7. Mevelpellar och flummiga mumlanden
Under de följande dagarna gjorde sig Merry stor möda att smita utom synhåll så snart han fick se Guldlock Keyman komma gående genom en korridor. Det var däremot svårare att undvika Corwin Creepy, som verkade ha lärt sig Merrys schema utantill. Merry såg honom konstant lurkande i bakgrunden vart än han gick. Han antecknade, fotograferade med sin dyra systemkamera och filmade honom med sin mobiltelefon.
Merry misstänkte alltmer att Creepy måste agera på uppdrag av Mr Vessly, men brydde sig egentligen inte, så han lät honom helt enkelt hållas.
Det var dags för den första quidditchträningen på över ett år. Merry infann sig motvilligt med Paddy, Hermy_3000 och Rolle vid sin sida samt Creepy i hälarna.
När de anlände var ingen i gryffindorteamet där. Istället var det Slytherins lag samt Mallboy som ockuperade spelplanen.
"Mitt lag är inte här… Betyder det att jag får gå?" undrade Merry hoppfullt. Men det var för sent; Mallboy hade sett honom.
"Merry! En sådan angenäm överraskning att se dig här! Har du alltså redan hört den trevliga nyheten?" frågade Mallboy entusiastiskt så snart han nått inom hörhåll.
"… Åh, nej. Inte du… Vad gör du här då? Tänker du också börja följa efter mig nu, är det något fel på min aura eller något?" babblade Merry högt för sig själv.
"– så jag blev jätteglad förstås och tackade genast ja, så nu är jag här", malde Mallboy på, som hade fortsatt prata medan Merry yttrade sina oförskämdheter.
"Men grattis! Så kul att du är sökare. Lycka till" sa Rolle sömnigt.
"Va? Betyder det att jag slipper vara det?" tjöt Merry av lycka.
"Dessvärre icke, jag är sökare för slytherinlaget och du för gryffindorlaget. Men det ska bli ett sant nöje att möta dig i en ärlig kamp min vän."
"… Men eftersom mitt lag inte är här, så kan jag åtminstone förtränga den vetskapen för stunden. Hej då." Merry strövade därifrån. Hans sidekicks följde givetvis efter honom som en svans (Rolle eftersom Mallboy var upptagen med träning).
Men de kom inte långt. När de skulle gå förbi HB:s nyrestaurerade minislott hoppade HB själv fram bakom ett träd.
"Ni falje me mai! Heheöhö…" Med de orden rövade han helt enkelt bort dem i en stor säck. När de åter såg ljuset var de tyvärr redan inne i minislottet.
"Vad tänker du göra med oss?" frågade Rolle.
"Ni ske smakka mitt nye baukvärk!"
"… "
HB hämtade några stenhårda bullar som han körde i händerna på dem. Han tittade uppfordrande på dem.
"Glöm att jag tänker äta något du har bakat. Fuck no!" konstaterade Merry medan han tryckte sina bullar i Rolles redan överfulla nävar.
Rolle tog en stor tugga, som en sann gryffindorare, utan att tänka efter närmare (han hade somnat vid frukosten så han behövde lite näring).
På något mystiskt vis lyckades hans veka vesslygaddar genomborra den stenhårda ytan på bullen bara för att belönas med den kletiga och slingrande insidan.
"…Va? Öhh, inbillar jag mig att det… rör sig!?" Rolle såg illamående ut, vilket inte var så konstigt då bullarna var fyllda av levande sniglar.
"Hihhihihihihi!!" HB lunsade fnittrande iväg, nöjd med han åstadkommit denna dag.
"Jaha. Skyll dig själv", sa Merry som äcklat gick därifrån.
Tyvärr sprang han genast på HB igen då denna dröjde sig kvar utanför minislottet i en solstol i hopp om att få se Rolle kräkas.
"En sån lyklig dag, ticker du int`?"
"Nej det är det inte!"
"Vadå rå? Esh då, din vän klare sig", flinade han retsamt.
"Jag skiter väl i honom! Jag stör mig bara så jäkla hårt på Mallboy, Corwin Creepy och den där Keyman. De är idioter alla tre!"
"Hee, ja Mallbojken å Kiman e ene riktige mevelpellar, men Crippy e ju helskön."
"Vadå skön? Just det, ni passar ju så bra ihop för ni är störda båda två, och vad fan är en mevelpelle?"
"Ett negativt laddat adjektiv."
Merry, som tvivlade på att det var HB som hade formulerat det där själv, bestämde sig för ge sig iväg till en HB-fri plats.
Då han satt och åt middag kom Smirk skridande och meddelade Merry dystert om att han skulle ha straffkommendering samma kväll hos Keyman. Merrys aptit försvann lika fort som Rolle föll i sömn efter ett idrottspass. Så en timme senare begav sig Merry motvilligt till Keymans högkvarter.
"Åh, välkommen", sa Keyman osäkert då Merry knackat, "Eee, jag har aldrig hållit i en strafftjänst förut, så du får ursäkta mig om jag verkar lite bortkommen."
"Du verkar alltid bortkommen", hånade Merry, "Hörru, jag vill inte ha ett löjligt straff, kan vi inte bara strunta i det så vi slipper varandras sällskap?"
"Det borde du kanske ha tänkt på innan du flög tvärs över hela Storbritannien. Nu till din uppgift. Jag får en faslig massa beundrarbrev varje vecka, och jag tycker inte alls det är kul att besvara dem. Men eftersom min manager vill att jag ska hålla skenet uppe av att jag är en hjälte, måste någon göra det. Därför kan du få skriva tillbaka till fansen, så signerar jag dem."
"Okej. Kan jag få några kritor?"
"… Öh okej."
Tre timmar senare var Merry i full färd med att rita sin hundrasjuttiofjärde pumpa. Eftersom han inte kunde läsa kunde han naturligtvis inte heller skriva, därför tecknade han istället. Favoritmotiven var pumpor och Paddy, men även några farbror German och enhörningar dök upp emellanåt.
Keyman, som hade gått för att göra något roligare, uppenbarade sig åter. "Hur går det?"
Merry visade stolt upp sin senaste kreation.
"Har du ritat teckningar till alla?"
Merry nickade ivrigt. Strafftjänst är ju rätt trevligt! tänkte han.
Keyman suckade uppgivet. Fansen blev nog nöjda ändå. Och om de inte blev det, så kanske de skulle lämna honom ifred.
"Hur länge ska jag-" Merry avbröt sig vid ljudet av en främmande stämma.
"Vart är han? Han sssynsss inte till… Men jag kan inte vara sssäker, han kanssske är i närheten…"
"Vad var det där?" sa Merry skrämt.
"Vadå?"
"Den där rösten!"
"… Mr Poppis, mår du bra? Det kanske är läggdags för dig."
"Ja men-"
"Jag fffår aldrig en lugn ssstund, jag lever alltid i ssskräck. Jag måssste fffly, jag ssstår inte ut här längre!"
"Men det där måste du väl höra! Rösten, hörde du?"
"Ingen annan än din. Ehm, du kanske borde prata med skolsyster, om du hör röster… Du har ingen tidigare diagnos av schizofreni…?"
"Det var det fräckaste! Jag må vara sinnesslö, pumpafixerad och lite labil, men jag är INTE schizofren…! Än." Med de orden stormade Merry därifrån, uppför fjorton trappor till Gryffindors uppehållsrum.
Merry störtade in i rummet som var fullt med elever och skrek: "JAG ÄR INTE SCHIZOFREN!!!" innan han rusade upp till sovsalen.
"Värst vad du var defensiv då!" pikade Freckle efter honom.
Paddy läste en serietidning (Stålmannen) i sängen medan Rolle sov (surprise, surprise). Han stank av rengöringsmedel, då han till skillnad från vissa andra inte hade fått rita på sin strafftjänstgöring utan putsat silver.
"Paddy! Jag hörde en röst!"
"Vems då?" frågade Paddy.
"Jag vet inte, Keyman hörde den inte."
"Du borde inte berätta för någon mer att du hör röster, det betraktas inte som normalt, och du anses redan vara ganska udda."
"Jag är inte schizo!"
"Jo, klart du är. Jag har sett tecknen tidigare. Men vet du, det är lugnt med mig, jag älskar dig ändå."
"Åh, Paddy… Men jag är ändå inte schizo!"
Merry gick surmulet till sängs och somnade snart i Paddys tröstande famn.
