Kapitel 7: Äppelgränden 14

Alice vände sig om, och han precis se hennes koffert flyga ut ur spisen. Hon kastade sig åt sidan, och med ett brak slog kofferten i golvet. En sekund senare ramlade Michael ur spisen. Han reste sig upp och borstade elegant av sotet från kläderna.
"Gick allting bra?", frågade Michael. Utan att vänta på svar gick han fram till kofferten och lyft upp den. "Kom Alice, vi tar kofferten till gästrummet", fortsatte han.
"Okej, ni har det väldigt fint här"
"Det här är bara... jag vet inte vad jag ska kalla rummet, men i alla fall... då har du inte sett resten", Han log retsamt och öppnade dörren.
Alice följde efter honom ut till ännu ett ståtligt rum med sammetsgardiner, kristall kronor och gamla fina möbler. I bortersta änden fanns en trappa upp och två dörrar på vardera sida. Det här rummet var något större.
"Det här är vardagsrummet, där borta ligger köket..." Han pekade på dörren mot höger. "... och där ligger matsalen" Dörren till vänster. "... och upp för trappan finns två badrum och några sovrum, bland annat gäst rummet"
Han vände sig om och såg på Alice.
"Vad tycks?", Han log brett.
"Det är jättefint... det ser ju nästan ut som ett slott...", svarade Alice förundrat. Hon öppnade munnen, som om hon tänkte säga någonting, men stängde den kvickt.
"Vad då?", frågade Michael bekymrat.
"Nee.. det var ingeting...", mumlade Alice och rodnade.
"Jo, det är bara att säga"
"Jo, det jag tänkte fråga var... " Hon suckade uppgivet. "...Visst är ni väldigt rika?"
Han tänkte efter i några sekunder innan han svarade:
"Egentligen inte..."
"Inte?"
"Min mamma och pappa vill att vi ska se rika ut... så dom jobbar dygnet runt så att dom kan köpa massor av... ja, inte vet jag... spetsgardiner!", sade Michael frustrerat. Han satte händerna i fickorna och tittade ner i golvet.
"Du ser dom inte då ofta... eller hur?", frågade Alice försiktigt.
Michael skakade på huvudet och började gå med långa kliv mot trappan med kofferten släpandes efter sig. Alice förstod att ämnet var slut diskuterat och följde kvickt efter.
Övervåningen bestod av en lång korridor, med massor av dörrar på båda sidorna. På alla dörrar var en liten silver ram runt en skylt fast spikat. På fösta dörren till höger stod det Michael.
"Ja... det där är mitt rum...", sade han när han upptäckte att Alice tittade på skylten.
Michael ställde ner kofferten och sina saker och sköt upp dörren och gick in. Alice följde efter. Hans rum var ungefär lika stort som rummet med spisen. Han hade en ståtlig träsäng i ena hörnet, ett skrivbord mer massor av trolldoms böcker på, några stolar och en stor mysig fåtölj. Väggarna var fullproppa med affischer på häxor och trollkarlar som åkte runt på kvastar.
"Vad är det där?", fnittrade Alice och pekade på affischerna.
"Det där?", undrade Michael förvirrat. "Vadå..." Han såg vad Alice tittade på. "Jaha... det är ju quidditch, så klart! Mitt favorit lag, The Bolts" Alice såg ännu mer förvirrade ut, så han tillade.

"Världens populäraste häx- och trollkarls sport... jag hoppas faktiskt att jag kommer bli uttagen till Ravenclaws lag..."
"Jaha... kul", sade Alice förvirrat. Hon var, bokstavligen, trollbunden av bilderna, för dom rörde sig. Häxorna och trollkarlarna flög ut och in genom bilderna, så ibland blev det vara en tom bakgrund. En häxa vinkade mot Alice med sådan entusiasm att hon nästan ramlade av kvasten. Alice skrattade till och vikande tillbaka.
"Visst är dom fina...", sade Michael plötsligt och tittade ömt på figuren i affischerna. "Jag brukar prata med dom ibland... eller ja... rätt så ofta faktiskt... vad ska jag annars göra på dagarna?"
Alice visste inte vad hon skulle säga, så istället frågade hon:
"Hur känner du Tom, egentligen?... jag menar... han kallade ju dig 'min gosse' och att 'det alltid var kul med sällskap'.. och sånt...", frågade Alice sakta.
Michael satte sig på sin säng, och klappade med handen bredvid sig. Alice satte sig bredvid honom, och han sade:
"Är inte det självklart..." Han lät sorgsen. "Han är som en till far för mig, jag brukar vara där på hos honom på dagarna..." Han skrattade till och sade: "När jag inte pratar med quidditch spelarna förstås!" Sen blev han med ens sorgsen igen. "Mamma gillar inte Tom, men pappa tycker att han är okej... men inget bra sällskap för mig... jag känner faktiskt Tom bättre än mina egna föräldrar" Michaels underläpp darrade, och det såg ut som om han kämpade mot tårar. Alice klappade honom tafatt på armen, och två stora tårar rann ner för hans kinder. Alice tittade bort från honom, hon visste inte vad hon skulle göra och hon kände sig fruktansvärt obekväm. Han torkade snabbt bort tårarna och vände sig mot Alice.
"Förlåt", sade han skakigt.
"Du behöver inte be om ursäkt...", viskade Alice. Innan hon han tänka sig för kramade hon honom.
Även fast Alice träffade Michael för första gången för några timmar sen, kändes det för som om dom alltid varit vänner.

Timmarna flöt förbi, och plötsligt hade solen försvunnit bakom horisonten. Alice och Michael pratade om allting mellan himmel och jord. Nu satt dom två vännerna i köket med en varsin kopp varm choklad. Alice tog en stor klunk choklad.
"Det här är nog den godaste chokladen jag har druckit!", utbrast hon och slickade sig nöjt om munnen.
"Tack... min special choklad, fast receptet är hemligt", sade Michael.
"Jasså, mäster kocken i stövlar... jag ska nog lista ut det", skojade Alice.
"Mäster kocken i stövlar...?", frågade Michael förvirrat.
"Ja, som Mäster katten i stövlar..."
Michael skrattade till:
"Vad då för nåt, sa du?"
"Jamen... mäster katten i stövlar, det är ju en klassisk barnsaga? Har inte du hört den?", frågade Alice förvånat.
Michael tänkte efter en stund, och sade:
"Nej, jag tror inte det... även fast min pappa är mugglare... jag har mest växt upp med andra sortens sagor som, Hoppety Hare och hennes kacklande svan stump, Sagan om dom tre bröderna och många fler..."
Dom satt tysta en stund, båda två långt borta i sina tankar. Alice tänkte på Hogwarts. Michael tänkte... ja, han tänkte på Alice. Han har aldrig haft så många vänner, Alice är den första han tyckt om på riktigt.
Efter en stund frågade Alice:
"Kan inte du berätta om Hogwarts?"
Michael väcktes ur sina funderingar.
"Jovisst... Hogwarts slottet ser ut som... ja, som ett slott" Alice skrattade. "Utanför slottet finns en stor sjö med en jättebläckfisk, där finns också ett stort pilträd, som kallas det piskade pilträdet" Alice öppnade munnen, men Michael hejdade henne genom att hålla upp handen. "Den heter så för att den rör sig, krossar allt som kommer i dens väg... fast den står ju still förstås, det är bara grenarna dom rör sig. Där finns också en stor skog, Den förbjudna skogen och quidditch planen såklart... och så har vi ju skogsvaktaren Hagrid som bor i en stuga bredvid skogen. Men själva slottet är oförglömligt, den stora salen med förtrollat tak, dom långa korridorerna, klassrummen, rustningarna, uppehålls rummen... biblioteket... och framför allt magin... allt är oförglömligt. Vet du, när man är där inne kan man känna magin i luften... det är ganska häftigt..." Michael tittade drömmande ut i rymden, och Alice slog vad om att han tänkte på Hogwarts.
"Har du lärt dig några besvärjelser, då?", frågade Alice tillslut.
"Ja, faktiskt", Han tittade på Alice och log ett underligt leende. "Ska jag visa dig?"
"Men man fick ju inte trolla innan man blev myndig utanför skolan!", protesterade Alice.
"Ja, det är rätt... men hur kan dom veta att det är jag som trollar, dom på Ministeriet vet ju att det bor den häxa i huset... det jag menar är att dom antagligen kommer attt tro att det är min mamma som har utfört besvärjelsen..."
"Men tänk om dom kommer på dig?"
Michael skakade på huvudet. Han blinkade mot Alice, tog fram sin trollstav ur fickan och sade högt:
"Lumos!"
Ett starkt ljus dök upp på trollstavens spets, som en ficklampa. Michael flinade åt Alice förvånade och fascinerade ansiktsuttryck. Han viftade lätt på trollstaven och sade sedan:
"Nox"
Ljuset från trollstaven försvann och Michael väntade spänt på Alice reaktion. Alice satt med halvöppen mun och stirrade på punkten där ljuset försvann.
"Gillade du det?", frågade Michael.
"Det var... fantastiskt... verkligen...", mumlade Alice.
"Skulle du vilja pröva?"
"Pröva vadå?", frågade Alice förskräckt, även fast hon redan visste svaret.
"Trolla så klart!", sade han roat.
Hon skruvade på sig och sänkte blicken:
"Jag vet inte om jag skulle kunna det..."
"Jo, så klart du kan! Varför skulle du annars bli antagen på Hogwarts?", sade Michael uppmuntrande.
"Jo, det är ju förstås... jag kan väll göra ett försök..."
Hon tog fram sin trollstav och mumlade Lumos. Ingenting hände. Alice suckade besviket.
"Du ser... jag kan inte..."
"Jo! Men det är inte bara att säga ett ord, man måste verkligen mena det och tro på magin. Man måste få kraft i ordet, locka fram magin inom dig, så går det bättre. Du kan till och med prova att ropa besvärjelsen, för då blir det enklare"
Alice mumlade ett Okej, hon höjde trollstaven och ropade:
"Lumos!"
Ett stark sken tändes på trollstavens spets, ett precis likadant ljus som på Michaels stav. Alice skrattade och viftade runt med staven och njöt av magin. Nu hade hon fått det verkliga beviset, hon kan faktiskt trolla!
"Kolla Michael! Jag kan trolla!", tjöt Alice överlyckligt.
"Så klart du kan Alice. Du har det inom dig", sade Michael enkelt och skrattade, han med.