortsatte Charlie och armbågade sin bästa vän.

"Vad är det här för nåt?" frågade Harry och höll upp ett paket med Chokladgrodor. "Det är inte grodor på riktigt, va?" Det började kännas som om ingenting skulle förvåna honom längre.

"Nej", sade Ron. "Men titta efter vad det är för kort, jag har inte nån Agrippa."

"Va?"

"Du kanske ska förklara grejen innan du frågar efter korten", fnös Hagrid.

"Jaja, detta har redan hänt", muttrade Ron.

"Nej visst, det kan du förstås inte veta, det finns kort inuti Chokladgrodorna, förstår du, som man samlar på – berömda häxor och trollkarlar. Jag har ungefär fem hundra, men jag har inte Agrippa eller Ptolemaios."

"Jag slår vad om att ni tre kommer få varsitt kort", sade Neville och nickade mot Gyllene trion.

"Vad får dig att tro det?" frågade Hermione. "Jag och Ron har ju inte gjort något särskilt..."

"Har ni ju visst!" ropade Harry och efter flera argument blev deras diskussion tyst och man kunde höra Hermione sucka flera gånger innan hon nickade.

"Om du säger det så", mumlade Ron.

"Jag tror fortfarande inte att vi kommer få egna kort", sade Hermione.

"Men det hade varit coolt om vi fick", flinade Ron.

Sirius avbröt dem och fortsatte läsa.

Harry vecklade upp pappret på sin chokladgroda och plockade ut kortet. Det visade ansiktet på en man. Han bar halvmåneformade glasögon, hade en lång krokig näsa och böljande silverfärgat hår och skägg och silvriga mustascher. Under bilden stod namnet AlbusDumbledore.

"Så det här är Dumbledore!" sade Harry.

"Är jag ett så vanligt kort?" muttrade rektorn. "Jag trodde allt att jag ändå var lite ovanligare än så…"

"Jag har kanske tjugo kort med dig, professorn", sade Ginny, "och Ron har säkert mer."

"Åh", sade rektorn snopet. "Jaha, tack miss Weasley."

"Kom inte och säg att du aldrig har hört talas om Dumbledore!" sade Ron. "Kan jag ta en groda? Jag kanske får en Agrippa – tack…"

Harry vände på kortet och läste:

Albus Dumbledore.
NÄRVARANDE rektor för Hogwarts.
Dumbledore, av många ansedd som den störste trollkarlen i modern tid, är särskilt berömd för sin seger över den onde trollkarlen Grindelwald 1945, för upptäckten av de tolv användningssätten av drakblod och verket om alkemi i samarbete med kollegan Nicolas Flamel. Professor Dumbledore tycker om kammarmusik och bowling med tio käglor.

"Det stämmer bra det", log den gamle mannen. "Bowling är mycket underhållande."

"Du måste erkänna, att hur mäktigt och klok Dumbledore än är, så beter han sig ibland som ett litet barn", muttrade Kingsley till mrs Weasley som nickade till svar.

Harry vände fram andra sidan av kortet igen och såg till sin förvåning att Dumbledores ansikte hade försvunnit.

"Han är borta!"

"Det var min reaktion med!" skrattade Hermione. "Neville och Susan var tvungna att förklara vad som var grejen med att fotografierna rörde sig, och jag blev väldigt defensiv… ni vet hur jag inte tycker om att ha fel, och än mindre låta andra förklara för mig. Det påminner mig om att jag inte bett om ursäkt. Förlåt för att jag var så elak efter det, Neville."

"Erkände 'Mione just att hon inte vetat om något?" frågade Ron.

"Och att hon var tvungen att be Neville om hjälp?" lade Harry till.

"Och så bad hon om ursäkt utan att någon tjatade på henne?" sade Ginny. "Skandalöst."

"Hörni, så hemsk är jag väl inte?"

"Nah", sade Ron. "Bara ibland."

"Dummer", skrattade Hermione och skrattade mot hans axel.

"Ja, du kan ju inte vänta dig att han ska hänga där hela dan", sade Ron. "Han kommer tillbaka. Nej, jag fick Morgana igen och jag har redan sex kort på henne… Vill du ha det? Du kan börja samla."

Rons blickar vandrade iväg mot högen med chokladgrodor som väntade på att vecklas upp ur sina höljen.
"Varsågod och ta för dig", sade Harry. "Fast i mugglarvärlden, förstår du, där stannar folk kvar på fotografierna."

"Vad konstigt", sade Tonks och skrattade för sig själv.

"Du är Auror, miss Tonks", sade professor McGonagall. "Visste du inte om det?"

"Alltså...", började hon.

"Nymphie får inte utryckningarna med mugglare involverade, utan det lämnas åt Kingsley, Kendra Proudfoot och Maxwell Savage", sade Moody och flinade åt Tonks vars hår blivit längre med en tjock, svart lugg som snabbt växte över ögonen som Harry kände på sig blängde på Monsterögat.

"Gör de? Va, rör de sig inte alls?" Ron lät häpen. "Vad konstigt!"

Harry stirrade då Dumbledore smög sig tillbaka in i bilden på hans kort och gav honom ett litet leende. Ron var mer intresserad av att äta grodorna än att titta på korten med berömda häxor och trollkarlar, men Harry kunde inte ta ögonen ifrån dem.

Snart hade han inte bara Dumbledore och Morgana utan också Hengist av Woodcroft, Alberic Grunnion, Kirke, Paracelsus och Merlin.

"Vad gjorde Merlin egentligen som var så bra?" frågade Harry. "Jag har undrat det länge."

"Men professor Binns tog ju upp det förra året", sade Hermione. "Lyssnade du inte?"

Harry skakade på huvudet.

"Professor Binns lektioner kommer man ju inte ihåg", sade han. "Plus att det ändå var förra året."

"Merlin var en trollkarl i kung Arthurs hov. Han räddade kungen flera gånger från hans halvsyster, prinsessan Morgana**, även kallad Morgan le Fay. Morgana var från början en mycket omsorgsfull och älskvärd dam, en utmärkt helare, men hennes goda gärningar förvreds och mörknade när Arthur, lät döda en häxa vid namn Morgause, vilket var hennes älskade moster och i andra historier, syster, för att hon mördat kung Urien. Arthur blev kung och hon flydde från hovet och bodde i skogen med andra magiker, som även dem delade hennes brinnande hat mot mugglare… Hon träffade på en liten pojke vid namn Mordred, vars familj hade mördats av hennes far och bror. Hon utbildade Mordred i magins och svärdets vägar och han var till slut mäktig nog att kunna möta Arthur i strid..."

"Eh, Hermione, jag frågade om Merlin, inte om hela histo..."

"Avbryt mig inte! Okej, vart var jag..."

"Något om Mordred..."

"Juste! Okej, så Morgana hade då Mordred för att ta Arthurs liv, men hon hade inte väntat sig att Merlin fanns vid Arthurs sida. Det blev en stor strid vid Camlann, där Merlin lyckades besegra Morgana… Allt såg bra ut, men utan att Merlin märkt det så hade Mordred smugit sig fram och lyckats såra Arthur. Det var dödligt för honom, och det fanns inget Merlin kunde göra, så hans kung och vän stupade för Mordreds hand. I sin vrede dödade Merlin alla som vågade komma nära hans konung, och bakom honom bildades en väg av döda kroppar. Merlin lade Arthur att vila i Avalon, de dödas rike där det sades att Morgana regerade, och än idag skall han vänta på att få se sina vänner igen."

"Miss Granger", sade professor McGonagall förvånat. "Jag visste att du tyckte det var intressant med gamla sagor och mytologi, men att du kan det utantill? Det gör inte ens jag!"

"Det är inte det enda jag kan utantill… Jag kan allt om de grekiska gudarna, romerska, nordiska och till och med de bibliska sagorna. Jag… jag tycker det är kul och intressant… Alltså, det mesta är ju ändå sagor, så ta inte allt jag säger som fakta, men det mesta bör faktiskt stämma… eh..."

"Jag ska allt tala med professor Binns… Det är så många elever som klagar på att hans lektioner är så tröttsamma och sega. Du kanske kan få hålla i några för att se om det gör någon skillnad – om du vill förstås."

"Åh, det hade varit roligt", sade Hermione och log blekt. "Men vi har bara ganska många läxor just nu..."

"Jag ser till att du blir ursäktad", försäkrade McGonagall.

"Va?!" ropade Ron och Harry samtidigt. "Det är orättvist att hon, som ändå tycker om läxor, ska befrias från dem!"

"Ni kan säkert också få hålla i varsin lektion, Potter, Weasley", sade deras mentor bistert och rynkade på näsan. "Seså, vilket ämne tänker ni er?" Hon flinade omärkbart. "Trolldryckskonst?"

"Eh..."

"Jag tänkte väl det. Nu får ni allt ta och unna miss Granger detta."

Hermione skrattade smått åt sina bästa vänner.

"Tack, professorn. Jag ser fram emot det här!"

"Jag tror att vi gör alla en tjänst genom att ni elever får en omväxling. Dock så kommer en behörig lärare vara närvarande av säkerhetsskäl." Hennes ton och min fick dem att förstå att hon inte talade om Umbridge.

Han slet till sist blicken från druidprästinnan Cliodna, som kliade sig på näsan, och öppnade en påse med Bertie Botts bönor i alla smaker.

"Du måste se upp med de där", varnade Ron. "När de säger alla smaker, så menar de det verkligen – du får alla de vanliga, du vet, som choklad och pepparmint och marmeladsmak, men du kan också få spenat och lever och komage. George tror att han fick en med snorgubbesmak en gång."

"Kan intyga om att den finns", sade Charlie och skrattade tillsammans med Tonks.

"Hur vet du det?" frågade hans mamma misstänksamt.

"För det var vi som gav honom den", fnissade Tonks samtidigt som hennes lugg försvann.

"Jag tar itu med er senare...", muttrade mrs Weasley.

"Mamma, det var typ sex år sen!" klagade Charlie.

"Spelar ingen roll."

Båda två suckade samtidigt som George muttrade:

"Det var en av de äckligaste smakerna jag någonsin fått."

Ron tog en grön böna, tittade noga på den och bet i ett hörn.

"Bläää… ser du? Brysselkål!"

"Nej, det är inte en av mina favoriter", sade Dumbledore. "Det var ett tag sen jag tog en… Senast var när jag fick en av Harry."

"Vilken smak var det då, professorn?" frågade tvillingarna.

"Öronvax, men jag hade hoppats på att få kola. Ska vi ta varsin nu kanske..?"

"Det får ni ta senare, Albus", suckade professor McGonagall. "Vi måste faktiskt bli klara så fort som möjligt."

Det var trevligt att sitta där och äta bönor i alla smaker. De som Harry fick smakade rostat bröd, kokos, vita bönor i tomatsås, jordgubbar, curry, gräs, kaffe, sardiner, och han var till och med modig nog att knapra av änden på en konstig grå böna som Ron inte ville röra och som visade sig vara peppar.

"Den är för stark", sade Luna och grimaserade.

"Men du tar ju chilisås till glass!" sade Ginny förvirrat.

"Det är för att chilisås passar till den söta vaniljglassen, du får smaka själv."

"Tack, men nej tack."

"Det är du som går miste om något", sade Luna och ryckte på axlarna.

Landskapet som nu flög förbi fönstret blev allt vildare. De prydliga fälten var borta. Nu syntes skogar, slingrande floder och mörkgröna kullar.

Det hördes en knakning på dörren till deras kupé och pojken med det runda ansiktet som Harry hade passerat på perrong nio och tre kvart kom in. Han såg gråtfärdig ut.

"Förlåt", sade han, "men har ni sett en padda nånstans?"

"Nej, gud, fick jag dig att gråta?" frågade Hermione och slog handen för munnen.

"Eh...", mumlade Neville. "Det var inte bara därför… Plus att du har bett om ursäkt."

"Hermione?" frågade Ron. "Vad sade du egentligen?"

"Eh...", muttrade hon. "Jag förolämpade Neville och sade att om jag hade haft en padda så hade jag tappat bort den med flit på en gång, och att jag aldrig varit klantig nog att ens tappa bort ett djur."

"Åh… det låter inte som dig...", sade Ginny.

"Nej, och jag är glad att jag inte är sån längre. Harry och Ron har kanske gott inflytande trots allt."

"Jag är väldigt ledsen, Nev", sade Hermione igen.

"Du, det är lugnt", sade han och skrattade nervöst.

När de skakade på huvudet gnällde han:

"Jag har tappat bort honom! Han smiter ifrån mig hela tiden!"

"Han dyker säkert upp", sade Harry.

"Jaa", sade pojken olyckligt. "Ja, om ni ser honom…"

Han försvann därifrån.

"Men du hittade honom i alla fall, eller hur?" frågade Luna.

"Ja", sade Neville. "Hagrid hittade honom åt mig."

"Fattar inte varför han är så bekymrad", sade Ron. "Om jag hade haft med mig en padda skulle jag tappa bort den så fort jag kunde. Fast jag tog förstås med mig Scabbers, så jag borde inte säga något."

"Nej, det borde du inte", skrattade Harry, men det fanns ingen glädje i det.

"Jag kan fortfarande inte fatta att min råtta var Peter Pettigrew", muttrade Ron och knöt sina nävar. "Den jäveln..."

Råttan snusade fortfarande i Rons knä.

"Han kunde ha dött utan att nån märkt nån skillnad", sade Ron upprört. "Jag försökte förvandla honom till gul i går för att göra honom mer intressant, men förtrollningen fungerade inte. Jag ska visa dig, titta här…"

Han grävde runt i sin koffert och drog fram en stav som såg väldigt sliten ut. Den hade stora hack här och var och någonting vitt glittrade i änden.

Ron tog upp sin nya trollstav och såg på den.

"Jag är glad att jag fick en ny."

"Enhörningshåret håller nästan på att sticka fram. Hur som helst…"

Han hade just höjt trollstaven när kupédörren gled upp igen. Pojken som hade förlorat sin padda var tillbaka, men den här gången hade han en flicka med sig. Hon var redan klädd i sin nya Hogwartsklädnad.

"Äntligen, Hermione!" flinade Ginny.

"Jag har längtat efter detta", skrattade Ron.

"Jag kommer dö", stönade Harry.

"Har ni sett en padda? Neville har tappat bort en", sade hon. Hon lät dominerande på rösten, hade massor med yvigt brunt hår och ganska stora framtänder.

"Så stora framtänder har du väl inte?" frågade Tonks och Hermione log stort åt henne.

"Inte längre, jag lät krympa dem förra året. Fast mitt hår är fortfarande yvigt och stort, men jag har faktiskt lärt mig att tycka om det."

"Och du är definitivt inte lika bossig som förut", skrattade Ginny. "Även om du är det ibland, men det är bara en bra sak, vet du."

"Tack så mycket hörni", sade Hermione och drog sig smått i håret medan hon log lite nervöst åt sina vänner. "Alltså, jag var väldigt taskig under förta året. Typ på Pansy-nivå."

Ginny och Luna flämtade.

"Så dålig var du väl inte?" sade Neville.

"Jo", muttrade Hermione.

"Inte riktigt", försökte Ron och Harry.

"Jo! Säg inte emot mig nu."

"Hon har fortfarande inte kommit över den där grejen om att man kan ha fel ibland", muttrade Harry.

"Jag är inte döv, Potter", fräste hon till svar.

De vuxna bara stirrade på dem.

"Vi har redan talat om för honom att vi inte har sett den", sade Ron, men flickan lyssnade inte, hon tittade intensivt på staven i hans hand.

"Åh, håller du på att trolla? Får vi höra då?"

Hon satte sig ner. Ron såg häpen ut.

"Hermione på intåg", sade tvillingarna och skrattade.

"Ähum… som du vill."

Han harklade sig.

"Tusensköna, solsken, fina lena smör. Denna dumma, feta råtta gul nu gör."

Tvillingarna började gapskratta när hörde hur Ron hade försökt sig på den trollformeln de gav honom när han fått sin första trollstav två veckor tidigare.

"Du försökte dig faktiskt på den?" skrattade George.

"Och framför Hermione? Det här är guld!" fortsatte Fred.

"Jag visste väl att ni log bakom det", skrattade Hermione. "Förlåt Ronald, men det var ganska kul om man tänker efter."

"Precis! Vi kunde gett dig en riktig trollformel, eller hur?"

"En riktigt trollformel som kanske tagit bort all hans päls, eller till och med kanske svett av hans morrhår..."

De kom av sig.

"När jag tänker efter", sade Sirius mörkt. "Så önskar jag att ni gjort det."

Han svängde med staven, men ingenting hände. Scabbers förblev grå och djup insomnad.

"Är du säker på att det där är en riktig trollformel?" sade flickan. "Den är ju inte särskilt bra, eller hur? Jag har prövat ett par enkla trollformler bara för övningens skull och alltsammans har fungerat för mig. Ingen i min familj har några som helst magiska krafter, så det var en jättestor överraskning när jag fick mitt brev, men jag blev jätteglad förstås, för det är ju den allra bästa trolldomsskola som finns, har jag hört – jag har förstås lärt mig alla våra kursböcker utantill, hoppas bara att det ska räcka – jag är förresten Hermione Granger, vilka är ni?"

"Hade du redan lärt dig allt utantill?" utbrast Sirius. "Du är är till och med bättre än Remus på pluggning i så fall!"

"Jag blir lite entusiastisk när jag tycker något är intressant", sade Hermione och log.

"Ja, man märker det", skrattade Remus. "Du är väldigt smart, Hermione."

Hermione rodnade.

"Tack, professorn."

"Du vet att jag inte är..."

"Sch, vi vet", sade Harry.

"Vi kommer fortfarande kalla dig professor", flinade Ron.

Remus suckade, men log lite ändå

Allt det här sa hon väldigt fort.

Harry tittade på Ron och blev lättad då han såg hans häpna ansiktsuttryck och förstod att inte han heller hade lärt sig alla kursböcker utantill.

"Wow, Harry", skrattade Ron. "Jag vet att vi precis lärt känna varandra då, men jag är ganska säker på att jag inte verkar som en sån person."

"Vet inte varför jag ens trodde det", sade Harry och fnös. "Du gör knappt dina läxor."

"Jag är Ron Weasley", muttrade Ron.

"Harry Potter", sade Harry.

"Är det verkligen du?" sade Hermione. "Jag vet förstås allt om dig – jag skaffade några extra böcker till bakgrundsläsning, och du står i Den moderna magins historia och i Svartkonsternas uppgång och fall och i Nittonhundratalets största händelser inom trollkarlsvärlden."

"Stalker much?" frågade Ginny.

"Du ska inte säga något, Gin", muttrade Hermione och log elakt mot sin vän.

"Du skulle bara våga… inte igen."

"Då tycker jag att vi båda är tysta."

Harry vände sig mot dem.

"Vad snackar ni om då?" frågade han och log ett leende som hade fått Ginny att smälta om hon fortfarande hade en crush på honom. Vilket hon självklart inte hade… Varför skulle det ens finnas en sån tanke?

"Att du som elvaåring var i fler böcker än trolldomsministern...", sade Hermione fort och Ginny väste "bra räddning."

"Åh", sade Harry. "Jo, jo, det är väl sant."

Han vände sig bort.

"Tack", viskade Ginny.

"Jag trodde att du inte gillade honom längre", muttrade Hermione. Den rödhåriga flickan stelnade till.

"Det gör jag inte, men har du haft en crush förut? Den går inte över så lätt!"

Hermione rodnade.

"Nej, det har jag inte… Okej, jag ska sluta retas."

De hörde inte hur Sirius självsäkert skrattade för sig själv.

"Jag tänker allt få dem tillsammans, om det så blir det sista jag gör..."

"Gör jag?" sade Harry och kände sig förvirrad.

"Milda makter, visste du inte det, jag skulle då ha tagit reda på allt jag kunde om jag hade varit du", sade Hermione. "Vet någon av er vilket elevhem ni ska tillhöra? Jag har frågat runt lite och jag hoppas jag hamnar i Gryffindor, det låter absolut bäst, jag har hört att Dumbledore själv var elev där, men Ravenclaw skulle nog inte vara så dumt det heller… hur som helst är det bäst att vi går och letar efter Nevilles padda. Ni båda borde byta kläder, för jag tror vi är framme snart."

"Förlåt för att jag var så otrevlig", sade Ron, "men du kändes som en miniversion av mamma."

"Och det gör jag inte längre?"

"Jo, men nu har jag vant mig."

Och hon gick sin väg och tog med sig pojken som hade förlorat sin padda.

"Vilket elevhem jag än ska tillhöra, så hoppas jag att hon inte hör till samma", sade Ron.

"Ångrar att jag sa det med", muttrade Ron till Hermione och hon log smått åt honom.

Han slängde ner sin trollstav i kofferten igen. "En sån idiotiskt trollformel – George gav den till mig, han visste säkert att den inte dög någonting till."

"Såklart jag visste", skrattade sagda bror.

"Varför trodde du ens på honom?" frågade Ginny och flinade. "Vi vet ju hur mycket våra kära bröder gillar skämt."

"Vilket elevhem hör dina bröder till?" frågade Harry.

"Gryffindor!" ropade Ginny.

"Där folk med mod i bröstet lever", fortsatte tvillingarna.

"Vars djärvhet, kraft och tapperhet", sade Charlie och log.

"Dem skiljer ut från mängden av elever", avslutade Bill och flinade åt Ron som just nu såg på dem som ett levande frågetecken.

"Hur kan ni den?" frågade han och stirrade ut dem en och en. "Eller, er förstår jag, men ni två?" Han pekade på Bill och Charlie.

"Well, det är så att jag, Charlie, Fred och George har haft en tävling om vem som kommer ihåg flest sorteringssånger enda sen de började på Hogwarts", började Bill förklara.

"Men det slutar alltid med att det enda vi kommer ihåg är Gryffindor-verserna, och den här har liksom fastnat", sade Charlie.

"Det var en rolig idé", sade Luna. "Jag tror jag ska be pappa om att göra något liknande med mig. Det hade varit roligt."

"Hade det säkert, vännen", log mrs Weasley.

"Gryffindor", sade Ron. Dysterheten tycktes falla över honom igen. "Mamma och pappa tillhörde också det elevhemmet. Jag vet inte vad de kommer säga om jag inte gör det. Jag tror faktiskt inte att Ravenclaw skulle vara så illa, men tänk om jag hamnar i Slytherin."

"Du hade inte hamnat i Slytherin, Weasley", sade Snape tonlöst. "Lika heroisk som Potter… vet inte ert egna bästa..."

Harry bet sig i läppen. Varför var Snape tvungen att ta upp just honom inom detta?

"Kanske hade Hufflepuff varit något för dig då, Ronny-ponny?" frågade tvillingarna retsamt. De bemöttes av en dödsblick från Tonks som låtit sitt hår ändra färg till svart, och hennes elektriska gula ögon såg ut att verkligen skicka blixtar.

"Och vad har ni för problem med Hufflepuff?"

"Åh, inget alls."

"Ja, det är ju bäst för er."

"Precis."

"Bra."

"Ja, bra."

Tonks räckte ut tungan.

Tvillingarna svarade på samma sätt.

"Vad mogna ni är, barn", suckade professor McGonagall. Alla tre satte sig genast raka i ryggarna och gjorde honnör.

"Ja, ma'am. Självfallet."

"Är det huset som Vol… jag menar Du-Vet-Vem tillhörde?"

"Just det", sade Ron. Han slängde sig bakåt i sätet med ett nedslaget uttryck i ansiktet.

"Vet du, jag tycker att Scabbers morrhår är lite ljusare i ändarna", sade Harry i ett försök att avleda Rons tankar från elevhem. "Vad gör förresten dina äldsta bröder nu när de har lämnat skolan?"

Harry undrade vad trollkarlar sysslade med när de väl hade slutat skolan.

"Ja, det undrar väl de flesta, mugglarfödda som renblodiga", skrattade Bill. "Det finns så himla många jobb, och alla är inte ens med på listan man får av skolan."

"Är det ett jobb?" undrade Luna.

"Vadå? Att dela ut listor till elever?" frågade Hermione och gjorde en "är-hon-seriös?-min".

"Nej. Att skriva listor med jobb på", förklarade Luna.

"Skulle det allt kunna vara", sade Fred. "Eller hur?"

"Ja, för husalfer då eller?" skrattade Ron.

"Om det är ett jobb för husalfer tänker jag...", började Hermione, men hon var snabbt avbruten av att alla började tala i mun på varandra.

"Men finns det ingen trollformel till det?" frågade Tonks medan tvillingarna verkade prata om ifall de skulle anställa husalfer i deras framtida skämtbutik. Hermione och Ron kivades om husalfer igen och Luna och Neville verkade beslutna att få ett svar av professorerna.

"Så, är det ett jobb, professorn?"

"Det skulle det mycket väl kunna vara, miss Lovegood", svarade rektorn och hans ögon glimtade till när han såg ut över rummet.

"Äh, Albus, säg inte något du inte vet ett dugg om som om det hade varit fakta alla borde veta om. Du vet ingenting om alla jobb i trollkarlsvärlden, och det vet du själv", sade professor McGonagall. "Okej alla", fortsatte hon. "Om vi låter mr Black läsa klart så kan jag lova att vi tar reda på om det är ett jobb sen. Alla nöjda?"

Nästan alla skakade på huvudet.

"Men vi låter mr Black läsa ändå. Var tysta nu."

Sirius fortsatte, även om han också undrade över alla trollkarlsjobben som diskuterats.

"Charlie är i Rumänien och studerar drakar..."

Sagda mans ögon lös av glädje när Sirius nämnde ordet "drakar" och Tonks suckade, men hennes tatuering av en kinesisk eldboll blänkte till. Hennes röda tatuering hade hon haft sedan de slutade skolan, som en påminnelse av Charlie när han inte var hemma. För vad är inte bättre än en drake i rött när man ska komma ihåg en viss rödhårig drakskötare?

"...och Bill är i Afrika och arbetar med någonting för Gringotts", sade Ron. "Har du hört om Gringotts? Det har stått massor om det i The Daily Prophet, men du får väl inte den hos mugglarna – några försökte råna ett säkerhetsvalv."

Harry stirrade.

"Är det sant? Vad hände med dem?"

"Ja, det undrar jag också", muttrade Sirius.

"Och det får du nog reda på om du fortsätter läsa", viskade Remus tillbaka och log retsamt.

"Ingenting, det är därför som det är en så stor nyhet. Man har inte fått fast dem. Pappa säger att det måste ha varit en mäktig ond trollkarl som kunde överlista Gringotts, men man tror inte att de tog nånting, det är det som är det konstiga. Det är klart att alla blir skrämda när nånting sån här händer ifall Du-Vet-Vem skulle ligga bakom det."

"Men det var väl ändå inte han?" frågade Neville.

"Var det ingen som berättade det?" frågade Harry. De vuxna skakade på huvudet. "Jaha. Då får vi nog inte berätta det för miss Arche."

"Korrekt, Harry!"

Harry funderade tyst fram och tillbaka på nyheten. Han började få en stickande känsla av rädsla varenda gång Du-Vet-Vem nämndes. Han antog att allt det här ingick när man trädde in i den magiska världen, men det skulle ha varit betydligt angenämare att säga "Voldemort" utan att bekymra sig.

"Vilket är ännu ett skäl till att säga hans namn!" utbrast Harry.

"En rädsla för ett namn...", började Hermione.

"...ökar rädslan för själva saken, ja Hermione, vi vet", suckade nästan hela bunten. Hennes kinder blev svagt röda.

"Men det stämmer, inte sant, professor Dumbledore?" försvarade hon sig själv.

"Jovisst gör det det, miss Granger", svarade han. "Och det är därför det är bra att säga hans namn. Voldemort."

Rektorn brydde sig inte om att flera av hans vänner och elever ryggade tillbaka eller stelnade till. Det var dags för dem att vänja sig.

"Vilka är med i ert quidditchlag?" Frågade Ron.

"Ähum… jag känner inte till några", erkände Harry.

"Kan fortfarande inte fatta att jag inte visste vad quidditch var", muttrade Harry till Ron.

"Fast det kanske bara var bra. Vem vet, vi hade kanske inte blivit vänner om det inte var för det", svarade den rödhåriga tonåringen.

"Säg inte så, Ron", viskade Harry med en liten röst.

"Huh?" sade Ron förvånat. "Åh, nej, det är klart vi blivit vänner ändå… du vet väl att jag bara skämtade..."

Harry nickade och bet sig i läppen. Hur mycket han än visste att Ron inte skulle lämna honom så kom tankarna på förra året och innan han börjat på Hogwarts upp… det var inte ens meningen, och det spelade ingen roll längre, men han kunde inte hjälpa det. Speciellt inte nu när det precis togs upp.

"Va?" Ron såg förbluffad ut. "Å, vänta bara, det är det bästa spelet i världen", och han satte i gång att förklara allt om de fyra bollarna och de sju spelarnas placeringar, beskrev berömda matcher han varit på tillsammans med sina bröder och kvasten han gärna ville köpa om han hade pengar. Han höll just på att gå igenom de finare poängerna med spelet för Harry när kupédörren sköts upp ytterligare en gång, men det var inte Neville, pojken som hade förlorat sin padda, eller Hermione Granger den här gången.

"Låt mig gissa...", sade Ginny. "Malfoy?"

"Hur visste du..?" frågade Ron.

"Gick på känsla och deras fiendskap måste ju ha börjat någonstans..."

Tre pojkar steg in och Harry kände omedelbart igen den i mitten: det var den bleke pojken från Madam Malkins klädbutik. Han tittade på Harry med betydligt större intresse än han hade visat borta i Diagongränden.

"Äh, såklart han gjorde", suckade Sirius. "Alla jävla Malfoys och deras statusmani."

"Är det sant?" sade han. "Alla på tåget säger att Harry Potter sitter i den här kupén. Det är alltså du?"

"Ja", sade Harry.

"Hur sa du det?" frågade Hermione.

"Typ 'ja', utan ton", svarade Harry. "Alltså, jag kommer inte riktigt ihåg, lite misstänksamt kanske efter som Ron reagerade som han gjorde." Han såg Hermiones blick. "Han ville inte se på Malfoy."

Han betraktade de andra pojkarna. Båda två var tjocka och satta och såg oerhört elaka ut. Där de stod på varsin sida om den bleka pojken såg den ut som livvakter.

"Ganska värdelösa livvakter i så fall", fnös Ginny. "Alldeles för lätta att förhäxa..."

"Jag tänker låtsas att jag inte hörde det där!" sade professor McGonagall blinkade åt sin elev.

"Ja, det här är Crabbe och det där är Goyle", sade den bleka pojken vårdslöst då han märkte vart Harry tittade. "Och jag heter Malfoy, Draco Malfoy.

Ron gav ifrån sig en lätt hostning som kunde ha dolt en fnissning. Draco Malfoy såg på honom.

"Om han så mycket som säger något dåligt om min pojke så kommer de allt få med mig att göra", muttrade mrs Weasley ilsket.

"Lugna dig, Molly, min sköna", sade mr Weasley och lade en hand på sin frus.

"Du tycker kanske att mitt namn är lustigt? Vem du är behöver man i varje fall inte fråga. Pappa talade om för mig att alla Weasleys har rött hår, fräknar och fler barn än de har råd med."

Han vände sig till Harry igen.

"Du kommer snart att upptäcka att vissa trollkarlsfamiljer är bättre än andra, Potter. Du måste se till att du inte skaffar dig vänner av fel sort. Jag kan hjälpa dig med det."

Han höll fram handen för att skaka Harrys, men Harry tog den inte.

"That's my boy!" utbrast Sirius, men ingen annan sade något.

"Tack, men jag tror att jag alldeles själv kan se vilka som är av fel sort", sa han kyligt.

"Tack, Harry", log mrs Weasley.

"Det… det var inget", sade Harry och blev röd i ansiktet, men han log svagt åt tacket han fick.

Draco Malfoy blev inte röd, men en skär skiftning visade sig på hans bleka kinder.

"Jag skulle vara försiktig om jag var du, Potter", sade han släpigt. "Om du inte är lite hövligare kommer du gå samma väg som dina föräldrar. De visste inte heller vad som var bra för dem. Om du drar omkring i sällskap med slödder som Weasley och den där Hagrid kommer det färga av sig på dig."

Sirius reste sig upp.

"Det där ormynglet ska allt få..." Han kom på att de inte kunde lämna rummet, och satte sig ned igen. "Men inte nu på en gång."

Både Harry och Ron reste sig upp. Rons ansikte var lika rött som hans hår.

"Säg om det där", sade han.

"Jaså, tänker ni slåss med oss, va?" hånlog Malfoy.

"Tänk för att vi tänkte det ja!" fräste Harry utan att tänka på att Malfoy inte kunde höra honom nu.

"Ja, om ni inte ger er i väg härifrån med detsamma", sade Harry, morskare än han kände sig, för Crabbe och Goyle var mycket större än både han och Ron.

"Men de är fortfarande mycket dummare", muttrade Ginny och gned sina knogar.

"Men vi har ingen lust att ge oss iväg, eller hur grabbar? Vi har ätit upp all vår mat och ni verkar fortfarande ha en del kvar."

Goyle sträckte sig efter chokladgrodorna bredvid Ron – Ron tog ett språng framåt, men innan han hade så mycket som petat på Goyle, gav Goyle ifrån sig ett fruktansvärt tjut.

Ron såg smått förvånad ut, för han hade glömt att Scabbers… nej, Pettigrew faktiskt hade gjort en bra sak i sitt dumma liv som råtta.

Råttan Scabbers hängde från hans finger, med de vassa små tänderna djupt begravda i Goyles knoge – Crabbe och Malfoy backade undan medan Goyle vrålande svängde runt, runt med Scabbers, och när Scabbers till slut flög av fingret och slog i fönstret, försvann de alla tre samtidigt.

"Det där hade jag så velat se", skrattade Sirius. "Så han gjorde faktiskt en godtagbar sak – inte för att det väger upp allt annat, inget kan göra det – men att han faktiskt bet Goyle."

"Om du inte förlorat din råtta eller om din råtta varit Peter Pettigrew så hade jag beslagtagit den", sade Snape med sin monotona röst.

"Du, jag hade allt gett den till dig, bara du bett om honom", muttrade Ron.

Kanske de trodde att det fanns fler råttor på lur bland godsakerna, eller kanske de hade hört steg, för en sekund senare stod Hermione Granger inne i kupén

"Vad har ni haft för er här?" sade hon och tittade på godiset som låg utspritt över hela golvet och Ron som lyfte upp Scabbers i svansen.

"Jag tror att han har tuppat av efter smällen han fick", sade Ron till Harry. Han tittade närmare på Scabbers. "Nej, jag kan inte tro det, han har somnat igen." Och det hade han. "Har du träffat Malfoy förut?"

Harry berättade om deras möte i Diagongränden.

"Inte det roligaste samtalsämnet", sade Ron smått bistert.

"Men jag fick ändå vet mer om olika sorters trollkarlsfamiljer", påpekade Harry. "Men jag håller med, Malfoys lilla tal var kanske inte det roligaste."

"Varför har ni inte gjort något åt det han går runt och säger?" frågade Tonks och kolla på Dumbledore och McGonagall.

"Jag är ledsen, miss Tonks, men det är inte min uppgift, även om han förolämpat en av mina elever. Det är professor Snape som ska se till att ta itu med bråka Slytherinelever." Hennes ton sade tydligt att hon inte var nöjd med hennes kollegas handlingar.

"Om inte Potter hade varit så stöddig så hade mr Malfoy inte haft en anledning att...", började Snape, men Gryffindors föreståndarinna avbröt honom.

"Du ska inte säga något om det, Severus. Din bistra syn på mina elever är inte en ursäkt för att dina Slytherins ska få komma undan med vadsomhelst."

De stirrade på varandra, och Snape vek undan blicken först.

"Varför säger något mig att de har den här diskussionen ofta?" frågade Ginny och hennes vänner ryckte på axlarna till svar.

"Jag har hört talas om hans familj", sade Ron bistert. "De var bland de första som kom tillbaka till vår sida efter att Du-Vet-Vem hade försvunnit. Sa att de hade blivit förhäxade. Min pappa tror inte på det. Han säger att Malfoys pappa inte behövde nån förevändning för att gå över på den mörka sidan." Han vände sig till Hermione. "Kan vi göra nånting för dig?"

"Det är bäst ni skyndar er att ta på era klädnader, jag har just varit längst fram i tåget för att fråga föraren och han säger att vi nästan är framme. Ni har väl inte slagits? Ni kommer att sitta illa till innan vi ens kommer dit!"

"Förlåt Mione", sade Ron, "men du förstår väl varför jag fick ett dåligt intryck av dig?"

Hans kvinnliga bästa vän nickade förstående (men smått irriterad var hon allt).

"Men det är fortfarande inte en ursäkt för att döma henne så fort", sade Luna och stirra intensivt på Ron med sina blå ögon.

"Själ-självklart inte", sade han nervöst och bet sig i läppen.

"Scabbers har slagits, inte vi", sade Ron och gjorde en grimas åt henne. "Skulle du vilja vara vänlig och lämna oss medan vi klär om?"

"Visst, jag kom bara in hit för att folk utanför uppför sig väldigt barnsligt och rusar fram och tillbaka i korridorerna", sade Hermione med överlägsen röst. "Och du är förresten smutsig på näsan, vet du om det?"

"Ow, det skulle du inte ha sagt, Hermione", sade tvillingarna och skrattade.

"Ja, nu kommer det vara det enda Ron tänker på när han ser dig den närmaste månaden", lade Bill till.

"Så jobbig är jag väl inte?" frågade Ron.

Alla hans syskon kollade på honom med höjda ögonbryn.

"Jo, jobbig är du", skrattade Charlie.

Ron blängde på henne då hon gick.

Harry kikade ut genom fönstret. Det började bli mörkt. Han kunde se berg och skogar under en djupröd himmel. Tåget verkade mycket riktigt sakta farten.

Harry och Ron tog av sig jackorna och drog på sig sina långa svarta klädnader. Rons var lite för kort för honom, man kunde se hans gymnastikskor under den.

"Hur märker du allt sånt?" frågade Neville.

"Det gäller att vara uppmärksam", log Luna.

"Jag vet faktiskt inte hur jag lägger märke till små detaljer, men jag är väl ganska uppmärksam", sade Harry. "Ingen aning varför, men jag antar att jag bara blev det."

En röst ekade i tåget:

"Vi kommer fram till Hogwarts om fem minuter. Vill ni vara så vänliga och lämna ert bagage på tåget, det transporteras för sig till skolan."

Harrys mage drog ihop sig till en knut av nervositet och han såg att Ron såg blek ut under fräknarna. De proppade fickorna fulla med det sista utav godiset och anslöt sig till skaran som trängdes i korridoren.

"Ingen ramlade ner på spåret, antar jag?" frågade Charlie och flinade.

"Nej, hurså?" frågade Hermione.

Charlies flin blev ännu bredare när han vände sig mot Tonks.

"Min fina rosahåriga vän här...", Tonks bytte hårfärg. "Eh, grönhåriga… lilahåriga… skit samma, miss Nymphie här föll ner på spåret och det var alldeles blött eftersom det regnade så mycket. Kommer du ihåg det? Alla frågade om du ramlat i sjön!"

"Jag trodde vi kom överens om att aldrig ta upp det igen", sade Tonks mellan sina sammanbitna tänder. "Hagrid sa ja. Jailan sa ja. Kyp sa ja. Du sa ja. Tyst nu Weasley, säg inget mer."

Tåget saktade in och stannade slutligen. Folk banade sig fram mot dörren och ut på en liten, mörk perrong. Harry huttrade i den kalla nattluften. Sedan kom en lykta guppande över huvudet på eleverna och Harry hörde en välbekant röst:

"Förstaårselever hitåt! E allt som de ska, Harry?" Hagrids stora håriga ansikte log strålande mot honom över havet av huvuden.

"Du är sån bra vän", sade Luna och såg på halvjätten.

"Instämmer", sade Harry och fångade Hagrids blick.

"Ni e allt för snälla", sade han och nickade uppskattande mot Luna och Harry.

"Kom me här, följ efter mej – några fler förstaåringar? Se opp me var ni går nu! Förstaårseleverna följer efter mej!"

Snavande och halkande följde de efter Hagrid nerför något som verkade bara en brant, smal stig. Det var mörkt på båda sidorna om dem och Harry tänkte att det måste finnas tjocka träd där. Ingen sade just något. Neville, pojken som ideligen tappade bort sin padda, snörvlade till ett par gånger.

"Förkyld, eller grät du?" frågade Ginny.

"Både och, typ", sade Neville och bet sig i läppen.

"Men du fick tillbaka honom i alla fall", sade Hermione.

"Förstår bara inte hur han kan rymma hela tiden..."

"Ni får strax se er första skymt av Hogwarts", ropade Hagrid över axeln, "bara runt kröken här.

Det hördes ett högt "åååhh!"

"Alltid samma varje år", sade Hagrid stolt. "De små förstisarna e verkligen söta."

Den smala stigen hade plötsligt mynnat ut vid kanten av en väldigt svart sjö. På toppen av en hög klippa på andra sidan, med fönster som gnistrade mot den stjärnbeströdda himlen, reste sig ett väldigt slott med många tinnar och torn.

"Inte fler än fyra i varje båt!" ropade Hagrid och pekade på en flotta av små båtar som låg i vattnet vid stranden. Neville och Hermione följde efter Harry och Ron ner i deras båt.

"Jag är rätt så säker på att Ron uppskattade det ytterst mycket", sade George med en pompös röst.

"Ja, broder, det håller jag mycket riktigt med om. Han bör till och med ha sjungit en serenad för dem!" fortsatte Fred.

"Jag tänker mörda er", mimade Ron medan han sneglade på Hermione.

"E alla i båtarna?" skrek Hagrid, som hade en båt för sig själv. "Då så – framåt!"

Och flottan med småbåtar satte sig i rörelse, alla samtidigt, och gled över sjön som var slät som glas.

"Hur fungerar det?" frågade Sirius. "Eller, jag vet att det är magi, men vilken slags? Det är väl ändå inte Hagrid som gör det?" Han vände sig mot halvjätten. "Ta det inte personligt."

"Fattar, men..."

"Liksom hur fungerar det?" avbröt Sirius, och gav inte Hagrid en chans att svara.

"De är förtrollade att reagera på Hagrids – eller en vikaries – röst. De känner igen vem det är som säger vad och vid ordet 'framåt' sätter de fart efter den första båten, som Hagrid sitter i. Det är en simpel förtrollning som professor Flitwick kommer lära ut under årskurs sju", förklarade professor McGonagall.

"Vilken förtrollning är det?" frågade Hermione nyfiket. "Jag har hört om den och sett den i användning, men aldrig provat själv."

"Agnosco***", sade McGonagall. "Nu är jag dock inte professor i Trollformellära, men man ska..."

"Jag tror att jag avbryter dig där, Minerva, även om du svarar på både miss Grangers och mr Blacks frågor, men jag råkar veta att det är lite kvar på kapitlet, och jag är ganska sugen på att vara med på den här "Bertie Botts Bönor"-utmaningen som de pratade om förut." Han vände sig mot tonåringarna. "För ni låter väl ändå en gammal man som jag vara med?"

Alla satt tysta och stirrade upp mot det väldiga slottet ovanför. Det tornade upp sig över dem medan de fördes allt närmare klippan där slottet stod.

"Ner me huvet!" vrålade Hagrid då de första båtarna nådde fram till klippan.

"Hagrid, du vet väl ändå att det bara var du som behövde ducka?" frågade Neville och blev smått röd när alla såg på honom.

"Hade inte tänkt på det, Neville, tack för att du berätta", svarade Hagrid och kliade sig i skägget. "Fast sjundeårseleverna behöver allt ducka vettja."

"Sjundeårseleverna?" frågade Harry oförstående.

"Visste ni inte om det?" frågade Hermione chockat.

"Hur kommer det sig att du inkluderar mig tillsammans med Harry varje gång han inte vet något?" klagade Ron. "De flesta av mina bröder har ju gått klart, om du inte kommer ihåg det."

"En vana, antar jag", svarade hon. Hermione vände sig mot Harry. "Du förstår, när Hogwarts sjundeårselever har gått ut sitt sista år, med godkända betyg, tar de som tradition båtarna ner till Hogsmeadestationen för att de ska tas från skolan på samma sätt de kom dit, sex år tidigare. Jag läste det i..."

"Låt mig gissa. Hogwarts Historia?" sade Harry och flinade åt henne.

"Sant. Men du måste hålla med om att det är intressant?"

"Klart jag gör!" sade Harry. "Längtar allt tills dess. Fast ändå inte..."

De böjde allesammans på huvudet och de små båtarna förde dem genom en ridå av järnek som dolde en bred öppning i klippytan. De gled fram genom en mörk tunnel, som verkade föra dem rakt under slottet, tills de kom fram till en sorts underjordisk hamn, där de kravlade sig ur båtarna upp på klippor och småstenar.

"Lade ingen märke till alla sjövarelser som väntar på er där?" frågade Luna med en rynkad panna. De andra skakade på huvudet. "Ingen alls?"

"Jag tror vi var för slagna av slottet", förklarade Neville. "Ingen hade tid att kolla på något annat.

"Det var synd", sade Luna och suckade. "De är väldigt snälla."

"Hörru du där! E de här din padda?" sade Hagrid, som kontrollerade båtarna då folk klev ur dem.

"Trevor!" skrek Neville glädjestrålande och höll fram händerna.

"Finns det seriöst något sätt för mig att se till att han inte försvinner hela tiden?" frågade Neville och såg runt på de som satt i rummet. "Han försvinner hela tiden, och jag har slutat leta. Jag vet inte ens vart han är nu..."

"Du kan väl sätta en Spårarförtrollning på honom?" föreslog Tonks.

Neville skakade på huvudet.

"Är inte begåvad nog..."

"Du, var inte så hård mot dig själv", sade Fred. Han sänkte rösten. "Så snart Harry skapat sin grupp kan vi säkert be honom att vi övar på den."

"Hoppas det", mumlade Neville tillbaka, men hans självkänsla kändes smått upplyft av Freds ord.

Sedan klättrade de uppför en gång i klippan efter Hagrids lykta och kom till sist ut på slätt, fuktigt gräs alldeles i skuggan av slottet.

De gick uppför en stentrappa och skockade sig runt den enorma porten av ek.

"E alla här? Du där, har du din padda kvar?"

Hagrid höjde en jättelik näve och knackade tre gånger på slottsporten.

"Och där var kapitlet slut!" sade Sirius.

"Har någon ett paket Bönor I Alla Smaker?" sade Bill.

"Vilka ska ens vara med?" frågade George.

"Uh, jag, Harry, Ginny, du, Fred, Luna?" började Ron och väntade på att den blonda Ravenclaweleven skulle bekräfta hans fråga, vilket hon gjorde med ett leende. "Neville, Mione, uh, rektorn, Tonks och Charlie?" De nickade. "Sirius, Remus?"

"Jag avstår", log varulven.

"Jag är på", sade Bill.

"Var det alla?" frågade Ginny. De som inkluderats nickade. Resten reste sig och började gå mot vardagsrummet.

"Jag lämnar dem med dig, Albus", sade professor McGonagall och vände sig i dörröppning. "Jag litar på att ingen skadar sig. Uppfattat?"

"Ta det lite lugnt nu, Minerva", skrockade Dumbledore på sitt farfar-sätt. "Jag ropar ifall någon får lik-smak..."

"Huh?!"

"Ta det lugnt, Hermione", väste Harry. "Han skojar säkert bara."

"'Säkert'", upprepade hon och skakade på huvudet.

"Så", började Tonks. "Vilka regler?"

"Jag tycker vi bara vi tar en böna för att sedan gissa vilken det är...", föreslog Ginny.

"Eller kan man ta en böna, slå en tärning och skicka runt den så många varv?" frågade Sirius.

"Det är nog roligare än min idé", erkände Ginny. "Så du menar att man tar en böna för varje ny person så att man i slutet har..." Hon räknade deltagarna. "Tretton bönor."

"Mm. Alltså, vi häller ut paketet i mitten och alla tar en ny böna per ny runda. Så man börjar med att ta en böna, och så slår första spelaren tärningen och får kanske en fyra. Då ska alla skicka bönorna fyra gånger. Nästa runda börjar efter att alla har tagit en till böna, och så slår nästa spelare tärningen. Vi säger att det blev en två, och då får man välja vilken böna man vill skicka, eftersom det gäller att behålla de man tror är goda. Och så håller det på så i tretton rundor, tills alla har tretton bönor. Och då, då mina vänner, så äter man upp dem."

"Förstår alla?"

De andra nickade (även om de såg smått förvirrade ut).

De placerade sig runt matbordet istället för de sofforna som förut trollades fram, och Charlie hällde ut sitt paket Bertie Botts på bordet.

"Okej", sade Harry. "Alla tar varsin då, och så börjar Charlie att slå tärningen."

De gjorde som Harry föreslog och efter att Charlie fått en trea skickade de vidare bönorna tre gånger. De tog varsin böna till och skickade dem sex varv efter att Tonks slagit tärningen. Sjätte rundan var i gång och Dumbledore skickade en vitgul böna till Luna som satt till vänster om honom.

"Professorn!" sade hon högt. "Du skickade ruttna ägg med mening!"

"Åh, klart jag gjorde, miss Lovegood", sade han och flinade omärkbart. "Som om jag skulle vilja ha den själv."

"Äh, sluta klaga, Luna", sade Ginny. "Du skickade något som ser ut att vara spya till Neville, och han skickade det på en gång till mig."

Den blonda flickan räckte ut tungan åt sin vän.

"Du behöll den ju ändå inte."

"Nej", flinade Ginny och pekade på sagda böna som låg i Harrys hög. "Jag skickade den till Harry."

"Vänta, förlåt, va?!"

Hon fnissade bara åt honom.

Den tionde rundan slog Harry tärningen.

"Tjugoen?!" utbrast han när han såg vad den visade. "Hur fungerar det?"

"Magi, Harry? Någonsin hört om det?" frågade Sirius i en retsam röst.

"Åh, såklart", muttrade hans gudson till svar.

"Vadå?" ropade mr Weasley från vardagsrummet. "Har mugglarna inte så höga siffror på sina tärningar?"

"Nej, oftast inte, Arthur", ropade Tonks tillbaka medan hon misstänksamt petade på en kolsvart böna Charlie precis skickat till henne efter att de skickat tjugoen gånger.

Den näst sista rundan slog Ron en etta. Alla valde den bönan de minst ville ha och skickade vidare den.

"Förlåt, Georgie, men jag tänker ge dig den jag antar vara rått kött", väste Fred till sin tvilling "Antar du utmaningen att skicka vidare den till mr Albus Dumbledore?"

Hans tvilling nickade.

Sista rundan var igång nu. Sirius slog tre, och så var skickandet igång igen. George väntade tills den sista omgången med att skicka den de misstänkte vara rått kött, och Dumbledore kunde inget göra för att förhindra det.

"Och omgången är över!" ropade Sirius. "Det är dags att äta!"

Tonks tog upp en lila böna och ändrade sitt hår till samma färg medan hon tuggade. Efter ett tag grimaserade hon.

"Vilken smak?" frågade Hermione.

"Plommon, tror jag", svarade hon.

"Men den är väl god?" frågade Ginny och lade huvudet på sned.

"Nej, jag gillar inte plommon…"

Dumbledore tog en gul böna, bet i hörnet, och åt sedan hela.

"Solrosfrö", sade han och log.

Neville fick en brun jordböna och Luna åt en brun chokladböna. Sirius fick en grön som han misstänkte vara groda, och han försökte att hålla god min – men misslyckades totalt medan han stack ut sin tunga som blivit helt grön och slemmig.

"Nu tänker jag ta mig den här som måste vara marshmallow", muttrade han och stoppade in en vit böna med bruna fläckar i munnen. Det var inte marshmallow, utan blomkål. "Varför har jag alltid sån otur..."

"Du fick i alla fall inte Fänkål? Är det fänkål?" sade Neville. Han smakade på bönan och nickade. "Jupp. Fänkål."

Simpelt sagt – alla fick äckliga bönor, utom rektorn. Han sade att det var för att han redan fått så många äckliga bönor innan de ens fötts, ja, till och med innan deras föräldrar kom till världen.

Alla var säkra på att han fuskat.

Rummet fylldes snabbt igen med medlemmarna från vardagsrummet, och Harry tog upp boken.

"Jag vill gärna läsa det här kapitlet själv."


AN: * = Bambi är något jag fått från andra fanfictionförfattare, alltså inget jag hittat på själv. Jag tycker det passade in här, så jag kommer kanske att använda det ibland, då smeknamn som "pup", "cub", "Prongslet" och "mini Prongsie" inte passar in lika bra i svenska HP fanfics (enligt mig).

** = Det finns många versioner av myten, och den jag använder här är hämtad från TV-serien Merlin (rekommenderar att se den, svinbra enligt mig). Morgana var kanske inte en prinsessa, men det kändes bra att kalla henne en, och hon kanske inte var så snäll och sympatisk, men det är ändå bara en myt.

*** = En trollformel jag "hittade på" (om inte någon kom på den innan) som då gör att ett föremål känner igen . ett ansikte eller en röst. Tänkte att det behövde finnas en trollformel för det, så jag slog upp "recognize" på Google översätt engelska till latin och tog det som lät bäst.

Ni får gärna önska minnen eller historier som ska tas upp! xoxo