Kapitel 7 klart. Varsågoda!
"konversation"
´Tanke
Varning: se kapitel 1.
Det har gått tre dagar sen incidenten på taket och Bryan hade inte ens pratat med sin kapten om vad som hände. Han vet att hans chanser att komma närmare Tala nu gått förlorad. Men han tyckte ändå inte att deras möte hade varit förgäves. Han hade listat ut vad det var för känslor han hade fått och han gillade det inte heller. Men som han hade sagt till sin kapten han hade bott tillräckligt länge på gatan för att veta att det är lönlöst att kämpa mot såna känslor. Han antog att hans känslor hade utvecklats av hans rena intresse han fått av Kaptenen redan första dagen. Att ha någon som delade hans sadistiska beteende var verkligen uppskattat. Och Tala hade varit så speciell att hans inte ens tänkt på annat sen de blev ett lag.
Han hade fått ge falborg en ny attackring efter deras möte. Han var tvungen att erkänna att hans kapten var en jävel på beyblade, men han såg det som en utmaning. Falborg snurrade nu framför honom uttråkad eftersom den inte fått snurra mer utanför de rutinerade träningspassen. Efter ett tag gav Bryan upp och fångade in sin blade som så många gånger förr och lämnade salen.
Ian gick genom korridorerna på väg tillbaka till deras hytt. Han hade varit och lindat om ett sår på underarmen efter en match med Spencer. Han mage var tom men han började känna sig van vid det för hans kropp hade inte vant sig vid den vidriga maten så han matstrejkade vid jämna mellanrum då det bara var han och Spencer som åt tillsammans. Han visste inte varför Tala eller Bryan inte åt med dem längre, men han var säker på att han kunde reta falken senare för att få lite hint om vad som var på gång.
Han gick förbi korridoren på vänster sida men han var inte beredd på figuren som kom ur den korridoren och krockade med honom, han föll till golvet med figuren över sig och han var snabb med att greppa personen våldsamt så han inte skulle komma undan.
"Du!"
Personen tittade ner med.
"Du!? Vad gör du här?" Derek skruva på sig innan han försökte komma iväg igen, men Ian höll fast honom och han märkte att Dereks vanliga tuffa attityd var borta.
"Släpp taget din tönt!"
"Inte en chans, skitunge. Först ska du ha stryk och sen…"
"Ni där, stanna där ni är!" De blev avbrutna av vakten som snabbt var framme och greppade dem i vars en arm. "Vem av er är Derek?! Svara!"
"Han är!" Derek pekade på Ian som bara stirrade tillbaka.
"Är du sjuk? Vad fan har du gjort!?"
Vakten morrade och skakade dem båda, det var uppenbart att han inte visste vem som var vem. Ian vände sig mot honom. "Vad fan är du ny eller? Kan du inte se skillnad på nån av oss?"
Den lilla bladespelaren skrek ut då vakten släppte Derek och gav honom ett slag i ansiktet och i magen så han föll till marken. "Jag hörde att ni ungar behövde fostras och det har jag inget emot."
Ian hann inte blocka sparken som kom med hård kraft. Han vred sig i smärtan och han slog igen ögonen när han såg kängan komma mot hans ansikte.
"Stop!" Vakten vände sig mot en annan vakt som kom fram rusande. "Du har inte tid, Boris vill ha er närvaro nu!"
Vakten greppade båda ungdomarna och drog dem mot Boris kontor.
"Jag hoppas du har en bra förklaring till er sena ankomst!"
"Ja, sir. Jag fick till uppgift att föra hit Derek, och jag tror jag lyckades." Han slängde pojkarna på golvet framför Boris som höjde ett ögonbryn.
"Vakt, varför är Ian här?"
Vakten skruvade på sig eftersom han inte visste vem som var vem… han valde att inte svara och trodde att han kommit undan frågan då Boris gick ner på ett knä till pojkarna fundersamt. Boris greppade ena pojkens kind och studerade den spruckna läppen.
"Vakt, varför blöder Ian, när du skulle hämta Derek?" Nu visste vakten att han var illa ute. Boris vände sig till honom ursinnigt.
"Hur understår du dig att misshandla mina bästa elever!? En, av de fyra som är vårat topplag! Vad har du din lilla hjärna till! Du blev anställd för att ersätta Charles den månaden han återhämtar sig och vad gör du, din inkompetenta korkskalle!!"
Ian ställde sig upp.
"Sir…"
"Håll klaffen Ian!" Boris greppande pojken och slängde honom hårt i vaktens armar. "Återgå till er träning! Jag har andra saker att ta hand om innan jag lämnar basen, Utgå!"
Vakten släpade ut Ian baklänges och så fort de var ute i korridoren igen så hördes Boris vansinniga röst igen.
"….. stjäla mat från mig…..otacksamma och …..ska nog visa….slyngel!!!" Var allt han hörde mellan Dereks smärtsamma skrik. Det ekade genom hela korridoren och Ian försökte ta sig loss från vaktens grepp.
"Släpp mig! Vad har han gjort!"
"Lägg dig inte i det grabben, den ungen har ingen ljus framtid."
Ian kämpade mer men gav upp till slut för att han inte kunde övermatcha vaktens styrka då han tog honom under armen bärande.
De gick några korridorer till tills Bryan korsade deras väg. Han blängde på vakten med lillen under armen.
"Klå upp han Bryan!!" ropade Ian
Bryan behövde inte bes två gånger, med sitt sadistiska leende så var vakten nockad efter en höger.
Ian föll till golvet med vakten men han var snabbt uppe på fötterna igen och tog Bryans arm innan han började springa mot deras rum.
"Ian, vad i helvete händer? Vad hade du gjort nu?!"
"Kom igen det var du som slog ner honom, alltså visste du att jag var oskyldig. Skynda dig!"
Bryan slet ifrån sin arm och ökade tempot så han var jämsides med lillen. "Okej, för det första så gjorde jag det för att jag var uttråkad, för det andra varför springer vi?"
"Vi måste hitta de andra, det är bråttom!"
"Spencer är på vårt rum men du vet inte var Tala är!"
"Jo han är där med, sen imorse, han hjälper Spencer med sin blade!"
Bryan visste inte vad Ian var ute efter, han var inte förtjust i tanken på att träffa Tala igen så här tidigt, men om lillen var så här uppstimmad så måste det vara nåt stort.
De kom snart fram till deras rum och som tur var fann de både Spencer och Tala där.
"Tala du måste komma med!"
Kaptenen tittade oberört upp från arbetet på den lilla spelaren i dörren som andades tungt. Hans blick föll inte ens på Bryan som sökte hans ögonkontakt.
"Vad är det Ian?" Frågade Spencer som lade ner sin blade och reste sig. Tala förblev sittande på den understa sängen mittemot.
"Det har hänt massor, och det handlar om Boris. Jag tror han är på väg att göra någonting dumt."
Kaptenens blick stannade i golvet några sekunder innan han reste sig och sprang förbi sitt lag längs korridorerna. Ian, Bryan och Spencer följde efter.
Tala kom in i rummet så fort att kan glömde be om tillstånd. Men Boris var inte där. Det var ingen där trots att rummet inte var tomt. Det låg blod runt om på golvet och lukten bekräftade hans misstanke.
"Ursäkta Kapten." En vakt kom in med en stor svart sopsäck och Tala lämnade snabbt rummet.
Laget hade hunnit ifatt honom nu men han hindrade dem från att gå in.
"Tala vad är det som händer!? Var är dem! Den där killen Derek?"
Rödhåringen knuffade den mindre pojken mot Bryan utan att titta på falken. "Täck för hans ögon."
Bryan gjorde som han blev tillsagd och innan Spenser hann fråga vad som hänt kom vakten ut från rummet. Han brydde sig inte om någon av dem, men deras blicka föll på benet som hängde utanför säckens öppning.
Vakten stannade till vid kaptenen som bara tittade känslolöst på honom. "Är de andra eleverna på träningen så jag kan ta södra gången ut?" Tala nickade.
Vakten nickade tillbaka och tittade ner mot påsen.
"Tog en för liten påse denna gången."
Tala stängde sina isblå ögon men nickade ändå och hörde vakten försvinna med raska steg. Ian slet bort Bryans hand då han hörde vaktens kommentar och stirrade chockat efter dem. Han tänkte springa efter men Spencer fångade upp honom längs vägen och Ian blev hängande i Spencers arm som ända stöd.
"Herregud…han..ha..Boris..?" Spencer tröstade sin lagkamrat så gott han kunde men även han själv mådde illa av synen.
Bryan kikade in i det nu blodiga rummet och skakade lätt på huvudet. Han började gå tillbaka mot deras hytt men stannade framför sin kapten. Tala mötte inte hans blick och efter några sekunder fortsatte falken nerför korridoren med de andra efter sig.
Tala låste dörren efter sig i sitt rum och han gick genast in i ´badrummet´ och tvättade ansiktet. Det var inte bra att Ian såg det där, och kaptenen hoppades att detta inte skulle påverka spelarens träning. Spencer borde kunna bearbeta det, fan han har ju bäst fysiska förutsättning att inte bli ihjälslagen ens av Boris på det där sättet. Och Bryan… den sadisten borde inte ens ha blivit berörd. Han mindes fortfarande första gången de möttes och hur intresserad den silverhåriga tonåringen såg ut.
Bryan…
"Gah! Fan ta honom, ut ur mitt huvud!!" Handfatet tog emot vreden från kaptenens nävar och hela skakade.
´Duktigt Tala… vad skulle han säga om han såg dig nu…´ Den nya tanken fick kaptenen att le.
"Det var 2 år sen sist… Jag undrar om…" Han gjorde sig av med tanken lika fort som den kom. Han var inte säker på varför Boris skulle lämna dem idag. Men han skulle få reda på det under efter middagen. Med en suck lämnade han sitt rum och begav sig dit.
Matsalen var tyst på order, och för första gången på länge satt hela laget samlat vid sitt bord längst in. På grund av detta så var det fler av de lägre rankade eleverna som tittade på sina förebilder men inte ens Ian brydde sig just nu. Hans blick var fast på bordet repiga yta och de andra kunde lätt se att han inte återhämtat sig från Dereks öde. Bryan och Spencer tittade bort mot bordet där Derek brukade sitta. De andra pojkarna som satt bredvid den tomma platsen tittade då och då på dörren. Troligen var de oroliga att deras kamrat skulle komma för sent till middagen. Tala såg även den blonda pojken såg orolig ut.
Snart kom Boris in utan ett tecken på att han begått mord tidigare under dan. Det var bara laget som märkte att hans händer hade en ljusnyans av gammalt rött, men om man inte visste vad som hade hänt så märkte man inget.
"Varsågoda och ät."
Pojkarna vid Dereks bord tittade förvånat upp och man såg att de ville fråga var deras saknade kamrat var. Ingen fick lov att äta om någon saknades. Dock var det ingen som vågade fråga. Spänd tystnad föll över rummet resten av den så kallade måltiden.
Salen började sakta tömmas på folk och Boris var snabb med att go fram till lagets bord innan de hann resa sig.
"Kapten, jag förväntar mig din närvaro om en timme på mitt kontor."
"Ja, sir." svarade Tala då han lade ifrån sig skålen där soppan funnits. Boris nickade tillbaka och vände sig till Ian som undvek hans blick.
"Ian." Motvilligt tittade bladespelaren upp på honom. "Jag hoppas att du vet att du inget såg under eftermiddagen. Det skulle vara förargligt om ett missförstånd spred sig och som senare skulle bli ett onödigt problem. Jag vill inte ha några onödiga problem Ian, och jag tar för givet att du förstår."
"… Ja sir."
"Det är bra Ian, jag visste att du skulle förstå. Detta gäller självklart er andra pojkar med." Han såg över bordet och som förväntat fick han inget svar. Nöjd med det sträckte han på sig och började gå därifrån.
"En timme Tala."
Bryan såg över sin kapten som igen undvek hans blick. Utan ord reste sig rödhåringen och lämnade salen.
Bryan satt kvar och såg efter sin kapten. Tala…
Rödhåringen fortsatte genom korridoren med raska steg då han kände sig än en gång förföljd. Sluta förfölja mig Bryan, det hjälper inte´
Han stannade runt hörnet och inväntade tills stegen blev högre och högre. När de var precis bredvid slängde han ut armen och greppade förföljarens tröja.
"Jag sa att du skulle lämna mig fred Bryan!"
"Snälla gör mig inte illa!" Talas ögon gick från ursinnig till förvirrad av den pipiga rösten.
"Varför förföljer du mig!" Han tog den blonda, vettskrämda pojken och gick in i närmaste förråd och låste.
"Snälla, jag menade inget illa! Snälla gör inget! Jag lovar att inte göra om det!" Tala kunde inte annat än sucka när pojken gick ner på knä och kramade om hans ben.
"Jag sa till dig då, jag har bättre smak än så, släpp mig." Men pojken hörde inte på, faktiskt så började han snyfta igen. Rödhåringen fick lust att skrika av frustration.
"Snälla din lilla skit, jag orkar inte, släpp mitt ben!" Tala greppade ungens arm och tänkte dra bort honom våldsamt då han stannade upp av blondinens viskning.
"Fick Derek en varning innan ni dödade honom?"
Kaptenen kände som om han nyss fått ett slag i magen. Han slet bort ungen och satte sig på huk framför honom. "Jag vet inte vad som hände. Varför stack du inte när du hade chansen! Ditt liv är i fara här det måste även du fatta!"
"Jag har ingenstans att ta vägen! Och jag tänkte, om jag håller mig till dig så är jag säker och jag kan fortfarande bli spelare i världsklass…"
"Hörru, grabben. Vi är inte vänner. Jag har inga vänner och kommer aldrig att ha. Tro inte du är säker med mig, för jag kan aldrig skydda dig på det sättet igen. Jag vet inte ens varför jag gjorde det från början."
Han släppte pojken och gick ut och öppnade dörren. Han såg sig för innan han öppnade helt och hänvisade till honom att gå ut. Han gick men han stannade till i gången.
"Är du inte ens vän med killen i ditt lag, Bryan?"
Tala stannade upp och om han hade visat känslor enkelt hade han gapat. "Vi är inte vänner, varför tror du det?"
"Jag tror han vill vara vän med dig.. När han inte är med dig så sitter han ensam och funderar mycket. Ingen vågar fråga honom vad som är fel."
Tala log lätt av tanken om någon skulle ha gått fram. Hade varit ljuv underhållning. Han försvann in i tankarna ett tag men vaknade av pojkens sista kommentar.
"Jag tror att alla behöver någon ibland… även nån som är så stark som du."
Slut på kapitel 7, var snäll och kommentera! Kapitel 8 kommer inom kort. På återseende!
