A/N: Nu har det gått ett tag och jag måste säga att det kommer bara komma ett kapitel var annan vecka (om ni har tur). Nu när skolan börjat har jag inte tid för så mkt skrivande, det får jag sköta på helgen. Så jag hinner bara arbeta med en fic per helg och då blir det såhär. Om du undrar varför jag inte kan skriva så mkt så måste jag göra allt det här: Städa till kaninerna, Gå ut på promenad, Läxor, Plugga till prov, karate 2 ggr i veckan, Dans, Titta på Anime, leta Manga, Vara social, Kolla mejlen varje dag, Plugga lite till hemma, träna på dansen hemma, Träna karaten hemma, Spela på gitarren, Åka bort (ibland), sjunga, laga maten varje tisdag, Inne på alla internet sidor, läsa massa böcker, spela spel, ha ett liv, SOVA, läsa tidningar, Skriva på mina ficar, läsa andras ficar, leta ackord, leta texter, göra mera läxor och shoppa. Suck, tror det var allt, men man brukar glömma något. Just det, leta inspiration till ficar och låttexter till ficarna. Suck, måste göra det nu. Dessutom ska det har vara 12 A4, lovade det… samma låt eftersom det är samma kapitel i början.

(Eva)

Golden eye

You'll never know

How I watched you

From the shadows as a child

You'll never know

How it feels to be the one

Who's left behind

You'll never know

The days and the nights

The tears, the tears that I cried

But now my time has come

And time, time is not on your side


Eva står ensam utanför

Även om natten dragit sin svarta filt over Hogwarts smog hon genom korridorerna. Hon tog av sig skorna och strumporna. Hon höll dem i handen och smög försiktigt vidare. Anledningen var att skorna lät högre än bara fötter, och hon ville inte heller smutsa ner 

strumporna. Stengolvet isade kallt under fötterna på henne. Men sen länge hade hon vant sig med orättvisa, köld och smärta. Allt det hade hon fått lära sig att det var skönt. Hon kom fram till trapporna och började gå uppåt. När hon sedan kommit till utgångens våning så stannade hon.

"Är det någon där?" hörde hon Mr. Filch ropa från våningen under.

Snabbt sprang hon tyst mot porten. Den var låst. Det var dags att använda det, en av hennes hemligheter. Eva knöt händerna och satte dem mot varandra.

"U

initi me apstraktan" viskade hon tyst.

Sakta fick Eva en genomskinlig färg. Men ändå med färger. Men hon tonades ut lite längs konturerna. Hon hörde Filch komma närmre. Hon lyfte fram sin arm mot vägen och kände på den. Som hon väntat sig. Snabbt gick hon rakt genom sten väggen och kom ut på andra sidan.

"Du kommer aldrig få tag i mig" tänkte hon och log för sig själv.

"Normalan" sa hon och fick tillbaka sin vanliga färg.

Hon gick ner mot sjön. Mörkret tyngde luften och det ända som hördes var Evas djupa andetag. För varje andetag steg ett litet vitt moln mot himlen och tonades bort. Hon satte sig vid strandkanten och sköljde sina fötter från smutsen. Vattnet var kallt och det vart ännu kallare när hon lyfte upp fötterna ur vattnet. Eva såg på dem små vågorna som rörde sig från henne. Med en suck såg hon upp mot himlen. Det var stjärnklart och vindstilla. Månen kastade ett svagt vitt sken och gjorde skuggorna dystra och svarta.

"Ingen kommer någonsin få tag i mig. Vad dem än gör så vinner jag"

Eva tog på sig sina strumpor och skor. Sen gick hon fram till trädet som stod några meter bort. Hon hoppade upp på en gren och såg ner på des skugga. Som väntat såg hon trädet och alla grenar, och som väntat var det de hon såg. Hennes egen skugga fanns inte där. Hon lutade ryggen mot trädstammen och slöt sina ögon. Minnet tonade fram sig.

Solen stod högt på himmelen. Klockan var precis 11.30. Eva hade flätat sitt korta hår i två flätor. Dem räckte nästan till axlarna. Hon var tre år. Hon satt ensam i ett rum. Överallt var det vitt. Hon satt i en vit soffa, golvet var vitt, taket och väggarna var vita. Persiennerna för fönstren var vita. Själv var hon iklädd en vit klänning. Hårbanden som hon bundit kring flätorna var vita. Allting var tyst. Det ända som hördes var Evas hjärta som slog hårt, Evas snabba andetag. Hon ställde sig upp och gick fram till den vita dörren mitt emot henne.

"Ni förstår väll att ni inte har något val Mrs. Wescott" sa en mansröst.

Snyftningar hördes inifrån rummet.

"Kommer hon någonsin komma ut?" frågade hennes mamma med gråten i halsen.

"Nej" sa mannen igen.



"Gör det ont?" hörde hon sin storasyster Hilary fråga.

"Inte med bedövning" sa mannen.

Hon hörde dem resa på sig och hon sprang tillbaka till soffan. Ut kom hennes mamma och syster. Hennes pappa var inte där, han hade varit tvungen att vara på jobbet. Mannen stängde dörren efter dem.

"Eva, vi måste göra ett ingrepp" sa hennes mamma och satte sig bredvid henne.

Även dem hade vita kläder. Hilary hade en likadan klänning som hon själv. Hennes mamma hade vita kontorskläder och i hennes svarta lockiga hår hade hon ett vitt diadem. Hilarys lockar hängde fritt ner till axlarna.

"Vad har hänt?" frågade Eva.

"Du vet vad du kan göra, det är inte bra, resten får du veta inne hon läkaren" sa hennes mamma.

Dem såg på varandra en liten stund. Hennes mor grät. Tårarna rann längs kinderna. Nästa sekund kramade hon om sin henne.

"Lova att förlåta mig" snyftade hon när hon släppte Eva.

"Kom" sa Hilary med tårar i ögonen.

Eva följde Hilary in i nästa rum. Bakom henne hörde hon sin mors snyftningar försvinna. Dörren stängdes och dem satte sig ner på varsin stol.

"Hilary, du lägger dig på där medans jag pratar med Eva, sen börjar vi" sa mannen med vit rock.

Hilary nickade lydigt och ställde sig upp. Men hon hejdade sig och viskade:

"Du borde få veta, ingen tycker egentligen om dig"

Till Eva innan hon fortsatte bort.

"Du är för farlig för att finnas. Vi har inget annat val än att låsa in dig inuti din syster" sa han.

Eva såg chockat på honom.

"Varför?" frågade hon och hennes ögon tårades.

"Du förstår väll att såna krafter du besitter inte borde existera" sa han lugnt.

"Döda mig då" sa Eva och torkade bort tårarna ur ögonen.

"Tyvärr kan vi inte det, krafterna hindrar oss" sa läkaren.

Evas ögon blixtrade till. Hon lyfte upp sina händer och knöt dem.



"Nej!" skrek läkaren och ställde sig upp.

Eva log elakt och satte dem mot varandra.

"Vad tänker du göra?"

"Ugušitilekarapolako" mumlade Eva.

Läkarens händer for upp till halsen.

"Sluta"

"Vad händer?" frågade Hilary och satte sig upp.

"Kalla på hjälp, tryck på nöd knappen" sa läkaren så gott han kunde.

Hilary sprang till en röd knapp som satt fast på väggen. Det började tjuta. Eva såg på läkaren som for ner på golvet. Han andades rosligt och fort. Någon röck upp dörren. Det var vitklädda vakter. Dem hade sköldar och trollstavar med sig.

"Hon kväver mig" sa läkaren.

"Pištoljem" sa Eva snabbt.

En pistol tonade fram sig i hennes hand. Snabbt var vakterna skutna. Hilary flämtade skräckslaget till. Eva vände sig till Hilary.

"Ingen gillar mig va?" sa hon.

"Nej. Inte änns mamma eller pappa. Pappa skyller alltid på jobbet för att slippa vara med. Mamma vill inte att du ska tappa kontrollen över krafterna, och jag, Jag har alltid hatat dig" sa Hilary snabbt.

"Det räcker!" skrek Eva.

Hon föll ner på knä. Blodet från vakterna fläckade hennes vita klänning. Tårarna rann ner längs hennes kinder.

"Var… försiktig" viskade läkaren och föll ihop helt.

"Varför dödar du alla? Du dödade Wictoria också, varför?"

"Hon förtjänade det, du också!" skrek Eva förtvivlat.

En spänd tystnad la sig över dem.

"Vad händer?" frågade hennes mor.

Hon hade sprungit in i rummet och såg på sina döttrar.

"Hilary!" skrek hon och sprang fram till henne.



Dem kramade varandra. En smärta tonade upp sig i bröstet. Hjärtat kändes som sten, bly, ett vapen. Någon mer kom in i rummet. Eva vände sig om mot personen och allt blev svart. När hon åter kunde se igen, då såg hon från Hilarys ögon. Hon såg sin egna livlösa kropp på golvet.

Eva såg ner på sina händer. Dem händerna hade mördat flera gånger. Wictoria, läkaren, väktarna, Katten, Mrs. Clamp och hennes dotter, men hennes son hade fått överleva. Med en suck hoppade hon ner från grenen och gick tillbaka upp mot slottet.

A/N: Det var slutet på kapitlet "Eva står ensam utanför" Men nu så ska ni ju få ett helt till kapitel.

(Fred)

Gomenasai

What I thought wasn't all

So innocent

Was a delicate doll

Of porcelain

When I wanted to call you

And ask you for help

I stopped myself

Gomenasai for everything

Gomenasai, I know I let you down

Gomenasai till the end

I never needed a friend

Like I do now

What I thought was a dream

A mirage

Was as real as it seemed

A privilege

When I wanted to tell you



I made a mistake

I walked away

Gomenasai for everything

Gomenasai, I know I let you down

Gomenasai till the end

I never needed a friend

Like I do now


Förlåt, ett enda ord, Hur svårt kan det vara?

George vaknade tidigt nästa morgon. Det var underligt att Fred redan var vaken. Om någon av dem var morgonpigg så var det George, och Fred var vaken.

"Hur är det?" frågade han sin bror.

Fred ryckte till. Han hade inte sett att George var vaken ännu. Han vände sig om mot sin tvilling och sa:

"Jag har inte pratat med Hilary sen hon 'dog'. Jag vill träffa henne, men hon är fortfarande arg på mig"

"mm" mumlade George "Jag undrar vad som hände"

"Det är det ingen som vet, eller jo, Hilary" sa Fred.

"Varför letar du inte upp henne då?" frågade George.

"Gör det själv" sa Fred surt.

"Det är ju ni som är osams" Muttrade George och gäspade stort.

Fred la armarna i kors och sa:

"Hon är nog inte så glad på dig heller"

"Vad har jag gjort?" fnös George upprört.

"Första dagen, när vi lurade dem" sa Fred lugnt.

"Hon är mest sur på dig" morrade George och la sig ner igen.

Fred struntade i att svara och började klä på sig. När han var klar gick han mot dörren.



"Vart ska du?" frågade George sömnigt.

"Frukost" sa Fred och gick.

Som han förväntade sig var sällskapsrummet tomt. Han smög ut genom porträttet och mumlade lite för sig själv.

"Hilary borde inte bli sur på mig om jag sa förlåt. Men det har hon ju blivigt en gång… Men det är inte säkert att hon reagerar likadant igen, det vart ju fel förra gången. Men om, hon kanske dör då…"

"Vem kanske dör då?" frågade en röst plötsligt.

Fred hoppade till, han hade inte väntat sig att någon skulle vara uppe klockan fyra på morgonen, mer än han själv. Han vände sig om och fick syn på en tjej med långt svart uppsatt hår och ljus gröna ögon. Hon såg ganska ung ut, fast hon var lite längre än tjejerna i hans årskurs.

"Vem är du?" frågade han och noterade Slytherin märket på hennes mantel.

"Eva Wescott" sa hon lugnt.

Freds ögon spärrades upp och han såg uppriktigt galen ut då han såg på henne med en tvivlande blick.

"Är du Hilarys tvilling?" frågade han efter ett tag.

"Nej, hennes ett år yngre syster" flinade hon när hon såg Freds chockade min.

"Ska hon gå andra året?" frågade Fred.

"Nej" skrattade Eva.

"Då ska du inte ha börjat här" konstaterade Fred.

"Vad duktig du är på matte" sa hon med ett flin.

"Haha, jätte kul" sa Fred ironiskt och himlade med ögonen.

"Ska du svara på min fråga snart eller?" frågade Eva.

"Vilken fråga?" sa Fred oförstående.

"Vem kanske dör om du säger förlåt?" upprepade Eva och misslyckades med att inte himla med ögonen.

Fred stod tyst ett tag innan han sa:

"Hilary"

"Varför ska du be om ursäkt till henne?" frågade Eva och rynkade på näsan.



"Jag sårade henne för några år sedan och…"

"Några år? Menar du när du vart sur på henne för att hon inte såg skillnad på er?" avbröt Eva.

"Hur vet du det?" frågade Fred.

"Jag var med henne. Och lita på mig, hon förtjänar inte ett förlåt" med dem orden vände hon på klacken och gick.

Fred stod kvar några minuter. Sen fortsatte han gå, men inte längre mot tavlan med fruktskålen. Han gick tillbaka till sällskapsrummet. Där satt han och väntade. Tiden gick långsamt. Det kalla, mörka, tysta sällskapsrummet slukade all lycka. Nästan som en dementor susat in och gömde sig i ett hörn. Fred drog handen genom håret och såg mot klockan. Den var kvart över sex. När som helst borde lamporna tändas och elever stiga upp. Utanför steg solen och kastade dem ljusa strålarna mot gården. Någon kom ner för trappan. Fred vände sig snabbt om och såg mot trapporna. Det var precis som han hoppats på. Den som kom, var Hilary.

"Morrn" mumlade han från soffan.

Hilary stannade upp och vände sig efter ljudet. Först såg hon ingen i dunklet, men sekunden efter tändes lamporna. Då såg hon inte häller någonting. Ljuset bländade henne och hon skuggade snabbt ögonen med armen. Då såg hon Fred sitta i soffan och betrakta henne. Ögonen lös av rädsla och förtvivlan, men ändå fanns en glimt av längtan och trygghet.

"God morgon" sa hon med en underlig ton.

En spänd tystnad la sig över dem. Hilary såg forskande och lite halv surt på honom, och han svarade det med att se tillbaka på henne med sina känslofulla ögon. Länge stod dem så. Efter några minuter sa hon:

"Ville du något eller?"

Någon mer började gå ner för trappan. Hilary vände sig om och Sarah kom ner.

"Hej Hillary" sken hon.

Men när hon såg Fred fnös hon till.

"Det är han från tåget" sa hon surt och började gå mot porträtthålet.

Varken Hilary eller Fred rörde sig.

"Jag ville…" börja han, men kom av sig.

"Kommer du Hilary?" sa Sarah halvägs genom hålet.

Med en sista bekymrad blick på Fred sprang hon ifatt Sarah och lämnade honom ensam igen. Fred sjönk ihop på soffan igen. Det kändes som en kniv skurit han hjärta på mitten. Hans hand 

vilade mot bröstet då han slöt sina ögon. Då kom han ihåg en sång som han hört en flicka sjunga när han var mindre. Han kunde däremot inte minnas vem.

"Every little piece of my broken heart, Will miss you until the end. Every tear that falls from my eyes, will be my mirror of death. I gave you my guardian angel, you are more important than me. I will always survive, if you are somewhere out there. I don't mind if you love another. For me you'll always be number one. The tears I cry, the thoughts I left behind, only you survive the day. And then I won't care how much my heart is broken, and then I won't care how much my soul is bleeding. And then l won't care how much my mind is dying, When all my tears has fall to the ground"

Han kunde riktigt höra den ljusa, lena varma rösten sjunga. Orden ekade i hans tankar. Han kände sig genast varm inombords. En helande sång som tröstade och förstod, som altig kunde vara till hands. En sång som skulle befria bördan, så man själv kunde flyga bort med vinden.

"Hej Fred" sa George lite halv glatt när han satte sig bredvid honom.

"Hej George" sa fred och ryckte till.

Dem satt tysta en stund.

"Har du hört en låt som går ungefär såhär: Every little piece of my heart… nånting… will be my mirror… eeeh… I will always survive…" började Fred men George avbröt honom:

"Ett, Ja, jag känner igen den, Två, Träna på minnet"

"Vem sjöng den?" frågade Fred ivrigt och ställde sig upp.

"Jag vet inte, jag hörde den för något år sedan. Men det ända jag minns var en ljus röst och svart hår"

"Hm" Fred sjönk ner på soffan igen.

"Varför undra du?" frågade George.

Fred satt tyst en liten stund innan han sa:

"När jag satt här för ett tag sen, så hörde jag låten. Hon sjöng den för mig. Men bara i tankarna" mumlade Fred och såg bekymrat ner i sitt knä.

"Skumt" sa George.

Deras samtal avbröts av Freds mage som kurrade högt.

"Åt inte du förut?" frågade George med höjda ögonbryn.

"Nej jag vände tillbaka hit" sa Fred och höll sig om magen.

"Ska vi gå och äta?" frågade George.



Fred nickade och dem reste sig upp. Dem vart förvånade över att sällskapsrummet blivigt fullt utan att dem märkt något. Men dem fortsatte snart gå.

"Den här morgonen var konstig. Först Eva som verkade hata Hilary. Vert om hon ifrån? Hur kunde hon veta vad som hänt? Visserligen så kunde Hilary ha berättat, men hon sa att hon var där. Sen den här sången. Få se, hur gick den nu igen? Äh, jag kommer aldrig komma ihåg det" tänkte Fred medans dem gick längs korridorerna. Han såg mot sin bror. Han var också försjunken i tankar.

"Jag kan inte fatta det? Hur kan någon sjunga i någons huvud? Fred måste ha sagt fel. Ingen kan finnas inom någon, eller? I så fall måste det vara komplicerad magi. Ungefär som bara Dumbledore skulle känna till. Hm, Vem är det där?" George fick syn på Eva som närmade sig från andra änden av korridoren.

"Du sa inget till henne va?" sa hon plötsligt mot dem.

George såg oförstående på henne. Dem ljusgröna ögonen lös av hat och hoppfullhet. Hennes svarta hår var utsläppt och dansade bakom henne.

"Nej" sa Fred och såg ner mot marken.

"Vem är det där? Han ser ut som du" konstaterade Eva och stannade framför dem.

"Min tvilling George" sa Fred och såg även han in i hennes ögon.

"Ses kanske sen då" sa Eva och gick förbi dem.

George såg efter henne och såg sen forskande på Fred. Han skakade bara på huvudet och fortsatte gå.

"Vem var det där?" frågade han när han sprungit ikapp honom.

"Eva Wescott, tioårig Slytherinare, hatar sin storasyster… Hilary" rabblade han på.

"Vänta, vänta, vänta" sa George och stoppade sin bror med handen.

"Vad är det?" muttrade Fred halv surt samtidigt som hans mage kurrade högt.

"Hur vet du allt? Och hur kan hon gå här när hon är tio?" frågade George utan att notera blixtarna som sköt ur sin tvillings smala ögon.

"Jag stötte på henne imorse, ingen aning varför hon är här" sa Fred och ryckte sig ur sin brors grepp.

George kastade en sista blick efter Eva, men hon hade sen länge försvunnit runt hörnet. Han suckade och skulle precis skynda ifatt Fred när han hörde rösten. Precis som han mindes den:

"Every little piece of my broken heart, Will miss you until the end. Every tear that falls from my eyes, will be my mirror of death. I gave you my guardian angel, you are more important than me. I will always survive, if you are somewhere out there. I don't mind if you love 

another. For me you'll always be number one. The tears I cry, the thoughts I left behind, only you survive the day. And then I won't care how much my heart is broken, and then I won't care how much my soul is bleeding. And then I won't care how much my mind is dying, When all my tears has fall to the ground"

Till hans förvåning hade även Fred stannat. Sakta vände han sig om och såg rakt in i Georges ögon.

"Hörde du?" frågade han.

George nickade sakta. Dem båda öppnade munnen och sa varannan mening.

"Every little piece of my heart, will miss you until the end" började Fred.

"Every tear that falls from my eyes, will be my mirror of death" mumlade George till svar.

"I gave you my guardian angel, you are more important than me" sa Fred sakta.

"I will always survive, if you are somewhere out there"

"I don't mind if you love another. For me you'll always be number one"

"The tears I cry, the thoughts I left behind, only you survive the day"

"And then I won't care how much my heart is broken"

"And then I won't care how much my soul is bleeding"

"And then I won't care how much my mind is dying"

"When all my tears has fall to the ground" avslutade George med en viskning.

Alla runt omkring dem såg chockade ut. Hur ofta ställde sig Weasley tvillingarna och citerade dikter? Fred och George såg forskande på varandra innan dem fortsatte mot stora salen. När dem satte sig, så satte dem sig långt från dem andra.

"Vi hörde det samtidigt" sa George.

"Tror du att dem andra också kunde höra det?" frågade Fred och tog en tugga av sitt bröd samtidigt som hans mage åter kurrade.

"Nej, såg du inte deras miner?" sa George förvånat och tog även han en macka.

Fred såg ut att fundera på något. Sen gjorde han en äcklad grimas.

"Vad är det Fred?" frågade George.

"Tomat" muttrade Fred och öppnade mackan.

George började skratta medans Fred surt plockade bort tomaten.

"Tror du att det har något med Eva att göra?" frågade Fred för att få George att sluta skratta.



"Nej det tror jag inte" sa George, men såg ut att tänka på det.

Fred såg mot porten som ledde in till stora salen, eller ut till korridoren utanför. Där stod Eva. Dem ljusgröna ögonen borrade genom honom. Han slog snabbt bort blicken. Men det han såg nu var inte bättre. Längre bort vid Gryffindorbordet satt Hilary och Sarah. Men inte ensamma. Erik, Jon och Lucas gjorde dem sällskap.

"Eller det kanske kan vara så, men det är inte troligt enligt mig" sa George.

Fred ryckte till och vände sig mot George igen. Det tog några sekunder innan Fred fattade vad han hade sagt.

"Du har säkert rätt" sa Fred och kastade en snabb blick mot Hilary igen innan han återgick till sin macka.

"Något stör dig, eller hur?" konstaterade George.

"Va? Nej" Ljög Fred.

Det syntes på George att han inte trodde honom, men han lät det ändå va. Istället tog han en till macka. Fred såg bort mot Hilary igen. Det han såg fick kroppen att rysa. Ögonen tårades och ett hugg i hjärtat vällde fram som en orkan. Han knöt sina nävar under bordet och bet ihop käken hårt för att inte skrika. Det han såg… Hilary kysste Erik. Hilary, hans Hilary. Okej, hon var inte hans, men det borde vara så. Då kunde han höra det igen.

"Every little piece of my broken heart, Will miss you until the end. Every tear that falls from my eyes, will be my mirror of death. I gave you my guardian angel, you are more important than me. I will always survive, if you are somewhere out there. I don't mind if you love another. For me you'll always be number one. The tears I cry, the thoughts I left behind, only you survive the day. And then I won't care how much my heart is broken, and then I won't care how much my soul is bleeding. And then I won't care how much my mind is dying, When all my tears has fall to the ground"


A/N: Ja, nu vart det väldigt långt. Men ja, hoppas ni orkade läsa allt. Men kapitlen kommer kanske inte änns komma ut varannan vecka nu. Har så mkt att göra. Dessutom har jag kommit på massa fler ficar och så vill jag skriva Naruto ff också. Suck, hoppas jag någonsin hinner.