Kap. 7 Faderligt besök
När Hermione vaknade den morgonen så kände hon ett snabbt men mycket plågsamt hugg inom sig. Och mindes vad som hade hänt, hon försökte skaka bort det men det ville inte släppa. Hon sjönk tillbaka mot kudden igen, bara för att i nästa sekund flyga upp ur sängen och börja klä på sig. Utan att ha fått igenom ena armen helt så skyndade hon, den här gången med sin väska över axeln, ner för trappen till Harry och Ron som åter stod och väntade på henne.
"Gör inte det här till en vana är du snäll, Herm." Sa Ron när de började gå mot frukosten. Hermiones blick fastnade vid Draco så fort han steg in genom dörrarna, men han verkade inte ha sett henne. Hon gick som i dimma fram till Gryffindorbordet och satte sig mittemot Harry som satt med ryggen mot Slytherinbordet. Varför? Var ordet som ekade i hennes huvud.
"För han är en uppblåst idiot som vill ha något att skryta med!" Sa en ovälkommen liten röst i huvudet.
"Men jag är inget att skryta med i Slytherin! Jag är en pluggis från Gryffindor, som dessutom är smutsskalle!" Protesterade hon i sitt sinne.
"Ja, men då kan han ju utnyttja dig och sen kan han bevisa…"
"Sluta, Jag har fattat!" Sa hon upprört, men fortfarande bara i sitt sinne.
"HERMIONE!" Skrek Ron och fick både henne och många andra runtomkring att hoppa till.
"Ron! Du behöver inte skrika." Protesterade Hermione, och det fick Harry, som just hade tagit en klunk mjölk, att sätta i halsen och sen fräsande spotta ut det över hela henne.
"Förlåt Hermione, men vi har försökt få ner dig på jorden i snart fem minuter, Ron var till och med nära att sätta en gaffel i ögat på dig och du blinkade knappt." Ursäktade sig Harry flinade. Hermione blinkade ett par gånger och rodnade lite när hon såg sig om och såg att nästan alla ansikten vid Gryffindorbordet var vända mot henne.
"Oj då, det visste jag inte." Ursäktade hon sig och såg ner på sina ägg.
"Nej, vi märkte det." Svarade Ron syrligt, Harry märkte att de snart skulle börja bråka och satte händerna för öronen och blundade. Hon och Ron tittade från honom till varandra ett par gånger sen började de gapskratta. Och när Harry inte märkte något så skrattade de ännu mer. Harry öppnade försiktigt ena ögat och tittade på henne och Ron och tappade hakan när han såg att de satt och skrattade. Vilket fick Ron att skratta så mycket att han var tvungen att lägga huvudet på bordet och dunka på det med handen ett par gånger. Och det fick Harry att börja skratta, så nu satt, eller snarare halvlåg, de vid bordet och skrattade alla tre.
"När man ska trolla fram något måste man koncentrera sig väldig mycket på det man vill få fram. Så om man vill ha en stol, men har en hund i huvudet så kan man tillexempel få fram en lurvig stol. Är det förstått?" Hermione lyssnade noga till alla McGonagalls instruktioner, speciellt den om koncentration.
"Ni ska börja med att trolla fram en mask." Neville räckte försiktigt upp handen.
"Ja, Longbottom?" Frågade McGonagall lite förvirrat med tanke på att det var flera år sen Neville räckte upp handen.
"Ska vi trolla fram en sån mask som finns i jorden eller en sån som man har för ansiktet?" Frågade han tyst och fick hela klassen att skratta, utom Hermione.
"Eftersom jag inledde lektionen med att säga att vi ska trolla fram djur så… Bra miss Granger! Femton poäng till Gryffindor." Hermione hade lyckats med att få fram en mask redan på första försöket, och medan de andra skrattat åt Neville så hade hon fått fram den krypande masken. Hon rodnade lite när de andra tittade på henne och slog ner blicken i bänken. Lektionen fortsatte och Hermione fick fortsätta med att ta fram sniglar istället. Hon koncentrerade sig på en snigel och slöt ögonen. Hon öppnade ögonen och sa snabbt formeln. En snigel kom fram ur tomma intet, och det var precis i sin ordning. Problemet var bara att snigeln växte, och det var snabbt. Snigeln hade hunnit bli stor så bänken inte kunde klara av dess vikt utan brakade ihop, innan Hermione hann lägga en krympningsformel över den så den åter gick till normal storlek.
"Bra miss Granger, men du måste koncentrera dig mer." Sa McGonagall barsk när hon passerade förbi på väg till Neville som nästan stack ut ögonen på Ravenclawaren som satt bredvid honom. Hermione suckade, hur skulle hon kunna koncentrera sig när hon hade huvudet fullt av… Annat?
För säkert tionde gången så bytte han färg på den fula lilla porslinsfiguren han hade framför sig. När Flitwick inte tittade så fick han med ett flin den lilla tomtens näsa att växa så mycket så den nuddade i marken. Kunde han inte få göra något svårare? Så fort han inte koncentrerade sig på något så började han tänka på Hermione igen. Han tittade otåligt på klockan igen, halv fyra. Det var sista lektionen för idag, och den skulle sluta om fyrtiofem minuter. Han skulle försöka förklara, och ville hon inte lyssna så var det hennes problem. Äh, vem försökte han lura? Vem gick det att lura? Det var hans problem i allra högsta grad, men han brydde sig mer om henne än vad hon inte brydde sig om honom. Och han var till 110 procent säker på att hon inte brydde sig ett skvatt om honom. Men han var tvungen att försöka.
När han gick ner mot uppehållsrummet så ekade hennes ord i hans huvud:
"Du kan inte förklara, för du vet inte vad du har gjort." Men han visste allt för väl vad han hade gjort, och varför han hade gjort det. Han återvände till verkligheten lagom för att ge porträttet lösenordet.
"Smutsskalle" Muttrade han buttert, allt verkade påminna honom om henne. Han sjönk ihop i en av de mörkgröna sofforna och tog fram sina läxor. Han vred på sig och försökte hitta en bekväm ställning, men sofforna verkade som vanligt inte vara till för att sitta i, utan bara att titta på. Draco fnös irriterat och samlade ihop sin saker och satte sig på spiselmattan framför brasan. Han började på uppgiften till professor Flitwick som skulle handla om färgbytarformeln. Han skrev snabbt klart uppgiften och roade sig sedan med att stirra in i brasan, vilket inte var särskilt roande egentligen. Men så kom han på en idé, Draco drog fram sin trollstav och muttrade några ord till de dansande lågorna. De bytte omedelbart färg till en blågrön färg. Han skrattade lite för sig själv och viftade med trollstaven igen och de blev gråa, igen och de blev ljusrosa, igen och de blev blodröda, igen och de blev bruna. Han ryckte till och trollade snabbt tillbaka elden till sin normala färg. När elden hade varit brun, den hade varit så lik… Nej, nej, nej. NEJ! Inte tänka på det. Inte nu… Han la snabbt till:
"Kul att använda på eld" längst ner på pappret, men ångrade sig snabbt. Varför skulle Flitwick intressera sig för det? Jaja, det var ändå för sent att ångra sig nu så han lät de stå kvar och började på uppsatsen till professor Snape, som skulle vara betydligt längre.
Hermione tittade ner på sin handled bara för att se att där fans det ingen klocka, hon la ner trollspöet på bordet och muttrade:
"Tempus." Den började snabbt snurra och snart såg man siffrorna: 17:33. Med en kall, blå färg. Vad skulle hon göra för att få tiden att gå så långsamt som möjligt i en och en halv timme? Först hämta sin klocka sen sitta och stirra in i elden. Ja, det skulle helt klart få tiden att gå långsammare. Så hon tog upp sin trollstav från bordet igen och sa:
"Accio klocka!" Och inom loppet av några sekunder så satt klockan på hennes handled. Hermione reste sig från soffan och satte sig framför brasan med benen i kors. Hon såg hur elden hungrigt åt upp veden som låg i eldstaden, hur lågorna obehindrat slickade träet som långsamt gav vika för dess brännande skönhet. Hermione stirrade in i elden ända tills hennes ögon också tycktes brinna, då slet hon bort blicken och rutade sig tillbaka mot baksidan av en fåtölj.
Hon hörde på medan porträttet åtskilliga gånger öppnade sig och stängde sig för olika Gryffindorare. Efter cirka sju minuter kom någon och satte sig i fåtöljen som hon lutade sig mot, hon lutade sig försiktigt åt sidan för att se vem någon var. Det var inte någon det var några, och inte vilka några som helst. Det var nämligen Harry och Ginny som satt sig där. Hermione log lite för sig själv och bestämde sig för att skrämma dem, så hon kom tyst på fötter och reste sig upp. När hon stod helt upp så såg hon att de satt och kysstes i fåtöljen. Hon funderade ett kort ögonblick på att strunta i att skrämmas, men bestämde sig snabbt för att göra det. Så hon lutade sig försiktigt framåt och tog snabbt tag i deras axlar, vilket fick en mycket rolig följd. Ginny drog sig snabbt undan och skrek till samtidigt som hon hoppade till så högt att hon landade på armstödet, Harry hoppade till och gjorde ett mycket lustigt litet ljud som var lite likt Rons snarkningar. Hermione började skratta, Ginny och Harry vände sig chockade om och deras miner fick henne att skratta ännu mer.
"Hermione!" Utbrast båda i mun på varandra, halvt förfärade, halvt chockade.
"Du höll på att skrämma livet ur oss." Suckade Ginny, tog sig för hjärtat och lutade sig bakåt. Vilket inte var så smart eftersom hon inte hade något ryggstöd, så Ginny föll bakåt men Harry högg efter hennes hand. Tyvärr missade han och tog tag i hennes lår istället, Harry släppte generat. Så Ginny, som förut i alla fall hade haft benen i fåtöljen, ramlade ner och gjorde en inte särskilt elegant bakåtvolt.
"Oj, Förlåt Ginny!" Utbrast Harry som snabbt for upp och hjälpte Ginny upp. Hermione sjönk fnissandes ihop i en soffa mittemot, och snart så satte sig även Ginny och Harry ner.
"Ved skulle det där vara bra för, då?" Sa Ginny i ett försök att låta sträng, men hennes felsägning fick både henne och Harry att brista i skratt igen. Ginny rynkade lite på ögonbrynen och när hon kom på vad hon hade sagt så började hon också skratta. När de slutat skratta reste sig Harry upp.
"Vart ska du?" Frågade Hermione och tittade frågande från honom till Ginny.
"Till Dumbledore, jag kommer nog att sluta ungefär samma tid som du slutar straffkommenderingen, vill du att jag ska vänta på dig?" Frågade Harry, fortfarande flinande.
"Nej det behövs inte, ditt möte med Dumbledore drar säkert ut på tiden ändå." Sa Hermione och reste på sig hon också.
"Okej, men vart ska du då? Straffkommenderingen börjar inte för än om fyrtiofem minuter." Frågade Harry och betraktade henne medan hon samlade ihop sina saker.
"Sovsalen." Svarade hon kort och började gå mot trappen.
"Vänta jag följer med!" Ropade Ginny och hoppade upp.
"Hej då, Harry." Sa Ginny, och ett litet ljud skvallrade om att hon hade gett honom en liten kyss innan hon skyndade efter Hermione.
"Hermione du berättar inte…" Började Ginny när de hade stängt dörren bakom sig, men Hermione avbröt.
"Nej, Ginny, jag ska inte berätta för Ron. Men jag tycker att du borde det, Harry är den person det skvallras mest om på hela Hogwarts, om inte ni berättar det så kommer han få reda på det via skvaller. Du är hans syster och Harry är hans bästa vän, jag vet att han skulle vilja höra det från er." Avslutade hon, och Ginny suckade.
"Ja, du har rätt." Medgav hon och mötte uppgivet Hermiones blick.
"Jag vet, man är ju expert." Skämtade hon och blinkade, Ginny kastade en kudde på henne.
"Jaha, och vem har experten på kroken nu då?" Flinade Ginny, Hermione kände hur hennes leende rann av ansiktet lika väl som Ginny såg det.
"Vad då gillar inte idioten dig, eller?" Hermione var tvungen att le lite åt att Ginny kallade Draco för idiot utan att ens veta att det var han de pratade om.
"Jodå, han gillar mig… tror jag… inte… äsch, jag bryr mig ändå inte!" Utbrast hon uppgivet och Ginny tittade granskande på henne.
"Jo, det gör du." Konstaterade hon lugnt.
"Nej. Och nu måste jag gå, hej då." Sa hon, tog sin väska och stegade ut ur rummet.
Draco var före henne idag också, men snart rundade hon hörnet. Hermione stannade tvärt när hon såg honom, och Draco såg att hon var på dåligt humör. Sen verkade det som om alla känslor försvann och blicken blev tom. Draco blinkade ett par gånger för att försäkra sig om att han inte såg i syne.
"Hermione?" Frågade han trevande, men han fick inget svar. Helt utan förvarning föll hon plötsligt framåt.
"Hermione!" Utbrast han och sprang fram och fångade henne i sina armar. Han satte sig försiktigt ner och la hennes huvud i sitt knä, plötsligt hörde han steg och tittade upp.
Han tittade upp i ett par gråa ögon så lika hans, nu spelade även samma känslor bakom dem. Avsky och ilska. De stirrade på varandra ett par sekunder sen kastade hans far håret över axeln och tog med långsam, släpig röst till orda.
"Så du tillbringar nätterna tillsammans med en smutsskalle och vill inte ansluta dig till herren. Jag blir tvungen att bestraffa dig Draco. Crucio!"
Det kändes som tusen vassa knivar långsamt pressades genom hans överkropp och huvud. Helt plötsligt avtog smärtan lika snabbt som den hade kommit, hans far hade avbrutit förbannelsen med en lätt flämtning, och med handen över vänstra handleden försvunnit ut i den tidiga kvällen igen. Han satte sig upp och såg sig omkring, halmen där han legat och vridit sig hade åkt undan och den fortfarande medvetslösa Hermione låg på golvet en bit bort. Men hon låg fortfarande så nära att han skulle kunna ha sparkat henne i huvudet när han plågades. Han suckade och gick bort till hennes medvetslösa gestalt och skakade den.
"Hermione?" Men ingen reaktion, och han visste inte vilken förbannelse hans far hade använt på henne så han kunde inte bryta den. En tanke kom upp i hans huvud, kunde han ha dödat henne? Han sprang fram och la handen på hennes hjärta, det slog. Han pustade lättat ut, men lät handen ligga kvar, det kändes tryggt att känna den pulserande rytmen under hans hand. Han tittade upp i hennes ansikte, och plötsligt så slog hon upp ögonen.
"Hermione!" Suckade han lättat och motstod frestelsen att krama henne.
"Varför ligger jag här? Och varför tafsar du!?" Färgade hon argt och slog bort hans hand.
"Jag ville bara kolla att du levde." Förklarade han, men kunde inte sluta le, lättnaden över att hon levde var för stor.
"Jaha, jag har fortfarande kvar blåmärket sen du kollade det sist!" Fräste hon och drog upp sin tröja och blottade ett ganska stort blåmärke på hennes högra sida. Han flämtade till.
"Gjorde jag det där?" Tänkte han förfärat. "Förlåt." Mumlade han tyst, och nu såg hon förvånad ut. Men det gick snabbt över.
"Du har inte svarat på min fråga, varför ligger jag här?" Hon blängde på honom och han besvarade hennes blick med en som måste ha varit tom.
"Du svimmade." Svarade han tyst och vek undan blicken.
"Det var en förbannelse, eller hur? Vem sa den?" Frågade hon snabbt.
"Det var en förbannelse, ja." Svarade han tyst men undvek hennes andra fråga, han hade ingen lust att berätta att det var hans far som hade fått henne att svimma.
"Var det du?" Frågade hon och hennes röst var nu ilsken, men han skakade bara på huvudet med blicken fäst på blåmärket som fortfarande var blottat. Han la försiktigt fingertopparna på hennes varma hud, Hermione drog efter andan och ryckte till, förmodligen av smärta. Hjälp, han måste ha sparkat hårt om det fortfarande var så ömt. Draco drog fram sin trollstav och vidrörde försiktigt blåmärket och den här gången kom det till hans lättnad ingen flämtning.
"Vad gör du?" Frågade hon och lät ganska rädd.
"Det här kan klia lite." Sa han bara och ignorerade hennes fråga, varpå han mumlade några ord. Blåmärket krympte snabbt och snart var det helt borta.
"Hur gjorde du det där? Jag har läst en massa böcker om sånt, men de formlerna är långa och komplicerade." Frågade hon och såg motvilligt imponerad ut.
"Mor lärde mig den." Svarade han och mötte hennes blick och log lite. Hermione satte sig upp, men tog sig sen snabbt för huvudet.
"Kunde du inte ha fångat mig?" Fräste hon och slöt ögonen. Draco stönade, han hade alltså sparkat henne.
"Vaddå? Glömde du det, eller?" Frågade hon, och nu var hon riktigt ilsken. Draco skakade på huvudet och flyttade på sig så han satt bakom henne, han la sina händer på hennes och gjorde en ansats att flytta bort dem från stället där han hade sparkat henne. Återigen ryckte hon till och drog efter andan.
"Rör mig inte!" Fräste hon, men darrade på rösten. Draco ryckte till, orden kändes som tre håra slag i magen.
"Hermione, jag kan ha skadat dig allvarligt. Du måste låta mig få titta på det." Han försökte att inte låta lika sårad som han var, men Draco hade en känsla av att han misslyckades grovt. Det var kanske det som fick Hermione att ändra på sig, för hon drog motvilligt bort händerna. Han pustade lättat ut när han såg att det bara var en bula.
"Hermione, jag ska ta bort bulan, men det finns en risk att du svimmar, det gjorde jag första gången mor gjorde den här på mig. Och du kan förbli avsvimmad ganska länge" Sa han och drog åter fram trollstaven. Hermione nickade tyst och böjde på huvudet så han lättare skulle komma åt bakhuvudet. Han placerade trollstaven på bulan och mumlade orden, och bulan försvann. Hermiones slappa kropp föll bakåt in i hans famn. Draco log lite för sig själv och flyttade lite få henne så hon skulle ligga bekvämare, om hon skulle ha känt något över huvud taget, alltså.
När Hermione vaknade upptäckte hon att hon var för svag för att ens orka lyfta ena armen, hon suckade lite. Hur skulle hon nu kunna ta sig ner till Gryffindortornet?
"Åh, Hermione du är vaken! Jag var rädd att jag tagit livet av dig!" Vem, vem, vem? Åh, det var Draco! Till hennes förvåning hade han låtit uppriktigt lättad, men det var väll säkert bara för att han inte hade begått mord. Hon orkade nätt och jämt vrida lite på huvudet och upptäckte att hon låg på något mjukt.
"Vad är det jag ligger på?" Frågade hon, och skrämde sig själv när hon upptäckte hur svag hennes röst var.
"Mitt knä." Svarade Draco, om hon hade orkat så hade hon flugit upp på stört men nu fick han bara fram ett tyst stönande.
"Vad är klockan?" Frågade hon efter någon sekund.
"Tolv, prick." Svarade Draco, och såg för första gången sen hon vaknat in i hennes ögon. Hermione suckade och reste sig upp. Men när hon trodde att hon stod upp och öppnade ögonen så märkte hon att hon fortfarande låg ner.
"Du är svag." Konstaterade Draco med ett litet leende.
"Jag är inte svag!" Protesterade hon argt och hennes röst blev starkare.
"Jag menade inte så, Hermione, jag menade att du blev trött av formeln. Du kan inte stå, än mindre gå ner till tornet igen." Sa Draco och strök bort en hårslinga från hennes ansikte. Hermione ryste ofrivilligt till vid hans beröring.
"Har du fortfarande ont?" Frågade han oroligt.
"Ja." Ljög hon och nickade lite, men egentligen så var det ingen direkt lögn, för hon hade ont. Men inte på de ställen som Draco förmodligen tänkte på.
"Jag kan inte bära ner dig, då skulle Weasly och Potter döda mig." Sa Draco och tittade på henne, och hon svarade med en överlägsen blick.
"Det skulle de inte göra, jag skulle ha gjort det först. Kan du flytta ner mig från ditt knä nu, Malfoy?" Frågade hon vasst, egentligen ville hon ligga kvar där hela natten. Men hon tänkte inte låta honom utnyttja henne, det nöjet skulle han inte få. Hon såg upp på honom och till hennes bestörtning så såg han väldigt sårad ut.
"Okej." Sa han och började ta av sig sin tröja.
"Vad håller du på med?" Frågade hon förvånat.
"Du måste ha något att ligga på, du är förmodligen ganska öm fortfarande." Förklarade han, Hermione tänkte börja protestera när hon såg att han hade en tröja under.
"Jag låg ju på golvet medan jag var avsvimmad." Protesterade hon och skakade trött på huvudet åt tröjan som Draco räckte henne. Han höjde på ett ögonbryn och tittade skeptiskt på henne.
"Du… du… Låg jag i ditt knä hela tiden?" Frågade hon förvånat, och han nickade fortfarande med ögonbrynet höjt.
"Men klockan var ju typ åtta när jag svimmade, och jag vaknade inte för än tolv! Det blir ju… Fyra timmar!" Sa hon och kände sig väldigt förvirrad.
"Faktiskt så var klockan halv åtta när du svimmade." Sa Draco lugnt.
"Men… Jag… Ah… Flytta ner mig bara. Och jag vill inte ha din tröja!" Sa hon, och Draco tog tag i hennes axlar och la försiktigt ner henne på golvet. Hermione flämtade ofrivilligt till när hennes bakhuvud nuddade vid golvet. Draco tittade oroligt på henne medan han ställde sig upp, men Hermione bet ihop. Hon låg på golvet, oförmögen att röra på sig och mötte trotsigt hans oroliga blick. Men tillslut gav hon upp.
"Jaja, det gör ont! Få hit din dumma tröja, Draco." Sa hon motvilligt och slöt ögonen, när inget hände utom att några ugglor hoade så öppnade hon försiktigt ena ögat. Till hennes förvåning stod han och log, inte flinade, utan log.
"Vad?" Frågade hon, men han bara skakade på huvudet, gick ner på knä och lyfte försiktigt på hennes huvud och stoppade in tröjan.
"Vad?" Frågade hon igen medan han fortfarande stod böjd över henne.
"Inget du behöver bry ditt söta lilla huvud med." Log han och strök henne över kinden. Det var inget elakt eller ironiskt i hans röst så Hermione kunde inte ta det som något annat än en komplimang och rodnade. Draco tittade lite konstigt på henne, sen kom han uppenbarligen på vad han hade sagt och rodnade lite han med. Hon kunde inte annat än tycka att han var ganska söt när han rodnade, och över det så rodnade hon ännu mer. Efter någon sekund så reste sig Draco upp och gick mot utgången. "Ska du gå?" Frågade hon och försökte låta nonchalant, och lyckades ganska bra.
"Jag trodde du ville det?" Sa han och tittade tillbaka på henne med ena handen på dörrkarmen.
"Ja… men… men…" Stammade Hermione och försökte febrilt komma på en ursäkt till att han skulle stanna.
Draco såg på medan hon försökte komma på en ursäkt till att han skulle stanna. Egentligen visste han att hon ville att han skulle vara kvar, men hon hade faktiskt sagt att hon ville att han skulle gå.
"Men din tröja då?" Sa hon och bet sig i läppen.
"Den kan jag hämta imorgon. Sov så gott Hermione." Sa han och gick, han förväntade sig att hon skulle ropa tillbaka honom eller något liknande, men det förblev tyst. Jaja, det var väll rätt åt honom när han…
"Okej, okej, jag vill inte att du ska gå! Du kan väll i alla fall stanna en stund till?!" Ropade Hermione bönfallande från tornet, Draco kom plötsligt ihåg att han hade ropat tillbaka sin mamma på samma sätt och efter det så var han så utmattad att han knappt orkade hålla ögonen öppna. Han skyndade oroligt tillbaka upp för trappen, och fann Hermione mycket riktigt liggandes med slutna ögon.
"Hermione, man ska inte skrika sådär precis efter man har vaknat upp från den formeln." Sa han förebrående och gick fram till henne, varpå han satte sig vid hennes sida. Hermione öppnade munnen som för att ge svar på tal.
"Nej svara inte." Protesterade han, och la ett finger på hennes läppar för att tysta henne. Han såg hur en rysning for igenom henne.
"Fryser du?" Frågade han mjukt, men hon skakade på huvudet. Då blev han medveten om sitt finger och ryckte snabbt bort det. Han var väldigt glad att Hermione fortfarande låg med slutna ögon, annars hade hon sett att han rodnade.
"Draco?" Frågade hon plötsligt men svag stämma.
"Ja?" Svarade han oroligt och drog undan en hårslinga från hennes ansikte.
"Om jag inte går ner snart kommer Ron och Harry upp hit." Förklarade hon tyst.
"Oj då, det är inte bra… Kan du någon formel så man kan typ väcka dig eller nåt?" Frågade han oroligt, nu öppnade Hermione ögonen.
"Jag kan en, men den tänker jag inte låta dig använda." Sa hon svagt men bestämt.
"Hermione hur hade du tänkt dig att förklara varför du knappt är vid medvetande och ligger på min tröja? Förklara det, eller vad formeln gör" Frågade han, och Hermione suckade.
"Jaja, du har väll rätt. Den överför helt enkelt lite av din kraft till mig, men det är ett problem…" Förklarade hon tills rösten dog bort, Draco blev orolig. Tänk om han måste skada henne på något vis, eller att det dröjer så lång tid att Potter och Weasly hinner komma?
"Vad är problemet?" Frågade han, bävande för vad som skulle komma.
"Man får inte…" Började hon men rösten bar inte.
"Man får inte vad då?" Frågade han, nu dubbelt så orolig som förut.
"Man får inte vilja personen som man överför lite av sin kraft till illa. Sa hon sen mycket snabbt som om hon väntade sig att han skulle skaka på huvudet och säga att det inte skulle gå. Draco pustade ut.
"Inget värre, jag trodde ett tag att jag skulle bli tvungen att skära upp din arm eller något liknande." Sa han lättat.
"Vad är formeln?" Han fick anstränga sig för att höra vad hon sa innan han utförde formeln.
"Tack!" Sa Hermione när han var klar, han skakade på huvudet.
"Ingen orsak." Log han och Hermione besvarade leendet.
"Men jag kan fortfarande inte gå hela vägen ner, jag är inte tillräckligt stark än. Formalen är egentligen till för att fylla på krafterna i strid, inte fylla en halvt avsvimmad person med energi." Förklarade hon samtidigt som hon med hjälp av väggen ställde sig upp.
"Jag får bära dig då." Sa han enkelt, men Hermiones uppsyn mörknade.
"Vi sa det bägge två förut; du dör om du gör det." Protesterade hon och tryckte sig mot väggen som om den skulle kunna skydda henne från honom.
"Inte i mina armar, jag lyfter dig med staven." Suckade han trött och viftade lite med staven, men hon såg fortfarande tvekande ut.
"Men om någon kommer då?" Fortsatte hon att protestera. Draco suckade.
"Klockan halv ett på natten?" Frågade han.
"Harry skulle till Dumb… någon ikväll" Sa hon tveksamt. Draco motstod att fråga varför Potter skulle till Dumbledore, och låtsades som om att hon inte sagt det
"Jag sätter ner dig innan någon kan se oss så kan du gå sista biten." Föreslog han.
"Eller har du någon bättre idé?" Frågade han och såg skeptiskt på henne, och till hans lättnad så skakade hon på huvudet.
"Du får som du vill men jag tycker inte om det." Sa hon motvilligt, och Draco log.
"Wingardium…" Började han men Hermione avbröt honom.
"Ska vi gå nu?" Frågade hon förskräckt, och Draco kunde inte hålla tillbaka ett leende.
"Vill du att vi ska vänta på Potter och Weasly, eller?" Frågade han med ett mjukt skratt och fick Hermione att rodna.
"Nej, men jag trodde… Glöm det, nu går vi!" Sa hon och gjorde en lite viftning med handen åt honom.
"Wingardium Leviosa!" Sa han och fick Hermione att lyfta.
Så var kapitel sju slut...
Tryck på den lilla knappen här under och skriv vad du tyckte!
