Kap. 7
Han hade faktiskt, hur otroligt det än låt, tänkt över Potters ord. Han hade kommit fram till att han inte behövde uppskatta det.
Han hade inte bett om det. Det var inte han som kommit med förslaget.
Potter var faktiskt i princip skyldig honom hjälp.
Det var väl klart att han ville leva, men han hade faktiskt aldrig tvingat Potter till något. Överhuvudtaget.
Och speciellt inte något sånt som den där korkade Willson antytt.
Han ansträngde sig ju inte ens för att göra livet surt för Potter. Eller ja, inte så mycket i alla fall!
Men sen Potter påpekat för honom hur otacksam han tydligen var så hade han kommit fram till att Potter faktiskt gav upp saker han inte ägnat en tanke åt innan. Saker som inte han brydde sig om längre, men som han visste borde spela roll för världens mest kända tonåring. Vilken tonåring som helst faktiskt, men i och med att Potter var känd blev det hela ännu värre.
Det första han kommit fram till var att Potter spred ut till hela världen att han var bög. Något som Potter knappast var i verkligheten.
Det fanns också en risk att Potter offrade sitt framtida kärleksliv, om saker gick illa. För att inte tala om Potters nutida liv! Det gick ju så gott som upp i rök. Potter var aldrig ute på kvällarna, träffade aldrig sina vänner (för att de inte ville komma nära honom själv), och hade noll möjlighet att träffa en flickvän.
Dessutom, om allt slutade illa, så skulle Potter förlora sin möjlighet att bli auror, något som han visste pojken ville.
Jobb, familj, vänner, självständighet, och (i vissa fall) ett nytt liv, brukade vara det som trollkarlar brukade önska sig då de lämnade sin skola.
Det var också allt Potter inte kunde få.
Det var inte så att han tänkte börjad vörda och älska Potter som alla andra gjorde, det var bara det att han funderade på att inte anstränga sig för att Den-Utvalde-Maken skulle vantrivas (så mycket).
Det var grundtanken till varför han bestämt sig för att trotts allt skaffa Potter en present då pojken fyllde nitton. Inte något överdådigt, bara något.
När han väl bestämt sig så hade han lagt ner ett så stort antal timmar på att fundera ut vad han skulle ge Potter att det förvånade honom själv.
Men tillslut så hade han kommit på det. Och enligt honom själv så var det faktiskt en bra idé
Han la sista handen vid Potters present, innan han stoppade den innanför klädnaden och gick ner för trappen.
De hade nu varit gifta i lite mer än en månad, vilket alltså var ungefär hälften av den utsatta tiden.
Han klev försiktigt ner för det sista trappsteget i trappen med ondskefulla planer om att skrämma vettet ur Potter i huvudet. Potter var så lättskrämd!
Han kunde vara snällare imorgon.
Han hörde Potter rassla med grytor ute i köket. Han gick tyst över golvet, noga med att undvika de plankor han visste knarrade.
Han ställde sig i dörröppningen och planerade med ett elakt flin vad han kunde säga för att få Potter att hoppa högst.
Någonstans i hans genialitet avbröt Harry plötsligt honom med att dra handen genom sitt hår.
Handen fortsatte sen ner i bakfickan på Potters jeans.
Leendet försvann från hans läppar och han var knappt medveten om att hans ögon blev en aning runda.
Potters hår var rufsigare än vanligt, den svarta röran stod rakt upp från Gryffindorarens nacke.
Potter hade på sig det där förbannade vita linnet igen också, det där som man såg igenom. Linne och jeans.
Potter passade i linne och jeans.
Hans ögon gled ut med Gryffindorarens armar. De var sådär quidditch-muskulösa som han alltid hatat sen han träffat Potter den äldre. Sådär som han plötsligt ändrat åsikt om.
Hans blick fortsatte ner över Potters arm tills den stannade vid hans hand.
Eller ja, Potters hand var för tillfället begravd i bakfickan på Gryffindorarens jeans, så tekniskt sett så tittade han snarare på Potters jeans.
Tekniskt sett och tekniskt sett, han spanade in Harry Potters häck.
Harry Potters snygga häck, icke desto mindre.
Han lutade huvudet på sned, och Potter lyfte sin hand från bakfickan för att röra om i en eller annan gryta.
Hans blick blev kvar där den var.
Det, tills Potter vände sig om.
Det rådde totalt kaos i hans hjärna under flera långa sekunder då hans blick vägrade lämna denna nya utsikt.
"Åh, hej… tror du att du skulle kunna duka?" bad Potter frånvarande och vände sig om igen.
Hans ögon vägrade fortfarande lämna Potters bak.
Hans hjärna var totalt förvirrad.
"Kuk- Nej! Jag menar, kunde alla komma?!"
Han förbannade sig själv för sin felsägning och lyckades med en gigantisk viljeansträngning släppa Harrys häck med blicken.
"Mhm… alla två…" svarade Potter tonlöst, medan han rynkade ögonbrynen för att läsa texten på någon kryddburk.
"Har du rumpa- Nej, pumpa! Har vi pumpajuice?"
Så diskret som möjligt dunkade han huvudet i väggen.
"Ja, jag köpte igår… Skulle du duka eller?"
Han nickade.
"Jag ska… blir de här bak- bra. Blir de här bra?" Frågade han och slöt ögonen medan han höll fram två tallrikar mot Potter.
När han öppnade ögonlocken igen så såg Potter konstigt på honom.
"Det är tur att jag inte är gift med dig på riktigt",
Han någon anledning blev han faktiskt förolämpad av det där…
--
Hon mötte hastigt Rons blick när hon knackade på.
Han tyckte faktiskt synd om Harry, det gjorde hon. Men till skillnad från Ron fruktade hon inte för hans liv.
Snape var en lärare en lärare skulle aldrig få för sig att göra något så fruktansvärt som att mörda någon.
Ron hade självklart andra värderingar än henne. Men hon gjorde i alla fall något.
Han bara satt och tyckte synd om Harry. Hermione själv hade slagit upp massa olika grejer i alla möjliga böcker och hittat massvis med intressanta fakta som kunde hjälpa professor Snape om det hela gick till åtal.
Mannen som för tillfället hennes tankar kretsade runt öppnade dörren med en bister min.
"Åh… det är ni…"
Resten av middagen förflöt under liknande behandling från Snapes del.
Men hon blev fundersam över de blickar professor Snape hela tiden skickade åt Harrys håll, och hur Harry såg på professorn när han trodde att ingen såg.
Hon undrade vad som egentigen hänt mellan de båda männen.
Det var först när de skulle gå som hon plötsligt insåg vad de glömt.
"Men Harry, du har ju inte fått våra presenter än!" utbrast hon och skyndade sig att fiska upp det tunga paket som låg i hennes väska.
Trotts att hon visste att Harry ännu inte insett förtjusningen i att läsa så trodde hon att han skulle gilla boken hon skaffat åt honom. Den handlade om osynlighetsmantlar, allt från vad det fanns för sorter, till vad man kunde använda dem till, till hur man skulle sköta om dem.
Och mycket riktigt så sken hennes vän upp när han slitit av pappret.
"Tack Hermione!"
Ron hade köpt Harry ett nytt välfungerande snokoskåp – han litade verkligen inte ett dugg på Snape.
"Potter, jag har faktiskt skaffat dig något jag också", sa professorn plötsligt i en ton som om han förklarade hur han skulle mörda Harry.
Harry såg vettskrämd ut.
Snape stack handen innanför klädnaden och drog fram en rulle pergament. Harry tog emot det med skakande händer.
Hon undrade ifall Gryffindoraren kanske fått något recept på en intressant trolldryck, och ställde sig därför på tå för att kunna se ordentligt.
Ron och Hermione tittade storögt på när Harry läste texten på sin födelsedagspresent. Först blev hans ögon stora och runda i förvåning, sen stirrade han på det gulbleka pergamentet i förvirring. Tillsist så fylldes de gröna ögonen av tårar, samtidigt som ett leende spred sig över Gryffindorarens läppar.
Hon läste högt när hon tillslut fick en ordentlig titt på vad som faktiskt stod.
"Här med ger jag, Severus Snape, Harry Potter tillstånd att ta ut fem nätter, närhälst denne behagar…" hon avbröt sig osäkert och såg upp på Snape.
Inte kunde han väl mena…?
Ron stod vit som ett lakan bakom henne.
--
Han fortsatte Hermiones mening.
"… som jag, Severus Snape, ska sova på soffan nere i vardagsrummet!"
Han log brett.
Hermione såg lättad ut, och färgen återvände till Rons ansikte.
Han kunde inte förstå varför de varit så oroliga, men han tänkte inte på det nu.
Själv var han överlycklig.
Under en mycket konstig sekund var han faktiskt så lycklig att han tänkte länga sig om halsen på Snape bara för att tacka honom.
Under en ännu konstigare sekund efteråt insåg han vad han tänkt.
Sen struntade han i det och log ännu bredare.
Rons och Hermiones besök fick sen ett abrupt slut då Ron tog snokoskåpet i handen och det började tjuta och snurra då Snape gav honom en hotfull blick.
Nu satt han ensam uppe i deras sovrum och fingrade på lappen.
Han var naturligtvis fortfarande glad för den, men kunde ändå inte låta bli att undra varför Snape gett den till honom. Han visste hur Severus avskydde den där soffan.
När det plötsligt knackade på dörren så hade hans tankar vandrat över till ifall han skulle ta ut den första av de fem nätterna redan denhär och låta Snape sova på soffan.
Han hoppade till och gömde hastigt lappen – Snape knackade aldrig, och det fanns inte många som borde veta att äktenskapet var falskt. Alltså – säkerheten först.
Till hans enorma förvåning var det faktiskt Snape som kom in genom dörren.
"Potter", hälsade han kort.
Han nickade konfunderat till svar.
"Jag har faktiskt en grej till att ge dig", sa Snape.
Någon där uppe måste ha bestämt sig för att ha ihjäl honom genom förvåning.
Snape kom tveksamt fram mot honom där han satt med benen i kort på sängen. Severus satte sig försiktigt bredvid honom.
Det välplanerade mordet hade tagit sin början.
"Det är väldigt fånigt så ge tillbaka det om du inte vill ha det", sa Snape och räckte fram sin hand mot honom.
Hur Slytherinaren kunde bibehålla sin hotfullhet genom hela akten var ett mysterium.
Han sträckte fram sin egen skakande hand, och Snape släppte något i den.
Han drog handen till sig och tittade förvånat ner i den.
På en tunn silverkedja hängde ett silverkors.
"Det är äkta", sa Snape kort.
Hans nacke gjorde ont för att han ryckt upp huvudet så plötsligt. Severus mötte hans blick.
"Jag hörde hur du kallade mig vampyr",
Gudarnas mordiska plan fortskred då Snape log mot honom.
"Enligt mugglare så ska ju silverkors skydda en mot vampyrer… får jag för mig att… hur var det han sa… 'falla tillbaka på den mörka sidan' så kan du kanske behöva ett skydd", Slytherinaren reste sig och lämnade rummet.
Han såg inte hur de svarta ögonen betraktade honom när han förbluffat stirrade ner på kortset i sin hand.
Inte heller såg hans Snapes leende när han gick.
Hade Severus Snape precis verkligen varit humoristisk?
Så, ännu ett kapitel.
Kanske ett litet bevis på att jag verkligen menar allvar med att ta upp den igen.
Tyvärr verkar det inte som så många bryr sig. Sex läsare... woohoo... (en smula ironiskt)
Nåja, det är väl inte mer än väntat när jag har försummat er så... :S
Nåja samma regler som i förra kapitlet - nästa kap. kmr senast nästa fredag (om en vecka), eller när jag skrivit klart kapitlet efter det.
Tack alla två som skrev en review till förra kapitlet! ;)
