Mor gjorde te åt oss och vi satt ner vid köksbordet och pratade. Hon började prata om hur aurorerna fick tag på far.
"De visste något som inte jag visste. Din far hade väl gjort något, igen. Antagligen mördat en stackars mugglare eller två. Men de kom bara en dag och tog din far. Han gav sig inte utan en strid såklart, men aurorerna var starkare." sa hon, utan att ens darra på rösten. Hon verkade mycket gladare utan far.
"När kommer han ut?" frågade jag.
"Aurorerna sa till mig att det var livstid. Han kommer inte tillbaka, Lavinia" sa hon och jag kunde nästan höra hennes skratta åt far. Men varför frågade hon inte om hur jag hade det på Hogwarts? Eller om något annat? Hade Dumbledore verkligen berättat för henne vad som hänt?
"Mor...vad har Dumbledore sagt till dig?" frågade jag försiktigt och tittade på henne.
"Han sa att du varit på Hogwarts, han sa att de hittat dig virrandes i Diagongränden. De tog hand om dig. Du var skadad." viskade hon, helt utan andledning. Jag stelnade till.
"Inget mer?"
"Vadå? Finns det mer? Berätta Lavinia" sa mor och blev förvånat.
"Ehm. Du minns när far tog ut mig till Diagonsgränden? Jo vi gick till Gringotts, och han tog ut något från ett valv. Sen...sen så...så...så.." började jag skakigt och min röst tonade ut.
"Så? Vad gjorde han Lavinia?" frågade mor oroligt.
"Han mördade svartalfen vi hade med och lamslog mig. Jag vaknade upp i ett valv. Det var mörkt...jag hade ont i huvudet. Men sen kom en man som tydligen jobbade på Hogwarts. Jag tror det var hans valv. Och han räddade mig. Han tog mig till Sankt Mungos" sa jag och tittade ner i tekoppen för att slippa möta mors brinnande ögon.
"Din far gjorde vad? Mördade han en svartalf inför dig? Och sen så stängde han in dig i ett valv? Den fega jäveln!" röt hon och jag hörde henne andas.
"Jag vaknade upp på Sankt Mungos nån vecka senare och då kom Dumbledore...och sa att jag skulle till Hogwarts. Han sa att det inte var säkert för mig att komma hem. För far kunde skada mig igen. För att min far inte vill ha en ynk till dotter. Han skäms över det." sa jag och bet mig i läppen.
"Det är sant. Han skämdes över dig. Han sa det flera gånger till mig. Men jag trodde inte att han skulle göra något..." sa mor. Jag ignorerade det och fortsatte min berättelse.
"Men Dumbledore sa att jag inte kunde spendera hela mitt liv i sjukhusflygeln. Så jag fick börja på Hogwarts, som elev." avslutade jag. Mor tappade hakan och såg på mig.
"Men du är ju en...ynk?" sa hon och aktade så att hon inte råkade använda ordet dumt.
"Jag vet. Men jag gick bara på teoretiska ämnen. Du vet, Trollkonsthistoria, Örtlära osv." sa jag.
"Gick?"
"När jag fick höra att far satt i Azkaban så bad jag Dumbledore om att få åka hem. Jag hör inte hemma på Hogwarts. " sa jag.
"Men Lavinia! Du fick chansen att gå på Hogwarts. Men du sumpa den." sa mor.
"Du behöver inte låta så glad" sa jag ironiskt. Tror hon inte att jag vet vad jag missar?
"Fick du några vänner? Nån som jag känner?" frågade hon.
"Ja..Jag blev vän med Hermione Granger och jag pratade med Harry Potter några gånger. Men jag tycker inte om honom. Och jag blev bra vän med Oliver Wood." sa jag.
"Okej. Potter vet jag vem det är, men vem är Hermione Granger? Och vem är Oliver Wood?" frågade mor.
"Hermione är mugglarfödd. Och Oliver är från Skottland, det är kanske därför du inte känner till honom." förklarade jag.
"Jaha, okej." sa mor enkelt.
"Var är Flo? Husalfen?" frågade jag när det plötsligt dök upp bland mina tankar.
"Flo är alldeles här, miss" sa en liten och pipig röst som kom fram genom köksdörren.
"Hej" sa jag. Flo bugade långt.
"Goddag" svarade hon.
"Mor...jag är trött. Jag tror att jag går och lägger mig" sa jag och vände mig till mor. Mor nickade och tog min tomma tekopp och ställde de i diskhon.
Jag gick upp till mitt gamla rum och såg mig omkring. Det såg orört ut. Sängen var bäddad, rummet var städat. Som alltid då.
