DISCLAIMER: This story is based on characters and situations created and owned by JK Rowling, various publishers including but not limited to Bloomsbury Books, Scholastic Books and Raincoast Books, and Warner Bros., Inc. No money is being made and no copyright or trademark infringement is intended.

AUTHOR'S NOTE: Som alltid: stort tack till mina betaläsare, Plumeria, Naadi Moonfeather och Darklites, för deras ovärderliga hjälp!

Author: Penguin

OF SNOW AND DARK WATER

"The sympathetic connexion supposed to exist between a man and the weapon which has wounded him is probably founded on the notion that the blood on the weapon continues to feel with the blood in his body."
Sir James Frazer, The Golden Bough

SJÄTTE KAPITLET – Snöblindhet

Harry visste inte om det var Hedwigs otåliga "släpp ut mig"-ljud eller den ovana tyngden över bröstkorgen som väckte honom. Det tog en sekund innan han förstod att tyngden var Draco Malfoys arm. Hjärtat slog en häftig volt.

Draco…!

Äntligen.

Harry log för sig själv och försökte glida ur sängen omärkligt för att inte väcka Draco, men när han öppnat fönstret och låtit Hedwig försvinna ut i mörkret hörde han Draco röra på sig och mumla något.

"Va?"

"Kom och lägg dig igen."

Vilken fantastisk sak att höra någon säga. Vilken helt otrolig sak att få höra, i synnerhet från Draco Malfoy.

Harrys hjärta fick rejält med motion idag. Nu missade det ett slag och började sedan dunka som besatt. Snabbt stängde han fönstret, tassade hastigt över det kalla golvet och gled in under täcket igen. Dracos varma, hårda armar slingrade sig runt honom och drog honom tätt intill sig.

Det var obegripligt underbart. Överbelastning i hjärnan. Harry var totalt förvirrad och visste inte vad han skulle tänka och känna – vad som var okej att tänka och känna. Han var lyckligare än han någonsin varit förr men också löjligt nervös och osäker. Fast hans kropp verkade åtminstone veta vad den ville.

Dracos också. På ett mycket uppenbart sätt.

Harry bestämde sig för att följa minsta motståndets lag. Tvivlet fick vänta; det fick komma i efterhand. Han log lite åt den bakvända logiken och tillät sig att slappna av i Dracos armar.

När han kände varma läppar mot sin hals blundade han och började andas häftigt. Dracos mun gled allt längre ner och började göra ljuvliga saker med hans ena bröstvårta, och han kunde inte hålla tillbaka ett litet ovärdigt kvidande av njutning. Draco kupade handen under hans testiklar och kramade åt lite, och Harry kunde bara stöna hjälplöst och köra fingrarna genom Dracos silkeslena hår. Han skulle inte kunna hålla tillbaka särskilt länge den här gången heller.

Det hade inte varit helt perfekt igår kväll, men samtidigt hade det varit just – perfekt. Spänningen mellan dem med alla känslor och förväntningar hade byggts upp under så många år att båda två var hemskt nervösa. Det hela hade varit feberhett, intensivt och desperat och hade tagit slut alldeles för fort – men herregud, så perfekt det hade varit i alla fall. Det var allt de ville ha och behövde just då. Det hade inte spelat någon roll om det gick för fort eller var för spänt eller något annat, för det här var ändå bara början och de skulle få många fler chanser. De skulle göra det om och om igen på tusen olika sätt.

Som nu.

Harry slutade tvärt att tänka och kände bara Dracos kropp mot sin egen och hur hans händer och mun gjorde underbara varma våta fantastiska saker; han hörde dem båda stöna tills mörkret under hans ögonlock plötsligt exploderade i röda fyrverkerier och han kom över Dracos hand och sin egen mage.

xxx

Draco höll på att dåsa till igen med näsan mot Harrys hals. Han tyckte om Harrys doft, tänkte han sömnigt. Han luktade hud och lite vedbrasa, eller det kanske var luften i rummet. Mm, varm levande hud med pulsslagen alldeles under ytan... Draco vred lite på huvudet så att han kom åt att kyssa Harry på halsen och lät tungspetsen rita ett vått litet mönster precis ovanför nyckelbenet. Reaktionen lät inte vänta på sig. Harry drog häftigt efter andan, hans arm hårdnade runt Dracos axlar och Draco log av förtjusning över att något så litet kunde ha en så njutbar och tydlig effekt. Han suckade av välbehag och kände sig tung och avslappnad i kroppen. Harrys fingertoppar smekte hans nakna axel och under Dracos arm rörde sig Harrys bröstkorg upp och ned för varje andetag. De var medvetna om varenda liten rörelse och båda reagerade omedelbart på allt den andre gjorde.

Det var fantastiskt att vara så här nära varandra fysiskt, men det var löjligt ängsligt också. Varenda sekund undrade Draco vad Harry tänkte och kände. Efter den första kyssen hade de inte sagt särskilt mycket, bara det allra mest nödvändiga. De hade haft annat att göra. Nu när de var tillfredsställda och det inte värkte i kroppen efter mer – åtminstone inte under de närmaste minuterna – ville Draco prata istället, nästan lika gärna som han ville ha mer fysisk njutning. Han var förvånad över sin egen reaktion och hur ängslig han var hela tiden. Hade Harry tyckt lika mycket om det de nyss gjort som Draco gjorde? Var han besviken? Var han glad, hade han det bra, var han… lycklig?

Nu rörde Harry på sig och drog sig sakta ur Dracos famn, och genast var oron framme: Är han trött på mig? Tänker han gå?

Men Harry bytte bara ställning. Han reste sig på armbågen och såg ned i Dracos ansikte, och Draco låg alldeles stilla på kudden och såg upp i de gröna ögonen vars färg han inte kunde se just nu eftersom det var för mörkt. När Harry flyttade lite på sig fångade de upp ljuset från eldslågorna. Harry strök med fingertopparna längs Dracos hårfäste, nerför kinden och halsen, följde nyckelbenet ut till axeln… och böjde sig sedan ner och kysste Draco på bröstet, en rad långsamma mjuka kyssar som fick Draco att sluta ögonen. Han begravde fingrarna i Harrys lena, oregerliga hår och tänkte att kanske, kanske var det faktiskt möjligt att Harry kände likadant som han själv.

Harrys läppar rörde sig långsamt ner över Dracos mage, tungspetsen kittlade i naveln, en hand gled sakta längs hans höft och det började kännas helt fantastiskt, men just som Draco kände att han blev hård igen mumlade Harry mot hans höftben: "Vad är det här?"

Draco stelnade till mitt i en flämtning och lyfte på huvudet för att kunna se Harry. "Vad då?"

"Det är lite svårt att se i det här ljuset… men visst är det en liten tatuering här? Vad är det – en blomma? En näckros…?"

"Åh… jaha." Draco lät huvudet falla tillbaka på kudden och drog fingrarna genom Harrys hår. "Ja, det är en näckros. Familjetradition." Han tystnade. Han hade inte alls någon lust att tänka på sin familj nu när allt kändes så bra, men Harry låg alldeles stilla som om han väntade på att Draco skulle fortsätta. "Vill du verkligen höra om det här just nu?"

"Ja, varför inte?" Harry strök sakta med läpparna över tatueringen på Dracos höftben och fick honom att rysa och sucka av njutning och en aning besvikelse över avbrottet.

"Det är näckrosor på familjen Malfoys släktvapen, och min farfars farfar var intresserad av exotiska växter. Det var visst inne att vara det då. Så han lät bygga ett tropiskt växthus på Malfoy Manor och började samla på ovanliga och exotiska näckrosarter. Sedan dess har varje manlig arvtagare till godset fått en egen unik art framodlad åt sig, som liksom ska symbolisera honom. Vi använder den på våra personliga sigill och har den tatuerad någonstans på kroppen, en pytteliten tatuering någonstans där den sällan syns."

"Som boskapsmärkning!"

Draco började skratta och hejdade sig sedan med en rysning, för Harrys spontana kommentar låg alldeles för nära sanningen. Men när Harry kysste den lilla tatueringen igen och smekte den med tungan slutade Draco tänka på sin familj, slutade tänka på något alls förutom hur skönt det var med beröring.

xxx

Det var mycket lättare att åka skidor på längden än utför; det fungerade även om man bara hade övat i några timmar. Draco lyssnade på det viskande, svischande ljudet av hans skidor och stavar i snön.

Jag vill inte åka hem. Jag vill inte packa i morgon. Jag vill stanna kvar här med Harry.

Det var jobbigt också; han var redan svettig. Han stannade och såg sig omkring.

Allt var vitt och blått. Han var omgiven av djupblå berg som mestadels var täckta av vit snö. Ovanför honom välvde sig himlen klarblå, och det blå övergick i turkos som i sin tur övergick i gult vid horisonten. En iskall himmel. Det fanns inga träd och ingenting att vila ögonen på förutom de kala, mörka fläckarna på bergssidorna där man såg den nakna klippan.

Det var det konstigaste ställe Draco någonsin varit på. Färgerna var de samma överallt – vitt, blått, blått, vitt – men sedan var det kontrasterna. Kontrasterna mellan den vassa, ofattbara kylan utomhus och de flammande, doftande vedbrasorna inomhus, mellan de långa nätternas ogenomträngliga mörker och det knivskarpa ljuset mitt på dagen, så starkt att det nästan gav en huvudvärk innan det övergick i varmt gyllenrött som slukades upp av en kort blå skymning innan det blev mörkt igen.

Torr, puderlätt snö och varma, våta kyssar.

Natthimlen som plötsligt hade flammat upp inför deras ögon i strålar och slöjor av vitt, blått och grönt ljus som flämtade och fladdrade över den mörka himlen. Som lysande andedräktsmoln från ett mytologiskt vidunder.

Det var underligt och vackert och lite skrämmande, precis som Dracos egna känslor.

Draco ruskade på sig och började staka rakt ut i den orörda vitheten. Det kändes som om han inte skulle komma någonvart även om han fortsatte i oändlighet. Här kunde man fortsätta rakt fram i timmar och aldrig komma fram, aldrig komma någonstans alls. Han var omgiven av ett stort vitt och blått ingenting.

Skrämmande.

Avstånd. Jag vill ha distans. Och balans – det är viktigt. Jag måste få balansen tillbaka. Jag måste få lite distans till allt det här. Det är helt obegripligt fantastiskt men det skrämmer mig också.

Han lät blicken svepa över den vita oändligheten, så hård och mjuk samtidigt. Kontrasterna igen. Och monotonin. Ren, iskall tomhet.

Det kändes som om han färdades genom tomheten mot ett mål, en kärna… mot något han ville hitta. Substans och mening. Kanske väntade det på honom i slutet av tomheten.

Tanken påminde honom om något men han mindes inte vad. En dröm…

en dröm där allt var blått och vitt med oändliga vita slätter… och sedan började röda blommor skjuta upp ur snön… nej, inte blommor utan eldslågor, små eldar som smälte snön så att marken blev mörk av lera…

Det var drömmen han haft när han blivit blodad.

Nu började han bli rädd på riktigt och ökade tempot så att smärtan i armar, ben och lungor skulle sudda ut tankarna.

Min hjärna måste vara frostskadad eller något. Varför tänker jag så här annars? Varför kom jag ihåg det där nu? Fortsätt, Draco. Bara fortsätt. Låt armarna jobba som pistonger, inte tänka, inte tänka… det enda som finns är rörelse och kraft.

När han till sist stannade hade han ingen aning om hur långt han hade åkt. Svettig och flämtande såg han sig omkring och torkade sig om näsan med vanten. Åh, det här jävla stället! Så vackert och storslaget att man kände sig ovärdig och oestetisk i jämförelse, en helt försumbar och ovidkommande liten människogestalt mitt i det majestätiska. Och så rann näsan, och en rinnande näsa var väl ungefär det minst tilltalande man kunde tänka sig.

Draco såg sig omkring och allt var bara vitt, så vitt att man inte såg det efter en stund. Det grumlades och blev till alla färger samtidigt så att man tappade känslan för både riktning och avstånd. När han hade stått och stirrat in i tomheten en stund kunde han inte ens se den blåaktiga skuggan av sina egna skidspår längre. Det gick inte att avgöra om den vita ytan framför honom var horisontell eller vertikal; om den var plan som ett golv framför honom eller en vägg som han skulle kollidera med om han fortsatte framåt.

Inte få panik nu. Det kanske går att transferera sig tillbaka. Och om det inte går kan jag följa mina egna spår tillbaka. De finns ju där. Ta det lugnt och andas djupt…

Han gjorde ett försök att transferera sig till byn men det fungerade inte, vilket antagligen betydde att den var transfereringsskyddad. Fan också, fanns det inga trollformler som kunde skydda ögonen mot ljuset? Det måste det ju finnas här uppe, men Draco kunde dem inte.

Vänd helt om bara, din dumskalle. Du känner var spåren är. Skidorna följer dem.

När han lyckades skratta åt sig själv kändes det mycket bättre, och han vände helt om och började följa skidspåren tillbaka mot byn. När han nådde bytorget hade skymningen redan börjat falla och med den kom former och avståndskänsla tillbaka en stund innan allting återigen slukades upp av mörkret.

xxx

Så nu hade det hänt, tänkte Dumbledore och lutade sig tungt mot fönsterbänken. Kärleken mellan pojkarna hade blivit erkänd, bekräftad och uttalad; nu var den aktiv och verksam... och nu måste de försöka använda sig av den på rätt sätt. Den var tvungen att få växa sig starkare en tid, växa och slå rot, och så fick de hoppas att det var tillräckligt. Men de hade ont om tid.

Dumbledore suckade och gick bort till skrivbordet, satte sig ner och drog tankfullt med fingret längs den blankpolerade klingan på Godric Gryffindors svärd. Då och då kände han sig oändligt, avgrundsdjupt ensam. Han saknade Nicholas Flamel mer än han vanligtvis tillät sig att erkänna – det hade varit så skönt att ha någon som var äldre och klokare än han själv, någon man kunde vända sig till och berätta allt för utan att behöva vakta sin tunga. Alla behövde någon att gå till för att få råd, någon som lyssnade. Det behövde till och med Tom Riddle fast han förmodligen för länge sedan hade övertygat sig själv om motsatsen.

Under sitt långa liv hade Dumbledore hamnat i många underliga, invecklade och farliga situationer, men sällan hade han behövt ett gott råd bättre än han gjorde idag. Gjorde han rätt? Var det etiskt försvarbart, det val han hade gjort? Det var det som var den springande punkten. Och hur många gånger förr hade han ställt sig den frågan när det gällde Harry Potter?

Nu för tiden undvek han oftast att träffa Harry, och så hade det varit i några år nu. Han tyngdes av skuldkänslor och dåligt samvete. De hade utnyttjat Harry på olika sätt ända sedan han var liten men det innebar inte att han fick fortsätta utnyttjas med något slags automatik, och i synnerhet inte på just det här cyniska, beräknande sättet. Stackars pojke! Inte ens sin kärlek fick han ha i fred. Den blev också exponerad, undersökt, diskuterad och utnyttjad i andra syften.

Men avsikten var ju inte att vara grym – avsikten var ändå den bästa. Att pojkarna var attraherade av varandra var så uppenbart, och i kväll hade Svärdet sagt Dumbledore att de hade talat med varandra om sin attraktion och tillåtit sig att få utlopp för den, och också att den snabbt höll på att utvecklas till kärlek. Denna kärlek skulle stärka Harry och berika hans liv förutom att den kunde användas i syfte att rädda trollkarlsvärlden från en fasansfull undergång. Det fanns både personliga och politiska fördelar – nå, det måste väl ändå vara något. Det måste betyda att det inte var fel.

Rent bortsett från att det var allt de hade.

Kärlek var deras enda effektiva vapen och Harry deras enda hopp. Det var Harry Potters lycka och olycka att ha fötts med sådan känslomässig och magisk kraft; det var hans underbara och tragiska öde att ha välsignats med en kärlek som var så stark.

Dumbledore lade tillbaka svärdet på dess sammetskudde, och när han täckte över det med den röda, guldkantade duken upptäckte han att ögonen tårades. Han höll på att bli gammal, trots allt, och ikväll kände han sig äldre än någonsin.

Vilket förstås var alldeles riktigt, sade han till sig själv med mild ironi. Det var ju onekligen sant att han i detta ögonblick var äldre än han någonsin varit förr.

Han skrattade till och kände sig lite lättare till mods, om än bara för stunden. Så rätade han på ryggen, tog ett djupt andetag och beslutade sig för att kalla till sig Severus Snape och Remus Lupin.

xxx

Flyttnyckeln släppte omilt ner Harry och Draco på tågstationen i Hogsmeade och de reste sig mödosamt upp, borstade av sig och log lite sorgset mot varandra. Den overkliga, förtrollade veckan i snöriket var slut och de var tillbaka i verkligheten igen.

Harrys blick gled från Dracos ögon ner till munnen. Han ville så förtvivlat gärna kyssa honom och strunta i om någon såg; kyssa honom på munnen, halsen, nyckelbenet och dra fingrarna genom det blonda håret, hålla honom tätt intill sig och aldrig släppa taget... När han mötte Dracos blick igen såg han att det var en ömsesidig längtan. Han var glad att han hade sin klädnad på sig.

När de lyfte upp sina koffertar rörde deras händer vid varandra och båda ryckte till. De log mot varandra igen. Det var som en liten hemlighet mellan dem.

"Jaha, det var det," sade Draco lågt. "Jag önskar att vi hade kunnat vara kvar en vecka till."

Harry blev varm i ansiktet. "Minst en."

Draco höll fast hans blick igen. "Vi bor ju i samma hus," sade han. "Jag vet att det inte blir samma sak, men du vet var jag finns. Och jag vet var du finns."

Var det möjligt att ha sex med varandra i tanken, bara med hjälp av blicken? I Harrys huvud utspelade sig just nu en het och upphetsad kyss där de slukade varandras munnar, tryckte sig mot varandra och lät händerna glida in under den andres klädnad, och han tvivlade inte alls på att Draco föreställde sig samma sak.

Men de var tvungna att gå, och Harry försökte ignorera sin smärtsamma upphetsning medan de klättrade in i vagnen utanför stationsbyggnaden. När de hade lämnat ljusen i byn bakom sig och slagit in på den mörka, slingrande vägen mot Akademin landade Draco plötsligt i Harrys knä, satte sig gränsle och började kyssa honom, fumlade under hans klädnad, drog upp skjortan så att han kunde röra vid naken hud, knäppte upp hans jeans...

"Draco - ! Åhh…"

Draco hade skratt i rösten när han gled ner ur Harrys knä och började kyssa hans nakna mage. "Fort, innan vi är framme!"

Harrys skratt övergick i flämtningar.

När de klev ner ur vagnen utanför Akademins bevakade grindar var de misstänkt röda om kinderna men såg mycket oskyldiga ut. Rengöringsformler kunde vara väldigt användbara. Harry gav Draco ett hemlighetsfullt litet leende och drog runt tungan i munnen. Han kunde fortfarande känna smaken av honom.

xxx

Hermione såg genast att något hade hänt mellan Harry och Malfoy.

Det fanns en ny närhet mellan dem, en intimitet som bara kunde komma sig av att de lärt känna varandra bättre – mycket bättre. De sneglade på varandra hela tiden men inte på det där spända sättet som de hade gjort förut. Nu höll de istället kvar den andres blick, utbytte nästan omärkliga leenden och rodnade, och ibland rörde de lätt vid varann när de gick förbi varann eller gick igenom en dörr samtidigt. Fingrar som hastigt möttes, armar som snuddade vid varandra, snabbt och lätt... Harry utstrålade ett slags stillsam lycka som också skymtade i Draco Malfoys ögon då och då. När Malfoy såg på Harry hade han faktiskt något som liknade ömhet i blicken. Hermione hade aldrig trott att han kunde känna något så varmt och mänskligt som ömhet, men nu såg hon det tydligt.

Hon kunde inte direkt påstå att hon var förvånad – det hade varit uppenbart ganska länge att någonting pågick mellan dem. Hon kunde inte heller påstå att hon var upprörd eller chockad över att Harry var gay även om hon aldrig hade reflekterat över den möjligheten förut. Hans förälskelse i Cho Chang hade gjort att hon aldrig ens hade tänkt i den riktningen. Men det var någonting som gjorde henne upprörd och chockad i alla fall. Antagligen hade det mer med henne själv att göra än med honom.

Hon visste att hon borde vara glad för Harrys skull, för han hade haft det så besvärligt så länge, men i stället kände hon sig sviken, förrådd och absurt övergiven, ensammare än hon trott vara möjligt och också riktigt, riktigt arg. När hon var ensam i sitt rum grät hon och rasade, slog och bet i kuddar och slängde böcker i väggen. När hon såg pojkarna utbyta innehållsrika blickar fick hon kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Hon vägrade sitta bredvid Harry i biblioteket och ibland när han pratade med henne, retades med henne eller försökte lägga handen på hennes axel slet hon sig loss och gick därifrån. Det spelade ingen roll att det var barnsligt och att hon kände sig löjlig när hon gjorde det; hon stod bara inte ut. Hon avskydde när Harry fick den där drömmande blicken i ögonen och satt och stirrade på Malfoys blonda nacke, helt omedveten om omvärlden. Men allra mest avskydde hon när han faktiskt märkte att hon var närvarande, vände sin leende blick mot henne och pratade med henne som en i gänget – för hon ville vara mer än så, betyda mer än så för honom. Och förut hade hon trott att hon gjorde det. Ända tills nu.

Ibland försökte hon övertyga sig själv om att det var helt naturligt att känna som hon gjorde. Hon skulle ha varit avundsjuk på vem som helst som var kär och lycklig, någon som hade just det som hon själv och Ron precis hade börjat upptäcka tillsammans och som de sedan hade blivit brutalt fråntagna. Men hon visste att det var mer än så och att det fanns ett fult namn för det hon kände: hon var helt enkelt fruktansvärt svartsjuk på Draco Malfoy.

Tidigare hade hon varit smått svartsjuk på Cho Chang också, lätt föraktfull över Harrys dåliga smak vad gällde tjejer, men det här var annorlunda. Det här var verkligt, det var på allvar.

Till sin egen lättnad upptäckte hon att hennes känslor inte var helt och hållet egoistiska. Visserligen ville hon vara vän med Harry som förut, att han skulle behöva henne och plugga med henne och komma till henne när han ville prata, men hon var också orolig för honom. Hans val av partner gjorde henne verkligen bekymrad på allvar även om det var uppenbart att Malfoy var kär i Harry också. Hon litade helt enkelt inte på Malfoy och trodde inte att hon någonsin skulle ändra sig på den punkten.

Gradvis slutade Hermione att prata med Harry, slutade äta lunch och fika med honom och slutade plugga med honom på kvällarna, men han verkade knappt märka det. Han var så fruktansvärt, hjälplöst förälskad i Malfoy att han över huvud taget inte lade märke till någon annan människa, inte ens sin äldsta, bästa och närmaste vän.

Närmaste! tänkte hon med en fnysning. Knappast. Inte nu längre.

Så Hermione tog till sitt gamla beprövade knep, det enda som alltid fungerade: hon begravde sig i böcker. Hon såg till att hon alltid hade mycket att göra och smällde i sig så mycket fakta och detaljer att det inte fanns plats för något annat i hennes hjärna. Pluggandet hade fördelen att det gjorde henne trött också, så hon somnade så fort hon lagt huvudet på kudden. Det var ett bra sätt att undvika sömnlösa nätter.

Hon hade aldrig haft lätt att få vänner. Det hade blivit lite bättre med åren men hon var sannerligen inte den typen som skaffade nya bekanta till höger och vänster vart hon än kom. Harry och hon hade varit så nära vänner så länge att hon saknade honom ständigt. Allt hon gjorde påminde om honom, påminde om allt som hon tidigare hade gått till honom för att få: en kopp te, en pratstund, en kram, ett skratt… och det var inte så lätt att bryta den vanan. Nu stod det smärtsamt klart för henne att hon verkligen behövde honom. Trots att han hela tiden fanns i närheten var han utom räckhåll för henne, och hon saknade honom så att det gjorde ont.

xxx

Det var plågsamt, en ljuv plåga, att se Draco i klassrummet och möta honom i korridorerna och biblioteket utan att få röra vid honom. Under trollformellektionen i morse hade Harry missat minst en kvart av föreläsningen eftersom han satt och stirrade som förhäxad på Dracos nacke och såg hur de fina, blonda små håren skimrade mot den vita huden i morgonljuset… Han hade blivit alldeles darrig, matt i knäna och het i magen, och på andra ställen med för den delen. Än en gång var han tacksam över den vida klädnaden.

Nu när han låg ensam i sängen började han tänka på den där mjuka, blonda nacken igen. Längtansfullt tänkte han på silkeslen hud och starka armar och på hur Draco slöt ögonen när han lutade huvudet bakåt… Harry lät handen glida ner mellan benen. Draco halvvägs ner ur sängen, alldeles borta av njutning, flämtande med halvöppen mun… Han började röra handen snabbare och låtsades att det var Dracos. Han saknade Draco så mycket att det värkte i kroppen, som om känslan av Dracos frånvaro var så stark att den rörde vid hans hud… Jag vill ha honom ovanpå mig så att jag känner tyngden… åh gud, det där underbara stönandet när han kommer… – och så kom Harry själv med Dracos namn på läpparna.

Det här är helt vansinnigt, tänkte han lite senare och var tvungen att skratta för sig själv nu när han blivit av med den värsta spänningen. Jag längtar så mycket efter honom att det känns som om jag ska dö, och så är han bara en trappa ner!

Sedan vände han sig på sidan och somnade med en kudde i famnen. Den var en mycket blek ersättning för det han egentligen ville ha.

xxx

Strax före midnatt hade Draco plötsligt uppenbarat sig i Harrys rum som en oväntad present. När Harry öppnade dörren hade han bara sagt "Schhh!" och lagt fingret över läpparna, backat in Harry i rummet och låst dörren bakom dem. Och han hade haft alldeles rätt: det behövdes inga ord. Vissa saker talade för sig själva.

Nu låg de och dåsade i den tillstökade sängen. Deras kläder låg kringströdda på golvet och slängda över möblerna.

De hade inte brytt sig om att dra för gardinerna. Det var en vacker kväll och de befann sig på översta våningen där ingen kunde se dem – enda sättet att se in i rummet var om någon flög förbi, och luftrummet over Akademin var skyddat med ett avancerat nät av trollformler. Månen lyste med kallt vitt sken och nattvinden jagade kritblå molnstrimmor över den mörka himlen. Ljuset som föll in över sängen var tillräckligt för att de skulle kunna se varandra som spöklikt skimrande gestalter.

När Harry såg på Draco i det svaga, kalla ljuset tänkte han att ingen kunde vara vackrare än Draco. Ingen kom ens i närheten.

Det kändes fortfarande som ett obegripligt underverk. För det mesta funderade han inte så mycket på det utan accepterade det bara som ett ljuvligt faktum, men ibland, som nu, var han tvungen att stanna upp och förundras. Hur kunde något så underbart hända? Det var som ett mirakel och han hade svårt att förstå att det var sant.

Dracos grå ögon öppnades och såg rakt in i hans egna och han kände en varm hand komma upp och kupa sig runt hans nacke. Han rös lite av njutning och log när han böjde sig ner och kysste Draco, en mjuk och sömnig kyss som långsamt blev allt hetare.

Harry njöt av ögonblicket och tänkte samtidigt att han aldrig skulle få nog av Draco, aldrig någonsin.

xxx

Pojkarna hade legat och dåsat men nu rörde Draco på sig. Han vände på huvudet och såg på det fridfullt slumrande ansiktet intill hans eget på kudden. Aldrig hade han anat att det kunde vara så fantastiskt att se på någon som bara låg där och andades.

Han strök med fingret över Harrys kind och ner över halsen, och lät sedan handflatan fortsätta längs den nakna armen. Harry rörde sig lite under beröringen och mumlade:

"Mmmm...?"

Så öppnade han ögonen och mötte Dracos med ett leende. Draco fann inga ord. Han bara såg och såg in i de gröna ögonen vars färg han inte kunde se just nu, och försökte begripa att det var hans egen närvaro som framkallade det där leendet, det aningen sneda leendet som Draco hade retat sig på förr men som nu gjorde honom alldeles varm.

Harrys hand kom upp i nacken på Draco och rufsade honom i håret.

"Kan vi inte stanna här för alltid?" mumlade han.

Harrys röst fick Draco att darra, och plötsligt gjorde han något han aldrig gjort förut: han bad Harry att hålla om honom. Och var livrädd att Harry skulle säga nej.

Men det gjorde han förstås inte utan höll Draco tätt intill sig, och Draco suckade och borrade in näsan mot Harrys varma hals och kände sig trygg och säker. Det var en falsk känsla, det var han medveten om. Ingen var någonsin trygg någonstans.

Ingen hade hållit om Draco så som Harry gjorde nu, och det var underbart och skrämmande på en gång att älska någon på det här viset, att behöva någon så mycket. Och veta att man kunde förlora allt det här underbara man hade.

Men varför skulle jag förlora det? Det ska jag inte, helt enkelt.

Han blundade hårt och undrade varför det kändes som om han höll på att drunkna.

xxx

Lite senare satte sig Harry upp och drog Draco med sig, tog om hans ansikte med båda händerna och såg honom djupt i ögonen innan han lutade pannan mot Dracos för ett ögonblick. Sedan började han kyssa honom över hela ansiktet, på pannan först, på ögonbrynen, kindbenen, näsan... på ögonlocken när Draco slöt ögonen, och till sist mycket, mycket mjukt på munnen. Draco satt blickstilla som om han knappt vågade andas. Sedan kom hans händer upp och strök försiktigt över Harrys hår och ner över nacken, och det var Harrys tur att blunda när Dracos fingertoppar försiktigt ritade mjuka små cirklar över huden.

"Harry…?" Det var bara en viskning.

"Ja?" viskade Harry tillbaka.

Draco drog ett djupt, darrigt andetag innan han sa orden som inte borde vara någon chock eller överraskning längre men som ändå var det:

"Harry… jag tror att... jag älskar dig."

xxx

Senare på natten satt de i sängen insvepta i täcket med ryggen mot sänggaveln och pratade lågmält om quidditch, om kärlek, om ingenting alls. Harry hade huvudet på Dracos axel och Dracos arm runt sig, och omkring dem var mörkret alldeles varmt. De satt tysta en stund och lyssnade på nattljuden innan Harry lågt sa:

"Jag skulle vilja att du berättade något för mig som du aldrig har berättat för någon annan förut."

Draco stelnade till.

"Vad då? Jag menar – varför det? Vad vill du att jag ska berätta?"

"Vad som helst. Bara något som du aldrig har sagt till någon förut. Något som du har känt eller tänkt eller något du gillar att göra men som du aldrig pratar med någon om. En fånig vana, kanske, eller något minne…" Han lyfte på huvudet och mötte Dracos blick. "Eller någon gång när du har gjort bort dig, men det har jag ju förstås sett dig göra så många gånger."

Draco drämde till honom med en kudde.

Ett kuddkrig senare lade de sig ner igen tätt intill varandra, och Draco funderade. Något som han aldrig hade berättat för någon? Det fanns så mycket han aldrig pratade med någon om. Alldeles för mycket. Han visste inte var han skulle börja.

"Berätta något om din familj," föreslog Harry. "Jag tycker det är intressant med dina föräldrar."

"Mina föräldrar? Varför då?"

Harry ryckte på axlarna. "För att jag aldrig fick lära känna mina egna, kanske. Jag har aldrig haft en riktig familj; jag vet inte hur det fungerar. Eller kanske för att... varenda gång jag har träffat din pappa har det varit väldigt obehagligt. Jag har undrat hur det var att… att ha honom som pappa."

Draco tittade upp i taket.

"Jag har ingen familj längre," sa han och försökte låta likgiltig.

Harry satte sig kapprak i sängen med ett skamset, förfärat uttryck i ansiktet.

"Förlåt! Det var otroligt okänsligt av mig. Jag tänkte mig inte för."

Draco ryckte på axlarna. "Det gör inget. Jag tänker knappt på det längre."

Det var inte helt sant men ingen direkt lögn heller.

"Vad var det som hände egentligen? Du sa att något hände på sommaren efter sjätte året på Hogwarts. Det måste ha varit någonting med din pappa. Vill du berätta vad det var?"

"Nej." Draco skakade på huvudet. "Nej, jag vill inte prata om det. Inte nu. Men jag ska berätta något annat om min pappa. Ett minne jag har av honom. Jag måste bara tänka lite först."

Harry lutade sig tillbaka igen, drog upp knäna och väntade.

Draco slöt ögonen. Det han kände för sin pappa var komplicerat, en blandning av rädsla, beundran och frustration, en förtvivlad längtan efter att imponera på honom och en minst lika stark längtan efter att bli accepterad och älskad. Respekt fanns där till en viss gräns, men kärlek? Jo, kärleken fanns nog där på ett reserverat sätt, men den uttrycktes inte och uppmuntrades inte heller, och det var ingen tvekan om att rädsla var den huvudsakliga ingrediensen i Dracos känslor. Varje gång han oväntat träffade på Lucius eller blev inkallad i hans arbetsrum blev han rädd, men han hade inte alltid klart för sig vad det var han var rädd för.

Han öppnade ögonen igen och såg på den klara, vita månen utanför fönstret, och det var månen som fick honom att minnas det enda tillfälle han kunde komma ihåg när han inte varit rädd för Lucius. Jo, kanske lite, men den kvällen hade rädslan bara varit en svag underström under allt det andra. Kanske var han tio år gammal den gången.

Han funderade en lång stund och undrade hur han skulle berätta det för Harry.

xxx

Dracos mamma brukade komma in och ge honom en godnattkyss när han gått och lagt sig. Hon kysste honom på pannan eller näsan och strök honom över kinden. Beröringen var lätt som en snöflinga som landar på huden och den smälte lika fort. När hon gick tog hon lampan med sig och lämnade honom i mörkret.

Hon visste inte att han var mörkrädd.

När det var fullmåne hade Draco svårt att sova. Ibland somnade han efter att hon hade gått men vaknade igen efter bara några minuter. De nätterna kändes extra långa, och de andades långsamt in och ut, som ett väldigt urtidsdjur eller kanske som tidvattnet vid kusten.

Det fanns saker som bara gick att göra när det var fullmåne.

Man kunde smyga sig upp ur sängen och dra ifrån gardinerna och sedan gå och lägga sig igen, ligga där i sängen och titta på den klara månen. Den såg så spöklik ut där den hängde som ett vitt, lysade klot mot den svarta natthimlen. Man kunde hålla upp handen framför ansiktet på ett visst sätt och blunda med ena ögat, och om man måttade med tummen och pekfingret såg det ut som om man höll månen mellan dem som en pärla som man ville undersöka. Precis som mannen i juvelerarbutiken i Svartvändargränden brukade göra.

En gång när Draco låg och höll månen mellan fingrarna så, kom hans pappa in i rummet. Både Draco och Lucius stelnade till, Draco i sin lustiga position med handen framför ansiktet och Lucius på tröskeln när han såg att hans son var vaken. Kanske båda två kände sig lite ertappade, även om Draco aldrig hade föreställt sig att Lucius kunde bli förlägen över någonting. I månskenet såg de varandra svagt men tydligt, som vålnader, som om ingenting var riktigt verkligt.

"Draco, vad gör du? Du ska ju sova."

Lucius' röst var kylig som alltid men lite mjukare än annars.

"Ja, pappa. Men jag kunde inte somna. Månen lyste så starkt."

Lucius svarade inte genast. Han steg in i rummet och stängde dörren efter sig.

"Månen lyste så starkt så du drog undan gardinerna?"

Draco behövde inte se det för att veta att Lucius hade höjt på ena ögonbrynet, men han blev förvånad över tonfallet – det lät mer roat än sarkastiskt. När Lucius kom fram till sängen och satte sig på sängkanten höll Draco andan. Han kunde inte minnas att hans pappa någonsin suttit på sängkanten så, förutom ett par gånger när Draco varit sjuk när han var väldigt liten, och då bara för en kort stund. Lucius log sällan men nu lekte ett litet leende kring hans mun. Ögonen var som mörka, suddiga fläckar och det gick inte att se uttrycket i dem.

"Jag kunde ändå inte sova," sa han förklarande, "och då ville jag titta på månen. Jag tycker om att göra det. Jag har gjort det flera gånger förut."

Det var ett medgivande som han aldrig skulle ha gjort i vanliga fall, men det här var ingen vanlig kväll. Det kändes som om man kunde göra och säga vad som helst och ändå slippa bestraffning.

"Då vet vi åtminstone att du inte är en varulv," svarade Lucius.

Han lät faktiskt road. Vad hade hänt, tänkte Draco, som fått honom på så underligt gott humör? Det luktade lite alkohol om honom men inte så starkt som det kunde göra ibland. Draco prövade ett leende, och hans pappa log tillbaka ner mot honom.

"Vad var det du gjorde med handen framför ansiktet när jag kom in?"

Ja, det kändes som faktiskt om man kunde säga vad som helst – nästan vad som helst.

"Jag höll i månen," viskade han. "Mellan tummen och pekfingret. Bara höll den där. Som en pärla."

Lucius svarade inte. I stället såg han bort mot fönstret och månen med en rynka mellan ögonbrynen. Sedan lyfte han handen och gjorde en gest som om han försökte nypa i luften eller mäta något med tummen och pekfingret, och rynkan försvann när han blundade med ena ögat och kisade mot det kalla ljuset.

"Ja," sa han sakta, "månen är verkligen som en pärla. En vacker, lysande pärla." Han tog ner handen igen och blicken förlorade sig i någonting långt borta. "Har jag visat De fåvitska jungfrurna för dig någon gång, Draco?"

"Nej, pappa."

"Då är det på tiden att jag gör det."

Draco väntade. Det var som om mörkret andades runt omkring dem.

"I morgon. Kom till mitt arbetsrum efter frukosten så ska jag visa dem för dig. Juveler, Draco. Ädelstenar. Pärlsmycken. De lever sitt eget liv. Ibland tror jag inte att de tillhör oss alls. Vi kanske tillhör dem för en kort stund, men sedan överger de oss och går vidare till nästa. Månen är din pärla, Draco. Behåll den så länge du kan, för förr eller senare lämnar den dig. Det gör de alltid."

Draco förstod inte vad hans pappa menade, men han lyfte handen framför ansiktet, blundade med ena ögat och tog det lysande klotet mellan tummen och pekfingret. Far och son var tysta en lång stund men tiden gick både fort och långsamt den natten, sköljde fram och tillbaka i ändlösa vågor.

"Visst är det underligt," sa Lucius lågt, "att vi kan sitta här båda två och hålla i månen? Vi sitter här tillsammans, och båda håller vi månen mellan fingrarna."

Trots att Draco kunde ha sagt vad som helst, nästan vad som helst, kom han inte på någonting att svara. Och efter ännu några sekunder som gick både snabbt och långsamt reste sig Lucius upp från sängkanten och drog upp täcket till hakan på Draco. Sedan gick han bort till fönstret och drog för gardinerna så att Draco inte såg honom längre men hörde honom mumla "Lumos". I det blåaktiga skenet från trollstaven kom han fram till sängen igen och räckte ut handen som för att stryka Draco över håret, men drog tillbaks den igen innan han rört vid sin son.

"God natt, Draco. Sov nu."

Så vände han på klacken och gick ut ur rummet, stängde tyst dörren och lämnade Draco i mörkret.

Han visste inte att Draco var mörkrädd.

Men Draco kunde åtminstone tänka på månen som fortfarande fanns där ute på andra sidan gardinerna, klart lysande som en dyrbar pärla.

xxx

"Det är enda gången i mitt liv som jag kan minnas att jag inte var rädd för honom," mumlade Draco när han slutat sin berättelse. Han hade vänt bort ansiktet från Harry. "Eller åtminstone bara lite. Och det är enda gången jag har känt att jag… att han… att han verkligen brydde sig om mig." Han var tyst en stund och när han fortsatte var rösten klarare och stadigare. "Han visade mig De fåvitska jungfrurna dagen därpå, precis som han hade sagt. Det är ett spänne, ett kappspänne från 1600-talet. Han berättade att det har funnits i släkten sedan 1688 men att det troligen är tillverkat tidigare, på 1620-talet kanske. Det höll ihop Charles-Louis Malfoys slängkappa under det stora vätteslaget 1710. När pappa pratade om det lät han alldeles halvkvävd, som om han blev så rörd att han knappt kunde andas. Jag tyckte det var pinsamt. Det är inte ens ett särskilt vackert spänne – det tyckte jag inte då och jag tycker det fortfarande inte. Men det sa jag förstås inte. Jag sa aldrig att jag inte begriper varför han är så fascinerad av pärlor."

De var tysta en lång stund medan deras tankar vandrade åt olika håll. Harry ville fråga Draco om pärlorna och vad de symboliserade, prata om månen som måste ha sett ut precis som den gjorde i kväll, tung och vit med ett sken som dränkte allt i ett spöklikt skimmer. Han ville fråga om Lucius och om Dracos rädsla, men han vågade inte. Det var ironiskt, för Dracos ansikte var för en gångs skull alldeles naket och öppet och det skulle bara behövas ett enda steg… och då vågade inte Harry ta det.

"Du då?" sa Draco till sist.

Harry ryckte till.

"Va?"

"Det är din tur att berätta något som du aldrig har berättat för någon."

Harry bet sig i läppen. Något han aldrig hade berättat… Det måste väl vara något han skämdes för eller tyckte var pinsamt, för det var sådana saker som man aldrig sa till någon. Sådant som kunde vändas emot en.

Men han skulle vilja berätta något ordentligt för Draco, något som verkligen var betydelsefullt och inte bara lite vardagligt halvpinsamt. Draco var viktig för honom, så han ville berätta något viktigt.

"Jag vet ingenting om din familj heller," sa Draco. "Alla känner till din historia i stora drag men nästan ingen vet några detaljer. Jag vet knappt någonting om… om dina mugglarsläktingar, till exempel. Du kanske kunde berätta något om dem."

Harry kände att han rodnade och var tacksam för att det var relativt mörkt. Han tänkte aldrig på familjen Dursley om han inte var tvungen, och när han gjorde det blev han bara arg och upprörd över alla de hundratals sätt som de hade förnedrat honom på.

"Vad vill du veta?"

"Allt!" Draco hejdade sig. "Jag menar… vad som helst. Vad du vill. Exakt hur är du släkt med dem, till exempel? Och varför bodde du hos dem? Fanns det ingen i trollkarlsvärlden som kunde ta hand om dig?"

Harry tog ett djupt andetag. Det var han själv som hade börjat så nu fick han ta konsekvenserna av det. Det var inte mer än rättvist.

"Jag har hört att det fanns flera trollkarlsfamiljer som erbjöd sig att ta hand om mig när mina föräldrar hade dött, men det gällde att sätta mig i säkerhet från Voldemort." Draco drog häftigt efter andan men Harry fortsatte: "Petunia Dursley är min moster och blodsband var det starkaste skyddet, så Dumbledore lämnade mig hos familjen Dursley tills jag var elva år och kunde börja på Hogwarts."

"Men var det ingen som kontaktade dig? Från trollkarlsvärlden, menar jag?"

"Nej. Jag hade ingen aning om att jag var trollkarl eller ens att det fanns trollkarlar - inte förrän jag fyllde elva och Hagrid kom och hämtade mig. Dursleys berättade aldrig någonting om pappas släkt eller någonting om mina föräldrar heller. Det enda de berättade om mamma och pappa var en lögn."

"Vad var det för något?"

"Att de hade dött i en bilolycka."

Draco gav honom en chockad blick. "Men det… det är verkligen helt…"

Harry ryckte på axlarna. "Dursleys avskydde mig. Det gör de fortfarande. De hatar allt som har med magi att göra. Jag tror att min morbror hatar det för att han inte har någon fantasi. Han förstår sig inte på det och allt han inte begriper avskyr han – och det är faktiskt det mesta, förutom borrar och mat. Och jag tror moster Petunia avskyr mamma för att hon är svartsjuk på hennes magiska krafter. Mamma fick väl mer uppmärksamhet när de var små."

"Så din mormor och morfar hade ingenting emot magi?"

"Jag har aldrig pratat med moster Petunia om det. När jag försökte en gång hotade hon med att kasta ut mig, och jag fick ingen mat på tre dagar. Jag bara hörde henne säga en gång – till Hagrid, faktiskt, när han kom och hämtade mig till Hogwarts – att mormor och morfar var överförtjusta över att ha en häxa i familjen."

"Ingen mat på tre dagar? Du fick alltså svälta?"

"Det låter lite melodramatiskt men jag antar det. Ibland. De visade sin uppskattning – och sitt missnöje – med mat. Så min kusin Dudley var smällfet medan jag var tunn som en liten pinne."

Dracos min var en obeskrivlig blandning av medkänsla, indignation och ilska som gjorde Harry varm inuti, och lite obekväm också. Han ville inte att Draco skulle tycka synd om honom. Men plötsligt ändrade Draco sinnesstämning helt, eller kanske han ville gottgöra Harry för den eländiga barndom han haft, för han tryckte försiktigt ner Harry på rygg på sängen, höll fast hans armar och började kyssa honom överallt där han kom åt.

"Nu är du i alla fall ingen liten pinne längre," mumlade han någonstans strax ovanför Harrys navel. "Mer som den senaste Firebolt-modellen."

Hans hår låg som en mjuk solfjäder över Harrys hud när han strök med läpparna över Harrys höft.

Harry tänkte på den otroliga kontrasten mellan familjen Dursley och det här, och på vad Dursleys skulle säga om de visste, och var tvungen att skratta.

xxx

Draco stod framför spegeln som satt på insidan av garderobsdörren och betraktade kritiskt sig själv. När han lät händerna glida ner över bröstet, magen och låren log han lite, för han tänkte på hur Harrys händer gjort samma sak. Harrys beröring gjorde honom vacker – alla spända muskler slappnade av och alla skarpa konturer mjuknade.

Men så var det flamman. Lord Voldemorts märke.

Han vände sig om och försökte vrida sig så att han kunde se det. Harry hade aldrig frågat om det som han hade frågat om näckrosen och det var Draco tacksam för, för vad skulle han svara? "Jag stod naken framför lord Voldemort och han rörde vid mig med ett finger som han hade doppat i en död mugglarkvinnas blod"? Draco rös häftigt vid minnet och trodde för ett ögonblick att han skulle behöva kräkas.

På sistone hade märket börjat göra ont, en dov, obehaglig, bultande smärta som ständigt gjorde sig påmind. Det skrämde honom. Han ville veta vad märket var och vad smärtan betydde; han ville veta vad lord Voldemort hade gjort med honom och om flamman hade någon koppling till Voldemorts märke med dödskallen och ormen. På ett eller annat sätt måste den ju ha det, och Draco ville veta hur – nej, egentligen ville han inte det, men det var mer skrämmande att inte veta. Han hade inte hittat några svar eller ledtrådar i någon av alla de böcker där han letat.

Skulle han kanske försöka sig på att…?

Han mötte sin egen uppspärrade, skrämda blick i spegeln. Ja, det kanske vore värt ett försök. Vad skulle kunna hända? Skulle lord Voldemort få veta att han försökt? Draco såg sig själv i ögonen en lång stund och nickade sedan långsamt åt sin spegelbild. Han måste försöka; det fanns inget annat sätt. Vad var kunskap till för om inte för att användas?

Han sträckte sig efter trollstaven och tvekade en sekund innan han släckte lampan, tog ett djupt andetag och satte trollstavens spets mot flamman.

"Patefacio! Rei recreo!"

Trollformeln blev bara till en hes viskning och Dracos hand darrade medan han väntade på att något skulle ske. Men ingenting hände och han kände inget annat än den dova smärtan från förut. Han kanske behövde vara mer bestämd. Han harklade sig och rätade på ryggen innan han försökte en gång till:

"Patefacio! Rei recreo!"

Den här gången bar rösten bättre; den var klarare och starkare. Nu måste det väl ändå fungera.

Först hände ingenting alls, men sedan började en underlig hetta sprida sig från flamman genom hela kroppen och ända ut i tår och fingrar. En svidande kylig hetta, brännande kall, som flytande eld och iskallt gift… Draco tappade trollstaven i golvet när ett flämtande grönt sken framträdde som en skimrande aura runt hela hans kropp. Han vände sig om för att se sig själv i spegeln och såg en mörk figur torna upp sig, naken och skräckinjagande med armarna ut från sidorna, omgiven av grönt spöklikt ljus. Det var fruktansvärt; han kände inte igen sig själv. Han såg ut som en helt främmande person, som någon han aldrig förr sett.

Hjälp mig, tänkte han skräckslaget.

Då hörde han skrattet, det omisskännliga, väsande mjuka skrattet, så nära att han trodde lord Voldemort var där hos honom i rummet, som om han stod alldeles bakom Draco och skrattade rakt in i hans öra, eller inne i hans huvud.

Sedan mattades ljusskenet av, den brännande känslan försvann och skrattet dog bort och lämnade tystnad efter sig. Draco stod kvar i mörkret, matt och darrande som om han just hade vaknat ur en feberdröm.

Ingen utom Harry hade någonsin vetat att Draco var mörkrädd.