Kapitel 4 Fred – Frukosten

"Fred," mumlade George i sömnen. Fred ryckte till när han hörde sitt namn. För ett ögonblick hade han trott att George vaknat, och sett honom stå där, men hans tvillingbror sov fortfarande djupt. Han hade stått där hela natten, i väntan på att George skulle vakna så att han kunde be om ursäkt. Egentligen så hade han velat väcka George, men eftersom han inte kunde komma på vad han skulle säga hade han blivit stående där, bredvid Georges säng.

Han hörde steg utanför dörren. Deras mamma måste ha gått upp extra tidigt för att förbereda frukosten, eftersom Percy skulle iväg till sitt jobb klockan sex. "Mamma?" sa han lågt när han flugit igenom dörren. Inget svar. Hon hörde förmodligen inte. Han svävade ned för trappan och in i köket. Molly stod med ryggen mot honom, upptagen med att duka köksbordet. "Mamma?" sa han igen, aningen högre den här gången.

Hon vände sig om och såg på honom med en blick som han inte riktigt kunde tyda. Den såg sorgsen ut, men någonting mer också. Hon log. "Var har du varit hela natten?" Fred måste ha sett förvirrad ut, eftersom hon skrockade lågt och tillade: "För du sover väl inte?" Blicken blev sorgsen igen.

"Nää, jag har varit i vårt rum och lyssnat på Georges snarkningar."

"George snarkar väl inte?" frågade hon. Glasen klirrade när hon tog ned dem från skåpet.

"Nej, men han pratar i sömnen." Det är märkligt att en insikt kan slå en så hårt. Speciellt när det man insett var så betydelselöst. "Det gjorde han väl inte förut?" Allting hade förändrats. Till och med de minsta detaljerna.

"Nej," sa Molly och skakade på huvudet. "Vad sa han?"

"Mitt namn. Han har upprepat det hela natten." Det mörka skrymslet som han tryckt undan sina känslor i tidigare var borta. Han hade fått ur sig allting under natten, vilket lämnat honom tom. Ännu tommare än tidigare.

Molly stannade mitt i en rörelse när hon höll på att skära upp en limpa. "Hela natten?" Hennes röst lät trött och gammal. Så fruktansvärt gammal.

"Ja. Jag funderade på att väcka honom men.." Han kunde se golvplankorna genom sina fötter. "Vi bråkade igår, och jag sa en massa saker. Hemska saker. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna be om ursäkt."

Hans mamma såg längtansfullt på honom, och han visste vad hon tänkte. Hon ville krama honom, men kunde inte. "Han förstår nog om du försöker förklara."

Han tänkte på det George sagt tidigare. Du är död. Det var ingenting han kunde förklara, eller kompensera för, eller ändra på. "Varför undviker han mig?"

"Fred, han undviker dig inte. Han vet bara inte vad han ska säga."

"Ett hej är alltid en fin början," muttrade Fred, mer irriterat än han avsett.

"Gå upp och väck honom, frukosten är färdig."

Fred tittade på klockan. "Den är bara fem?"

"Det skadar inte att han får stiga upp lite tidigt. Han har varit instängd i det där rummet alldeles för länge."

"Flera år, att döma av stanken." Molly höjde ett ögonbryn. "Du skulle inte låta honom komma ned om han luktade sådär." Molly log när han vände sig om och svävade upp för trappan igen. Han visste inte riktigt hur han skulle bära sig åt för att väcka George. Skrika? Flyga genom honom? Än värre var att han inte visste vad han skulle säga när George vaknade.

Han stack in huvudet genom dörren först, och när han såg att George fortfarande sov svävade han in och stannade över samma ställe där han stått hela natten. Vad fan skulle han säga?

"Fred." George slog plötsligt upp ögonen och stirrade på honom. Hade han drömt en mardröm?

"Mamma har gjort i ordning frukost. Kom ned." Orden lät stela. Han ville be om ursäkt, skämta och sen krama sin bror, men han visste inte hur han skulle börja. Om han bara kunde få ur sig de första orden så skulle resten komma av sig själv. Om han bara kunde börja.

George satte sig långsamt upp. Fred lade märke till att han måste ha tagit ett bad kvällen innan, då hans vanligtvis platta hår låg i vågiga lockar. "Jag kommer," mumlade han. Han lät frånvarande, som om han inte riktigt vaknat ur sin dröm.

George klädde sig i tystnad, och Fred gjorde sitt bästa för att inte stirra hål i nacken på honom. När George öppnade dörren och gick ned till köket följde Fred efter. Charlie hade kommit ned och vräkte i sig bacon och ägg från en överfylld tallrik. Molly som satt bredvid honom såg på med uppgiven blick. Hennes söner åt som grisar, och trots många försök så kunde hon inte göra något åt det.

"Godmorgon, George," sa Molly med ett vänligt ansikte. Hon tittade frågande på Fred och han skakade på huvudet till svar. Han hade inte bett om ursäkt.

"Godmorgon," svarade han tyst och satte sig vid huvudändan, en bit bort från de andra. Han tog ett rostat bröd och bredde på lite smör, varpå han lade ifrån sig den och tittade ut genom fönstret. Fred kastade en oroad blick på sin mamma, som inte reagerade.

Tystnaden som uppstod var mer än lite tryckt, och bröts först när Percy kom rusande ned för trappan. I ena handen höll han en öppen portfölj som flera papper höll på att glida ur, och i andra handen höll han sin trollstav, med vars hjälp han försökte knyta sin slips. Det såg ut som om han höll på att strypa sig själv, och Fred kunde knappt hålla tillbaka ett skratt.

Molly drog fram sin egen trollstav och fixade Percys slips, medan han roffade åt sig Georges färdigbredda macka och en banan. "Jaufsen," lät det som han sa, men Fred gissade sig till att han menade: "Jag är sen."

"Percy, prata inte med mat i mun," förmanade Molly honom när han vände sig mot vardagsrummet och tog två stora språng mot eldstaden.

"Ey, vad hände med den roliga Percy?" Percy tvärstannade.

"Ursäkta?" sa han stelt.

"Du vet, roliga Percy. Jag trodde du äntligen kommit över tråkighetströskeln med det där skämtet. Här gick jag och hoppades på en konverterad Percy, och så är du precis som vanligt."

Fred flinade, men det gjorde inte Percy. Han kom ihåg vad som hänt efter att han skämtat, inte själva skämtet. "Jag måste gå nu," sa han med skakig röst innan han skyndade sig därifrån. Eldstaden röt när han svaldes av gröna flammor och försvann.

De andra stirrade på Fred, men hand undvek deras blickar. Han hade inte velat påminna dem om någonting de inte ville komma ihåg, bara lätta upp stämningen och få Percy att lugna ned sig. Han hade dock misslyckats med båda. Hans skämt saknade Georges touch. Utan George blev hans skämt överdrivna och rent av elaka. De behövde tonas ned.

Tjutet från ett gråtande barn fick honom att hoppa till. Innan Molly hunnit resa sig kom Ginny ned för trappan, med Teddy i famnen. "Var är nappen? Jag vet att jag la den här någonstans igår kväll." Hon såg trött ut.

"På bänken där, hjärtat," sa Molly medlidsamt. Ginny gav nappen till Teddy som genast tystnade. "Jag värmde lite välling. Den står vid spisen."

"Tack, mamma." Ginny stannade ett ögonblick för att pusta ut, och tog sedan upp nappflaskan. Hon slog sig ned bredvid George, som verkade aningen obekväm med att sitta så nära någon, trots att denna någon var hans egen syster. Det var som om George glidit ifrån sin familj, vilket inte var något som Fred trott kunde hända. Av dem två hade det alltid varit George som stått närmast familjen.

"Jag hoppas att de andra kan somna om, speciellt Harry. Teddy har hållit honom uppe på nätterna." Fred kunde knappt tro sina öron. Ginny lät så moderlig, mer än deras egen mamma.

De andra verkade slappna av i Ginnys närhet, och snart började de prata så som de gjort när Fred fortfarande varit vid liv. Arthur kom ned och satte sig mitt emot Molly. Teddy hade väckt honom och han var tydligen alldeles för pigg för att somna om. Fred tvivlade dock på detta, då hans nattmössa fortfarande hängde på snedden, så som den alltid gjorde när han var för trött för att rätta till den. Charlie och Arthur pratade om att familjen kanske skulle kunna komma och besöka honom i Rumänien, och Molly och Ginny instämde. De enda som inte deltog i samtalet var George, som inte ens brytt sig om att ersätta mackan som Percy roffat åt sig, och Fred. Han tvekade på om de ens skulle märka om han och George försvann. Jo, möjligtvis om George gjorde det, men inte han. Han var ju trots allt redan borta.

"Mamma, var är den där sagoboken som du brukade läsa för oss när vi var små?" frågade Ginny när samtalet avtagit tillräckligt för att hon skulle kunna byta ämne.

"Barden Bagges berättelser? Den ligger väl någonstans på vinden, skulle jag tro. Det måste vara över tio år sen jag läste ur den sist." Molly såg nostalgisk ut.

"Tolv år," mumlade Ginny distraherat medan hon torkade Teddy om munnen. "Jag tänkte läsa för Teddy. Fast han kanske är för liten?"

"Nonsens. Man är aldrig för liten för barden Bagge," sa Charlie högt. Han hade tömt sin tallrik och var nu inne på sin andra macka.

De hoppade till när Piggy flög rakt in i fönsterrutan, så som Errol gjort så många gånger tidigare. "Man kan ju tycka att de borde lära sig när de gjort det 20 gånger," sa Arthur med en uppgiven suck innan han gick och hämtade tidningen.

"Han kanske tycker att vi ska lära oss att öppna fönstret på morgonen?" föreslog Fred, och belönades av flera leenden.

Molly iakttog George medan Arthur läste tidningen. Fred kunde inte låta bli att göra samma sak. "Ska du inte äta något?" Hennes röst var mjuk och tålmodig, men George såg ändå besvärad ut.

"Jo," mumlade han innan han tog ett till rostat bröd och tittade på det med äcklad min. Molly stirrade enträget på honom, som om hon försökte psyka honom till att äta. Tillslut tog han en tugga. Varför åt han så lite?

"Kan jag få tidningen?" sa George innan Arthur ens hunnit lägga ifrån sig den. Arthur såg förvånad ut, men gav tidningen till sin son.

"Borde inte Bill stiga upp snart?" frågade Molly och slängde en blick upp i den riktningen där hans rum borde ligga.

"Han är väl upptagen med Fleur," fnös Ginny. Hon tyckte fortfarande inte om Fleur, och skulle troligtvis aldrig göra det heller.

"Så tidigt på morgonen?" Charlie lät road.

Deras diskussion om huruvida Fleur var morgonpigg eller inte fortsatte ett bra tag, men Fred hade slutat lyssna. När George vikt upp tidningen hade hans ansikte lyst upp. Ingen förutom han tycktes lägga märke till den plötsliga förändringen. MINISTERIET HAR FÅNGAT ÄNNU EN DÖDSÄTARE, stod det på framsidan, men Fred tvivlade på att det var den artikeln som George fått syn på. Det var en enorm lättnad att se George le. På riktigt. Fred hade nästan börjat tro att han förlorat förmågan.

"Står det något intressant?" frågade Fred med ett snett leende. Han hade ställt sig närmare George, så att de andra inte skulle höra dem.

(Hehe.. Klockan 23.12 på fredag kväll och jag är äntligen klar. Blev lite tight den här veckan, eftersom vi båda har haft väldigt mycket i skolan som tagit upp vår tid. Inte för att vi lagt någon tid på att faktiskt göra våra läxor, utan för att vi sitter och stirrar in i väggen och tänker att vi ska göra våra läxor, vilket sedan aldrig blir av.. Anyway, jag hoppas att ni gillar kapitlet och att ni skriver en review. Vi blir nämligen väldigt lyckliga när vi får såna. - Alvarin)