Kapitel 6
[James]
"Vart tror du att du är på väg?" Lily stannade mig som kom inrusande till gryffindors sällskapsrum.
"Måste… vi… ta… det… nu?" sade jag andfått och satte handen för sidan. Jag tittade bedjande med mina hasselnötsfärgade ögon in i Lilys smaragdgröna. Sedan gav jag mitt armbandsur en snabb blick – jag var sen. Väldigt sen.
"Potter, vi ska patrullera!" Sade hon irriterat och smällde till honom lätt över bröstet.
"Jag kan tyvärr inte, Evans."
"Vad då kan inte?" Men hon fick aldrig mitt svar på den frågan eftersom jag redan hade lyckats smita bort från henne. När jag några sekunder senare kom in i sovsalen mötte jag tre oroliga blickar.
"Du är sen." Var det enda Sirius lyckades få fram. Jag tittade ut genom fönstret för att se om månen hade dykt upp på himlen än.
Remus hade varit ovanligt lugn som varulv den här natten. Visst hade James fått ta en eller två smällar, men det var det värt.
När han klockan 5:00 på morgonen kom in i uppehållsrummet fann han Lily ligga sovande i soffan framför brasan, som nu hade mer eller mindre slocknat.
Tyst förbipasserade jag den sovande björnen.
"Potter, vad gör du uppe så här sent?" mumlade Lily och tittade sömndrucket på mig precis som jag var på väg upp till sovsalen.
"Jag kunde inte sova – men någon hade visst tagit upp soffan redan." Hittade jag snabbt på. Hon tittade ner på sig själv.
"Åh…"
"God natt då", började jag tveksamt.
"Vi skulle ha patrullerat." Sade hon snabbt. Jag suckade – hon kom ihåg.
"Jag sa att jag inte kunde." Svarade jag henne överdrivet artigt. Hon viftade bort mitt svar med handen.
"Det är ingen ursäkt. Jag förstår inte hur någon kunde välja dig som ordningsman, men om någon faktiskt gör det borde du faktiskt sköta det också."
"Jag var tvungen att besöka Dumbledore." Ljög jag.
"Klockan tio på kvällen?" Hon tittade misstroget på mig. Vid Merlins skägg vad hon var vaken klockan fem på morgonen… Jag drog nervöst handen genom mitt kolsvarta hår och tänkte igenom vad jag skulle svara. Ibland önskade man att Lily var lite mer som Sirius skaror flickor som han brukade leka med. "Jag hade kanske inte hatat dig lika mycket om du faktiskt talade sanning för mig." Hon gick över gränsen.
"Vet du vad, Evans? Det spelar mig ingen större roll om du hatar mig eller inte. Du förtjänar inte att veta allting. Vissa saker är privata, och du har ingenting med dem sakerna att göra. Jag är lojal mot mina vänner. Jag tänker inte berätta någonting för dig." Och med dem orden sagda gick jag upp till sovsalen dit Sirius och Peter redan lyckats nå. Osynlighetsmanteln hade de vikt fint på änden av min säng. Jag klädde snabbt av mig kläderna och upptäckte till min förskräckelse att skjortan hade varit rätt rejält nerblodad på ena ärmen. Kanske hade Lily varit tröttare än jag trott…
[Lily]
Den första Hogsmeade-helgen närmade sig allt och eftersom att Haylie och Alice inte skulle gå ihop med någon planerade de min dag tillsammans med Diggory in i minsta lilla detalj. Patrulleringarna med James var outhärdliga. Inga ord växlades. Bara blickar lite då och då. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle kunna säga att James Potter hade slutat vara "kär" i mig, men det hade han. Han verkade nästan hata mig. Och aldrig trodde jag att jag skulle säga att jag nästan var ledsen över det. För jag, ärligt talat, föredrog nog James när han tyckte om mig. Tro det eller ej – han var jobbigare när han inte var jobbig. Han gjorde mig så frustrerad.
[James]
"Har du någon dejt till Hogsmeade?" frågade Remus kvällen innan vi skulle till Hogsmeade. Jag skakade på huvudet.
"Nej, jag går med er."
"Jag vet inte riktigt vad du håller på med James, men sluta med det." bad Remus mig och tittade upp från boken han läste (En trollkarls berättelse). Jag tittade frågande på honom och höjde på ögonbrynen.
"Vad menar du?"
"Jag vet att du har gett upp hoppet om Lily, men bara för det behöver du inte behandla henne illa." sade Remus enkelt.
"Hon är väl värre mot mig?"
"Därför att hon har förutfattade meningar om dig som inte stämmer. Hon ser inte anledningarna som ligger bakom allting." förklarade Remus. "Men låt inte hennes förutfattade meningar bli sanning genom att vara elak."
"Jag förstår inte var hon får allt ifrån." Muttrade jag. "Jag är ju mycket bättre än Diggory."
"Jag trodde nästan att du inte var kär i henne ett tag." sade Remus lättat. Jag tittade förvånat på honom.
"Va?"
"Ja, du har fortfarande känslor för henne." sade han leende.
"Hur kan man ha känslor för någon som behandlar en som skit?"
"Därför du ser bakom hennes fasad mot dig."
"Åh…"
"Lova mig i alla fall att bete dig bättre mot henne." sade Remus allvarligt igen.
"Jag kanske inte vill?"
"Varför skulle du inte vilja?"
Därför jag kunde inte få fler människor i mitt liv som jag på något sätt skulle kunna mista. Aldrig. Aldrig igen.
