Megan

Tårarna rann nerför mina kinder, jag hade suttit här jättelänge nu. Riktigt hur länge visste jag inte men jag hade kommit när solen gått upp och det var nu mörkt utanför. Nikki som tjejen hette hade gått ut och in ur rummet, dem hade ätit mat och hela familjen satt nu nere på andra våningen och pratade och spelade spel med varandra.

Om det inte var för det faktum att jag visste att jag hade en bror som hette James så skulle jag sprungit ner och spelat med dem. Men jag kunde inte föråda honom sådär, vi var trots allt tvillingar och hade ett eget sätt att prata med varandra. Han visste nog var jag var, och han skulle snart rädda mig. Jag hade tänkt den tanken jättelänge, och började nu tvivla på det. Tänk om han glömt av mig? Det kunde han väl inte gjort?

"Jag vill åka hem nu", grät jag tyst och begravde ansiktet i täcket, tårarna droppade ner på tyget och gjorde det blött.

Tårarna rann även nerför mina egna kinder och över läpparna. Det knakade, precis som det alltid gjorde när någon gick uppför trappan och emot vårat, eller Nikkis rum kanske jag ska säga. Dörrhandtaget åkte neråt och när dörren långsamt öppnades förväntade jag mig att Nikki skulle stå där. Men istället för Nikki eller Cathrin stod där Sean, som dem sa var min storebror. Men jag är helt säker på att han inte är det, även om han är snäll så skulle jag ha kommit ihåg honom.

"Hur mår du syrran?" frågade han, jag ville inte säga att vi inte var syskon och skakade därför bara på huvudet. "Varför kommer du inte ihåg oss?"

Jag skakade på huvudet igen, jag visste att dem inte var min familj. Även om det hade blivit suddigt och även om jag redan nu hade svårt att minnas ljudet av James röst, eller hur det kändes när min mamma kramade om mig så visste jag att det här inte var min familj.

"Men jag lovar dig Megs, vi är syskon", han satte sig ner på min säng och lade armen om mig, tog sedan min hand och höll den i ett hårt grepp. "Jag har ingen anledning att ljuga för dig."

Jag tittade på honom, och det tog bara några sekunder för mig att helt glömma bort mitt gamla liv. Bilder av James jag haft i mitt huvud bara trycktes undan och jag mindes dem här människorna. Dem här var min familj.

Jag öppnade ögonen, det var bäcksvart och förmodligen natt. Eller i alla fall väldigt tidigt morgon, jag tittade ut genom fönstret och såg där att solen i detta nu såg ut att gå upp. På en stol halvlåg James och våra föräldrar lutade sig emot varandra medans dem satt lutade emot väggen på golvet.

Jag visste inte vad jag skulle göra, min första instinkt var att väcka dem och kräva svar. Men jag visste inte om jag kunde lita på dem, visst var dem mina föräldrar men dem hade ändå lämnat bort mig. Men jag kunde inte prata med Cathrin och John heller för dem ljög för mig och sa att jag var deras barn. Det fanns ingen utom Kayly som jag kunde lita på för ögonblicket. Tyst som en mus gick jag ur sängen och smet ut ur dörren.

Tyst som en mus utan att väcka ett enda av porträtten gick jag in till våran egen sovsal och gick fram till elden. I soffan låg Kayly och sov, jämte henne halvlåg Remus.

Dem såg gulliga ut tillsammans och om det inte var för Sirius skulle jag säga att dem passade perfekt tillsammans. Men nu när jag visste, eller rättelse alla visste att Sirius var lite småkär i Kayly så kunde jag inte hjälpa att hoppas att hon också skulle förstå det.

"Megan", hörde jag Kayly stamma, hon gnuggade sig i ögonen för att se om hon såg rätt.

"Du drömmer bara Kay", sa jag och hon sa inte ens emot utan muttrade att du har rätt och somnade sedan om igen.

Därför kunde jag utan att störas ta nätet till mitt hus och som vanligt vandrade jag rätt in i mitt och Nikkis rum. Hon hade inte bott där på två år, hon flyttade till Californien så fort hon fyllt 17 och bodde fortfarande där. Jag satte mig på sängen och mindes allt på samma gång, saker som jag drömt om bara flög tillbaka till mig. Jag visste precis hur allting gått till, tårarna brände bakom mina ögonlock. Jag visste inte vem jag skulle vara arg på just nu, mina föräldrar eller dem människor som påstod sig vara mina föräldrar.

Alla hade egentligen gjort fel val, mina föräldrar ogillade jag för att dem släppt taget om mig och lämnat bort mig hos en helt annan familj. Också för att dem måste ha förnekat min existens för James, och på något sätt fått honom att tro att han inte hade någon syster alls. Jag visste inte riktigt hela händelsen och enda sättet att få reda på vem jag borde vara arga på var att fråga ut dem människor jag trott var mina föräldrar.

Jag skulle precis gå nerför trappan och utan nåd slänga upp dörren och tvinga dem att berätta allting för mig, det kvittade om dem små såg det. Vi var inte släkt, jag älskade dem alla så otroligt mycket men vi var inte släkt ändå. Men när jag gick förbi spegeln fick jag en chock, istället för det mörkbruna korta håret, hade jag nu, långt rufsigt svart hår.

Mina ögon var visserligen lika mörka som alltid, men hela ansiktet och kroppen hade nu förändrats, inte till det värre men nu såg man verkligen att jag var släkt med James. Vi såg ut som kopior av varandra, fast jag var en tjejversion av honom då. Jag tittade mig i spegeln lite, men brydde mig inte om det särskilt mycket. Jag gillade förändringen, jag drog till mig en tofs och drog sedan tillbaka håret i en svans så att det inte skulle hänga i mitt ansikte.

Sedan gick jag långsamt ut genom rummet, som jag trott tillhörde mig men som aldrig gjort det. Och gick in i Cathrins och John sovrum, som vanligt var bara Cathrin där eftersom att John nästan alltid jobbade över.

"Megan vad gör du här?" frågade hon, jag vet inte varför men jag kunde helt enkelt inte prata med henne just då, därför vände jag mig enkelt om och gick därifrån.

Tårarna rann nerför mina kinder, och det gjorde ont överallt. Jag kunde inte lita på någon och ingen ville ha mig, mina riktiga föräldrar hade lämnat bort mig som om jag inte betytt något för dem. Och dem människor som jag trodde varit mina föräldrar dem hade ljugit för i alla år. Betydde jag verkligen så lite? Så lite så att ingen under mitt liv kunnat berättat sanningen för mig?

Jag brydde mig inte ens om att torka tårarna när jag gick därifrån utan gick till mitt rum, tog kvasten och flög. För första gången på länge kändes allting bra, och så länge jag höll mig borta ifrån dem där människorna och så länge jag stannade på kvasten eller i alla fall högt upp i luften så skulle allt bli bra.

Kayly

Megan var inte kvar i sjukhusflygeln, och ingen annan visste vart hon var. Hon hade inte vaknat när jag gått med Remus dit igår, och sen hade vi somnat i soffan väntandes på att hon eller nån annan skulle komma och tala om att hon vaknat nu, men det var det ingen som gjorde.

Jag hade en svag aning om vart hon skulle kunna vara, men det var knappast så att jag tänkte gå dit och hämta henne.

Två timmar gick, och hon var fortfarande inte tillbaka. Ska jag kolla om hon är där? Nej. Det tänkte jag inte göra.

Tre timmar. Är det här en lek?

Fyra timmar. Vart är hon?

Fem timmar. Tänkte hon komma snart, eller?

Åtta timmar. Skulle jag bli tvungen att gå?

Åtta och en halv timme. Menar hon verkligen att jag skulle leta upp henne?

Nio timmar. Jag är inte klok som gör det här!!

Nio timmar och en kvart. Hon skulle få ångra det här...

Nio och en halv timme. Hur gör man det här?! Varför tog jag inte med Sirius när han erbjöd sig att följa med?

Nio timmar och femtio minuter. Djupa andetag, kolla framåt. Djupa andetag. Kolla inte ner. Kolla försiktigt åt vänster. Ingen där. Kolla inte ner. Kolla åt höger. Ingen där heller. Okej, vänd dig sakta om. Vänd. Vänd. VÄND!!

Tio timmar. HUR VÄNDER MAN DEN HÄR SAKEN?! FINNS DET INGEN MANUAL?? OCH VART ÄR HON?

Tio timmat och fem minuter. Kolla inte ner. Kolla inte ner. Vad du en gör, kolla inte ner.

Jag kollade ner.

Panik. Panik. Panik!

"Kayly?"

"Hrm... aa...?"

"Vad gör du?"

"Letar efter Meg...s. Dig."

"Och här är jag."

"Hrm. Ja."

"Något speciellt?"

"Hm? Eh.. aa. Kan du vara snäll att följa med mig tillbaka?" Jag log osäkert.

"Kom du ända hit för att fråga det?" hon höjde roat på ögonbrynet.

"Ja! Och om du ska vara sådär kan du faktiskt vara säker på att det aldrig kommer hända igen!"

"Hehe, nej det är lugnt. Hm. Ja, jag kan väl följa med dig då."

"Det var ju... snällt."

Hon log, men jag kunde se att hon gråtit.

Hon åkte lätt ner och landade elegant på marken. Jag stirrade med klotrunda ögon på henne. Hur f* kan man göra sådär?

"Vad gör du, Kayly?" frågade hon, antagligen ganska roat.

"Kan du kanske hjälpa mig?" frågade jag lågt.

"Va?!" skrek hon tillbaka. Jag visste att hon hört, men man kan säga att jag var i en utsatt situation, så jag var tvungen att upprepa mig.

"Kan du snälla hjälpa mig ner?"

"Vi får se", hon gick några steg och jag fick allvarligt talat panik, hon menade väl inte att hon tänkte lämna mig här uppe?? Jag menar, jag som till och med suttit mig på en kvast för hennes skull! Något som jag inte ens skulle vilja röra vid annars. Hur vågar hon ens gå? Jag var för stum för att ens kunna öppna munnen.

Hon vände sig om och såg på mig. "Hahaha, du skulle se din min!"

"Hm. Jättekul. Ha-ha."

Hon skrattade bara och flög sen upp igen och hjälpte mig ner.

"Tack så hemskt mycket. Och det var mest hemskt."

"Det var så lite så", svarade hon med ett flin på läpparna. Men sen blev hon allvarlig. "Jag uppskattar faktiskt att du kom hit, plus att du flög på en kvast för min skull."

"Jaja", muttrade jag irriterat som om det inte var något att tala om.

"Men ärligt, Kay. Jag menar allvar." Hon stannade upp och vände sig mot mig. "Jag vet ingen annan som skulle övervinna sin värsta fiende och rädsla för mig." Jag såg henne i ögonen och visste att hon menade allvar.

"Du skulle nog göra samma sak för mig", sa jag undvikande och började gå igen."

"Det är det som är grejen, jag är inte lika modig som du." Vi stannade igen och hon kramade om mig.

"Vet du? Kvasten var mycket hemskare än jag trott."

Hon skrattade. "Du vänjer dig."

"Vänjer mig? Är du galen eller? Glöm att jag någonsin gör om det där!"

"Tack."

"Tack vad?"

"För att du är du och för att du alltid kommer vara det."

"Ja vem annars skulle jag vara, du eller?"

"Vem vet? Haha, nej jag är glad att du aldrig kommer vara någon annan än du, och att det inte finns fler av dig."

"Vet du vad?"

"Nej vaddå?"

"Det gör jag också."

Hon slog till mig på armen. "Aj! Vad var det där bra för?"

"Det var för att du är så självgod."

"Vaddå självgod? Det var ju du som sa det och jag höll med!"

"Ja, nog är du du i alla fall."

RR?