Kapitel 7Återkontakt
Jag blir tokig! Seriöst. Den här skolan ger mig allvarliga psykiska problem.
Jag dunkar frustrerat huvudet i bordet. Så fort allt verkar bra, så går det åt helvete igen.
Nu har Draco blivit konstig. Ända sen den där dagen på Tre kvastar har han betett sig annorlunda. Och det var nästan 3 veckor sen.
Mina tankar avbröts av att någon snubblade in i det avskilda hörn av biblioteket där jag satt. Jag brydde mig inte om att titta upp. Det var säkert bara någon som letade efter en bok och jag hoppades att denne någon skulle hitta sin bok så fort som möjligt och lämna mig ifred igen. Men sådan tur hade jag inte.
"Artemis?" sade en förvånad röst. Jag vände mig om minst lika förvånat. Och möte min storebrors uppspärrade ögon.
"Apollon" sade jag.
"Hur är det med dig då?" sade han nervöst och kliade sig på armen.
"Bra" sade jag kyligt. Jag hade inte pratat med min storebror sen den där dagen för några månader sen då vi hade blivit delade in i Gryffindor och Slytherin. Jag hade bara sett honom i korridorerna några gånger. Och varje gång hade det stuckigt till i bröstet av saknad.
"Okej, så bra" han log en nervös och ansträngt leende. Det var konstigt att se Apollon så här. Han brukade aldrig vara nervös och ansträngd. Han var alltid så glad och utåtriktad. Jag suckade.
"Sitt" sade jag och sparkade ut stolen som stod på andra sidan bordet. Jag var tvungen att reda ut det här nu. Han flinade till av min rättframhet och satte sig ner.
"Hur är det i Gryffindor?" frågade jag honom.
"Bra" svarade han kort. "Hur är det med Malfoy?". Jag blängde på honom.
"Om du ska var uppkäftig kan du lika gärna gå igen" snäste jag åt honom och vände mig mot mina böcker igen. Det var nog ändå lika bra, jag hade massor med läxor att göra.
"Nej, förlåt Artemis, nu var jag dum" sade Apollon fort. "Jag ska försöka bättra mig". Jag såg långsamt upp från mina böcker och gav honom en tveksam blick. "Jag lovar" tillade han.
"Okej, säger du det så" sade jag.
"Ja, det gör jag" slog han fast. "Men allvarligt, hur är det med dig? Du ser trött ut"
"Ja, jag är ganska trött" sade jag. "Läxorna håller på att stiga mig åt huvudet och ärligt talat så är saker inte så bra i Slytherin". Jag suckade.
"Okej, vad har hänt då?" sade han med medlidsam blick. Jag gav honom en blick innan jag bestämde mig för att berätta allt för honom.
"Om du verkligen vill veta så..." sade jag och sedan berättade jag allt som hade hänt sedan vi kom dit.
Jag vet inte hur länge vi satt där, men det kändes bra att få dela med sig med alla sina problem till någon. Och Apollon lyssnade uppmärksamt hela tiden.
"Du verkar inte ha haft det så lätt" sade han tillslut när jag var klar. Jag nickade. "Och jag tycker fortfarande Malfoy verkar vara en idiot"
"Vem kallar du idiot?" sade en släpig röst. Vi vände oss om och där stod ingen mindre än Draco och blängde på Apollon.
"Dig, uppenbarligen" sade Apollon trotsigt.
"Draco" sade jag varnande. Han gav mig en kort och känslolös blick.
"Jag skulle säga att det är du som är en idiot" sade han.
"Hur kan jag vara en idiot, det är ju du som beter dig konstigt mot min syster" svarade Apollon. Han ställde sig upp för att inte behöva se upp på Draco.
"Du kan väl knappast säga nått, Fox, du har inte pratat med henne på flera månader bara för att hon hamnade i Slytherin" sade Draco. "Jag har i alla fall varit där för henne". Han gick fram och la en hand på min axel. Jag suckade irriterat när Apollon öppnade munnen för att argumentera tillbaks.
"Tyst med er båda två" sade jag och ställde mig upp och skakade av mig Dracos hand. Han såg snopen ut och Apollon gav honom en triumferande min. "Ni är inte precis något helgon någon av er"
"Men..." började Apollon.
"Nej, inga men" avbröt jag av honom och höll upp min hand. "Apollon, du har redan bevisat att du har lite vett i alla fall, så skulle du kunna gå? Jag skulle behöva prata med Draco, nu när han ändå är här". Draco såg ut som om han ångrade att han kommit dit överhuvudtaget, men stod ändå kvar.
"Jag vet inte om jag vill lämna dig ensam med honom" sade han tveksamt. Jag himlade med ögonen.
"Jag har klarat mig själv med honom i några månader nu utan ditt beskydd, jag tror jag fixar det" Han såg fortfarande tveksam ut och jag gick fram och gav honom en kram. "Vi får prata mer imorgon" sade jag när jag släppte honom. Han nickade, gav Draco en kort kylig blick och gick.
Vi stod i tystnad medans vi hörde Apollons steg eka bort. Draco såg på allt annat förutom på mig. Jag satte mig ner igen och kollade på honom medan han gick runt utmed bokhyllorna.
"Draco, se på mig" sade jag. Han stannade med ryggen mot mig. Jag hörde hur han suckade och sedan vände han sig om. Men han kollade fortfarande inte på mig utan någon centimeter bredvid mig. "Sitt" jag pekade på stolen som Apollon hade suttit på för några minuter sen. Han satte sig ner. "Se på mig"
Han tittade äntligen upp och mötte min blick.
"Hur är det?" frågade jag.
"Bra" svarade han och såg bort igen.
"Varför har du betett dig så konstigt?"
"Hur då?" frågande han och spelade dum. "Du måste utveckla dig fråga mer"
"Du förstår precis vad jag menar" suckade jag. "Men okej, du har inte precis undvikit mig men du säger knappt nått till mig – eller till någon för den delen – och du går ofta undan utan att säga något". Han sade ingenting. "Svara mig Malfoy". Han hajade till.
"Du kallade mig Malfoy" sade han förvånat.
"Ja, du svarar ju inte" sade jag och lade armarna i kors.
"Men jag kan inte!" utbrast han och drog ena handen genom det blonda håret.
"Varför?" frågade jag.
"För att du skulle tycka jag är en idiotisk självisk uppblåst knäppgök!" han hade ställt sig upp igen och stod nu med ryggen mot mig. Jag såg chockat på honom och gick fram till honom.
"Det skulle jag aldrig tycka" sade jag lågt och la handen på hans axel. Då vände han sig om och slog armarna om mig. Först blev jag förvånad men sen kramade jag tillbaks. Han var nästan ett huvud längre än mig och han borrade in ansiktet mot mitt hår.
"Kan vi inte bara glömma det?" Frågade han mot mitt huvud men höll mig sedan ifrån sig och mötte min blick. "Jag lovar att inte vara konstig igen, om vi bara glömmer det här"
"Men..." började jag.
"Snälla" avbröt han och såg bedjande på mig. Jag kunde inte göra annat än att nicka. Han gav mig en till kram. "Tack".
Jag ville fortfarande veta vad det hade varit med honom, men insåg att det var bättre att han inte betedde sig konstigt längre. Vi satte oss ner igen.
"Skulle du kunna hjälpa mig med det här?" frågade jag och slog ut med handen mot mina böcker som täckte bordet.
"Självklart" sade han och flinade sitt vanliga leende.
(-)
Blev ett kort kapitel, men kan lova att nästa är längre! Och nu har jag bara ett färdigskrivet kapitel kvar... så sen kommer det antagligen ta (ännu) längre tid mellan uppdateringarna. Någon som har några idéer om vad som skulle kunna hända? Några önskemål? Artemis och Hogwarts öde ligger i era händer!
Skriv en review så blir jag glad och skriver fortare ;)
