Harrys svåra beslut

Jag äger ingen av karaktärerna, de tillhör J..

Del 7.

Han lade ner brevet som han suttit och skrivit bredvid Hermione. Hon sov fortfarande, men det var ingen fridfull sömn, hon mumlade och det ryckte i henne då och då. När han tänkte på att det var hans fel mådde han nästan illa. Han knäböjde vid soffan, tyst för att inte väcka henne. Han strök henne försiktigt över kinden och viskade:

"Förlåt Mione… Jag älskar dig för evigt. "

Han kysste hennes kind med fjäderlätta läppar. Insöp synen och lukten och känslan av henne. Han visste att de inte skulle ses igen. Han drog sin hand genom hennes hår. Inom sig ville han inget hellre än att hon skulle vakna och vara med honom, men han visste att om hon skulle vakna skulle det antagligen innebära döden för henne så hon skulle propsa på att få följa med. Så han gjorde sina rörelser så försiktigt som det var möjligt. Han gav henne ännu en kyss på kinden innan han reste sig upp och han tittade sig runt i rummet en sista gång. Han hade många fina minnen därifrån, och de skulle han ta med sig. Men nu var det dags. Han nickade kort mot Ron och de lämnade uppehållsrummet. De gick sida vid sida genom korridorerna, ner mot den stora entrén. De gick tysta. De hade sagt det mesta som fanns att säga under de timmar de spenderad. Harry kände sig stärkt av det stöd som han kände i Ron.

Det var dags att ge sig av. Klockan var nästan två på natten, och han ville vara en bit bort från Hogwarts när de andra vaknade. Han ville inte svara på fler frågor. Han ville bara få det gjort. Ärret värkte hela tiden nu, ett stort tecken på att Voldemort var stark.

När de kom fram till entréhallen, så gick de ut genom den stora dörren. Luften var ljummen och frisk. Harry drog in ett djupt andetag, doften av alla blommor låg som en slöja i luften. Det gjorde honom på något sätt mycket lugnare, varför visste han inte. Han ställde sig mitt emot Ron. De båda hade tänt sina trollstavar och det blåaktiga ljuset kastade konstiga skuggor omkring dem. Harry tittade in i Rons ögon. De speglade den smärta som Ron kände. De var fortfarande blanka av de tårar som redan fällts eller kanske av de som skulle komma. Han visste inte. Det Ron såg i Harrys ögon var något helt annat. Där fanns en beslutsamhet, precis som det alltid fanns när han hade fått för sig att göra något. Och i det ögonblicket visste Ron att Harry skulle lyckas. Han kände det bara på sig, visste det inombords. Harry skulle inte ge upp innan han hade dödat Voldemort. Det gjorde honom glad på ett sätt, men samtidigt hade han en känsla att Harry inte skulle komma tillbaka.

De stod bredvid varandra på trappan. Månen sken ner på dem från himlen. Ron var glad för det, den skulle visa vägen för hans vän. Harry vände sig om och såg Ron rakt i ögonen.

"Glöm inte ditt löfte…"

"Aldrig. Inte så länge jag lever."

"Se till att hon stannar här. "

"Ja, jag lovar Harry. "

"Tack Ron för att du är min vän, för att du alltid ställer upp. "

"Det samma."

"Så detta är farväl…"

"Jag antar det."

"Var så försiktig det bara går. Och försök komma tillbaka."

"Jag ska försöka, men jag kan inte lova nåt."

"Jag vet. "

"Dags att gå…"

Harry kollade en sista gång att han hade med sig det som han skulle behöva. Han konstaterade nöjt att allt var där det skulle. Han såg Ron i ögonen igen. Han ville egentligen inte gå, ville inte lämna sin vän där på trappan. Men han visste att han inte kunde stanna längre. Han kände den tafatta känslan av att inte veta hur han skulle göra, hur han skulle ta farväl av sin vän. Han sträckte tveksamt fram sin hand mot Ron, som fattade den, skakade den. Så där stod de hand i hand, tittade på varandra. Ron släppte Harrys hand och omfamnade honom hårt. Harry blev överrumplad, de hade aldrig gjort nåt sånt förut. Men han fann sig snart och kramade tillbaka, i just den omfamningen fanns alla de ord som ingen av dem hade kunnat säga.

Det var Ron som släppte först. Han backade ett steg, såg åter in i Harrys gröna ögon.

"Tack för allt Ron. Det har betytt mycket för mig. "

"Detsamma kompis."

Därefter vände sig Harry om och gick nedför trappan, ner på stigen och bort emot den väntande skogen.

Ron stod kvar och tittade efter honom. Så länge som han såg honom. Han såg Harry vandra bort från slottet med snabba, självsäkra steg. En stod tomhet kom över honom, världen skulle bli helt annorlunda utan Harry. Vem skulle nu vara limmet i trion? Vem skulle vara den som han berättade allt för? Nej, livet skulle aldrig bli detsamma igen. När Harry försvann bakom buskarna i skogskanten, då kom de viskande orden som han inte kunnat förmå sig att säga rakt till Harry, men som han visste att Harry ändå hade med sig.

"Farväl Harry…"

En tår rann nedför hans kind, och den kändes kall mot hans hud. Han stod en stund och stirrade in i den mörka skogen, innan han började gå in igen. En sista blick och sedan stängde han dörren efter sig. Harry var nu borta på allvar. Han gick med tunga steg upp mot Gryffindortornet. Den Tjocka Damen släppte in honom utan att säga ett ord, och utan lösenord. Hon var medveten om vad han just gjort. Ron gick in och satte sig i fåtöljen vid den döende brasan. Han tittade på Hermione, som fortfarande sov i sin oroliga sömn. Han undrade hur hon skulle klara av att inse och klara det när hon fick reda på att Harry gett sig av. Han tyckte väl att Harry kunde ha skött det hela bättre, men hur visste han inte. Han önskade mer än något annat att Harry skulle komma tillbaka, men han visste att det inte skulle hända.

Minuterna tickade iväg och blev till en timme. Klockan visade på strax efter tre. Det var fortfarande mörkt utanför fönstret. Den sparsamma belysningen i rummet gjorde honom trött. Han ville bara sova. Sova och vakna nästa morgon av att Harry slängde en kudde på honom. Han lät tankarna sväva bort, långt bort…

Hon vaknade mitt i natten, av att något var fel. Hennes hand trevade efter Harry, i ett sista desperat försök att hålla honom kvar. Men fann bara en lapp. Hon drog den till sig, tände trollstaven i mörkret och läste:

"Min älskade Hermione,

Jag måste lämna Hogwarts, och följfölja mitt öde, att möta Voldemort. Du kan inte följa med mig, skulle aldrig kunna utsätta dig för den faran. Ron kommer att ta hand om dig, han älskar dig. Jag älskar dig Hermione, men vi kan inte vara tillsammans. Förlåt att jag sårade dig, men jag hade inget annat val… du ska veta att jag aldrig gjort något svårare i hela mitt liv. Förlåt… Du kommer att finnas med mig hela vägen, även om du aldrig kan följa med.

Så farväl, min älskade vän. Gråt inte över mig. Lev ditt liv, och kom ihåg mig om du vill. Jag kommer aldrig glömma dig. Jag älskar dig.

Din Harry

PS. Leta inte efter mig, för du kommer inte att hitta mig"

Hon kastade sig upp ur soffan, lämnade uppehållsrummet och sprang för allt vad hon hade uppåt, mot astronomitornet. Hennes steg ekade i korridorerna, hennes lungor gjorde ont. När hon till slut nådde fram till tornet, så var hon tvungen att hämta andan, men struntade i det. Hon rusade fram till muren runt tornet, spanade efter honom, kanske kunde hon få en sista blick av honom. Men allt hon såg var mörker, skuggor och mörker. Hon skrek rakt ut, skrek ut sin smärta och sin saknad. Hon älskade honom över allt annat och inom sig visste hon att hon aldrig skulle få se honom igen…

Ron hade sprungit efter henne hela vägen, men inte riktigt kommit ikapp. Han hade aldrig trott att hon skulle vara så snabb. Han hade somnat till, en liten, liten stund. Han hade inte orkat hålla sig vaken. Men han hade vaknat genast när Hermione kastat sig ur soffan. Han hade följt efter henne och nu så stod han ett par meter ifrån henne, tittade på henne. Han gick sakta fram till henne, och utan att säga något lade han armarna om henne och drog henne till sig. Hon kröp in i hans famn. Hon kändes liten i hans armar. Hur skulle hon, de ta sig igenom det här?

Två dagar senare satt de och åt frukost i Stora salen. Eller ja, Harrys närmsta vänner satt mest och petade i maten. Oron låg som ett täcke över dem, och tystnaden likaså. Det var ingen av dem som sa något. Alla försök till konversation tystnade nästan med en gång. De visade varandra stöd genom kramar, med en tröstande hand på den andres axel eller i dess hand eller bara en blick. Ingen av dem förstod att Harry var borta, inte på riktigt. Det kändes på något sätt som om han snart skulle komma in genom dörren med sitt vanliga leende. Men dörröppningen var och förblev tom. Ett enormt svischande ljud hördes och ugglorna kom in med dagens post. Hermione fick sin "Daily Prophet". Men idag räckte det med att läsa framsidan: "Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn är död" och lite längre ner: "Harry Potter miste livet i kampen för friheten". Hermione la ner tidningen, tårarna rann nedför hennes kinder, precis som på alla de andra vid bordet. Hon lutade sig mot Ron, sökte tröst hos honom. Han lade armarna om henne, drog henne tätt intill sig, grät i hennes hår… Harry var borta… död… Världen kändes så fruktansvärt stor och tom… Nu hade de bara varandra.